Metalbloggens samarbetspartner:

torsdag 30 juni 2011

NP: Rival Sons "Pressure & Time"

Just nu spelas Rival Sons, om och om och om igen.
Vilket sväng!

Det verkar bli ett bra år för retrorocken. Graveyard har sen tidigare satt ribban, och nu glider Rival Sons in och försöker komma över den. Det kanske inte lyckas, men trots det är det fruktansvärt bra.
Här hörs referenser av Led Zeppelin och The Who, nickar mot The Doors och flirtar med Otis Redding - samtidigt som man alltid hör att det är ett eget race.
Jävligt bra.
Just nu: "Burn Down Los Angeles". Yess!

Peace & Love Under Lupp

Borlänges stolthet Peace & Love är festival nummer tre att hamna under luppen, efter Sweden Rock Festival samt Metal Town, och denna gång är det en festival som inte är enbart riktiad till hårdrockarna som synas. Som vanligt är det ett antal kategorier som ska granskas noggrannare, och redan innan jag skriver den här artikeln så känner jag att det ska bli spännande att se hur en så pass "icke-hårdrockig" festival står sig gentemot de andra.
Häng på!

Spets
Ja, man kan ju säga vad man vill - de har i alla fall inte sparat på krutet i Dalarna. Bob Dylan, The Strokes, Kings Of Leon och M.I.A lär ju inte vara ett billigt paket. För en som gillar distad musik primärt så lockar det kanske inte tokmycket, men för egen del skulle jag lätt se de tre förstnämnda.
Spetsbetyget hamnar på 5 poäng av 10 möjliga!

Bredd
Ja, här gödslar ju festivalen med namn - men plockar man ut de med rock och hårdrocksrötter så blir det färre. Volbeat, Mustasch, Social Distortion, Bad Religion, U.D.O, Journey och 30 Seconds To Mars räcker väl ändå hyggligt.
Nej, det är inte toppklass, men det som händer när man jämför en så pass spretig bill of artists som med en dedikerad är ju att de namn som man vill se framstår som mer lockande.
Nåväl, bredden hamnar på ett betyg om 4, och saknar förstås extremmetal för att det skulle ta högre kliv uppåt i bedömningen.
Gillar man rock med anstrukning till pop så är det däremot en fest, för förutom redan nämnda akter så finns några till som The Sounds och The Ark.

Rock
Detta är förstås den starka grenen för festivalen. Redan nämnda är de flesta akterna, och jag tycker ändå att ett rock'n'roll-utbud som innehåller Social Distortion och Bad Religion är ett bra utbud.
Vad mer kan man begära än punkrock i världsklass?
Här finns AOR i form av Journey, här finns modernare rock i form av 30 Seconds To Mars, och är det då något mer man kan begära i denna kategori så är det lite mer bredd, och lite mer retrorock.
Stekheta Rival Sons, till exempel, som ju lirar på Putte i Parken nästa vecka.
Det hade varit något det!
Hur som helst, detta är den starka grenen på Peace & Love. Det får bli en betygssjua!

Hårdrock
Jo, det finns ju lite namn här, även om det är lite. U.D.O, Mustasch och Volbeat är väl alla stabila festivalbokningar - även om de inte är fantastiska.
Fast det är ju en bit kvar till de mer hårdrocksnischade festivalerna, och det hade ju inte skadat med ett av de stora affischnamnen inom denna kategori också.
Det får landa på en 4:a i betyg!

Extremmetal
Sist och i det här fallet minst är den extrema hårdrockens närvaro.
Eller, minst och minst - den är snarare obefintlig!
Jag tror att i stort sett vilket hårdare band som helst hade dragit sin publik i jämförelse med konkurrensen, men nu finns ju inget alls. Det blir helt enkelt det minsta betyg som kan delas ut, en 1:a i denna kategori.

Sammanställning
Peace & Love är helt klart festivalen för dig som är into rock. Det är inte festivalen för dig som vill dyrka djävulen och riva hörselgångarna med distade gitarrer.
Sammanlagt hamnar man på 21 av 50 möjliga poäng!

onsdag 29 juni 2011

Människans Ringa Värde

I senaste numret av Sweden Rock Magazine medföljde två gratis CD-skivor.
Pagan's Mind från Norge, och Shining från Sverige (ja, Halmstad för att vara mer exakt).
Singeln "Förtvivlan, Min Arvedel" är habil black metal med rätt bra riff och sång, men ger mig ändå kalla kårar.
Allt på grund av bandets lyrik.
För den kan jag inte med.
Jag gillar black metal.
Jag har inga som helst problem med lyrik som är antikristen.
Texter om blod, lik, kannibalism, krigets vedermödor, ockultism, satanism och mörka krafter funkar bra för mig, men här är det något som säger stopp.
Shinings "suicide black metal" tar nämligen avstamp i människans inneboende elände och förmåga till misär, och av någon anledning får det mig att reagera starkt emot det.

Antagligen precis den reaktion de vill ha av alla de som inte väljer att ta det till sig, och i den intervju som frontmannen Niklas Kvarfordt ger i just Sweden Rock Magazine så framkommer att om någon av lyssnarna skulle ta sitt eget liv som resultat av att influeras av bandet så vore det den ultimata hyllningen till bandets konst.
Att verkligen dyka ner i den mörka sidan av mänskligheten är alltför nära sanningen för att dte ska vara behagligt - kanske extra tydligt eftersom bandet valt att sjunga på svenska.
Kanske är det inledningen med den brutna och hopplösa versionen av "you are my sunshine...", en sång jag sjungit för mina barn när de ska sova, som gör att jag reagerar så starkt.
Men reagerar gör jag.

Människans Ringa Värde.
Det är inte ett tema jag trivs med.
Gillar du det har du Shinings MySpace-sida här, eller så släpper du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com så får du mitt ex av singeln "Förtvivlan, Min Arvedel".
Hos mig ska den nämligen inte vara kvar.
Jag vänder mig istället mot andra, mindre uppenbart verkliga, mörka krafter när jag sätter i mig min black metal...

Blod Eld Död

Du har väl inte missat att det går att beställa den här boken nu?
Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg dyker ner i historien om black och döds, och med tanke på hur bra kapitlet som publicerades i senaste Sweden Rock Magazine var så blir det här superb läsning.

tisdag 28 juni 2011

Recension: Black Country Communion "2"



Låt oss starta denna recension med en kort summering av läget i camp Black Country Communion.

Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sheranian och Jason Bonham slog sina påsar ihop för ca 2 år sen, och den självbetitlade debuten blev en riktig kioskvältare hos både kritiker och fans.

Den bluesbaserade rock/hårdrock som fusionen av dessa supermusiker skapade fyllde en lucka i dagens utbud, och tydligen fyllde den även de inblandade parterna med kreativ skaparlusta, för nu - bara nio månader efter att debuten släppts - är det dags för en uppföljare.

Nytt på träigt betitlade "2" är att Hughes delar med sig lite av sånguppdragen, så vi får denna gång höra även Joe Bonamassa ta ton i låtar som "The Battle For Hadrian's Wall" och "An Ordinary Son".

Samtidigt är det tydligt att det också är Glenn Hughes som står för ganska stor del av låtskrivandet, något som också bekräftas i den booklet som följer med. De liner notes som finns är roliga att läsa, och ger bilden av att det är främst Hughes som skapat ramarna på de låtar som finns, med några undantag, och sen har man lagt på idéer och tankar från andra.

