Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 30 november 2010

November tar slut

Idag är det sista november. Imorgon börjar julkalendern, och nästa gång man blinkar är det nyår, typ. Tiden går fort när man är rolig, tydligen, och november har gått extremt fort.
Och vad grejer som hänt!

Bloggens inlägg nummer 1000 publicerades, Lördagslyxserien om En Skivaholics Bekännelse, Blogg i Fokus om Metallbibliotekarierna och en rad skivrecensioner så som Ghost, Black Country Communion och Kvelertak på den bloggen samt Bad Religion, Megadeth och The Wretched End för Werocks räkning. Som om det inte vore nog så har Airbourne varit med i både en bildspecial och en liverecension, och Watain har också fått både bildspecial och recension från sin spelning på Klubben från min penna, medan The Woan bjuder på recension av HellYeah och Stone Sour.
Därtill som vanligt ett gäng Veckans Tips, Live! och Remasters, samt "det vanliga svamlet" i form av tävlingar och annat huvudbry.

Kort sagt, det har varit en extremt intensiv månad, och jag ger nog mig själv i alla fall en stabil 4:a i betyg för november. Det firar vi med en låt som har anknytning till månaden, och det blir inte "November Rain" med Guns'N'Roses. Det blir aningen brutalare än så när Novembers Doom får sätta riktningen.... varsågod, det här är "The Pale Haunt Departure". Riktigt riktigt bra!


Getaway vs Metal Town

Igår släppte Metal Town sitt första band, en stor bokning och en av de två huvudakterna.
System Of A Down, i mina öron ett av den moderna tidens mest överskattade band.
Får mig rent av att känna det ganska bra över att jag inte kommer bevista piren i år... (jo, det är också en stor del självförnekelse med i det, eftersom jag inte ska dit så letar jag förstås anledningar att hacka på hela festivalen!)

Samtidigt släpper Getaway i Gävle fler band. Sedan tidigare klarar Immortal får sällskap av Ghost, Entombed, Vomitory, Desultory och Death Angel. Bland annat.
Den festivalen känns het!

Getaway vs Metal Town
2-0
Fortsättning följer....

måndag 29 november 2010

Deftones, Coheed & Cambria samt Khoma i stan

Jodå, ett av höstens intressantare konsertpaket landar idag i Stockholm och Arenan.
Deftones är huvudband, men personligen har jag inte speciellt mycket relation till det bandet.
Coheed & Cambria däremot, det är en annan sak. Senaste skivan har recenserats för Werock, och jag har haft med ett av deras kapitel som Veckans Tips.
Därifrån hämtar jag också laddningsvideo för er som ska dit, en av bandets absoluta höjdpunkter "The Running Free"!




Dessutom följer ett av Sveriges intressantaste band med.
Umeås Khoma har ett helt eget sound, och även där finns recension av senaste alstret "A Final Storm", likväl som att "The Second Wave" har varit Veckans Tips. Det är ett band som jag även sett live, och för er som ska dit väntar något bra.
Jan Jämte är inte bara en grymt bra livesångare, han är även en intressant scenpersonlighet!

Ombyggnation av skivhyllan

I helgen startade vårt hemmaprojekt på allvar.
Det där hela "kontoret" ska byggas om.
Givetvis har vi fillifjonkat och fixat lite innan, men i helgen var det dags att flytta skivhyllan!
Ut med alla skivor i en hög på golvet (bilden längst upp).
Det blev... en hög hög (hehehe... ordhumor!). Dessutom hade jag hjälp av lillkillen, så ordningen blev minst sagt ruckad, och det väckte ju funderingen om hur det hela skulle sorteras in. Efter bokstav, genre eller kanske årtal?
Det slutade faktiskt mest med panik. Hann inte, för hela idén var ju att vi skulle göra om en massa grejer. Så jag kastade in rubbet huller om buller i hyllan, och ser fram emot ett bra projekt till julen kanske... Dessutom har jag ett annat problem. Bilden nedan är tyvärr inte ens alla skivor.
Det ryms ju för fasen inte!
Problem, alltså. Mycket problem...
Får fundera på dem.
För övrigt ramlade ett mycket trevligt mms in nu på morgonen, från Magnus.
Kolla in affischen nedan. 3:e mars - skriv upp i kalendern, och medan du väntar så kan du alltid läsa både intervjun jag gjorde med herr Wylde, likväl som recensionen av senaste alstret från Black Label Society. God morgon!

söndag 28 november 2010

Live!: Accept "Staying A Life"


Accept, en av de klasiska grupperna inom heavy metal, står bakom en del grymt bra omslag.
På den här liveskivan från 1990 är det som om bandet försöker motverka detta och dra ned medelbetyget för sina albumomslag så mycket det bara går - för kolla in vad de har för sig.
Inte bara ett foto som i sig är skumt uppbyggt och ett udda val för ett albumomslag, nej dessutom lyckas de fånga Udo med en min som... ja.. jag vet inte vad. Vad håller han på med?
Nå, det är tur att de matat in tjockfullt med bra musik på skivan istället!
Från start till mål är det här nämligen en skiva med bra låtar. Det finns ett enda spår som kan räknas som utfyllnad, och det är Wolf's gitarrsolo. Det är å andra sidan en grej som hör till livekonceptet, så det gör inget alls.
I övrigt blir det rent av skrämmande hur bra bandets tidiga skivor är!
"Metal Heart" öppnar skivan, ett bra val som öppningslåt, och sen får vi "Breaker", "Screaming For A Love-Bite", "Up To The Limit"... ja, hela raden. Till och med "Son Of A Bitch" innan avslutningen med "Dogs On Leads", "Fast As A Shark" och förstås "Balls To The Wall".
Extremt starkt.
Faktum är att den första Tvekampen som bloggen hade, den om vilket Accept-album som är det bästa, känns... futtig.
Det är ju såhär det ska vara.
Alla låtar på samma gång!

lördag 27 november 2010

Recension: Bring Me The Horizon "There Is A Hell...."


