Metalbloggens samarbetspartner:

fredag 31 maj 2013

Veckans Tips: Probot "S/t"

Okej, för det första är det väl bara att erkänna en sak.
Jag gillar Dave Grohl. Nä, inte bara ur den här synvinkeln, utan även musikaliskt.
 Jag anser att han är en grym talang, oavsett om det handlar om att lira gitarr, banka trummor eller sjunga.
Det betyder att när en sådan snubbe samlar ihop kompisar under flaggan Probot, och sen kryddar det hela med intressanta gäster, så är jag där som en fluga runt skit.
Det innebär också att detta Veckans Tips är, minst sagt, varierat.
Här finns industripunk i "Access Babylon" med MIke Dean som gäst i samklang med ren rock'n'roll med Lemmy som gäst i "Shake Your Blood". Här samsas "Centuries Of Sin" där Cronos från Venom bidrar med "Red War" som tillåter Max Cavalera att låta som... ja.. Max Cavalera.
När Lee Dorrian gästar så låter "Ice Cold Man" doom, Tom G Warrior ger sin oefterhärmeliga smak åt "Big Sky" och "Sweet Dreams" med King Diamond på gästsång får avsluta hela skivan.
Det är kul hela vägen, inte minst om man dessutom kan läsa sig till alla tankar som den gode Grohl har inför respektive gästartist och hela projektet. Verkligen ett gott exempel på varför man ska ha den fysiska skivan och kunna följa med i såväl texter som tankar.
Probot består i stora delar av enbart herr Grohl. Han spelar i stort sett alla instrument, med benägen hjälp av diverse gästarbetare (Kim Thayil spelar gitarr på just avslutande "Sweet Dreams", till exempel) då och då, och det har tagit fyra år att fullfölja hela projektet som enligt Grohls liner notes avtäcktes november 2003.
Tyvärr verkar skivan inte finnas för avlyssning på Spotify, så du får leta på annan plats i cyberrymden. Eller höra av dig, så ska vi se vad vi kan göra!

torsdag 30 maj 2013

Recension: Nuclear Salvation "Ruins Of Reality"

Första intrycket av Linköpingsbaserade Nuclear Salvations andra platta?
Tveksamt.
Omslaget inger inte förtroende, tycker jag.
Det är tur att första intryck inte alltid består, för bandet levererar en riktigt trevlig platta.
För undertecknad är det första kontakten med Nuclear Salvation, men jag finner efter redan några varv med skivan att jag gillar deras dödsanstrukna thrash, och efter ytterligare tid tillsammans har "Ruins Of Reality" kommit att bli en ganska god vän.
Det beror förstås på ett flertal saker:
1) Ljudbilden är rätt bra för den här typen av musik. Det är visserligen hårt producerat och väldigt kraftigt tryck, men det funkar och passar bra - ett faktum som antagligen kan tillskrivas producenten Fredrik Nordström på Studio Fredman.

2) Bandet är kompetent, och levererar en solid insats - framförallt gillar jag Benjamin Stigestads röst, det är ett stycke finfin growl, samt samspelet mellan leadgitarren (Markus Svensson) och kompgitarren (Daniel Jonasson). Värt att nämna är väl också att trummisen Andreas Risberg gör ett storartad jobb - speciellt med tanke på att han har en och en halv arm (och därmed fått tillmälet "the Def Leppard drummer of death metal" av Martin van Drunen i Asphyx!)

3) Sist men inte minst har bandet plitat ner rätt bra låtar.
Utan sådana faller som bekant allt platt, men i detta fall får man 8 spår (inledande "Intro" räknar jag inte) som varierar mellan rätt bra rens i inledande "Crawl", via allsångsvänliga refränger ("Denalist") till ett mer episkt anslag i avslutande titelspåret.
Ibland kan det kännas aningen endimensionellt för att skivan verkligen ska hamna på repeat framledes, men på det stora hela är det hög lägstanivå. Allra bäst är det i slutet, med trion "Denialist", "Lost In Decay" och "Ruins Of Reality" smäller av. 
Så skulle jag vilja att hela skivan var, men det är ändå bra det andra också.

