Recension: Ape Skull "S/t"

Italienska powertrion Ape Skull tror stenhårt på den gamla devisen "less is more".
Man bygger på debuten sin musik på ett komp i bakgrunden och en gitarrslinga som hämtar inspiration från Hendrix som får ligga i förgrunden och driva melodin.
Det svänger stundtals riktigt bra med dessa enkla medel, och tyvärr finns bara ett fel: man använder typ samma komp och samma melodislinga till samtliga låtar.
Första gången jag lyssnade igenom skivan och därmed avverkade spår som "Lazy", "So Deep", "Bluesy", "Make Me Free" och "Now I Get You" så tänkte jag att..."rätt sjysst låt, men det är ju samma?" Efter ett par fler varv så är skivan riktigt tråkig eftersom bristen på variation tar kol även på svänget. I slutänden står enbart "I Got No Time" kvar med hedern i behåll, ett funkstökigt spår som minner mig om tidiga Red Hot Chili Peppers mer än något annat.
Och det är lite synd.
Giuliano Padroni som hanterar trummor och sång är en betydligt bättre trumslagare än vad han är sångare, och eftersom hans sång är svag så tror jag att bandet skulle tjäna på att gå från trio till kvartett. Fulvio Cartacci spelar sina gitarrslingor ganska väl, men det blir alldeles för endimensionellt för att hålla intresset över en hel skiva, och Pierpaolo Pastorelli på bas är den som levererar mest sväng och mest intressant insats sett över hela skivan.
Men mest känns det alltså rätt onödigt, mitt samlade intryck, för om man tar en låt som inledande "Lazy"... den är inte dålig.
Eller "Bluesy". Den funkar rätt bra den med.
Men det är för mig uppenbart att Ape Skull (trots ett ganska coolt namn och konvolut) inte är reda för en fullängdare. Än.
Därför kommer betyget att bli lägsta möjliga. 
Bandet kan gott och väl ha mer på gång framöver, och alla börjar vi någonstans.


Bästa Spår: "I Got No Time"

Ape Skull "S/t" - 1

Dubbelfel

En bra sak på sommaren är att de stora blaskorna tycks flöda över av information och stoff som rör hårdrock. Tror det har att göra med alla festivaler, men bryr mig egentligen inte speciellt mycket om varför. Det är ju bara att tacka och ta emot.
Aftonbladet är ett bra exempel, med extra teman om olika spelningar och liknande (ja eller så är det så hela tiden och jag ser det bara nu för att det är sommar, vi ska väl låta det vara lite osagt).
Idag hade de en artikel som egentligen bara kan få mig att uttrycka detta:

FEL.

DUBBELFEL.

Ja, vi pratar förstås om att Sabaton har lyckats uppnå platinastatus på skivan "Carolus Rex", dvs 40 000 sålda ex här i Sverige.
Det är så fel.
Dels att skivindustrin är i så usel form att platina är 40 000 exemplar (hur många besökare är det på Sweden Rock Festival, Metal Town, Getaway tillsammans?), dvs att det krävs mindre än en halv procent av den svenska befolkningen som köper en skiva för att det ändå ska räknas som en platinahit. Som jämförelse fick Sverigedemokraterna 5,7% av rösterna i Riksdagsvalet 2010. Visst, det är inte direkt jämförbart - det bor fler i landet än vad som får rösta - men det är ju ett bevis på att det inte saknas lättlurade suckers i landet direkt.

Vilket för oss till det andra felet.
Det att Sabaton tydligen är första svenska hårdrocksbandet som lyckas med det.
Det är ju inget annat är förskräckligt - med tanke på hur fantastiskt många ruggigt bra band vi har i det här landet så känns det ju mest sorgligt att fanan ska hållas högst av ett knippe pajasar.
Men det kanske har med det där med lättlurade suckers att göra...

Eller så är det bara för att jag fortfarande är sjuk som är trilsk.
Kanske är jag för hård mot schlager-metallarna?

Bäst att gå vidare.

Noterar att Demonia tagit ner skylten. Trist. Hon bjöd på rätt bra material och insights bakom kulisserna. Tack för 5 år!

Själv ska jag försöka tota ihop ett knippe bra frågor för en planerad intervju med Jorn Lande någon gång de närmsta dagarna/veckorna. 
Har du bra tips eller något du vill veta?
Lämna det i så fall som kommentar eller skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så ska vi se om vi kan ta med dina tankar och frågor.. 

Avslutningsvis - två bilder.