Brittiska slynglarna i Bring Me The Horizon hamnade bra till hos mig i samband med deras spelning på Metal Town, något som är väl dokumenterat i samband med att förra given "Suicide Season" varit Veckans Tips på den här bloggen.
Det står således klart att bandet redan innan given av "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" (phhuuu...lång låttitel!) har en god utgångsposition hos undertecknad, men trots det så är det här en skiva som överraskar mig positivt.
Bandet visar nämligen en vansinnig utvecklingskurva, och jag tror att den här skivan kommer att lysa upp deras karriär som en fyrbåk.
De kommer att ta steget från "lovande" till "ledande" inom sin genre som bäst kan beskrivas som någon form av metalcore.
Bandet har äntrat Studio Fredman i Göteborg helt proppfulla med idéer, experimentlusta och brinnande entusiasm, och tillsammans lyckats snickra fram ett alster som inte låter som något annat idag. Inledande "Crucify Me" är ett utmärkt exempel på det, där bandets moderna och tunga metal får ett inslag av nästan trance och ambient när scramblade kvinnoröster sjunger titeln på skivan i bakgrunden, och kontrasten mot sångaren John Sykes karakteristiska skriksång är fenomenalt bra. Udda och eget, men bra.
Och så fortsätter det. "Anthem" är ursinne i en underbart ren form, "It Never Ends" är episk Bring Me The Horizon av samma snitt som de absolut bästa spåren på föregångaren , "Home Sweet Hole" bjuder på ett grymt sväng i röran av ben och armar som är moshpiten bandet piskar upp, och "Don't Go" börjar som en ballad innan den sväller till en mäktig koloss.
Just den låten innehåller dessutom en av årets snyggaste detaljer, lyssna på paniken och stämningen i Sykes röst och inandningen som kommer 2:05 in i låten, precis när han rasat ut sitt skrik och hämtar andan i en flämtning/gråtning... gåshud varenda gång.
Ett riktigt "moment" som jag har spelat om och om igen.
"There Is A Hell...." är en jämn skiva som faktiskt innehåller både bredd och topp. Det är egentligen bara "Fuck" som jag tycker känns lite banal, övriga låtar har samtliga sin plats och funktion på skivan, och det är inte vanligt idag. Att omslaget dessutom är passande till den musik som visas är ett extra plus. Fronten på bookleten är nämligen delad på mitten, så man viker ut den som om man öppnade två dubbeldörrar, och sen kommer texterna åt varsitt håll - men sammanfogar man dem får man den tvådelade bilden av en kvinna till hälften stadd i förruttnelse och till hälften frisk.
Precis som hela skivan.
Fantastiskt bra!
Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller så kollar du Spotify. Du kan också kolla in Werocks recension av plattan om du är sugen på att jämföra.
Bästa Spår: Det blir denna gång en tredelad historia, alla ganska olika. "Crucify Me", "It Never Ends" och "Don't Go" är alla nödvändiga till vilken spellista som helst.
Betyget då? Ja, har du läst såhär långt så blir det ju ingen överraskning direkt. Årsbästalistan, here we come...
Bring Me The Horizon "There Is A Hell..." - 5

Sabaton på plats i Stockholm

Ikväll kommer Sabaton till stan. De släpar med sig Alestorm och Steelwing till Arenan, om jag förstår det hela rätt, och jag tror säkert det blir en bra spelning för dig som gillar dem.
Själv har jag aldrig förstått storheten i Falubandet, och att de kan få sätta sprätt på så mycket pengar som de får i "Uprising"-videon fattar jag egentligen inte.




I ärlighetens namn så har jag väl aldrig gett bandet chansen på riktigt heller, och det kanske man ska göra. De har ju återutgett alla sina skivor nu, och eftersom man också får chansen till skivsignering på Sound Pollution idag så kanske jag ska ta och göra något åt det.
Kanske.
Oavsett så tar jag tacksamt emot feedback, bilder och tankar från kvällens spelning om du ska dit. Dessutom har jag ju recenserat Nyköpings stolthet Steelwing tidigare i år, så lite läsning med koppling till kvällens spelning kan jag bjuda på!

fredag 26 november 2010

Veckans Tips: Dynamo Chapel "Secrets Surrendered..before they're even kept"


Efter att Metalbloggen haft ett gäng hårda plattor på raken som Veckans Tips så är det dags att bli mjukare. Mycket mjukare.
Faktum är att den här Veckans Tips nog inte ens kan kallas hårdrock, möjligtvis rock - men det är nog lika mycket soul och pop. Bruce Springsteen finns klart närvarande i vissa låtar, typ.
Hmm... vi gör såhär: sladda över till bandets MySpace eller kolla in skivan på Spotify och spela musiken samtidigt som du läser vidare så får vi se vad du tycker.
Bandet som sådant är startat av lokala hjältar från min hemstad Skellefteå efter att de, som så många av oss, begett sig i exil mot sydligare nejder.
En kväll dominerad av Smirnoff och gitarrer skapade en skiva som är helt jäkla fantastisk i mina öron av de embryon till låtar som fanns med i kappsäcken söderut, och därför spelar det mindre roll att det inte är renodlad hårdrock.
Låt örongångarna vila lite den här veckan, och då finns få bättre saker än det här!
"City Bad Boys" och "If There's A Darkness" är härlig bredbent rock'n'roll som minner om just Springsteen och blandar lyrik som hämtad från våra svenska visskatter med ett norrländskt vemod (oroa dig inte, sången är på engelska ändå, och det låter bra...) som tilltalar. "It's Unforgivable" är renodlad pop medan "If Things Get Rough - Call For Me" är vemodig... ja.. blues. Eller jazz.
Tja, du hör ju.
Du behöver kolla in det här.
Och, gissa vad?
Jag har ett extra ex av skivan!
Tilltalar det här dig och du vill ha det så skickar du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com och berättar varför. Innan bloggen avslöjar nästa Veckans Tips så koras en vinnare!

Stonewall Noise Orchestra


...skrev klart recensionen för Borlänges Stonewall Noise Orchestra imorse. Nya plattan "Sweet Mississippi Deal" fullkomligt osar av influenser som Soundgarden, Monster Magnet och tidiga Black Sabbath, och gillar du sånt så hittar du den på Spotify - eller så håller du utkik efter recensionen på Werock. Publiceras som vanligt vid månadsskiftet!

torsdag 25 november 2010

Torsdagstrave. Igen!


... sista Torsdagstraven för idag, tror jag. Och varför inte ta en svit böcker av Dennis Lehane, författaren bakom succéfilmer som "Shutter Island" och "Mystic River"?
Samtliga ovanstående pocketversioner handlar om ett hårdkokt deckarpar som har Boston som hemmabas, och samtliga är ganska lättlästa men ändock välskrivna.
Bra böcker, helt enkelt!
Som vanligt, först att kommentera med rätt svar vinner...
Frågan är: Boston Bruins heter stadens hockeylag, Boston Red Sox heter baseballgänget och Boston Celtics heter basketlaget... men vad heter restaurangkedjan som promotar dessa lag?

Ny Torsdagstrave att vinna!

Torsdagens extravaganta utdelning fortsätter, och denna gång är det en packe skivor som står på spel. Donerade av bloggens läsare Magnus så är dessa i hyggligt skick, och du får Marylin Manson "Mechanical Animals", Metallicas "Master Of Puppets", Suede "Coming Up" och Ulf Lundell "Öppna Landskap, samling". Rätt bra va?

Frågan då... vad heter den självbiografiska boken om Marylin Manson?

Vinn torsdagstraven...

...ännu en gång!
Denna gång får du två böcker av Lee Child med hans huvudperson Jack Reacher. Böckerna är den litterära motsvarigheten till en film med Jean-Claude Van Damme, ungefär, men precis lagom komplicerat för att vila hjärnan med. Dessutom en riktigt spännande bok som jag tipsat om i sommarhettan som härskade i juli.


I Djävulens Spår är skriven av fransmannen Jean-Christophe Grange, så därför tar vi väl en fråga som landar i det landet.

Vad heter landets mest kända black metal-orkester, ett band som medvetet håller en mycket låg profil avseende intervjuer och identiteter?

Som vanligt - försten att kommentera med rätt svar tar hem segern...

Vinn torsdagstraven!