Det märks också, tycker jag, då det första intrycket av uppföljaren för min del var att detta är en mindre "fusionerad" skiva. "Fusionerad" på så sätt att det inte riktigt känns som om den fått tid att smälta samman till den mix av blues och rock som var så uppenbar på debuten.

En låt som exempelvis "The Outsider" är bra, men låter i ärlighetens namn mer som en av Glenns soloutflykter än som Black Country Communion. Längre har man då kommit med stycken som "Faithless", "Save Me" och "Smokestack Woman".

Nå, initialt innebar detta att jag var lite besviken på skivan.

Inte för att det är dåligt, utan för att det inte riktigt svarade till de förväntningar jag hade.

Det har, tack och lov, mattats med tiden.

Med ett antal spelningar har det blivit tydligt att detta är en bra skiva, och att det finns ett syfte i sig att smida medan det kreativa järnet är varmt!


Precis som väntat svara också samtliga inblandade för riktigt bra musikaliska insatser, och stundtals är det rent av farligt att köra bil till det sväng som bandet piskar upp.

Allra bäst blir det i mittpartiet av skivan, där tidigare nämnda "Save Me", "Smokestack Woman" och "Faithless" får sällskap av "An Ordinary Son" och "The Battle For Hadrian's Wall".

Då bjuds det på låtar som tillåtits växa klart, som varierar sig och som har ett fullständigt självklart eget utrymme. Det når aldrig riktigt samma svindlande höjder som på debutens magiska "Song Of Yesterday", men istället får vi växelsången mellan Hughes och Bonamassa på "An Ordinary Son".

Det är inte illa det heller.


Fler grupper borde helt enkelt go old school och släppa en skiva per år!


Du hittar denna platta här på Spotify om du vill lyssna, och när det gäller betyget så är det såklart så att detta är musik som man antingen har en svag punkt för (och då ska kolla upp genast!), eller inte gillar alls. Bland mina kompisar så gissar jag att Stones och Hellan gör vågen, medan Per rynkar på näsan... Nå, skivan landar till slut på samma betyg som debuten, men det är en svag fyra, och jag tycker nog att debuten är något bättre. Den har i alla fall lite högre toppar - fast kanske inte riktigt samma jämnhet.


Bästa Spår: "An Ordinary Son". Jag gillar verkligen den känsla av laid back självklarhet som den låten förmedlar!


Black Country Communion "2" - 4

måndag 27 juni 2011

Post Midsummer Apocalypse

Midsommarhelgen är över, och för en del kanske det kändes som Undergången. Apokalypsen.
Idag är det måndag och vi lever alltså i så fall i the Aftermath, som Candlemass skulla ha sagt.
Rätt bra om man bedömer hur trafiken var i morse.
Rätt bra om man går efter hur pass lugnt det är på kontoret.
Själv jobbar jag sista veckan nu, sen väntar semester.
Nåväl, på tal om Apokalyps.
Midsommarhelgen har ägnats åt denna:



Tillsammans med minsta killen har jag suttit rätt sena kvällar/början på nätter och njutit av första säsongen av en riktig undergångshistoria. "The Walking Dead" är bra effekter, bra skådespelarinsatser och bra manus. Ja, och zombier då. Förstås.
Grejen är att det egentligen, först och främst, handlar om hur olika karaktärer skulle reagera på de situationer som uppstår när världen går under.

Jag gissar att om man tycker zombier är råtöntigt så ger man serien en trea, är man varken eller getemot de vandrande döda så får den en fyra - och gillar man släpiga, blodiga och ruttna typer som vill äta färskt kött så delar man ut en femma.
Jag ger den en femma.
Kolla in!

Att jag haft det stora nöjet att dessutom kunna avnjuta en del fin whisky samtidigt gör ju inte saken sämre. Balvenie 21 YO Portwood, Mackmyra Special 04 och Glengoyne 21 YO.
Riktigt bra, allihop.


Imorgon vill jag förresten dela ut några ex av Cains skiva "The Master Clockwork". Hitills har ingen hört av sig och vill ha den, så är du sugen ska du göra det nu. Först till kvarn!


Sist men inte minst - innan Midsommarhelgen besökte jag R2. Fick med mig den här skivan hem:

...och det var en överraskning.
Saxon, anno 2011, borde inte klara att prestera något så pass vitalt!
Du hittar en redig genomgång av plattan här, och så småningom kommer en recension på den här siten. Till dess kan jag bara meddela att om du tvekat så sluta med det nu. Köp!

Veckans Citat: Tom Araya, Slayer

Till helgen smäller det.
Då kommer festivalen som inte är en festival till Göteborg.
Iron Maiden på fredagen, och Big 4 of thrash på söndagen.
Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica ska rocka röven av 031-området fysiskt, och övriga Sverige via TVsändningen. Bra det, själv ska jag bänka mig och känna lugnet hemma!

Veckans Citat denna gång kommer från ett av banden, om ett annat av banden.
Rätt bra, faktiskt, ju mer man tänker på det!

"Anthrax är bra. Dom har heller aldrig förändrat sig."

Tom Araya, Slayer

söndag 26 juni 2011

I Backspegeln: The Haunted "Unseen"



The Haunted senaste alster "Unseen" har verkligen varit föremål för diskussion bland rockers under året.

Bandet har valt att gå sin egna väg, och släpper en skiva med material som de själva vill.

Inga kompromisser för att fansen som vill ha samma skiva om och om igen ska få sitt.

Ingen mer framstressad platta för att skivbolaget ska få sitt (som de uttalat att det var med förra given "Versus", ett faktum som verkligen belyser vilken sjukt hög lägstanivå detta band håller).

Bara The Haunted som visar vilken riktning de vill gå.

Redan vid recensionen så såg jag fram emot att återkomma till den här skivan för att se hur den mognat - eller falnat. Då delades en 4:a ut, och den starkaste invändningen jag hade var att detta var riktigt bra men inte riktigt kändes som The Haunted. Det är nästan ett nytt band.

Den åsikten finns kvar, men inte så stark.

Alltså, visst kan jag sakna det där ursinnet när jag lyssnar på "Unseen", men mest tänker jag att detta är jävligt bra.

Det har verkligen mognat.

Kanske var det jag som inte vågade tänka tillräckligt fritt förrut, men nu tror jag att den här skivan kommer att stå ut från resten av bandets katalog som en fyrbåk. Det är skivan när bandet vågade förnya sig själv totalt, och det är en väldigt hållbar platta.

Många spelningar har det blivit!


Live antar jag att detta material kommer att fungera väl och även lyfta de tidigare mer aggressiva låtarna till högre höjder (kontraster kan som bekant göra underverk), och om jag nu hade satt betyg är frågan om jag hållit mig till "enbart" en fyra.

Antagligen.

Men en stark sådan.

Fortsätter plattan att växa i den här takten så känns den som en mycket stark kandidat till en bra placering på årsbästalistan så småningom.

Så länge man vågar släppa ramarna man är van vid när det gäller The Haunted, alltså.