 Den första är uppföljaren på inlägget "lika som bär" häromveckan, med tipset Hexenhaus och Morbid Angel. Tack för det, Kristian och Järnbrallan!

Den andra är promo för Haninge Rock Festival.
Jaha, säger du, det var ju inte speciellt märkvärdigt.
Kanske inte.
Men eftersom jag bor nästgårds i Tyresö så kanske jag rent av får rita in det där i kalendern. Och eftersom en viss Jorn tydligen ska spela så kanske man helt enkelt får skaka tass med karl'n efter intervjun. Det vore ju lite kul.

Nu - painkillers. Inte den version Judas Priest tillhandahåller, utan medicinska.
Måste bli frisk till Midsommar...

Usel helg

...nej då måndag, alla hatar dig inte. Det betyder ju att denna usla helg går till sitt slut!

Okej, man kunde haft det värre (eller hur Frida med familj?), men den här helgen har familjen befunnit sig i ett järngrepp från sjukdom. Det började så svagt förra helgen, då den minsta insjuknade, men i veckan har det eskalerat och till slut åkte vi dit allihop. Samtidigt, typ.
Så istället för 40-kalas hos Nicke, med provning av Highland Parks sortiment 12-40 YO: Handens Närakut. Flera gånger. 
Fy fan. 
Hur illa ställt det varit?

Bildbevis.

 Den översta skivan är nya Black Sabbath. Den kom hem till mig i torsdags. Sen dess har jag lyckats bära den till stereobänken, och lyssna på den två gånger.
Två.
Gånger.
Återkomsten, reunion med Ozzy, en skiva jag undrat över prick hur länge som helst?
Den undre bilden är de andra två skivorna som kom med samma paket.
Dark Tranquillity och Immolation.
De ligger kvar i hyllan och har lyckats samla på sig totalt 0 sekunders speltid.

Visst, ska man vara poetisk så kanske det är en av de bättre stunderna, när skivan ligger där... solen lyser in lite snett, och innehållet - själva musiken - inte ännu är avslöjad. 
Förväntan.
Spänning.

Problemet är bara att jag inte känt något av det på hela helgen.

Ergo: jag är döende (ja, eller förkyld...)

Försökte stappla iväg till vårt lokala Centrum i lördags för att trösthandla grejer åt mig.
Kom hem med två böcker som jag lite käckt placerat i hyllan och inte läst något i.

...dessutom hände något nästan magiskt.
Jag blev sugen på cola. 
Händer inte ofta, men när det händer så... ja, bara att följa den instinkten då.
Gick dit och tog en flaska.
Den hade mitt namn, visade det sig (ni har säkert inte missat deras nya reklamgrej, när de trycker upp en massa namn på flaskorna... smart marknadsföring om jag nånsin såg det..).
Men det riktigt trixiga var att flaskan efter hade min hustrus namn.

Vad är oddsen på det?
För en som i stort sett aldrig köper cola?

Nä - jag vet. Inte stora, och det hade ju varit roligare med lottvinst.. men i alla fall.
Rätt... coolt. Eller coca-coolt, för att hedra Hägerfors.

Idag blir det ingen större förändring av status egentligen. Ungarna har stökat hela natten, så jag är tveksam till att de kan få gå på dagis, samt att hustrun fortfarande har feber. Sånt har till effekt att eder Rebellängel sitter konstiga tider och försöker att jämka ihop sitt arbete och alla deadlines som närmar sig i samband med sommaren, samt att jag beklagar mig för er på detta sätt.
Inlägget ska ändå avslutas i positiv anda. 
Dels har Martin laddat upp en ny recension på Werock (fan, vad sur jag blir, jag trodde att jag kanske skulle hinna med Sabbath till deadline...), och dels hade mina grabbar lite krafter i sig igår kväll i alla fall.
Och lekte robot.

Ibland behövs det inte så mycket....

Besatt: King Diamond "The Puppet Master"

Vänner – vi har kommit till den sista skivan i serien Besatt. Nä, inte totalt sett, utan för våren. Och som sista skiva och nedslag i verkligheten ska vi välja den första skivan som besatt undertecknad under den tiden som Metalbloggen funnits. Visst har det funnits fler, men jag väljer att plocka just den här helt enkelt därför att King Diamond egentligen är en ny kärlek... och ändå inte.

En gång i tiden hörde jag kungen för första gången. Jag kan inte ens minnas när det var, eller var, men i något sammanhang spelades någon av skivorna (säkert med Mercyful Fate, kan jag tänka). 