Idag är det torsdag, och som utlovat får du idag chansen att kamma hem en massa torsdagstravar.
Det ska rensas hemma, så idag kör vi väl en 4-5 paket, beroende på hur mycket jag orkar.
Först ut är Dean Koontz serie om Odd Thomas, snabbmatskocken som kan se döda (I see dead people!). Böckerna är lästa en gång, men varsamt så de är i bra skick. Pocketversioner.
Under dagen blir det lite blandat med skivor och böcker, och som vanligt gäller att du ska vara först att svara på en fråga i kommentarsfältet för att vinna..

Frågan: Dean Koontz är från Kalifornien, precis som Throwdown. Throwdown har varit Veckans Tips med given "Venom & Tears", men vad heter den senaste plattan, som recenserades här i början av 2010?

onsdag 24 november 2010

Recension: Black Country Communion "Black Country"


Alla som hängt med ett tag på den här bloggen vet att jag gillar Glenn Hughes lite skitnödiga sätt att sjunga.
Och ärdet en sak som är värd att utbrista med en gång när det gäller Black Country Communions debut "Black Country" så är det följande: HELVETE vad bra gamlingen sjunger!
Att karl'n är fyllda 58 år är egentligen helt osannolikt, för i ärlighetens namn undrar jag om jag hört honom bättre förr. Riktigt bra.
När han dessutom får sällskap av sådana tungviktare som Joe Bonamassa på gitarr, Jason Bonham på trummor och Derek Sherinian på keyboard så blir ju förutsättningarna inte direkt sämre.
Inledningen på skivan är också mycket stark, med ett Deep Purple-minnande spår i form av titellåten "Black Country". Där får Glenn visa att fingrarna klarar att traktera basen lika väl som stämbanden hanterar mikrofonen, och sen får vi ett par riktigt bra låtsnickerier i rad.
""One Last Soul" är klassisk hårdrock a la' Glenn Hughes, "The Great Divide" växer och sväller och visar bandets potential på samma sätt som episka och fantastiska "Song Of Yesterday". Däremellan får vi också direkta "Down Again" och "No Time", samt lite udda men bra saker som "Medusa" och "The Revolution In Me".
Det finns faktiskt nästan inga svaga spår på den här plattan.
Och det är verkligen styrkan - dess jämnhet!
Detta är visserligen en debut, men eftersom bandets medlemmar är så erfarna och dessutom lyckas hitta rejält med spelglädje (lyssna t ex på det jammande som avslutar skivans sista spår "Too Late For The Sun") så blir resultatet en högkvalitativ produkt som spänner från bluesrock till klassisk hårdrock.
Mycket bra, helt enkelt, och gillar du vad framförallt sångaren har gjort förr så är det här ett givet köp. Gillar du medryckande rock/hårdrock med bra sång så blir förstås rekommendationen samma!
Du hittar bandet via deras MySpacesida här. Dessutom rekommenderas kollegan Jannes recension av plattan på Werock, där den lyckats kamma hem ett snitt på 9,2 av 10 möjliga när läsarna fått rösta. Inte illa, inte illa alls!
Bästa Spår är denna gång en rött lurig fråga, det finns flera alternativ. Skivans styrka är också att det är så spretigt, men man kan inte hoppa över låtar som "Song Of Yesterday", titelspåret eller rock'n'roll-dängan "One Last Soul"...
Betyget blir en stabil fyra. Det är lätt så pass bra att det räcker dithän, men för att kunna ta nästa steg uppåt skulle jag helst se än fler riktiga topplåtar. Men vad vet jag? Om bara några månader kanske en del spår på den här plattan växt ut till just såna!
Black Country Communion "Black Country" - 4

tisdag 23 november 2010

Månadens DVD-tips: Behemoth "Evangelia Heretica"


Svårt att välja julklapp till mamma?
Då har du tur nu.
Werock är som vanligt din livboj i DVD-djungeln, och räddar dig med ett riktigt julklappstips den här månaden.
Behemoths "Evangelia Heretica".
Jaha, säger du - har det inte redan varit ett DVD-tips i november? Jo. Det här. Men denna gång är skribenten så uppeldad att han kallar det för ett "specialtips"!
Martin skriver tipset denna månad, och där anhandlas de två konserter som finns i denna box likväl som den obigatoriska dokumentären.
Dessutom finns en bra beskrivning av skribentens förhållande och förväntan av bandet, så jag rekommenderar varmt denna läsning.
Gillar du desutom Behemoth så finns det via DVD-tipsets sida länkar till en intervju med Nergal samt recensioner av både liveframträdande och senaste fenomenala given "Evangelion".
Fortfarande inte mätt på den polska mördarmaskinen?
Kolla in den här skivan då, som medverkat i Metalbloggens serie om liveskivor du verkligen behöver!

Metalbloggen fyller 1000!

Jo, det är faktiskt sant.
Detta, det du läser nu, är den här bloggens inlägg nummer 1000.

Vad i helvete?
Hur kunde det bli så många?

Fattar faktiskt inte det själv. Men nu är det ett faktum, och det är väl en anledning så god som någon att göra en liten koll på vad du som läsare vill se mer av under nästa tusental, så att säga.
Enkäten hittar du högst upp till höger, och har du andra förslag eller åsikter så funkar kommentarsfältet fint.

1000.

1000 inlägg på ungefär 16 månader.
Herregud, jag måste skaffa mig ett liv...

måndag 22 november 2010

Bilder från Avenged Sevenfold på Arenan


Som tidigare nämnts - spelningarna duggar tätt i Stockholm just nu.
I helgen var det amerikanska Avenged Sevenfold som spelade på ett mer eller mindre fullsatt Arenan, och som vanligt jobbade Stones.

Han bjuder på ett långt inlägg om bandets spelning, och desutom passade han på att skicka dessa bilder till Rebellängeln. Rätt kul att få se spelningen från andra sidan scenen, tycker jag, men mest undrar jag... hur kan ett band som Avenged Sevenfold sälja ut Arenan?
Hur kan Takida sälja ut Hovet? Hur kan Paradise Lost inte sälja ut Debaser Medis?
Världen är konstig ibland...

Så ska det gå till!

Förra veckan präglöades till viss del av ångest.
Årsbästalistan ska snickras ihop, och i det här inlägget insåg jag väldigt tydligt att jag är ute och cyklar när det gäller just den.
Idag är det måndag, och efter en helg av fixande och donande har jag kommit till lite insikter om hur det ska gå till.
Jag tog helt enkelt ett vitt papper och kladdade ner de kandidater som på allvar kan konkurrera om en plats på topp tio - och sen ringade jag in de som jag ABSOLUT inte kan tänka mig utanför listan.
Det blev förstås fler än tio.
Jag menar, om det var enkelt kunde ju vem som helst göra det...

Men det blev ändå en bra lista som nu ska lyssnas igenom med start nästa vecka. Alla på raken, i stort sett. Sen vore det väl fanken om det inte börjar klarna...