Men det är ju min eventuella svaghet som lyssnare, snarare än bandets svaghet avseende insats....

lördag 25 juni 2011

Sommarskivan: Dimmu Borgir "In Sorte Diaboli"

Ahhhhhh!
Premiär för serien Sommarskivan, och vi börjar med ett aningens oväntat kort, gissar jag. Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" från 2007 är nog inte den typen av lättlyssnad och somrig musik som de flesta förknippar med årstiden, men för mig kommer den alltid att klinga på ett speciellt sätt som påminner mig om sol, lättdrucken lageröl och solkrämskladdiga handdukar.
Anledningen till detta är helt enkelt att detta var det soundtrack som spelades när jag och kopmisen Robert åkte på en resa till Mallis det aktuella året.
Hans musiksmak är klassisk hårdrock, och lite oväntat blev faktiskt Saxons "Inner Sanctum" den skiva vi lyssnade mest på när vi softade på balkongen. Den skiva som gick i mina lurar när jag var själv var dock denna, och det som verkligen fick mig fast var det otroligt maffiga introt (lyssna själv!) innan "The Serpentine Offering" brakar igång.
När man har den skivan på jävulskt hög volym så låter det tydligen, om jag ska döma av solsängsgrannarnas miner och blickar, rent av som en kulspruta har avlöst ett Sagan om Ringen-intro!

Hur som helst, skivan är bra tycker jag. Den blandar Dimmu Borgirs dåtid och nutid, kan man konstatera såhär i efterhand när senaste verket "Abrahadabra" har tagit de steg det har tagit.

Dessutom är det en svart historia som passar utmärkt att överraska med så här i början av serien Sommarskivan. Jag ska nog minsann återuppleva de där dagarna själv idag, Midsommardagen och allt!

fredag 24 juni 2011

Ett långt Midsommarinlägg!

Idag är det Midsommar, denna svenska hedniska högtid.
För egen del ska jag väl iväg med familjen och ha lite klassisk picknick. Sill, snaps, färsk potatis. Blekfet kropp i gräset. Grilla. Inget mräkvärdigt med det.
Midsommar innebär också att Metalbloggens fasta avdelningar börjar fisa iväg på sommarlov.
I vanliga fall får du ju ett Veckans Tips varje fredagmorgon och en Live!-skiva eller en Remasterskiva på söndagarna. De avdelningarna vilar lite nu och laddar för hösten istället, men misströsta inte - det betyder inte att det blir tomt på bloggen!

Redan imorgon är det premiär för en serie som går under namnet "Sommarskivan", och som kommer att ge nedslag i olika skivor som eder Rebellängel har en del sommarminnen till. Det blir en koll på skivan, och lite anekdoter.

Dessutom lovar jag något som heter "Sommarboken", och det kommer att vara tips på rock'n'rollböcker som passar i hängmattan.
För att inte fastna i fällan med alla dessa biografier eller enkla pocketböcker så kommer alla tips att ta avstamp i myllan som är rock och hårdrock, men inte en enda av dem är en biografi typ "The Dirt". Spännande? Hoppas det!

Under sommaren blir det förstås även ett gäng recensioner (håll utkick efter bland annat Symphony X och Queensryche), mera festivaler under lupp och allehanda nedslag i livet i allmänhet. Den rätt friska uppdateringstakten som i vanliga fall är standard kanske avtar något, så se till att du "gillat" bloggen på Facebook så du kan hänga med. Eller inte. Det är ju en fri värld.
Det kan förresten också verka på statistik på den här sidan som att det är bra drag på besöksantalet, juni har enligt den lilla räknaren i högermarginalen varit mycket bra.
Om det är sant eller inte vete fan.
Jag har en annan räknare som visar mer modesta siffror.
Lögn och statistik, typ.

Nå, Midsommarfirande var det ju. För att undvika att det blir alltför glättigt så tar vi väl en soft låt från en fantastisk platta med Tiamat. "Summertime Is Gone", så ni vet. Kan ju passa svenskt Midsommarväder!





På tal om fantastiska skivor - jag läste i senaste Sweden Rock Magazine en del intressanta saker. Det gäller den upprapning som blaskan hade över de bästa skivorna 2001-2010, och de efterföljande intervjuerna. Där noterar jag att både Porcupine Tree och Mastodon säger att det blev ett bättre resultat när de spelat material från skivorna "Fear Of A Blank Planet" respektive "Leviathan" live innan de spelat in låtarna.


Sånt görs ju knappt numera, på grund av rädsla för att musiken ska spelas in och spridas. Synd det, för jag tros dels att det är svårt att sprida det med bra kvalitet, och dels tror jag verkligen att resultatet blir bättre om man haft chansen att testa materialet och spela ihop sig ordentligt för en riktigt publik. Och vem vill inte riskera att det kan pridas lite råmaterial i förväg mot att det istället blir en klassisk odödlig skiva som resultat?


Nå, dags att sluta svamla och dra igång dagen. Ha en fantastisk Midsommar, kära läsare. Vill ni ha ett fint tips på den perfekta avslutswhiskyn som passar ljusa sommarnätter så är det denna. Mackmyras Special 04. Skål!

torsdag 23 juni 2011

In Flames till Stockholm!

"We are ghosts of a concrete world..."
Kanske inte. Däremot så är det nu klart vem som vunnit tävlingen om In Flames nya platta "Sounds Of A Playground Fading".
In Flames går denna gång till JonteRoyal, bosatt i Stockholm.
Anledningen är helt enkelt denna motivering:

Bästa skivan med Göteborgs stoltheter är självklart Clayman - utan någon form av konkurrens överhuvudtaget. Skälet är i sig enkelt, Clayman är ett mästerverk som lyckas kombinera minnesvärda melodier, harmonier värda att dö för med ett fantastiskt röj och en tyngd större än någonting.

När jag, ung som jag var, introducerades till skivan - vilket var mitt första möte med In Flames - öppnades en ny värld. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att utan Clayman så kanske mitt musiklyssnande hade tagit en annan riktning. Vid tidpunkten var jag relativt fast i power metalträsket och höll band som hammerfall, Blind Guradian och Helloween högre än det mesta. Allt det ändrades så for jag hörde Square Nothing - brutaliteten som slår till samtidigt som stämgitarrerna jobbar på högvarv i mitten av låten ger mig fortfarande gåshud och får mig att fälla en tår. Titelspåret knockade mig med sådan kraft att jag inte vet om jag än rest mig och allsågsfavoriten Only For The Weak kan jag sjunga i sömnen när som helst. När jag såg In Flames första gången stod jag paralyserad under nämnda låt och insåg precis hur lycklig jag var över att den här skivan nådde mig vid precis rätt tillfälle.

Introriffet till Bullet Ride är så genialt att jag inte tror någon kan klå det. Pinball Map var den första hela låt jag lärde mig på elgitarr - långt innan jag var spelskicklig nog att kunna spela den. Men tjurighet har alltid legat mig nära så jag gav mig fan på det och den sitter där än.

Även om jag idag inte räknar In Flames bland mina topp 5-band så är det just de, tillsammans med Iron Maiden och Metallica, som lirkat in mig till den här musikstilen. Och In Flames gjorde det med sitt monumentala mästerverk Clayman. De har spottat ur sig fler gedigna alster men Clayman är och förblir deras Reign In Blood.

Dessutom - det har inkommit många fantastiska svar. Detta tarvar helt enkelt tröstpriser!
Andreas i Forshaga och Mattias i Norrköping får varsitt ex av Conspiracy Theorys demoplatta efter sådana här kommentarer:

Andreas:
Är den bra?
In Flames - Sound of a fading playground är helt fantastisk.
Gillar hela konceptet med skivan, framför allt att dom vågar ändra och modernisera så mycket som de gör.
Så är den bra då?, JA helt jävla underbar.