Jag fastnade då inte för hans rätt speciella sångstil, och ratade under många år hela paketet. Sen var det någon som satte ”Abigail” i öronen på mig, tillsammans med texterna. Jag tror att jag lånade plattan från min morbror, men även här ska jag erkänna att minnet sviker mig en aning. Resultatet svek dock inte, och jag blev helt såld på plattan. Det riktigt konstiga i samband med det är egentligen att jag inte fortsatte min utforskning av King Diamond, utan stannade där. Det är inte likt mig, men kanske kan det bero på någon form av avsaknad av pengar eller input från annan stans? Gissningsvis var detta den enda skivan jag kunde låna kanske, men oavsett anledning så hade jag under många herrans år en riktigt konstig inställning till herr diamant. ”nja, jag gillar inte riktigt hans sång förutom på Abigail som är en suverän platta”.

Som om han skulle sjunga annorlunda på den än på någon annan.

Mitt nästa försök blev med ”Them”, men den fastnade jag inte alls för, och kanske var det en bidragande orsak till mitt stopp i diskografigrävandet. Till dess att liveskivan ”Deadly Lullabyes” hamnade i min väg. 

Med sitt polerade ljud så kan den väl betraktas mer som en samling än som en regelrätt livegiv, och den gjorde mig framförallt sällskap under många svarta nätter med familjen snarkade, framförallt på semester i Spanien. Det kunde med lätthet varit den skivan som klistrats fast i detta inlägg, men istället ledde den mig vidare till ämnet för dagen.

”The Puppet Master”, här avbildad i sin deluxemodell med digipack och extra DVD-platta. 

Det var låtarna ”The Puppet Master” och ”Blood To Walk” som var mest skyldiga, två fantastiska spår som satte ett starkt avtryck från den där liveskivan, men hela skivan är verkligen riktigt bra – och ett alldeles utmärkt exempel på när produkten som helhet lyfter alltihop. Om man ”bara” lyssnade på musiken så var det nog bra, men att samtidigt kunna följa med i illustrationer och lyrik via det lyxiga medföljande häftet gör verkligen att historien får mer tyngd i sig. Den där skivan blev därför en sån som jag släpade runt på. I bilen, i väskan fram och tillbaka till jobbet, i en ständig resa mellan skivhyllan på övervåningen och stereon på undervåningen hemmavid. Jag fick ett nästan febrigt behov av att ständigt ha möjligheten att kolla upp något, och utvecklade under ett par veckor inte bara kärlek till skivan (och, ska sägas, till King Diamond, för i och med denna tid så var det som om jag knäckte koden till hur man ska lyssna på karl’n), utan även en ganska besatthet som nog gränsar till vad som är sunt. Jag kunde liksom inte slå av mitt i en låt, utan fann mig sittandes på parkeringar lite här och var runt om i Stockholms affärsvärld, med bilen avslagen men utan att stiga ur. Jag var tvungen att höra klart på den låt som råkade spelas vid tillfället, helt enkelt. Kapitlet i sagan var tvungen att ta slut.

I samband med detta så var också ett långt kapitel i mitt affärsmässiga liv på väg att ta slut. Som vanligt är det svårt att säga exakt hur och när det startade, men under dessa intensiva veckor under hösten 2011 så föll det på plats för min del. Det var dags för uppbrott, och det  ur ett yrkesmässigt perspektiv.

Det blev totalt nästan 12 år på det IT företag som låtit mig växa från Account Manager till Key Account Manager, vidare till Sales Manager under rätt många år, för att till sist prova på att vara Product Manager samt Business Manager. Jag vantriuvdes i stort sett aldrig, men flamman falnade till att pyra lite grann, och pyrandet blev till glöd – som till sist var slut även den. Under sådana premisser presterar inte jag, speciellt inte som det roligaste som finns är kontakten med kund.. och jag är usel på att fejka. Finns inte hjärtat med så blir dte inte riktigt bra. Det funkar, men det blir inte riktigt bra. I slutänden visade det sig att jag höll arbetet under armarna medan jag hade ett öppet sinne, och hamnade som av en slump vidare i min karriär. Gick inte från, utan till något som lockade.

Den där hösten då, när jag bestämde mig.

Den perioden hade jag en chef som jag helt enkelt inte kunde med. 

Visst har jag haft allehanda chefer, och givetvis en del dispyter med dem också, men aldrig på det här sättet. Möjligtvis var det en anledning till att jag någonstans, djupt nere och undangömt, beslutade mig för att lyssna på andra erbjudanden, och möjligtvis är det en av anledningarna till att jag stoppade näsan så djupt i den här skivan.