I rättvisans namn så ska jag väl redovisa de akter inom extremmetal som finns på listan också:

Abigail Williams
Dark Tranquillity
Keep Of Kalessin
Misery Index
Soilwork
Watain
The Wretched End
Winterfylleth
Rotting Christ
Immolation
Dimmu Borgir

...totalt sett tror jag det är en 27-28 plattor som kan komma ifråga som det ser ut nu (om man adderar även de sedan tidigare uppräknade alstren). Som sagt, musikåret 2010 blir bra!

För övrigt har jag skruvat IKEA-grejer i helgen.
Familjen väntar tillökning, och det innebär att det är dags att stuva om hemma. Ett gästrum och ett kontor ska flyttas ihop till ett enda ordnat kaos. Rätt okej syssla, förutom att jag är så jäkla högerhänt (...vilket i o f s inte var så dumt en gång i tiden när jag var ensamstående, då kunde jag ju alltid ligga på vänsterhanden så kändes det som nån annan, så att säga), så det är lite meckigt ibland.
Men det viktigaste för dig som läsare kanske är att det innebär att jag behöver bli av med lite grejer. Slängde mängder med skit förra helgen, men lite finns sparat - framförallt pocketböcker.
Och de är sparade för att ge er chansen att kamma hem lite läsning (ja, vafan - jag har ju redan läst dem!). På torsdag kommer du med andra ord att få chansen att vinna inte bara en torsdagstrave, utan flera stycken. Och det blir en blandad kompott, både skivor och böcker.
Missa inte det.

Till sist... tack för uppmuntran efter den sista delen av En Skivaholics Bekännelse.
Det verkar som om ni gillade serien lika mycket som jag gillade att skriva den!

Nu - jobb. Hepp!

söndag 21 november 2010

Remasters: Whitesnake "1987" & "Slip Of The Tongue"


Ojojoj - vilket paket!
Det kan ju nästan vara det mest prisvärda paketet som går att få tag på när det gäller remastrade skivor med extramaterial, Whitesnakes TVÅ klassiska album "1987" och "Slip Of The Tongue" i samma förpackning.
Snyggt, svart digifodral, läckra svarta CD-skivor med röd text.
En booklet med extra text om skivorna samt alla texter.
Extramaterial i form av totalt 7 extraspår (alla låtar som återfinns på andra skivor, fast här är de remastrade eller i andra mixar).
Uppräkningen av godiset på den här skivan är ganska stor, och då har vi inte ens kommit till låtmaterialet på ursprungsskivorna som väl egentligen är huvudanledningen till att du ska köpa den här given.
För herrejävlar, vad klassiker som trängs på dessa två plattor!
"Crying In The Rain"... "Bad Boys"... "Still Of The Night"... "Here I Go Again"... "Is This Love" ...."Slip Of The Tongue"... "Cheap An' Nasty"... "Fool For Your Loving" ... "Judgement Day"... "Sailing Ships"... ""The Deeper The Love" ...
Och på den här remastringen så har du ett ljud som bjuder på mellanregistret!
Personligen har jag skivorna sedan innan (förstås!), men det är en grym skillnad i ljudet på denna remastrade utgåva och de tidigare. Från att ha haft ett "V"-format ljud och återgivit diskant och bas så har ljudet plattats ut och bjuder på en mer nyanserad bild.
Kort sagt.
Det låter grymt jävla bra!

lördag 20 november 2010

Lördagslyx: En Skivaholics Bekännelse, del 3

Välkommen, kära läsare.
Detta är den tredje och sista delen av en svit Lördagslyxläsning som kallas för En Skivaholics Bekännelse, och vill du ha hela klabbet så är det förstås bäst om du läser del ett samt del två först.
Det är dock inte nödvändigt.
Värt att veta är att nu är vi framme i vad jag skulle vilja kalla modern tid, alltså behandlas skivor som jag haft ett mer eller mindre osunt förhållande till under tiden från ca -95 och fram till nu.

Och det är den här delen av bekännelsen som jag personligen varit lite nervös för hela tiden.
Den kommer att vara väldigt utlämnande.
Tidigare delar har nog också haft en hög igenkänningsfaktor för många (ja, hur blev du själv egentligen rocker?), men jag gissar att det är slut med det i samband med den här avslutande delen.

Mitt råd är alltså att du slår upp ett glas bra vin eller kanske en fin whisky och sätter dig tillrätta.
Du får under läsningen också gärna ha i bakhuvudet att det är med en liten känsla av nakenhet som det skrivs, så glada och uppmuntrande tillrop känns passande.

"Hej. Mitt namn är Robert, och jag är en Skivaholic. Så har det inte alltid varit, och det här är slute på min historia..."

-----------------------------------------------------------------------------------------------
Inledning
Hm, behövs en inledning?
Jo. I detta fall så gör det nog det.
Det är nämligen så att jag älskar hårdrock och har så gjort sen barnsben. Den har däremot inte alltid fått ta en plats i mitt liv. Tyvärr.
I mitten av nittiotalet träffade jag en tjej, flyttade ihop med henne och byggde början av ett liv tillsammans. Det blev nästan tio år gemensamt, och det var för det mesta bra år.
En sak som inte var bra var dock vårt sätt att hantera olika åsikter, och de mer och mer cementerade roller och beteenden som vi skapade.
En av de konflikterna gällde just hårdrock.
Lika mycket som jag älskade det, så hatade hon det.
Och trots att det bär emot att erkänna så gav jag mig. Jag ansåg att det priset var det värt att betala för kärleken - och tappade förstås bort mig själv på köpet.

I den här delen av historien får du en del skivor som varit med under själva resan ner i mörkret, så att säga, likväl som skivor som tagit mig tillbaka.
För det är klart att när en missbrukare av skivor har varit torrlagd ett tag och börjar om, då överkonsumerar han. Eller, han och han... ja. Då överkonsumerade jag.

Låt mig också säga att meningen med denna historia absolut inte är att kasta skit på min före detta. Det var mina val att göra som jag gjorde, och utan att gå igenom den här resan hade jag inte varit den jag är idag.
Men det är lite läskigt att berätta om lik förbaskat....

--------------------------------------------------------------------
Slayer "Seasons In The Abyss"
Nä, men den där skivan är ju släppt långt innan den tidsperiod vi ska titta på nu?
Jo, så är det.
Men den här skivan är för mig starkt förknippad med en händelse som är så typisk för när det hela bröjade gå snett. Ingen katastrof i sig, men en liten sak som sedan lades på en annan liten sak och till slut blev ett beteende och en roll.
Det här hände första veckan som jag hade flyttat ihop med min dåvarande flickvän, på Mariehem i Umeå. Fel sida Hökmarksberget, som alla från Norra Västerbotten egentligen vet, men det fanns jobb i Umeå...
Jag hade tänkt lyssna på den här, i hörlurar eftersom jag var sugen på just Slayer på HÖG volym. Sagt och gjort, petade på mig lurarna och la mig på rygg i soffan, vår gemensamma soffa.
Kruxet var bara att man på den stereon var tvungen att manuellt kopla ur de riktiga högtalarna. Det hade jag glömt, och inte hörde jag att de var igång heller eftersom jag hade skallspräckarvolym i hörlurarna.
Det blev inte så poppis.
Slayer på "nu vräker grannarna oss"-volym var inte den bästa introduktionen som den här tjejen kunde tänka sig till hårdrock.
Omslaget och dess texter gjorde faktiskt inte saken bättre, och det här blev en första konflikt.
Eller, rättare sagt, det borde ha blivit en första konflikt.
Men det blev inte det - för jag gav med mig. Jag ville inte ta konflikten, utan slog av musiken och förpassade skivan djupt in i skivhyllan.
Ingan skada skedd kanske du tänker, men jag är så här i efterhand bombis på att redan här satte vi en grund i vårt gemensamma förhållande.
Den gällde förstås inte bara musik, men det blev ett mönster - hon brusade upp, och jag gav med mig. Undvek konflikten, och sakta men säkert blev jag en annan person på hemmaplan och med henne än vad jag var egentligen.
Lade band på mig och rättade mig till självutplåningens gräns.