Nå.
Bästa spåret av alla heter i min värld "Denialist", det är också den låt som är mest "hitsingel" av alla - den står ut och är enklast att ta till sig från start. Fler bra spår finns, men de behöver några varv för att kunna skönjas på rätt sätt och verkligen sätta sig.
Betyget vill jag efter en hel del velande lägga på lite fega 3.
Det är helt klart "bra", och rätt långt från de undre regionerna, men jag tycker inte heller att det är en skiva som totalt sett är given på de högre nivåerna heller.
Det känns, sammanfattningsvis, som en trevlig och bra platta som jag kommer att ha sällskap av lite då och då, främst under diverse träningspass, och jag vill bra gärna se bandet live.
Då gör sig som bekant sådan här musik bäst!

På Spotify finns i skrivande stund enbart debuten "The Beginning Of The End" från 2011, men eftersom "Ruins Of Reality" släpps den första juni 2013 så är det bara att hå¨lla korpgluggarna öppna. Den ramlar nog in där när som helst...

Nuclear Salvation "Ruins Of Reality" - 3

tisdag 28 maj 2013

Bilder och ord från Metallsvenskan 2013

Helgen som gick var det ju dags att åka till Örebro och Metallsvenskan.
På menyn: hårdrock, sol, öl och bra sällskap.
Naturligtvis tänkte jag dela spektaklet, och varför inte börja med själva resesällskapet?
Ett vackert gäng, även om bara en har förmågan att se hyggligt normal ut. Jag är den med tungan ute. Den till höger alltså, med lite/inget hår på huvudet. Bilden tagen i öltältet, men det återkommer vi till. Istället ska vi börja med resan. Som Karin Boye sa, "resan är målet".
Vi åkte tåg.
Med minsta möjliga marginal kom vi med i tid (biljettstrul för somliga), och kunde flytta folk som trodde de skulle få sitta på våra platser. Vi hade bord. Och öl. En bra start på lördagen, och jag måste säga att det var länge sen jag åkte tåg. Hade glömt lite om hur enkelt det är när det funkar (hur ofta det funkar med tid och fungerande tåg och så, det säger jag inget om), så efter en par öl svischade vi in i Örebro. Jag fick lite blandat, godast var väl den på bilden - Modus Hoperandi India Pale Ale. Den bet också ganska bra eftersom den är rätt stark, så jag lugnande mig ett tag efter den.. och vi startade besöket i Örebro med att ramla in på pizzabuffé.
Bra.
Då står man sig.
Därefter - hotell.
 
 First Hotels. 
Helt okej, bra till och riktigt billigt. Ett rum för tre, ett singelrum.
Funkade att sova i, och märklig rockbar till granne.
Konstigast av allt kanske var att det så småningom, när vi kommit hem från festivalen och spelade lite King Diamond för att lugna oss, knackade på dörren och in ramlade en långhårig drasut som ville låna toaletten.
Trodde först han skulle klaga på musiken, men icket.
Han bodde nog i foajén, och... en av oss hävdade bestämt att det var gitarristen i Bullet.
Det tror inte jag, men vad vet jag om det bandet?
Att de var fullständigt kassa när de spelade på festivalen, men inte mycket mer.

Nå.
Det tar oss ju till själva festivalen. Nästa anhalt.
Vi var där rätt tidigt.
Kollade in området. Det var litet. Bra så.
Intressanta fynd från första varvet:



Överst - hårdrocksale, specialbryggd.
Den var bra.
Skön fruktighet i det, och lite bitter känsla. Bättre med andra muggen!
Dessutom fanns cider från Jeremiah Weed. 
Inte fantastiskt god, men okej. Ett kallt avbrott från öl också. tyvärr lyckades jag spilla på deras fina disk när jag hämtade alla bägare, men det berodde nog mer på att man fick två muggar för varje flaska (?) eftersom det skummade så mycket. Specieltillverkade bägare med loggan på. 
Tips: större bägare nästa gång ni beställer era festivalartiklar, Jeremiah Weed.

Nå.
Sist och faktiskt lite tråkigt - merch.
Djupt besviken, framförallt över den tråkiga tröja som King Diamond hade. Det var i stort sett samma tryck i lång eller kort ärm, och inget av de läckra saker jag hade sett framför mig. Synd, så jag behöll pengarna och handlade en inofficiell Black Sabbath-tischa och lite plattor istället. 
 Men?
Den undre bilden är ju inte skivor?
Nä. Just det. 
Det är istället det vi ägnade mest tid åt tidigt på dagen, Rock Science som hade en trevlig liten hörna man kunde få prova spelet på. Kul och smart!
Dessutom fick jag chansen att träffa Jarno från A Fair Judgement lite kort. Tänkte få chansen att bjuda på en öl senare också, men vi verkade springa runt varandra hela tiden. Synd, men trevligt den tid det varade.

