I slutet av regnbågen - himmel och helvete.

Det var min morbror som tog in den i mitt liv.
Rösten.
Den där enorma, känslosamma, rock'n'roll-rösten som ingen annan kunde matcha.
Det var i samband med att jag gick i lågstadiet, och Ronnie James Dio hade just hoppat av Black Sabbath för första gången för att starta sitt egna band.
"Holy Diver", "Last In Line" och "Sacred Heart" följde.
Inget skulle mer bli sig likt.
Jag önskade mig just "Sacred Heart" i julklapp av mamma, och trots att vi hade rätt ont om pengar så fick jag den på LP. Helt onödigt, men om hon visste vad den skulle komma att betyda för mig så var det förstås väl värda pengar.
Den cementerade den väg jag skulle vandra.
Ett liv i skuggan av rock'n'roll, på gott och ont.
Ett liv i skuggan av den där magiska rösten. Med texterna som lika ofta var geniala som de var ostiga, men alltid - alltid - med ett innerligt och ärligt uppsåt.
Long Live Rock'n'Roll.
Och länge leve dig, Ronnie.
Fast du inte finns mer.

Ett år har redan passerat utan att du varit med oss i jordelivet.
Ändå har du varit närvarande i stort sett hela tiden.
Dina sånger kommer att leva för alltid.
Ditt arv kommer att leva för alltid.
Ändå undrar jag om du förstod det, eller ens kunde drömma om det när du en gång i tiden startade din musikaliska resa?

Innan Rainbow fanns ELF. Och innan dess fanns Puff The Magic Dragon. Och innan dess fanns antagligen något än mer obskyrt, men för mig var det i samband med Rainbow som Ronnie klev fram. Skivorna "Rising" och "Long Live Rock'N'Roll" är förstås för gamla för att jag skulle kunna upptäcka dem i samband med att de släpptes - nej, det är i efterhand som de har mejslats fram ur historien.

Monumentala.

Episka.

Och första gången som hårdrocken tar klivet in i det som skulle komma att bli hela 80-talssvängen, hårdrockens guldålder.

Ett decennie innan resten av hårdrocksvärlden fattade vad som hände, nästan.

Redan då dominerade Ronnies röst låtarna och hans låtskrivande materialet. När han lämnade bandet blev det... ett helt annat band. Så viktig var han.

När han sen slog sina kreativa krafter ihop med vad som antagligen är världens bästa riffmakare, Tony Iommi, och en av de mest kreativa och stabila basisterna, Geezer Butler, som efterträdare av Ozzy Osbourna i legendariska Black Sabbath så ändrade det bandet karaktär. De blev en helt naturlig fortsättning på vad Rainbow med Ronnie vid mikrofonen startat. Tillsammans smidde man mästerverken "Heaven & Hell" samt "Mob Rules", och på klassiska livetagningar som "Live Evil" visade Ronnie hur enkelt han kunde ta bandets gamla klassiker och göra dem till sina.

Att han fortsatte sin resa ensam var kanske naturligt.

Lonely Is The Word.

Alltid hade han dock den goda smaken att omge sig med högkvalitativa musiker, och bortsett från en svag punkt när Ronnie experimenterade med ett annat sound i "Angry Machines" så höll han alltid den klassiska hårdrockens fana högt. Det spelade ingen roll om det var enorma festivalspelningar eller Arcushallen i Luleå - han levererade.

Till slut kan man nästan säga att Ronnie slöt cirkeln.

Återföreningen skedde visserligen inte med gänget från Rainbow, men väl med kompanjonerna från Black Sabbath, denna gång under namnet Heaven And Hell. Det kan tyckas futtigt, man jag tycker att det finns en vacker poesi i det. I slutet av regnbågen fanns nämligen både himlen och helvetet.

Helvetet var svulsten, den som tog honom. Den som knäckte en av hårdrockens Gudar.

Himlen förstås det faktum att man inte kan döda en gud - de lever alltid vidare. Starkare, mer legendariska. Även om de kanske inte vandrar bland oss.

Tack för allt, Ronnie James Dio.

Du kom att betyda så fantastiskt mycket.

Dina texter och din sång kom att betyda så otroligt mycket för så många.

Den 16/5 är en dag som för alltid kommer att målas i både svart och vitt. Himmel och helvete.

"In the Misty Morning... On The Edge Of Time...."