Senare skulle det där med musiken komma tillbaka flera gånger, och till slut var vi framme vid det faktumet ett jag hade tryckt ut det mesta av min hårdrockslyssning ur mitt liv.
Vansinnigt men sant.
Det förekom lite, men aldrig när hon var med. Istället lyssnade jag i bilen eller om jag var själv.
Jag säger det igen.
Vansinnigt.
Men jag skyller inte ifårn mig. Det var jag och ingen annan som valde den här vägen.
Och naturligtvis har jag inte varit olycklig i tiotalet år, jag har förstås hittat andra saker som jag förkovrat mig i, men det är ändå så att hårdrocken fått stå på utsidan av dammen.
Förmodligen borde jag ha förstått att den där fördämningen skulle brista, men ändå.
Jag valde den vägen i alla fall.
--------------------------------------------------------
Iron Maiden "Brave New World"
Jag bodde ett tag i England, närmare bestämt i Nottingham.
Arbetade på ett företag som heter Games Workshop, och reste en del till Sverige i samband med det. Efter en tragisk sjukdom hos min respektives mor så flyttade vi hem till Sverige och cementerade de konstiga roller som vi hade börjat utveckla i vårt förhållande. Istället för att våga ta i problemet så riktade vi våra krafter mot den gemensamma yttre fienden, i detta fall sjukdomen.
Kortsiktigt och dumt, förstås.

I mitt undermedvetna tror jag att det kokade.

Undertryckta tankar och mitt beteende av att agera mer eller mindre självutplånande var på väg att sänka mig så pass djupt att det inte längre skulle kunna fungera.

Ett av de sätten som det är tydligt för mig - såhär i efterhand - var att de gånger jag väl lyssnade till den inre rösten och min egen sanna vilja och plockade upp en skiva som verkligen ville lyssna på så blev jag helt besatt av den.
Det exempel som jag har valt är Bruce Dickinsons återkomst till Iron Maiden i "Brave New World". En fenomenal skiva, en av britternas tre bästa till och med, och för mig blev det här en helt vansinnigt missbrukad skiva, speciellt i samband med att jag körde bil.

Där kunde jag lyssna ostört, och det var lätt att koppla ihop det med det resande jobb jag hade.

Och som jag reste.
Inte alls ovanligt med 250 mil i veckan i bilen.
250 mil tar kanske 50 timmar att köra om man håller i snitt 50 knyck. Ta bort 10 timmar för prat i telefon och kvar finns 40 timmar effektiv tid som dedikerades åt den här skivan.
Ett par månader i sträck!
Helt jävla galet egentligen...
------------------------------------------------------------------------------------
Nightwish "Once" & Mastodon "Leviathan"
Två skivor, två helt olika betydelser för mig - men kollade till samma händelse.
Därav delar de posten.
Som läsare har du kanske förstått att fram till nu var jag på väg att blåsa in mer luft i en bubbla som jag egentligen visste var fel för mig. Som jag egentligen visste att den inte skulle hålla.

När bubblan väl sprack så sprack den förstås rejält.
Och när den sprack så hade jag en situation där jag hade bosatt mig i Gävle, av alla platser, och hade kvar mitt jobb i Stockholm. För att klara det så hade jag en övernattningslägenhet i 08-land (ja, lägenhet och lägenhet... ett litet tjyffe som hade samma storlek som ett normalstort akvarium är väl närmare sanningen), och pendlade en hel del mellan dessa två städer. Kanske två nätter i veckan i Stockholm.

Den första skivan, Nightwish-plattan, blev i samband med det en skiva som jag spelade i stort sett varje gång jag var på väg norrut.
"Hem", alltså. Fast det inte var ett hem där mitt hjärta egentligen fanns. Och i takt med att Tarja Turunen satte ord på låtarna kunde jag i stort sett känna hur jag krympte ihop och iklädde mig en roll som inte var jag egentligen. En mask. Nightwish är numera inte ett band som jag lyssnar på speciellt mycket, och min åsikt om bandets kvalitet är helt klart förändrats, men redan innan det hände så hade just "Once" blivit en skiva som jag inte längre klarade av att lyssna.

Den var en tid så förknippad med känslor, tankar och minnen som jag inte ville beröra att jag hoppade över.
Nu har det istället förbleknat till en ganska likgiltig skiva som inte längre rör upp sådana saker.

Väl på plats i Stockholm efter en sådan resa så var det en annan skiva som dominerade.
Mastodons mästerverk "Leviathan".
Och med samma logik som i fallet med Nightwish så fick den här skivan en koppling till en rad känslor, bara de motsatta. Låtarna "Blood And Thunder", "I Am Ahab", "Iron Tusk", "Naked Burn" med flera symboliserar istället syre, möjligheter och en inre tillfredsställelse som ger mig ett redigt leende på läpparna varenda gång jag hör dem.

Den här skivan har också lyckats behålla sitt grepp om mig sedan dess, men det beror antagligen lika mycket på själva kvalitén på plattan som på mina tankar, minnen och känslor.
-----------------------------------------------------
Hardcore Superstar "S/t"
2005.
Har du lite koll på bandet Hardcore Superstar så vet du att de var på branten av att knäckas, och att deras självbetitlade skiva från 2005 blev den desperata vändningen (den långa intervjun med trummisen och låtskrivaren Adde i senaste numret av Sweden Rock Magazine rekommenderas för övrigt hett, mycket bra och intressant läsning).

Även för mig var 2005 och 2006 år av vändning och en tid att läka ihop och bli en hel människa.
Mycket av det gjordes under träning och motion, och under dessa år startade jag varje morgon med en morgonpromenad. Sällskapet i lurarna kom att bli skivor som betyder något alldeles särskilt för min del, något som mitt förhållande med exempelvis Opeths "Ghost Reveries" vittnar om.

Men ingen skiva är så starkt förknippad med viljan att överleva och växa sig starkast som just Hardcore Superstars självbetitlade svarta platta. Den gjorde mig sällskap i löparspåret, på morgonpromenad och i lägenheten. Fan, när jag flyttat in bodde jag utan möbler ett tag, och utan TV i ett par månader. Mitt sällskap var istället låtar som kombinerade känslan av glädje och nystart med ett jävlar anamma och en anda av att det var på liv och död.
"We Don't Celebrate Sundays", "Bag On Your Head", "Kick On The Upperclass", "Hateful"...
Hardcore Superstars har aldrig varit bättre.
Jag har aldrig gjort en bättre mental resa.