Runt här kom själva musiken in också.
Först ut var W.E.T. Lite av en besvikelse faktiskt, för även om Jeff Scott Soto sjunger bra så blev det trist som fan i längden. Ingen variation, och lite för oseriöst i eftermiddagssolen.
Bilder dock!



Kanske var det förväntningarna som spökade, kanske inte.
Kanske var det bara en sån där dag när lättsmält melodiös hårdrock inte riktigt var rätt för undertecknad.
Bättre var i alla fall Troubled Horse, även om jag inte har någon tidigare större erfarenhet av dem. 
Kollade lite, det såg rätt bra ut (liten scen dock!) och lät ännu bättre än det såg ut.

Ska nog kolla in det bandet mer när det gäller skivor... Fåtal bilder bara, eftersom jag runt den här tiden hade ett parallellt matchande med allehanda löst folk runt Rock Sciencebordet...
Nå.
Efter det var det dags för en av de riktiga höjdarna, såväl avseende förväntan som i leverans. Primordial.
Riktigt jäfla bra, och man kan ju när man ser bilderna inte annat än konstatera att det där med dagsljus på spelningar inte alltid är tipptopp egentligen.
Trots det: ruggigt bra gig!





...ungefär här började hungern sätta in.
Rejält.
Det som fanns på stället var viltkebab och langos. Inget fel i det, men köerna var rejäla och sällskapet i övrigt törstade efter gin och tonic.
Sagt och gjort, vi ramlade mot stadens centrum en kortis och åt. Biff. Med GT för den som önskade..
Det gjorde inte jag. Jag var fortfarande så väldigt glad efter Primordials spelning (och ganska full efter att ha druckit öl sen elva). Det var smart av mig.
Däremot var det mindre smart att vi missade Vomitory-giget.
Hörde det på håll bara, det grämer mig.
Hade velat se dem, men vi hann inte fram efter vår maträd.
Istället, next up: Graveyard. Då stod vi å andra sidan riktigt bra till...





Tyvärr måste jag säga att bandet inte gjorde sin bästa spelning.
Mer en dag på jobbet.
Det saknades lite bett och hunger, helt enkelt, och det är bra tur för dem att de faktiskt har ett så svettigt bra låtmaterial. Då klarar man sig undan med lite tillbakalutad attityd.
Synd bara, för scenen var intim, vi stod bra till och mörkret började sänka sig.
Det hade kunnat vara episkt bra...

Bara att gå direkt till nästa begivenhet, och fast vi gick omedelbart från Graveyard till stora scenen där King Diamond skulle spela hamnade vi rätt långt bak. Det märktes vem som sålt festivalbiljetterna, om man säger så...
Det blev ett bra gig. Jag stod hänförd stora delar av spelningen, imponerad över det geniala men enkla scenbygget, tajtheten hos bandet, förmågan att sjunga trots åldern.
Visst, jag hade gärna tagit lite mer material från "Abigail" eller "The Puppet Master", men fullmånen lyste på oss, Kim Bendix Pedersen ylade mot oss och bandet spelade som om livet hängde på en skör tråd.
Tyvärr badade scenen mest i blått ljus, och det i kombination  med avståndet fram gör i stort sett alla bilder jag tog med min pelefön helt kassa. Av den kavallkad jag knäppte kan nedanstående möjligtvis passera för att ge en glimt av hur bra det var...

 
 
 
 
Jag slutade kvällen med att ha "Eye Of The Witch" ringande, slingrande, nynnande i skallen.
Fantastisk låt. Fantastisk slinga. Vilket riff.


Dags att nanna kudden sen, och åka hemåt dagen efter. Med tåg, igen. Mot Stockholm och Mors Dag.

