Recension: Marduk "Serpent Sermon"

Norrköpings elakaste hårdrockare heter Marduk.
Black metal rinner i deras ådror, och de har framfört sitt mangel från scen och på skiva i fler år än vad man kan föreställa sig, nästan.
"Serpent Sermon" är bandets tolfte studiogiv, och det är en skiva där bandet inte ger sig av på speciellt mycket utsvävningar och experiment, utan håller sig till grundformeln: högkvalitativ, rensig och elak black metal som ändå lyckas vara lättillgänglig.
Bra så.
Faktum är att "Serpent Sermon" är löjligt jämn, och att det är just hög kvalitet på låtarna som är den mest sammanhållande faktorn.
Visst, inledande "Serpent Sermon" kanske är snäppet bättre än de andra (refrängen är fantastisk, med ett episkt anslag som faktiskt får mig att tänka en del på Amon Amarth och deras sätt att närma sig just refrängen... bara... att detta är bra mycket ondare, liksom), men sen får man 9 spår där intet av dem faller ur ramen det minsta.
Firma Broddesson (trummor), Devo (bas) och starke mannen Morgan Håkansson (gitarr) blästrar på precis som man vill, och över detta regerar Mortuus med sin sång (för övrigt, den mannens andra projekt Funeral Mist är inget du vill missa om du gillar denna typ av musik!).
Werockkollegan Martin nämner Watain som en samtida musikreferens i sin recension, och det får jag ställa mig bakom - även om det egentligen kanske borde vara tvärtom. Alltså, att Watain stundtals låter som Marduk!
Som vanligt är hela plattan genomarbetad, även när det kommer till bildmaterialet. "Serpent Sermon" i CD-format väger massor, vilket förklaras av den tjocka och påkostade booklet som medföljer. Antagligen är ne vinylversion dessutom snäppet värre, och jag gillar den tanken.
Den där att dte är en produkt man får som lyssnare.
En helhet.
Texterna är viktiga, även om Mortuus faktiskt hör till de extremmetallsångare som lyckaas låta jävligt elaka men ändå få tydlighet i vad man sjunger.

Själva låtarna då?
Tja. Inledningen är, förga förvånande, brutal. Redan nämnda "Serpent Sermon" är för mig vassast av alla, men den följs av bästerfesten "Messianic Pestilence" och sen singeln "Souls For Belial", en låt som vuxit med tiden. "Into Second Death" kunde legat på någon av de senaste Watain-skivorna, "Temple Of Decay" drar ner lite på tempot til förmån för tyngden, medan höjdarna "Damnation's Gold" och "M.A.M.M.O.N" gör lite tvärtom. Bjuder på rens utan att tappa tillgängligheten.
För det är faktiskt så, detta är nog den Mardukskiva som satt sig snabbast av de jag har i hyllan.
Trots att bandet inte kompromissar en enda sekund så bara fastnar spåren.
Jävligt läckert, faktiskt, och dessutom är det som vanligt med de senaste skivorna som Marduk står bakom - produktionen är ruggigt bra. Hård, tydlig, bra.
Årets black metal-platta so far!

Bästa Spår: Titellåten, för refrängens skull. Magisk, så att håret reser sig på armarna!

Marduk "Serpent Sermon" - 4