-----------------------------------------------------------
Gorgoroth "Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt"

De senaste åren har mitt mer eller mindre fanatiska beteende när det gäller skivor eskalerat när det gäller mängden skivor, men det har nog snarast avtagit när det gäller hur länge varje skiva sitter i. Man kanske kan säga att jag söker nya kickar mest hela tiden?
Oavsett så finns det många exempel på skivor som fullständigt fångat mig, och jag har valt en skiva som inte kommer att finnas på detta års topplista - jag vill ju inte förstöra spänningen - som representant för dessa.

Norsk black metal i form av Gorgoroths styrkebesked från 2009.

Själva musiken är förstås svängig och välproducerad black metal med starka låtar, men det är inte det som är anledningen till att jag valt skivan som representant (är du nyfiken på just musiken får du läsa recensionen istället).

Nä, det är den effekt som den här skivan fick på mig.
Jag missade den nämligen under året 2009, vete fanken varför men jag kom mig aldrig för att plocka upp plattan, och började lyssna på den först i januari/februari 2010.
En mörk tid utomhus.
Passande för denna typ av musik.

Och det som hände var att jag blev fullständigt besatt av att lyssna på den här skivan på kvällen, i hörlurar, i sängen! Varenda kväll avslutades med att min fantastiska fru somnade gott bredvid mig medan jag körde den här skivan varv på varv i ett helt nedsläckt hus.
Bara en gång till, jag måste få höra Pest väsa "..rebirth of Gorgoroth" en gång till...

Och den här skivan höll därmed på att knäcka mig.
Sömnbrist, i kombination med att jag den här tiden gick tillbaka till arbetet efter en längre tids pappaledighet, gjorde mig ganska grinig och problemorienterad.
Och jag visste att jag borde sova mer - men kunde liksom inte hålla mig från att lyssna på den här fantastiska skivan. Omsluten av mörker både bildligt och bokstavligt...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Pust.
Nu är Rebellängeln helt tom, och lite nervös. Det var ju den här delen som jag visste att serien skulle komma fram till, och det var den här delen som har gjort att jag känt mig lite naken.

Det är ändå så att jag är förbi det där, och att jag idag är en betydligt starkare och gladare person - som lever ett liv jag vill leva.
Därför delar jag den här historien med er.
Hoppas ni har tyckt om den.
Naturligtvis finns det massor med skivor som spelat en stor roll i mitt liv som inte finns med här.
Naturligtvis finns det massor med händelser som inte heller finns med.
Nästa gång Lördagslyx återvänder blir det med mindre fokus på livshistoria och mer generell om hårdrock - men små småningom kommer jag att skriva om The Soundtrack Of My Life. Då kommer många av de missade skivorna och händelserna kanske att komma upp.

Till dess - enjoy the addiction. I'm a Skivaholic - and proud of it!

Bra fångst..


...när jag vittjade brevlådan här i veckan.

Ska ha den på mig nuder kostymen på jobbet.
Och ikväll, när jag släpper lös den sista delen av lördagslyxserien En Skivaholics Bekännelse, den delen jag varit lite nervöd för redan från starten. Kan vara bra att vara lite skyddad av mörkrets makter en sån gång...

Tack, avsändarna. Ni vet vilka ni är!

fredag 19 november 2010

Gästrecension: Stone Sour och HellYeah på Arenan


Igår ramlade sms:en in från folk som bevittnade spelningen som HellYeah och Stone Sour rev av på fryshusets Arena. R2 vittnade om att HellYeah var hårdare än på skiva utan att tappa sin spelglädje, och The Moan berättade att det var fullt ställ på utstyrseln och attityden i form av comboyhattar. När så Stone Sour intog scenen verkade superlativen inte riktigt räcka till, så kontentan blir väl att man missade något.
Tur då att de delar med sig! Bilderna är Stone Sour ovan, och sen HellYeah gånger två.
Och visst - The Woan bjuder även på nedanstående gästrecension. Tack!
Hellyeah
Hellyeah kommer upp på scenen till tonerna av AC/DC. Arenan är halvfull och de som kommit för att se bandet verkar ändå nöjda. Ljudet är dåligt med för högt mickade trummor och gitarrer som man inte hörde några detaljer av.


Hellyeah bygger mycket på att det ska vara attityd, poser och muskler. Bandet har cowboyhattar, bockskägg, bandanas och skinnrockar på sig. T om gitarrteknikern som smyger runt bakom scenen har anammat utseendet.

Rent musikmässigt är detta egentligen inte så bra. Det gungar ibland, är hårt ibland men saknar det extra för att bli roligt. Det är inte liveframförandet som gör spelningen dålig, utan låtmaterialet. Bandet gör precis det dom ska göra. Lira live, se ut att ha roligt och se coola ut medans dom håller på.

Betyg: 2,5

Stone sour
There goes my hero... He's ordinary...

Stone sour öppnar med Mission statement. Genast är ljudet betydligt bättre. Arenan är på tårna och man förstår direkt att detta kommer bli episkt. För dom som inte var där kan jag avslöja att dom missade årets konsert.

Bandet är till syns helt befriade från star quality. Jeans, svarta skjortor och ser helt normala ut. Skulle nån av dessa killar kliva in på mitt kontor skulle jag anta att han kom från finansavdelningen... Men, där slutar att det ordinarära med Stone sour.

Faktum är att de har nog en av branchens bästa frontmän, Corey Taylor. Han är mr Showman himself. Pumpar upp publiken, sjunger som en kung och genererar energi. Under låten hell and consequenses lyckas han få till en "wall of dance" som slutar i att publiken gör en "wall of death" medans Corey dansar Lambada, den förbjudna dansen framför Jim Root.

Denna konsert var som R2 utryckte det, poesi i metalform... Allt var perfekt. Låtval, ljudbild, showen och mellansnacket. Ända negativa var att konserten slutade för tidigt. En timme och en kvart kändes lite snålt.

Betyg: 5

Veckans Tips: Moonspell "Night Eternal"


För tredje veckan i rad kan vi skylla Veckans Tips på bloggläsaren Per (vilket väl i o f s bprde innebära någon form av pris och officiell titel, men då jag vet att Per är en blygsam man så struntar jag i det...) Det är nämligen hans fel att portugisiska Moonspell och deras "Night Eternal" flyttat in i Rebellängelns skivhylla, och precis som förra veckan är det inget jag ångrar!
Öppningsspåret "At Tragic Heights" är både aggressiv och smäktande på samma gång (hur man nu lyckas med det), och fångar lyssnaren i stort sett omedelbart. Därefter får vi ett riktigt bra titelspår och en fängslande "Sahow Sun" innan skivans första lugna låt dyker upp, "Scorpion Flower", en tung och nästan radiovänlig sak.
Musiken är modern hård metal med inslag av goth och episka drag i form av inslag av keyboard. Det är stundtals riktigt hårt, med riff och driv i musiken och sång som ligger nära black metal-vrålandet (kolla bara versen på titelspåret "Night Eternal), och stundtals ren sång och vackra melodislingor, och hela hopkoket är fascinerande.
Det påminnner inte om speciellt mycket annat, helt enkelt!
Skivan är från 2008, och detta är Moonspells elfte sedan 1993 om jag förstår det rätt. Det är alltså inga duvungar vi pratar om, men mig har de helt gått förbi. För att det inte ska hända dig så kollar du in bandet på Spotify eller MySpace

torsdag 18 november 2010

Stone Sour och HellYeah i stan...