Örebro, Örebro. Vi kan nog ses igen...

söndag 26 maj 2013

Citatet: A.A Nemtheanga, Primordial

Idag är det söndag.
Detta är ett i förväg genererat inlägg, eftersom jag 1) antagligen är för bakfull för att vara kreativ och sammanhängande, och 2) är borta hemifrån och inte kladdar på datorn.
Citatet kommer denna gång att handla delvis om irländska Primordial, och en låttext av bandets förfigur A.A Nemtheanga (Alan Avril, inte Anonyma Alkoholister).
Det är en strof ur svarta "The Coffin Ships", vars lyrik hämtar sin kraft i den verkliga historien från bandets hemland och hur det var under svälten. 
Jag gillar personligen senare alster med bandet bättre (såväl "To The Nameless Dead" som fantastiska "Redemption At The Puritans Hand" är riktigt bra skivor), men jag väljer ändå denna mörka text eftersom det jag egentligen vill prata om är hur sådan här musik ska framföras. Eller, rättare sagt, under vilka förutsättningar det passar bäst.


Det hade varit enkelt att ta ett Citat från King Diamond, huvudanledningen till att undertecknad hade Örebro och Metallsvenskan inritat i kalendern denna helg, men jag gissar att du kommer få ditt lystmäte på rapporter och bilder ändå. Och parallellt har jag funderat på det där med speltid.
Primordials speltid på festivalen: lördag kl 17:30-18:45

Kan ju kännas okej, men faktum kvarstår - viss musik ska avnjutas i dunka omgivningar, i nedsläckta lokaler eller under natthimmel. Ur mörker är du kommen, i mörker ska du njutas.
Tycker jag.

Just Primordial har dessutom tagit detta ett extra steg i sin DVD "All Empires Fall", där man arbetar med just det bildspråk du ser på bilden längst upp. Snygg ljussättning.
Atmosfär.
En möjlighet att verkligen gå upp i historien som berättas.
Helt enkelt en lika episk ljussättning och omgivning som musiken anspelar på.

Och det är inte helt lätt att nå i eftermiddagssolen på en festival.
De tiderna borde vara förbehållna de där banden som var stora för ett 20-tal år sen och nu är halvtrötta gubbar som är ute på återföreningsturné, eller de svinhungriga nya banden som bara öser som fan alldeles oavsett om det är becksvart eller mitt på ljusa dagen.
Även om det ju är orimligt att nå det, och antagligen inte ens teoretiskt möjligt, men ändå.
Ni fattar nog vad jag menar.

Den här texten bör omges av mörker - och är, egentligen inte bandets egna, utan tagen från en sceremoni vid en massgrav i Cork på Irland - eftersom allt dagsljus i samband med den känns... fel.

Nerve and muscle, heart and brains
Lost to Ireland, lost in vain
Pause and you can almost hear
The sounds echo down through the ages
The creak of the burial cart
Here in humiliation and sorrow
Not mixed with indignation
One is driven to exclaim
Oh god, that bread should be so dear
And human flesh so cheap

"The Coffin Ships", Primordial

Lidande och vackert på samma gång.
Njut av det, så länge, och reflektera över vilken musik som passar när och var. 
Idag är det mors dag.
Imorgon börjar en ny vecka. 
Igen.
Vi ses!

lördag 25 maj 2013

Örebro, Metallsvenskan - here I come!

Hey ho - lets go.
Till Örebro, där Metallsvenskan går av stapeln!
Ska bli helt vansinnigt kul, och vilket spelschema sen.
Igår var det ju fredag, för er som minns det. 
Är man som jag och åker idag så missade man alltså Hardcore Superstar och At The Gates (och lite annat löst svammel som Corroded). Det kan jag leva med.
Lördagen dock.. ujujuj.
F.K.U.
W.E.T
Troubled Horse
Primordial

Det får bli uppvärmningen (imorgon ska jag förresten använda Citatet för att svamla lite om det där med spelningar i sol och dagsljus, speciellt om man är ett band som just Primordial, dvs ett band som verkligen tjänar på att spelningen omges av lite mörker... missa inte det), innan det blir lite paus för min del. Jag kommer nog inte att se Adept och Bullet.
Det blir en lämplig vätske- och matpaus innan avslutningen stavas
Vomitory
Graveyard
King Diamond