Är den dålig?
Ehm, Nej

Var det bättre förr?
Både ja och nej, tycker ju att gamla In Flames är riktigt bra, The Jester Race var skivan jag började lyssna på.
Man känner ju igen gamla i det nya, och de vågar ju som sagt följa lite "trender" som finns och modernisera sin musik så de fortfarande håller.
Ja tycker de gamla är bra, men de nya dom gör är minst lika bra.

Såg nu att ja svarat lite fel men de bjuder ja på.

1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
The Jester Race, men tror att Sound of a fading playground kommer bli en ny favorit.

Mattias:
1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
A Sense of Purpose, enkom p.g.a. att jag är något av förpackningsfetischist… Det här omslaget är så förbannat snyggt och hela digipacken är riktigt jävla läcker. Även Musikaliskt tycker jag att det är en av In Flames bättre plattor (är knappast något jättefan, men jag gillar det senare bättre än det tidigare då de tidiga skivorna, i min smak, är alldeles för glättiga, något jag aldrig tyckt gått ihop med ”growl”) även om skivan kanske inte håller riktigt hela vägen.

Rubbet är postat, så nu hänger det på Kungliga Postverket. Ni får alltså grejerna någon gång mellan nu och evigheten.
Nu har jag grejer att göra.
Det blir inget mer inlägg idag. Vill du ha anna att göra så kollar du in Foo Fightersbilderna i Aftonbladet istället, eller kanske recensionen.
Nytt inlägg imorgon igen. Hasta la vista!

onsdag 22 juni 2011

Varning utfärdas

Häromkvällen/natten kollade jag och minstingen E den här filmen..

...och jag känner att det är på sin plats med en varning.
Maken till usel smörja var det nämligen mycket länge sen jag stötte på!
Det hade varit en sak om specialeffekterna varit dåliga, eller skådespelarinsatserna halvhjärtade, eller manuset skrivet av en femåring - men när allt händer samtidigt då blir det ju bara för mycket.
Håll undan!

För övrigt får man tacka för alla suveräna tips avseende nattligt nöje.
Beställning är lagd på "The Walking Dead" samt säsong 1-3 på "Deadwood"!

Sist för kvällen - en koll på Mest I Spelaren.
Den senaste veckan har jag valt att plocka ut enbart musik, och hoppas över film. Av naturliga skäl spelas det dock en hel del film på kvällarna nätterna, och sen senast har jag förutom misstagetn nämnt ovan även hunnit igenom de första tre filmerna i "Fast And Furious"-serien.
Banala historier som inte kräver att man kollar med mer än ett öga...
Nåväl, musik!


  • Black Country Communion "2" är nog inte riktigt lika bra som första plattan, trots den enorma musikalitet gänget besitter. Men det är fortfarande bra!

  • In Flames "Sounds Of A Playground Fading". Nja.. jo... nä.. recension snart. Sista dagen för tävlingen idag, dessutom. Missa inte det.

  • Black Stone Cherry "Between The Devil And The Deep Blue Sea". En besvikelse, faktiskt. Det verkar vara det erkänt svåra tredje albumet för killarna....

  • Morbid Angel "Entangled In Chaos". No thinking. No rules. Just death metal live, med en sån jävla känsla!

  • Whitesnake. Usel recension på Sweden Rock. Usel! Men jag gillar fortfarande bandet, och tuggar glatt i mig en massa gamla plattor. Just nu är det "Saints & Sinners" och "Come And Get It"-eran som gäller. Och senaste plattan "Forevermore" som faktiskt är riktigt bra.

Sist men inte minst - nu finns spelprogram och karta för oss som ska på Sonisphere. Kim har detaljerna!

Copenhell

Bilden ovan är från Korns spelning på Copenhell häromhelgen, och det var en av de största postiva överraskningarna för Werockkollegan Martin. Andra rosor delas ut till Opeth, Kvelertak och All The Remains - bland annat.
Snygga bilder som den ovan och bra text - det hittar du i den fläskiga artikeln om Copenhell!

Ladda för Foo Fighters på Stadion!



Ikväll kommer Dave Grohl och resten av Foo Fighters till Stockholm Stadion.
Grymt!
Personligen kommer jag nog inte iväg, men vi kan ju alltid ladda, eller hur?

Bilderna ovan är från scenbygget, och kom på mms från Stones igår. Ser rätt bra ut!

Mer pepp?
Antingen läser du recensionen av senaste given "Wasting Light", eller så njuter du av video nedan. Det är ett tips från The Woan, och är en hel konsert på Letterman. Bandet spelar hela nya skivan, samt lite extra godis på slutet!
Du hittar lite utbrutna låtar på sidan direkt, samt även hela spelningen ifall detta skulle strula (jag har haft lite problem med att ljudet försvunnit när jag spelat klippet...).
Funkar det så har du dock nästan två timmar rock'n'roll i klassisk svartvit klippning att se fram emot. Det funkar väl som laddning för kvällens konsert - eller som tröst?











tisdag 21 juni 2011

Intervju och tävling med Cain!

Idag bjuds det på något alldeles speciellt på Metalbloggen.
Kalmariterna Cain medverkar både i form av en kort intervju och en chans för dig som läsare att kamma hem ett ex av den senaste fullängdardemon "The Master Clockwork".
Bandet har sitt virtuella huvudkvarter på MySpace. Här hittar du lite provsmakning, och enklast att ta till sig är nog låten "Red Water" som du kan lyssna på där.

Varför ges då just Cain chansen till denna "spotlight"?
Jo, men det är så enkelt att jag haft förmånen att genom gemensamma vänner få ge feedback på deras musikaliska utflykter. Första demon "Tethys" som eder Rebellängel var ganska detaljerad i kritiken med (ja, det kanska var årets underdrift... analt detaljerad är väl närmare sanningen), samt efterföljande fullängdsdemon "The Master Clockwork". Det är stora steg som tagits, och det ska bli spännande att se var detta tar vägen, helt enkelt.

CAIN, berätta... vad är ni för lirare?
Vi är ett gött gäng kompisar som älskar att spela och lyssna till hårdrock! Vi har lirat ihop sedan 2003 och träffades genom högskolan i Kalmar! Vi började med cover som alla andra men spelar numera mest eget, men det är ändå gott och riva av en och annan cover i mellan åt!!


Hur låter ni, och vilken typ av influenser har ni själva musikaliskt?
Ganska tungt men melodiskt och med en ren sång på toppen! Vi tycker att det är svårt att sätta oss i ett fack, det får andra bestämma när de hör oss!! Influenserna är bla Metallica, Maiden, Soilwork, Kamelot och Pantera


"The Master Clockwork" är ju ert andra verk, "Tethys" det första. Hur tycker du att ni har utvecklats mellan dem?

Ganska mycket. Det är en bättre ljudbild och vi har mognat som band. Dock kör vi många låtar från Tethys live, så vi har inte tröttnat på den. Det känns mera genomarbetat på Master!


Vilken är favoritlåten på "The Master Clockwork"?
Vi har svårt att välja så det får bli 2 st: "The Dead and The Calm" och "Sink".


Vad händer i CAIN-lägret nu?