...spelningarna avlöser varandra i Stockholm.
I tisdags var det Bullet For My Valentine, igår Taste Of Chaos (med bland andra mina "favoriter" Disturbed), och ikväll smäller det igen.
Stone Sour tar med sig HellYeah och annekterar Arenan.


Eftersom jag vet att en del av bloggens läsare ska dit så vet man aldrig om det blir bilder och intryck från kvällens spelning. Själv har jag lite annat i kalendern, så jag missar giget.
Jag får som ni andra nöja mig med recensionerna på både Stone Sour och HellYeah, samt videon nedan...

Blogg I Fokus - Metallbibliotekarierna!

Det är torsdag, och det finns kanske inget bättre sätt att fira det än att titta närmare på en bra blogg. Denna gång är det Metallbibliotekarierna som skärskådas, en blogg som jag faktiskt följer närapå slaviskt. Tror fasen jag läst mer eller varenda inlägg på den siten, och det är en blogg som oftast lyckas inspirera (eller, just nu - kvadda mig!) till egna listor och inlägg.
Alltid bra kvalité på inläggen, och dessutom har den en kul detalj numera - den drivs av två eldsjälar! Sen tidigare har vi haft Tune Of The Day som Blogg I Fokus där svaren hanterats av båda skribenterna, och det är kul att kunna göra ännu en sådan sak nu.
Så, slå upp en kopp kaffe, öppna den aktuella siten via den här länken och sätt tänderna i den här Blogg I Fokus-intervjun!

Metallbibliotekarierna, heter bloggen. Förrut i singularform va? Berätta - varför heter den så, och vad var anledningen till att ni blev pluralis?
Namnet säger ju sig självt, vi är bibliotekarier och vi sysslar med metal. Anledningen till att vi blev två var att Martin såg en chans att få vila sig lite ifrån bloggandet. Eller nä, det var snarare en bra möjlighet att kunna skriva om fler subgenrer. Martin har en lite hårdare bakgrund emedan Alex till viss del lyssnar på den kanske snällare sidan av metallen.

Det finns inte jättemånga bloggar som drivs av flera personer, framförallt inom hårdrock. Vad är det bästa med det? Det klurigaste? Och är ni någonsin osams om inlägg och innehåll?
Det bästa eller åtminstone roligaste med bloggen är bredden – du hittar texter om både Kiss och Nasum hos oss. Än så länge har vi inte stött på patrull även om vi glatt pikar varandra i korridoren vad gäller vår differerande smak så fort tillfälle ges.

Oaktat förändringen nu då, den här bloggen har funnits med rätt länge. Sen 2006, i alla fall. Vad var anledningen till starten, och inspirationen till att hålla den levande och uppe?
Martin: Anledningen var att jag skrev ett skivtips om MAIDENs ”Number Of The Beast” till bibliotekets (Helsingborg) hemsida som ansågs vara för långt! En blogg ansågs vara ett bättre forum, dels för längre texter, men också som en lite mer skruvad kanal för biblioteket att marknadsföra sig på. Att visa att man har specialkompetens inom musik var inte så vanligt för bibliotek när bloggen startade. Inspirationen har ju gått upp och ner – att veta att man har läsare gör ju sitt till, men jag har alltid gillat hantverket att skriva om musik och att vara en förmedlare av denna har alltid drivit mig lite extra. Möjligheter att länka till Spotify gjorde en hel del för mig personligen, även i fall jag tycker att fysiska plattor är att föredra. När sedan Alex började ökade inspirationen desto mer då det verkligen är så för min del i alla fall att jag sporras att skriva mer och bättre när jag märker att Alex har bloggat om något kul.

Har det någon gång varit nära att det blivit handbromsen i, och slut på bloggen? Varför?

Martin: Nej, bloggen har aldrig varit på väg att läggas ner. Ibland har det gått väldigt lång tid mellan inläggen, vilket oftast har berott på att annat yrkesrelaterat har tagit tiden i anspråk, eller att lusten att skriva inte har velat infinna sig. Detta har jag försökt bli bättre på och brukar numera skriva inlägg även i fall den där riktiga kicken över texten inte infunnit sig.

Vad är filosofin bakom inläggen? Finns det fasta avdelningar, återkommande moment? Vad triggar ett inlägg?

Martin & Alex: Huvudfilosofin är självfallet främst att sprida vårt metalevangelium till vår samtid. Vi skriver inte om frukostens innehåll eller att vi hade ont i magen i fredags, bloggen är uteslutande ett instrument för att skriva om musik som vi (oftast) gillar men framförallt påverkas av. Att skriva om våra privatliv, som i ärlighetens namn är ganska tråkiga då vi sällan släpps ut ur biblioteket utan förkläden, skulle ganska snart ta död på bloggen ;-) Nä, men det finns ju tillräckligt av såna bloggar redan nu och att faktiskt skriva om musik som betyder mycket för oss säger ju också det en hel del om vilka personer vi är.


Det finns några fasta punkter: när det köps in metalskivor till biblioteket skriver vi om dessa, likadant med böcker. Jag (Martin) brukar också skriva om de konserter som kan vara av intresse i Skåne/Köpenhamnsområdena för hårdrockare under rubriken ”Supporta Scenen”.

Sen har vi ju Fredagslistan som är en Spotifylista över vad vi har lyssnat på under veckan gått. Denna har vi precis börjat med, och vi har inte fått några signaler om det är uppskattat eller inte, men de är roliga att göra, och de säger ju en hel del om vår musiksmak. Vi kör också i olika former årsbästalistor – just nu har vi en nomineringsrunda som i alla fall jag (Martin) tycker är extremt rolig att syssla med.

Du skriver ju för Werock också, där du även hanterar en hel del redigering. Var kommer inspirationen från - och vad är det roligaste med att vara så aktiv inom "nät-musik-skrivandet"?
Martin: Inspirationen kommer såklart från att jag är besatt av ord – det skrivna ordet är ju något som går som en röd tråd genom tillvaron både som bibliotekarie och skribent. Sen kommer det ju en sanslös mängd oerhört bra och intressant musik att det oftast inte är några problem med inspirationen. Jag kan ju välja väldigt fritt vad jag vill skriva om vilket är en av de roligaste grejerna med att syssla med just nät-musik-skrivandet; ingen redaktör kan beordra mig att skriva om band som jag faktiskt inte vill skriva om.

Sedan gillar jag verkligen att vara en del av den så kallade scenen, hur liten den rollen än är. Metal har ju alltid i varierande grad byggt på en fanatiskt intresserad underjord som verkligen är passionerad när det gäller musiken, och att få uttrycka just den känslan är nog det som är roligast.