Det, mina vänner, är riktigt bra!
Jag antar att jag förstås kommer ha kul med resesällskapet, som bland annat innefattar Jolly Jonny, samt att det kommer finnas möjlighet att kanske skaka tass med lite semikändisar inom hårdrocksvärlden - och kanske med svinga en bägare med lite nätkompisar, fast i riktiga livet så att säga. Ni är några som ska dit vet jag, pm:a mig på Facebook så kan vi byta nummer om ni vill dejta. Så att säga.
Annars kan man reflektera över just resmålet.
Örebro.
Det är en av de städer jag faktiskt knappt varit i, något som tillhör ovanligheterna efter mitt jobb på Games Workshop och ett övrigt yrkesliv som de senaste 15 åren inneburit en hel del resor och kundbesök på många ställen i vårt vackra avlånga land.
Men Örebro är lite av en doldis för mig, så jag tog den mest kända bilden överst i detta inlägg för att symbolisera stan. Det är väl en borg eller ett slott, men det är egentligen inte därför jag tänkte reflektera över stan.
Det har istället med musiklivet att göra.
Påfallande många bra band har nämligen just Örebro som hemstad.
Bara på den här bloggen har jag haft Coldworker, Millencollin, Blowback och Torture Division, och det är väl rätt överrepresenterat?
Minns jag inte helt så finns det väl band som exempelvis just Graveyard som har rötterna i stan också  (och Captain Crimson, väl), så något verkar det ju finnas i vattnet där. Vill du kan du också spendera lite tid med att läsa intervjun med Blowback, där delar av snacket handlar just om stans musikklimat. Det kan ju vara nöje en lördag i slutet av maj.

Själv har jag dragit på mig min häftigaste stass.
Hårdrocks-tischa (Behemoth!), tatueringar och kalnande hjässa.
Helt unik look i Örebro denna helg, med andra ord... :)

fredag 24 maj 2013

Veckans Tips: In Mourning "The Weight Of Oceans" & "Monolith"

Svenska In Mourning kom i min väg i samband med att flera goda tipsare sagt att "det här gänget borde du gilla". Till sist fick jag tummen ur och införskaffade 2012 års "The Weight Of Oceans" för att verkligen kolla in dem (hade tjuvlyssnat en del på Spotify innan iofs, men inte riktigt kommit åt att få bra tid, plats och ljud).
Det var ju jävligt tur, vill jag påstå, för sanna mina ord - "The Weight Of Oceans är helt jäkla fenomenal!
Det första varvet var lovande, det andra ganska bra, sen påminde de följande tio snarast om ett Formel 1-lopp.
Varv direkt på varv, med endast ett fåtal pauser i form av pitstopp.
Fullkomligt fascinerande!
Bandet klarar av att tillverka melodisk, progressiv döds (ja, stundtals tänker man på en akt som Opeth, men ändå inte) som är helt egen. Det svänger, det rockar, det sitter fan som berget med bara några varv. Sen blir det bara bättre!
Så.
Det var inget att fundera över, bara att beställa mer av bandet.
Köpte den du ser överst på bilden också, föregångaren "Monolith".
Också riktigt bra, om än kanske inte riktigt lika magisk som den senare skivan (det har uppenbarligen skett en del utveckling mellan de två skivorna för bandets räkning, kanske främst i förmågan att skriva låtar - jag tycker att materialet är vassare på den senare given än på sin föregångare), men fortfarande riktigt bra.
men den börjar sådär.
"Monolith" inleds med låten "For You To Know". 
Den är bra, men det första riffet i den låten är nog fanken det sämsta och mest icke-originella på dessa två skivor sammanlagt. Man måste lyssna förbi det.
Sen blir det toppklass. På "Monolith" heter de bästa spåren "Debris" och "A Shade Of Plague", men skivan är jämn.
På efterföljaren "the Weight Of Oceans" har man som sagt höjt ribban, och ska jag plocka de bästa där så är det inledande "Colossus", "Convergence", "The Drowning Sun" och "A Wow To Conquer The Ocean" som hamnar längst fram i sinnet.

Bandet består av Tobias Netzell på sång och gitarr, Björn Pettersson på gitarr och stödsång, Tim Nedergård på gitarr, Pierre Stam på bvas och Christian Netzell på trummor, och killarna har övat. Mycket. Och envisats med att skapa en näst intill perfekt produkt, för är det en sak som kan vara värd att lyfta fram på båda dessa Veckans Tips (det händer ju inte ofta att det är två plattor i rampljuset, så att säga, men det har hänt - Iommi och Nuclear Blast är exempel på det) så är det just känslan av att man arbetat med dem till dess att allt sitter. 
Alla detaljer, placeringen på låtarna, kompositionen ska vara fläckfri.
Och det, i kombination med att låtarna är relativt komplexa och långa svepande saker, gör att skivorna håller för många lyssningar.