Just nu håller vi på att repa in nytt material, vi har en nygammal gitarrist som har varit med oss i 2 år snart(han var med och grundade bandet). Vi är fler som skriver låtar nu vilket gör att det kommer många och det tar lite mera tid att repa in. Detta ska leda till en ny demoskiva har vi tänkt och den ska bli klar under hösten! På skivbolagsfronten är det väldigt dött tyvärr men vi fortsätter att hoppas. Det som skulle vara bra är att få kontakt med ett managebolag och kanske en artistbokare för att komma ut och spela mera! Det är ju det man vill mest! Vi har en spelning på en lokal festival i sommar där bla bandet The Quill spelar. Vi letar spelningar med ljus och lykta!!


Varför ska Metalbloggens läsare vara med i lottningen om er skiva?
För att det är en skön metal platta att lyssna på i sommar!!!

Helt klart.
Skivan i sig ser ut som följer!

Total 13 låtar är insmällda på plattan, och personligen hör jag rätt mycket Queensryche i förebilderna - och har dessutom önskat att bandet skulle bli än hårdare och dra mot exempelvis Nevermorehållet... en kul anekdot är ändå att jag haft bland annat låten "Sink" (som nog tillsammans med "Red Water" är mina favoriter på skivan) på en bränd CD som legat i företagets gym. Häromsistens så åkte den blandskivan på, och efter ungeför tiotalet mer kända spår och akter så dök den upp.
Utan att jag kunde placera den först, då det var ett tag sen jag spelat just den skivan.
Rätt härlig känsla sen när jag visste vad det var, och att det funkade fint i en blandning av akter som passar sig på en sån blandskiva.
Det kan alltså finnas en hel del fans till Cain på mitt företag - utan att de fattar att de gillar bandet, kan man säga.

Som tur är behöver det inte vara du.
Du kan ju helt enkelt bara vara med i tävlingen om ett eget exemplar.
Jag har 4 exemplar liggande. De behöver få nya ägare!

Du skickar helt enkelt ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com med dina kontaktuppgifter så är du med i utlottningen. Senast tisdag 28/6 måste du hänga på!

Recension The Gates Of Slumber, Morbid Angel...

Mitt i månadenrecensionerna är nu publicerade på Werock, och det är inte vilka som helst.
Kollegorna har satt tänderna i de senaste verken från Morbid Angel, The Black Dahlia Murder och Stormwarrior.

Själv har jag skrivit om jänkarna The Gates Of Slumber och deras visuellt tilltalande "The Wretch". Du hittar recensionen här, och med korta ordalag kan jag avslöja att...


  • Detta är andra skivan från The Gates Of Slumber ag skriver om för Werocks räkning. Och den får samma betyg - fast den egentligen är snäppet sämre?!?

  • Det är mindre ren heavy metal och mer doom på "The Wretch" än på de senaste föregångarna.

  • Den bästa låten är "Castle Of The Devil"!

måndag 20 juni 2011

Recensioner & reflektioner från Metal Town

Metal Town - och systerfestivalen West Coast Riot - är över.
Denna gång gick spektaklet av stapeln på en ny plats, och det verkar väl ha funkat (förutom det där med att ta sig hem via buss på natten då...).
Innan festivalen så gjordes en enklare koll på vilket utbud man lockat med artistmässigt, och såhär i efterhand är det dags att samla ihop recensionerna.
Lite lurigt faktiskt, eftersom jag inte var där, men till denna artikel kan man nog komplettera med de intryck som skickats över nätet.
Tom S verkar ha haft en bra helg ur ett hardcoresammanhang i alla fall, så långt kan man säga, och ska man gå efter vad Thetania och Kim säger så var festivalen riktigt bra.

Etablerade liveakter har också - om man läser Aftonbladet - levererat. At The Gates och Graveyard knep varsin 4:a, liksom System Of A Down. Däremot förvånar det mig att det delas ut så pass månmga jumbobetyg. Doctor Mercy And The Midnight Cult och Anvil lyckas båda med konsstycket att få en etta i betyg - och då har man bara kikat på första dagen!

Bring Me The Horizon, Arch Enemy och Avenged Sevenfold får 4:or under lördagen, och jag ser att det finns många som funderar över val av headlineakt. I alla fall om man läser kommentarer på den del artiklar. Volbeat som stängde lördagen fick en 3:a, och det motsvarar väl ungefär vad man kunde vänta sig. Även om de fick med sig L-G Petrov från Entombed på gästsång!

Och.
Precis som i fallet med Sweden Rock så delades inget maxbetyg ut.
Frågan är vad som saknas?
Det ska bli mycket intressant att ta del av reflektioner från skribenter som jag känner bättre än de som arbetat med Aftonbladets recensioner.
Jag misstänker att det kan vara höga förväntningar från de som skrivit, och höga krav för att dela ut fullpoäng.
Motsatsen kan man nog säga om min äldsta son.
I helgen gick vi förbi det lokala kebabhaket. Ungefär då bestämde de sig för att skära lite mer, och vad händer?
Ett stycke 2,5:åring börjar dansa och headbanga till ljudet av kebabkniven!
Påminner kanske om den musik hans farsa spelar?

För övrigt är det festivalledigt under helgen osm kommer.
Midsommar hägrar. Härligt!

Veckans Citat: Lemmy, Motörhead

Man kan säga vad man vill.
Åsikter kan gå isär om mycket.
Men om en sak kan de flesta rock'n'roll-fans enas.

Lemmy är kultig som fan!
Naturligtvis säger han roliga saker också, och han har medverkat tidigare i Veckans Citat, likväl som kryddat livetagningar med odödliga uttalanden.
Man kan nog inte få för mycket Lemmy i citatsammanhang!

"Jag kommer från en splittrad familj.
Det var jag som splittrade den."

Lemmy, Motörhead

söndag 19 juni 2011

I Backspegeln: Masterplan




Det var ju inte direkt oväntat.


Efter att ha botaniserat lite i hyllan förra veckan så hamnade ju bland annat bokstaven "M" i skottgluggen, och där var jag ju sen tvungen att börja plocka lite. En av skivorna som loggat en hel del speltid efter det inlägget är senaste given från tyska Masterplan, med en inte helt okänd herre vid namn Jorn Lande vid mikrofonen.


För inte allt för länge sen recenserade jag skivan för Werocks räkning, och landade då på ett betyg som sa 7/10.


Nu då?


Jo, detta är faktiskt en av de recensioner som jag är riktigt nöjd med, poängmässigt. Texten kanske hade kunnat bli bättre, men jag tycker att betyget 7/10, eller en stark 3/5 är precis rätt.


Ska man lyssna på Masterplan så rekommenderar jag debuten istället, men detta är inte oävet. Och detaljen med strängglidningen som kommer runt 2:45 in på "Far From The End Of The World" är sinnessjukt snygg!

