Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 11 juni 2013

Sanningens ögonblick närmar sig!

Idag är det den 11:e juni.
Från idag kan man lyssna på Black Sabbaths nya verk "13" på Spotify.
Själv ämnar jag beställa skivan så att jag kan ha den i nävarna och kolla bilder, text och annat samtidigt, men faktum kvarstår oavsett - sanningens ögonblick närmar sig (och är väl redan här om du vill lyssna via Spotify). Hur ska det bli?
Hur kommer det att låta?
Håller skivan så att bandet undviker att bli en parodi på sig själva?

Fan vet.
Men det är lite bävan inblandad för min del. Skräckblandad förtjusning.
Sen blir det nog svångremmen ett tag avseende skivor.
Måste förstås köpa även dessa två, men sen måste det sparas pengar ett tag. Juni har inneburit renovering av tvättstuga, betalning av sommarens all-inlcusive-resa till Grekland med familjen och ombyggnad av kontoret hemma. Billigt... det är tur att jag har lite beställningar liggande som redan är betalda...


Annars har helgen som gick varit bra. Inte som planerad (getaway med hustrun, till Mariefred och med outsourcade barn) stod på agendan. 
Om det blev intet, istället feber på yngsta killen och den äldsta balanserandes på kanten till sjukdom och därmed rätt kinkig.
Men det blev bra ändå.
Gav lite tid att fundera på saker.
En av dem är detta:
Kolla in mängden böcker det finns om hårdrock.
Biografier, livsstil, gitarrlektioner... det där är ämne för en hel del funderingar.
Framförallt undrar jag lite om denna flora av böcker som kommer från journalister som visserligen kan skriva (verkligen, ingen kritik där), men som antagligen inte har en officiell roll av gruppen, eller möjlighet att skriva "från insidan" av artistens upplevelser.
Kanske bästa exemplet är Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen, som visserligen är bra och intressant - men inte alls vad huvudpersonen personligen skulle ha sagt.
Ska klura lite på det där, kanske är det stoff för ett längre inlägg.

Och på tal om journalister så kan man nästan göra en TV4:isk övergång till Sweden Rock Magazine och de band som väljer att skicka med en hel platta till oss prenumeranter.
Senast i raden: Civil War
Avhoppare från Sabaton, med en av de där sångarna jag är lite svag för bakom mikrofonen: Nils Patrik Johansson, med huvudsyssla Astral Doors.
Petade in plattan i bilens stereo igår för att lyssna, och... nja.
Alltså, visst är det stundtals bra. Bandet klarar att skriva en del riktigt bra melodier, och just Johanssons röst ger det lite mer smuts i soundet, men... jag klarar inte riktigt av när det blir för mycket drag av schlager.
Föredrar nog Astral Doors... men man kan ju undra hur hårt ett band som just Civil War satsar. Kan inte vara billigt att skicka med hela debutgiven till ala prenumeranter på Sweden Rock Magazine - i det nummer som förmodligen pushas på festivalen dessutom!

Okej, ska vi säga så?
Sanningens ögonblick är... här. 

7 kommentarer:

  1. Lyssnade också igenom Civil War häromdagen och jag är böjd att hålla med. Helt ok men med största sannolikhet en skiva jag inte kommer att lyssna på så många fler gånger.

    Är lite osäker på om jag ska köpa nya Amon Amarth eller inte. Dom är ju bra men jag har 5-6 skivor med dom och alla låter relativt lika, behöver man verkligen en skiva till?

    SvaraRadera
  2. Christofer -> En berättigad fråga. Behöver man fler AA-skivor? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att de har en tendens att växa på mig, och bli bättre och bättre med tiden så att jag till slut gillar dem rätt hårt...

    SvaraRadera
  3. Black Sabbath-plattan är oväntat bra, känns genuin med många blinkningar till fornstora dagar.

    SvaraRadera
  4. 13 låter som en helt vanlig polerad Ozzy-platta.

    SvaraRadera
  5. Håller med Gnagelram! Mycket bra faktiskt, och som sagt, påminner en hel del om fornstora dagar. Så att den skulle vara en polerad Ozzy-platta kan jag verkligen inte hålla med om.

    SvaraRadera
  6. Martin Carlsson på Expressen slog huvudet på spiken: "Rubins hoptryckta och torra ljudideal tillhör samtidens sämsta och berövar gruppen såväl dynamik som schvung."

    Lägg där till det otroligt trista trumspelet. Trummaskinen Brad Wilk är alldeles för stel och okreativ, speciellt jämfört med Bill Wards storbandsjazz-svängiga Gene Krupa-häng.

    "Peace of Mind" är bästa låten, och den kom inte ens med på albumet.

    SvaraRadera
  7. Två varv in på skivan (originalet, inte med extraspår) så är jag ändå lättad. Oavsett vad man kan tycka och tänka om en detaljer (trumspel, produktion...) så är det viktigaste: man trampar inte fel så att man besudlar sitt eget arv.

    Gott så.

    I övrigt är jag nog positivt överraskad, men ska förstås försöka veckla ut de tankarna mer vad det lider..

    SvaraRadera