Veckans Tips, In Mourning, är ett av de mest intressanta banden jag sprungit på de senaste åren, skulle jag till och med vilja påstå. Kolla in Spotify själv, så förstår du nog snart vad jag yrar om...!

torsdag 23 maj 2013

Musiksäsongen på Gröna Lund!

Snart är semestern här, och som lämpligt kan man kanske kolla lite på vad Gröna Lund bjuder på den kommande sommaren. Nöjesfältet har ju, de senaste åren, etablerat en önskat om att flirta med hårdrockspubliken så pass att vi sett såväl Machine Head som Opeth på scenen, och det verkar fortsätta detta år.
Ovan har du en sammanfattning, och det intressantaste hittar man nästan om man verkligen finstuderar alla namn som gömmer sig. jag tänkte därför inte undra mer över varför Sabaton står med större stil än Whitesnake (skandal!), eller att Tenacious D verkar vara det största namnet av alla (??) som står överst, utan gräver istället fram följande datum för dig att hålla reda på!

23/5 (idag, alltså!) - Sabaton
28/5 - Khoma
30/5 - Graveyard

5/6 - Whitesnake

25/7 - Bad Religion
7/8 - Slayer

Ganska bra va?
Dessutom finns ett flertal olika akter som väl ligger i gränslandet (3 Doors Down? Bourbon Boys? Johnossi?) för vad du kanske vill se, så du kan ju alltid surfa in på deras hemsida för att få koll på hela listan. 220 pix för gröna kortet.
Det är inte mycket för det utbud som ges, tycker jag.
Bara att införskaffa om du bor i riktnummerområdet!

onsdag 22 maj 2013

Framtiden är mörk och hård


Framtiden för oss som gillar musik ter sig mörk och hård.
I alla fall om man kastar ett öga på vad som komma skall bland en del band.
Först ut av de "stora" på black metal-himlen är svenska Watain, som släpper "the Wild Hunt" i augusti 2013. Första singeln heter  "All That May Bleed" och släpps på Midsommarafton. Ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen efter "Sworn To The Dark" och "Lawless Darkness" (vilken som är bäst...? Kolla Tvekampen dem emellan!). Eller för delen liveshowen som bandet bjuder på.
Men vad händer härnäst?
Det enda man egentligen vet är väl att det kommer att vara mörkt.
Det kommer att vara hårt.
Och antagligen en aning vilt, med tanke på titeln.

Ändå ser jag nog mer fram mot polska Behemoth som enligt utsago ska släppa nytt mot slutet av året. Att Nergal haft sin leukemi, men kommit tillbaka och klarat att få showen på vägen så att säga, tillsammans med det bandets helt knäckande nivå såväl live som på skiva, bådar gott. 
Jag förväntar mig, faktiskt, stordåd.
Dessutom längtar jag redan till dess att man får chansen att se de mlive igen, eftersom man inte bara är tajtare än ett skruvstäd med taskigt morgonhumör utan också har den visuellt läckraste showen av alla band inom extremmetallen.
Saknar man det riktigt mycket kan man ju alltid kolla in bildspecialen med Behemoth från Münchenbryggeriet senast, och dels handla någon av de nya tröjorna som bandet just släppt i sin webshop. Först en bild på bandet, sen lite tishor. Snyyyyyyyyyyyggga!


 Mer då?
Visst.
Har läst (var det nu var, det där med källhänvisning är inte min starkaste sida....) att även de här kommer med nytt material, planerat till 2013.
Det vore ju verkligen inte fel.
Jag gillar Satyricon, och bandets minimalistiska framtoning i sitt musikaliska landskap tilltalar mig. Jag hoppas verkligen att man klämmer ur sig en ny platta, och att mitt minne inte sviker - för det skulle väl vara en fantastisk treenighet i mörker och hårdhet?
Watain, Behemoth, Satyricon.
Framtiden hård och mörk. Jag gillar det...