Remasters: Gary Moore "Wild Frontiers"


Gary Moore finns inte längre.
Han avled under vårvintern, och när man läser om honom så kan man konstatera att det verkar ha varit en mycket svår person att samarbeta med - med en gudabenådad fårmåga att spela gitarr.
Helt pjåkig var ju kar'ln inte på att komponera låtar heller, eller vad säger man om en lista som på storsäljaren "Wild Frontiers"?
"Over The Hills And Far Away"
"Wild Frontier"
"Take A Little Time"
"Loner"
"Friday On My Mind"
"Strangers In The Darkness"
"Thunder Rising" (kanske min absoluta favoritlåt med Gary Moore)
"Johnny Boy".
Herrejesus! Det går inte direkt av för hackor, eller hur?
Ladda på med extramaterial i form av remixar på "Over The Hills And Far Away", "Wild Frontier", "Loner" och "Friday On My Mind" samt en livetagning på "Out In The Fields" och extraspåret "Crying In The Shadows" så inser man ju direkt att detta måste finnas i varenda rockers skivhylla.
Ljudbilden på den remastrade versionen är ganska ok, även om hela mixen generellt är relativt vek - framförallt i mellanregistret - men jag börjar undra om det är en effekt av att vara en mer eller mindre genialisk gitarrist samtidigt som man har ett uppblåst ego (jämför med Yngwie Malmsteen!)
Gary Moore har medverkat tidigare i serien om Remastrade skivor du behöver, men då var det med en mer oväntad platta - inte en dunderhit som denna. En värdig sista skiva för Remastersseriens vårsäsong.
Detta är skitbra, det fattar du väl.
Köp. Genast!

lördag 18 juni 2011

NP: In Flames "Sounds Of A Playground Fading"

Just nu spelas In Flames nya platta "Sounds Of A Playground Fading". Full recension kommer så småningom, men de första intrycken är...


  • "The Attic" och "Jesters Door" höjer inte betyget direkt...

  • Det är rätt mycket ren och kanske framförallt halvren sång

  • När det gäller att våga ta ut svängarna och lyckas med det så är In Flames inte ens det främsta bandet från Göteborg under detta första halvår. The Haunted tar den platsen. Sen får man ju se var Metallicas samarbete med Lou Reed tar vägen...

  • Jag gillar Daniels trumspel. Det hörs fasen direkt att det är In Flames på stereon, och det är nog en hel del på grund av skinnsmiskandet.

Nå, den här skivan lär som sagt bli en snackis i mitt kompisgäng, och det är rätt fascinerande vilken position bandet lyckats knipa. De måste väl vara Sveriges största hårdrocksband av idag?


Till sist - glöm inte tävlingen där du kan vinna skivan. Hepp!

fredag 17 juni 2011

Jävlart, vad bra smak ni har!

Den här skivan fanns i potten.
Nevermores bästa. En grym platta.
Hur många bidrag kom då?

0. Zero.
Inget.
Och det måste väl bero på att ni har skivan. Något annat känns obehagligt att tänka på.
Så det är ju bara att gratulera. Jävlart vad bra smak ni har!

Skivan i sig då?
Den åker tillbaka i högen med promoplattor och dubletter som ska tävlas och lottas ut, och får en ny chans senare.
Jo. Jag har en sån hög.
Stay tuned...

Swicht - Chili Peppers kommer hit!

Jamenvisst.
Det enda band i världen som kan justify a bassolo kommer hit (joddå, Flea ingår i min dreamteamuppställning)
Min svaghet Red Hot Chili Peppers intar Globen för två spelningar i oktober, och det är väl bara att boka plåtar?
Nya skivan "I'm With You" släpps i slutet av augusti, och det ska bli mycket intressant att se var bandet tar vägen nu.
I väntan på den plattan (ja, och själva spelningarna då) så kollar du på Aftonbladets snygga bild ovan, läser boken "Scar Tissue" och klickar här för en närmare koll på bandets liveplatta "Live In Hyde Park"!

Veckans Tips: Nuclear Blast Allstars "Out Of The Dark"... "Into The Light"

Det tillhör inte vanligheterna, men som sista Veckans Tips för vårsäsongen 2011 ska vi kika på två plattor samtidigt - och dessutom två plattor som inte är en speciall grupp, utan ett lekfullt firande av majorbolaget Nuclear Blasts 20-årsjubiluem.
Jajamen, vi pratar om Nuclear Blast Allstars, och skivorna "Out Of The Dark" samt "Into The Light"!

Nä, Jag anser inte att Nuclear Blast är det mest creddiga bolaget som finns, men i en tid där nedladdning och spridning gör det allt tuffare för skivbolag att överleva är det trevligt när ett så stort bolag som detta tyska står starkt. Oavsett vad man tycker om dem.


Och de har på dessa två skivor samlat ihop hela sin imponerande härad av artister som får bidra till de specialskrivna låtarna. Skivan "Out Of The Dark" har skrivits av Peter Wichers, med originaladress Soilwork, och där får han gästspel av bland annat Peter Tägtgren (Hypocrisy, Pain), John Bush (Anthrax, Armored Saint), Björn "Speed" Stridh (Soilwork), Mark Osegueda (Death Angel) och Maurizio Iacano (Kataklysm). Det är en tyngre och elakare platta än sin namne, och mest känd är väl den mindre hit som åstadkoms med Anders Fridén (In Flames) vid micken, "Dysfunctional Hours".


Dessutom laddar man med extramaterial på en separat skiva, och man får spår som "The Heretic Hammer" , från Dimmu Borgirs Japanpress av "In Sorte Diaboli" likväl som meck av Meshuggah och Nile. Mumsigt värre, och en bra och kul hyllning och uppvisning över vilket vansinnigt artiststall Nuclear Blast besitter. Dessutom gillar jag när en gitarrist och låtskrivare som Wichers får i uppdrag att försöka skriva material som passar exempelvis rösten som John Bush besitter. "Paper Trail" heter resultatet, men det är bara ett exempel på spännande möten...

Fler sådana blir det i syskonskivan "Into The Light", vilken precis som namnet antyder har en snällare inriktning.
Här har musiken skrivits och producerats av Victor Smolski (Rage), och även denna skiva föräras med massor av prominenta gäster. Här paraderar Mats Levén (Therion, Krux, At Vance)förbi, likväl som Tobias Sammet (Avantasia, Edguy), Peter "Peavy" Wagner (Rage), Hansi Kürsch (Blind Guardian), Andy Deris (Helloween), Tarja Turunen (ex Nightwish) och Marco Hietala (Nightwish).
Bäst av alla sjunger ändå för mig innan okände Oddleif Stensland (Communic) i låten "Eternally".
Riktigt jävla bra!
Även på den här given får man både extraspår med Hammerfall, Helloween och Gotthard likväl som det spännande resultatet när en låtskrivare som Smolski ska försöka skriva olika låtar till alla dessa sångare.
En kul idé, hela konceptet, och klart värt att kolla in.

Det känns också som en bra avslutning av Veckans Tips denna säsong.
Vintern är slut, ljuset är här och nästa fredag är det redan Midsommar.
Låt oss fira det med en klackspark, även om det är en rätt bra sån.
Nuclear Blast Allstars tar oss ur mörkret, in i ljuset!

torsdag 16 juni 2011

Metal Town under lupp!

Imorgon drar Metal Town igång i Göteborg.
En festival jag besökt rätt många år, och som jag gillar - och inte heller ska till i år.
Däremot ska den få precis samma behandling som Sweden Rock Festival har genomgått tidigare. Den festivalen landade då på 37 av 50 möjliga poäng, och det är väl inte mycket att be för?
Bara att kasta sig in i hetluften och sätta Metal Town under lupp!

Som vanligt görsingen bedömning av organisation, mat, plats eller annat - enbart musiken står i fokus, och det är festivalens egna affish som avgör vad som är dragplåster.
Nu kör vi!