Jag vet inte.

Det jag däremot vet är att det känns lite tveeggat varje gång jag håller i just den här skivan. Det ger glada vibbar eftersom jag fann kungen, men dåliga vibbar eftersom en del av de minnen som är kopplade till den är så pass unkna. 

På sätt och vis kanske det passar. 

Tveeggade känslor, menar jag. 

Detta är nämligen den sista skivan i serien Besatt som kommer att skärskådas innan sommaren. 

Jag tror att serien återkommer till hösten – precis på samma sätt som Veckans Tips, och fordom serierna om Live!- och Remasters har gjort efter sina sommaruppehåll – men jag är inte helt säker. Det bygger på att jag hinner skriva, planera och planera lite under sommaren. 

Tveeggat, alltså, för samtidigt som det är uppehåll så är detta en kul serie att skriva. Kul, och lite tuff ibland. Utlämnande.

Nå. Sist men verkligen inte minst: King Diamond ”The Puppet Master”. En bra skiva att bli besatt av!

Veckans Tips: Onslaught "In Search Of Sanity"

Dags för ännu en skiva som kom i kartongen som vännen Magnus Ö skänkte till undertecknad, den som jag har plockat massor av dubbletter ur (alltså de jag redan hade på egen hand) och skickat iväg som Torsdagstravar.
Den här hade jag dock inte, och det tog rätt lång tid innan jag kom runt till att lyssna på den. Det blir lite så, får man ett tillskott på typ 100 skivor på en gång så kan man liksom inte sätta i sig rubb och stubb på en helg. Det tar ett tag.
Hur som helst, Onslaught och deras "In Search For Sanity" startar rätt så jäkla dåligt. Ett intro som är både rätt mediokert och riktigt jävla åt helvete för långt (låten heter "Asylum" och är 5:17 lång utan att nånting alls händer) sänker förväntningarna till rekordlåga nivåer. 
Det gör också resten av skivan till lite av en chock - här har vi nämligen ett gäng som lyssnat på Metallicas glansdagar och försökt snickra ihop sin egna lilla kopia, och eftersom sångaren Steve Grimmett har ett ruggigt klipp i rösten så blir resultatet helt enkelt förbluffande bra!
Mixen av thrashriff, långa svepande låtar och en sångare som klarar av att leverera med ett mer klassiskt ljud innebär att Onslaught hittar något som är eget, även om man osökt vill dra paralleller även till ett band som.. ja.. Overkill. Fast jag tycker nog att Grimmett har bättre sångröst än Bobby "Blitz" Ellsworth.
Nå, "In Search Of Sanity" är bandets tredje giv, och den kom 1989. Det hörs förstås på ljudet, men det klarar sig rätt bra ändå. Låtarna har så pass hög kvalitet att man inte bryr sig om att ljudet låter lite daterat, och kanske är det då jag tänker på ett band som just Metallica. Lyssnar man på "Ride The Lightning" så är det ju låtarna man hör, inte årtalet?
Snabbast sätter sig lååååånga "Welcome To Dying", en låt som känns som om det skulle kunna ha varit en semihit när det väl begav sig, men resterande spår är bra också, och det är ju inte direkt svårlyssnat någon gång.
"Shellshock", titelspåret, "Lightning War" och "Blood Upon The Ice" skäms inte för sig och utgör goda exempel på hur skivan låter. Bra, alltså. Dessutom kan du som alltid undrat hur AC/DC "Let There Be Rock" i en snygg halvthrashversion låter få ditt lystmäte...!

Veckans Tips landade alltså denna gång i en brittisk grupp med en platta från -89, en skiva jag hittade långt ner i en kartong. Det svänger kul i den här serien, tycker jag.
Du hittar Onslaught "In Search Of Sanity" på Spotify, så slipper du söka så länge själv, för att använda en riktigt sunkig ordvits som avslutning på detta Tips...!

Lika som bär: Candlemass & Deluge Grander

Vilken är vilken?

Jag prenumererar på Record Heavens nyhetsbrev.
Det är alltid rolig läsning, massor av skivor man inte hade den blekaste om att de fanns, och dessutom inte så sällan med en personlig touch (ja, du borde också göra det, kolla till vänster på sidan så hittar du länken).
Det blandas mellan begagnade och nya skivor, och det dyker rätt ofta upp rariteter därmed. Och ibland dyker det upp saker som får en att reagera.