Spets
Metal Town lockar med två dagar av hårdrock, och har då förstås inte en dag färre att använda för sina huvudakter än ex Sweden Rock. Huvudnummer är System Of A Down som får störst text av alla, och sen går man även på ganska hårt med Volbeat, Korn, Avenged Sevenfold, At The Gates, Bring Me The Horizon, Anvil, Deicide och Watain.
Klart blandat altså, och en sak som blir tydlig är att denna festival riktar sig mot en yngre publik. Personligen skiter jag i band som Korn och Avenged Sevenfold, men det drar nog rätt mycket kids - för att inte tala om Bring Me The Horizon, som man får hoppas är hungrigare än vad de var i vintras... Nå, Watain, Deicide och At The Gates (men, egentligen, varför ska de ut en sväng till efter sin avskedsturné?) lockar... Volbeat funkar finfint på festival med en bärs i näven, men... System Of A Down?
Världens mest överskattade skitband alla kategorier?
Det är ju något man betackar sig för, även om folk garanterat kommer tycka det är en bra akt....
Nåväl, spetskategorin får ändå landa på 7 poäng, anförda av det hårdare anslaget.
Och okej då. Jag fattar att SOAD säljer biljetter. Folk har ju ingen vidare smak, tydligen... :)

Bredd
Bredden då, alltså motsatsen till spets - hur står det till här?
Helt klart har man ett ganska skönt upplägg på hela grejen, eftersom systerfestivalen West Coast Riot ligger dagen innan och erbjuder bredd till de som vill ha mer punk. Ett rätt smart koncept som man ju kan tycka att fler festivaler borde ta efter. Dessutom har man ju Close-Up-tältet som bjuder på spelningar av väldigt varierande erfarna band.
När det gäller de "riktiga" aktera under fredagen och lördagen så är det också rätt bra.
Man bjuder på stabila och säkra liveakter som Soilwork, Cavalera Conspiracy (som ju lär spela en heldel låtar från Sepulturatiden...), Meshuggah, All That Remains, Arch Enemy, Khoma med flera.
Ledordet är at det är rätt modernt, och betydligt hårdare än på till exempel Sweden Rock.Några akter spelar på flera festivaler, så vi får band som Ghost och Raubtier även på västkusten.
Bredden är ändå rätt bra med tanke på att det är två dagar enbart, och att det finns möjlighet att komma på torsdagsfestivalen om man vill se akter som Kvelertak eller Millencolin.

Även breddkategorin får landa på 7 poäng, och ska Metal Town högre så undrar jag om man inte måste utöka med ännu en scen eller ett tält?

Rock
Kategorin rock blir enkel att beskriva.
Misär!
Det är inte en av de saker som Metal Town premierar, och Ghost, Doctor Midnight and The Mercy Cult, Graveyard samt kanske till viss del Bullet står för den delen.
Man har liksom kastat om jämfört med Sweden Rock när man tittar på extremmetal och rock, och vi landar här på en 3:a i betyg för Göteborgsfestivalen.
Det är helt enkelt inte fantastiskt, och jag gissar att denna festival inte lockar många som vill se lite softare rock. Även om Graveyard är stekheta just nu...

Hårdrock
Mittfåran är representerad av akter som Avenged Sevenfold, System Of A Down, Volbeat, Anvil, Evergrey, Cavalera Conspiracy och Madball. Och jävlar vad mycket konstig modern hårdrock man bjuder på: Bring Me The Horizon, Korn, Raubtier, Corroded, Korn... jag känner mig gammal och bakåtsträvande när jag kollar in den uppställningen, och kan sakna ett band av klassiskt snitt som bryter av.
Det hade inte alls varit fel med en större klassisk akt. Accept, typ.
Hur som helst, det är som det är, och vi landar på 6 poäng här.

Extremmetal
Sist är i detta fall absolut inte minst!
Hårdare metal och extremmetal är Metal Towns riktiga ess i rockärmen, och förutom tidigare nämnda akter som Watain, At The Gates, All That Remains och Deicide så laddar man också bössan med Torture Division, F.K.Ü, Cradle Of Filth och The Black Dahlia Murder. Bland annat.
Kort sagt, gillar man sin musik hård så kommer man att få rätt bra utbud på dessa två dagar!
Poängmässigt blir det 8 poäng som avslutning!

Sammanfattning.
Jaha, hur fanken blev det här då?
Jo, 31 av 50 möjliga poäng i jakten på den perfekta festivalen - från en som inte ska på någon festival alls i år!
Nytt för året är ju dessutom att Metal Town kör med camping och har flyttat till Galoppen, så om du ska dit och inte har något bättre för dig efteråt - skicka gärna en kommentar och berätta hur det var!

onsdag 15 juni 2011

Nästa nattliga nöje sökes...

Småbarn har en rolig dygnsrytm, så nu har jag och 6 veckor gamla sonen tuggat oss igenom en DVD-box med Elvisfilmer (bäst var nog "King Creole", svartvit film där Elvis spelar hyggligt bra och handlingen faktsikt gick ut på något annat än att han skulle charma kvinnor), Primordials "All Empires Fall", ett gäng filmer som "The Next Three Days" och "The Social Network" så har vi nästan avslutat krigsserien "The Pacific".
Frågan är då - vad gör man härnäst?
Tips mottages tacksamt, gärna på bra serie. "24", "Lost", "Sons Of Anarchy", "Dexter", "Rome" och "Band Of Brothers" är avverkade, så det vore smutt med något nytt....!

Tävling: Vinn In Flames "Sounds Of A Playground Fading"

Idag släpps en av årets största hårdrocksreleaser - In Flames 10:e studioalbum "Sounds Of A Playground Fading". Bandet spelar på kommande Sonisphere, och medverkar tydligen i en fet intervju i Aftonbladet (även om man nog behöver betala för att komma åt den, om jag fattar det rätt...), och det är ingen vågad gissning att just denna skiva kommer att vara en snackis i mitt kopmisgäng.
Är den bra?
Är den dålig?
Var det bättre förr?
Det återstår att se. Idag får vi i alla fall ta del av den - och befinner du dig dessutom i Stockholm så kan du få den signerad vid 16:30.
Eller så deltar du i Metalbloggens eminenta tävling och vinner skivan!

Jag har ett extra exemplar som får ny ägare, och för att delta i tävlingen så skickar du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com där du besvarar följande frågor..

1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
2) Vad heter du (nick går bra)
3) Vilken adress skickas skivan till om du vinner (e-post för kontakt funkar också).

Rätt enkelt va?
Tävlingen pågår till torsdag nästa vecka, alltså dagen innan Midsommarafton, då vinnaren annonseras på den här platsen.
Innan dess kan du ju alltid delta i tävlingen om en platta från Nevermore. Den pågår till på fredag!

tisdag 14 juni 2011

4 rock'n'roll-viner!

Förra veckan lanserades ju Sweden Rocks egna vin. Eder undertecknad erbjöds en chans att smaka, och nu har paketet kommit fram.
Det är flaskan näst längst till höger.
För att retas lite med er ställde jag ändå upp de rock'n'rol-viner som under sommaren kommer att avnjutas och avrapporteras på denna blogg.
Dubbla Wongraven från en viss Satyr i Satyricon, Motörhead (som väl är gemene mans egendom numera) och Sweden Rock.
Smart drag av dem förresten, att lansera ett eget vin.
I plast PET, är det dessutom.
Frågan är bara... hur länge dröjer det innan det kommer ett öl?

Testamentpepp!

Man kan kanske bli less på artiklar som har Sweden Rock som vinjett. Detta är lite samma sak, fast inte alls. Det rör sig nämligen om den kommande Sweden Rock Cruise, och det finns ett enkelt sätt att uttrycka mina känslor för vad som komma skall.

PEPP!

Testament ska helt enkelt åka samma jolle som jag, och dessutom ha den goda smaken att uppträda! Även Helix är namngivna. Det höjer inte min puls speciellt, men det tillkommer ytterlgare 4 band. Får man önska (och hålla sig lite inom rimlighetens gränser, jag fattar ju att typ Metallica inte kommer att spela på den båten) så skulle jag gärna se är exempelvis Black Stone Cherry, The Sword, Voodoo Circle, Tiamat, Marduk, The Devil's Blood, Crystal Caravan och Jorn Lande.
Akter jag däremot blir direkt förbannad om de bokas (igen) är Sonic Jävla Syndicate eller Bullet.

Nåväl, det finns väl bara en sak att göra.
Ladda med Testament och fortsätta peppandet. Trots deras digra katalog så rekommenderar jag den här just nu, eftersom det är en riktig "inga-krusiduller-låt-oss-dominera-live"-känsla på den som är svårslagen.
Artiklar om "Live In London" finns både på Werock i form av Månadens DVD, samt på denna blogg i form av en Liveskiva du måste ha i din skivhylla.
Spotify verkar inte ha fattat grejen dock, så vill du ladda där kanske "The Gathering" kan vara något?

måndag 13 juni 2011

Recensioner och reflektioner från Sweden Rock



Det verkar som om jubileet av Sweden Rock Festival har varit en hit.

Överlag har tidningarna fyllts av sedvanliga bildfester, och massor av recensioner.

Hur har temperaturen varit då?

Jo, pålitliga liveakter verkar ha levererat. Igen.

Exempelvis kammar Hardcore Superstar hem en 4:a medan ett band som Crash Diet får en 2:a. Det förvånar mig inte alls med tanke på vad jag hört om de sistnämndas livesång. Å andra sidan, jag var ju inte där - så vad vet jag?


Mer då?

Ja, Nifelheim verkar ha levererat och belönas med en 3:a, och Necronaut som får en 4:a imponerar tydligen. Accept får en 3:a, och det kanske är lite oväntat snålt med tanke på alla senaste rapporter om bandets liveset, samt den låtskatt man besitter.

Hade faktiskt förväntat mig lite mer.

Duff McKagans Loaded får en 2:a, och det säger jag inte mycket om, samma som Saxon som klipper en 3:a. Inget oväntat. Ett band jag aldrig fattat är Raubtier, och deras 3:a har jag inte den blekaste om ifall de är värda. Däremot förstår jag mig på Black Label Society, och som vanligt borde de ha fått högre betyg än en trea. Det är ju för bövelen Zakk Wylde vi pratar om, vad menar ni med "solot är för långt"?!?



Whitesnake, mitt Whitesnake. Tyvärr uppfylls mina förhågor om det nu är skit och ingenting kvar live, och 1:an är inte oväntad. Denna typ av röst åldras inte med värdighet, och att klämma ur "Still Of The Night" när inte rösten hänger med - det blir inte bra. Där faller nog även Judas Priest, medan band som Morbid Angel och Overkill får en 4:a.

Festivalens huvudakt då?

Joa, Ozzy Osbourne får en 4:a i Aftonbladet medan Expressen delar ut en 3:a. Det verkar ha varit precis vad man kan förvänta sig - lite halvtafflig sång, gryt mycket glädje och överlyckliga fans. Ja, precis som det ska vara.


Vill du förresten ha mer läsning om just Ozzy så kanske Tvekampen mellan honom och Dio kan vara något?


Nå - till sist en reflektion.

INGET band verkar ha fått maxbetyget 5.

Inte ens numera tokhypade Ghost.

Kanske har jag missat någon recension, men vad jag kan se har i alla fall inte Aftonbladet delat ut max.

Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt, för att få bättre förutsättningar än på en festival som är knökfull med fullständigt hängivna fans borde vara svårt. Det är ju dessutom rätt namnkunniga akter som varit på tapeten.

Undrar om det är en mer svårflörtad kritikerkår som ligger bakom, eller helt enkelt att det varit svårt att helt släppa alla tyglar och dominera?

Veckans Citat: Ozzy Osbourne

Han var ju alldeles nyss i Norje, Prinsen av Mörker.
Spelningen verkar ha varit helt okej, och varför inte följa upp det med att välja just Ozzy Osbourne som avsändare av Veckans Citat?

"Att vara nykter på en buss är helt annorlunda än att vara full på en buss."

Ozzy Osbourne

Fast numera är väl mannens bussresande dagar över, kan man tänka. Det är väl flyg som gäller.
Första klass.
Det kan han vara värd efter alla dessa år!

söndag 12 juni 2011

Ladda ner Veckans Tips Killer Dwarfs

Denna Veckas Tips med kanadensiska Killer Dwarfs, "Dirty Weapons", finns inte på Spotify.
Däremot kan du nu ladda hem skivan.
Anledningen är att detta är en skiva som är knepig att få tag i, och som är så bra att alla borde ha den. Kanske blir det inkörsporten till en långvarig kärlek med bandet!

Kom ihåg att betala för din musik. Are you a part of Killer Dwarfs and have an oppinion about this - pls contact chief-rebel-angel@hotmail.com for further discussions!

Med det sagt.
Här finns skivan!

Live!: Black Sabbath "Reunion"


5:e december 1997.

Birmingham, N.E.C (en stor jävla lokal som används för konserter och mässor).

Ozzy Osbourne står återigen på samma scen som de gamla vännerna Geezer Butler, Tony Iommi och Bill Ward.

Black Sabbaths klassiska originaluppsättning spelar ihop igen.


Det kan tyckas banalt med snart 15 år på nacken, men det var en enorm sak när det begav sig i slutet av 90-talet, och att bandet dessutom valde att fästa "Reunion" i hemstaden Birmingham (i en arena som jag faktiskt besökt) är förstås inget annat än ren och skär nostalgi för alla inblandade. Det var nog en fullständig omöjlighet under många många år, med allt bråk och alla hårda ord efter Ozzy's avhopp från det övriga gänget.

Naturligtvis är detta en skiva som du behöver i din skivhylla, och trots att Black Sabbath medverkat i Live!-serien innan (likväl som förstås Ozzy Osbourne) så liknar denna skiva ingen av de andra.

Här kan man nästan känna hur laddat ögonblicket är, och när Ozzy berättar om sina känslor över att få stå på scenen med kompisarna så känner man att han menar det.


Dessutom väljer bandet ett låtmaterial som visar att man menar allvar.

Här finns verkligen inga genvägar eller några kompromisser. Brutalt tunga versioner av låtar som "Behind The Wall Of Sleep", "N.I.B", "Into The Void", "Snowblind", "Lord Of This World" kompletterar klassiker som "Iron Man", "Children Of The Grave", "Black Sabbath" och "Sweet Leaf". Det roligaste är nog ändå att man ger sig på "Sabbath Bloody Sabbath" också, en låt det numera var länge sedan Ozzy klarade av att sjunga eftersom den ligger så högt i sångens tonart, samt att vi får mer udda nummer som "Electric Funeral" och "Spiral Architect".

Härligt!


Som bonus på skivan får man studiospåren "Psycho Man" och "Selling My Soul", men det är väl mest en parantes.

Det är ju själva återföreningen som är grejen här.

Black Sabbath "Reunion". Ett måste i din skivhylla!