Du vet att Candlemass skiva "Ancient Dreams" har en stor betydelse för undertecknad, den har ju till och med haft sin plats i solen i serien Besatt, och därhoppade jag ganska högt när jag såg en av skivorna som nu finns tillgänglig i Record Heavens webshop.
Deluge Grander.
Den undre av de ovan avbildade. 

Ganska likt va?
"August In The Rurals" är utgiven 2006 och beskrivs som symphonic prog (?!), och givetvis finns det inga förbud mot att använda en och samma målning (i detta fall Tomas Cole andra målning i serien "The Voyage Of Life", betitlad "Youth"), men i mitt fall blev resultatet tveeggat.

Visst såg jag och lade märke till Deluge Grander, men samtidigt känner jag en oförklarlig avoghet eftersom det i mitt fall är ett omslag som är så intimt förknippat med en annan skiva.
Hur som helst - min fråga är egentligen... finns det fler?
Som är helt lika (och säg inte ett helt svart album av ex AC/DC eller Metallica nu, utan som faktiskt har ett säreget omslag)?

Ni brukar ju ha bra koll på sånt!

Recension: One Inch Giant "The Great White Beoynd"

Göteborgarna One Inch Giant är, av undertecknad, en aning misshandlade.

Första given bandet släppte, "Malva", fick en aning ljumna ord i sin recension, och sen har jag följt upp med att tigga till mig två exemplar av den för att tävla ut (men det har inte hänt, än, de ligger hemma och skräpar...!) samt utlova en intervju med bandet (som jag sen inte heller genomförde...).
De har, med andra ord, inte speciellt stor anledning att hålla mig i loopen, och jag skäms lite över hur jag agerade.
Bandet verkar dock vara stora som människor (phun intended, med anspelning på namnet..) och se bortom sånt. 
De hörde med andra ord av sig och skickade sin fullängdare "The Great White Beyond" för recension, och utan att försöka bli blödig på grund av mit dåliga samvete så kan jag ändå konstatera en sak med en gång: 
One Inch Giant har utvecklats, framförallt i sin låtskrivarförmåga.
Där jag kunde tycka att man famlade lite på tomgång en del tidigare så tycker jag att man är mer distinkt nu, och uppenbarligen vågar man ge sig ut på tunn is på ett helt annat sätt än på "Malva", ett grepp som ruskar om och lyfter skivan. Fasen, får vi inte till och med ett Opeth-liknande rens i "Only Scorn Remains", något jag nog aldrig trodde att jag skulle få koppla ihop med jätten av entumsstorlek. Överlag är också materialet mer viktat mot metal än mot rock, en detalj som jag gillar. 
Det luktar mer Mastodon än 70-talsrock.
Det luktar bättre än vad jag trodde, och det luktar definitivt som om bandet har något verkligt bra på gång. 
Jag kan fortfarande tycka att det inte riktigt håller precis hela vägen för ett absolut toppbetyg, men spår som "The Years Of Mist", "My Unshaped Form" och framförallt tidigare nämnda "Only Scorn Remains" är riktigt bra och står ut på ett positivt sätt.
De svagare stunderna är färre än vad jag trodde, och även om jag kan tycka att låtar som "Jirilaya", "Tell Meteor From Star" och "Awaiting The Wave" är lite utfyllnad så består resten av stabila spår. "Mountains Will Erode" och "Malva" är helt enkelt bra låtar!

Betyget lägger jag alltså betydligt högre än jag trodde på förhand.
Det ligger precis i korsvägen där tre och fyra möts, och det är riktigt bra med tanke på var jag tycker att One Inch Giant kom ifrån. Trean ska alltså ses med definitiv mersmak, och med lite tid är det här en sån där skiva som det mycket troligt kan vara korkat lågt när tiden fått ha sin gilla gång...

Bästa spåret är som nämnts "Only Scorn Remains", och du hittar hela plattan på Spotify. 
Till sist återstår alltså egentligen bara hur vi ska göra med alla dessa brutna löften.
Vis av erfarenhet och hur resterande tid ser ut från nu och till semestrarna tänker jag inte lova något som innebär ett större arbete, utan vi gör såhär:

Du hittar en riktigt bra bild av bandet live, när man spelade på Göteborg Rockfest förra sommaren, från Werock-kollegan Kitty här. Läs det istället för en intervju.
Dessutom har jag som sagt två ex av "Malva" som ska delas ut. Det är nummer 66 och 67 av 100, och det du ska göra för att få en av dem är att vara först att kommentera denna recension. Lyckas du med det så följer du upp med ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com, där du anger din postadress!

One Inch Giant "The Great White Beyond" - 3