Musikåret 2010 lider ju mot sitt slut, och på bloggen får vi just nu en genomgång av de nominerade till din årsbästalistan - så jag tänker inte fråga om vad som varit bäst i år. Däremot frågar jag: kommer årsbästalistan att innehålla några skrällar och överraskningar?
Martin: Nja, det vete katten. Det var kanske inte så många som trodde att jag skulle gilla BRING ME THE HORIZONs senaste väldigt långbetitlade platta. Kollar jag på vilka skivor som är nominerade dominerar ändå dödsmetallen för min del.

Följer man dina inlägg och recensioner så står det klart att musiksmaken är ganska bred. Du älskar teknisk döds, likväl som att du har rötter i gammal hederlig "klassisk" hårdrock. Vad är egentligen bäst i dina öron?
Martin: Om jag hade varit på samma humör hela tiden så hade jag svarat att dödsmetallen är bäst, men jag behöver ha lite variation emellanåt. Då sätter jag på lite grindcore. Nä, skämt åsido så har jag svårt att bestämma mig om vad som är bäst – det är mycket roligare att inta en position som heter både och istället för antingen eller.

Vissa dagar tycker jag att Superstitious av EUROPE är det som funkar bäst, vid andra tillfällen föredrar jag att lyssna på Engine Of Death av NASUM – och det är inget fel i det. Att upprätthålla en image som hela tiden går ut på att vara så true som möjligt är inget för mig, utan är något som jag överlåter till andra som exempelvis WATAIN som har lyckat väldigt bra med denna grej.

Okej, sista frågan. Vilken svensk stad är hårdrockens huvudstad - och varför?
Bengtsfors, för den har postnummer 666. Förlåt, vi kunde inte låta bli, haha!

Martin: det vete fan alltså. Många bra band kommer ju från Göteborg och Stockholm, men jag måste säga att jag tänker väldigt lite på vilka städer banden kommer ifrån. Då är det viktigare om trummisen är tajt och snabb!

Hahahaha... trodde du att bibliotekarier var trista?
Fel. De har tydligen både bra musiksmak och humor!
Tack för att ni ville medverka killar, och fortsätt er grymma blogg. I like it!

onsdag 17 november 2010

A Taste Of Chaos?


Ikväll kommer bland annat Papa Roach, As I Lay Dying och Heaven Shall Burn hit.
Paketet heter Taste Of Chaos, och Stones delar med sig av scenbygget!





Gissningsvis kommer det att blir rätt galet, och de har ju bokat Hovet.
Även om man stänger av vissa delar av Hovet så måste man ju ha sålt en hel del biljetter!
Samme Stones bjuder dessutom på en bild från gårdagens spelning med Bullet For My Valentine, samt omdömet "bra, men med en publik som till 90% bestod av kids"...
Jag visste det.
Jag har ju hyllat plattan som fanken. Det måste väl betyda att jag också är en kid???

Recension: Ghost "Opus Eponymous"


Årets mest uppsnackade produkt?
Svenska Ghost debutplatta "Opus Eponymous", utan tvivel. Just nu går det inte att bortse från snackisen som bandet är, och både Close Up och Sweden Rock Magazine körde varsin grej med gänget i senaste numret. Dessutom hypas de av Fenriz i Darkthronedennes blogg.
Anledningen är förstås till stor del det hemlighetsmakeri som bandet har när det gäller sin identitet, men precis som vanligt hade det inte räckt speciellt långt på egen hand.
Det krävs ju även låtar för att det ska lyfta, och det är väl det som är skillnaden mellan Ghost och exempelvis The Way Of Purity som också försöker sig på detta trick.
Det svenska spöket är fyra kåpklädda anonyma människor som hanterar instrumenten, och en dödskallesminkad påve som besjunger Lucifers lov, och i sig är väl kanske inte det en anledning till att snack. Sådant har black metal scenen försett oss med under årtionden.
Det hela kombineras dock med medryckande, trallvänliga låtar av modell rock'n'roll, allt kryddat med ren sång som hyllar Satan. En svartmässa med lockande enkel tillgänglighet, helt enkelt.
Skivan innehåller också ett par riktigt bra låtar, exempelvis "Ritual", "Satan Prayer" och "Death Knell", men det är ändå oundvikligt att denna typ av musik jämförs med The Devils Blood. Trots allt är ju inte konceptet helt nytt, och de senaste åren är det väl just holländarna som rönt störst framgångar inom genren. (Du kan ex kolla in recensionen av plattan "The Time Of No Time Evermore" eller EP'n "Come, Reap" som blev Veckans Tips för att få en fingervisning...)
Och det är faktiskt inte så bra för Ghost.
I mina öron når man nämligen varken lika högt eller med samma bredd i materialet.
Trots allt, detta är bra och lättlyssnat, och det kommer garanterat att spelas en hel del av mig. Det finns en lucka att fylla med den här typen av skiva, och låtar som "Elizabeth" är som skrivna för att locka oanande oskyldiga bättre hälfter och ungdomar in mot den mörka sidan.
Det är mycket möjligt att detta är första steget på en stege som slutar med exempelvis Watain!
Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller som vanligt via Spotify.
Helt klart är det intressant att kolla in, men på frågan om bandets kvalitet motsvarar hypen så måste jag nog svara... nej.
Jag tycker inte det. Sannolikt får jag väl anledning att ändra mig så småningom, men just nu är jag faktiskt lite besviken. Jag trodde helt enkelt att det skulle vara ännu bättre...
Betygstrean är väl i o f s stark, men någon renodlad kandidat till min årsbästalista är det inte!
Bästa Spår: "Ritual", tycker jag. Riktigt skön låt!
Ghost "Opus Eponymous" - 3

tisdag 16 november 2010

Men hur fan ska det gå till?

Jävla Metallbibliotekarierna.
Kör sin lista med olika band som kan komma att hamna på årsbästalistan.
Det ger mig lite ångest, minsann. Eller, inte så lite ångest, om jag ska vara ärlig.
Fattar inte hur det ska gå till i år. Inte den blekaste, och inte blir det lättare av att Werock har en snygg och prydlig mall man ska hålla sig till...

Jag har insett att om jag bara listar det som inte är extrem-metal så är det likförbaskat en alldeles för lång lista. Eller vad sägs om:

Airbourne
Accept
Bad Religion
Bring Me The Horizon
Black Label Society
Bullet For My Valentine
Death Angel
High On Fire
Kvelertak
Grand Magus
Khoma
Masterplan
Armored Saint
Slash
The Sword
Stone Sour

Orkar inte ens länka till de recensionerna. Så uppgiven är jag. Ändå har jag nog redan petat akter som Volbeat, Iron Maiden, Spiritual Beggars och... ja. En massa andra.
Fan... musikåret 2010 är lite för bra för sitt eget bästa.

Bullet For My Valentine i stan!

Kväll kommer wales stolthet Bullet For My Valentine till stan.
Annext ska intas, och tyvärr ska jag inte dit - för jag tror det kommer bli grymt bra.
Visst, lokalen kommer vara proppfull med folk som inte är äldre än 20.
Visst, bandet har en liten aura av "tracks-lista".
Men det skiter jag i. Jag har sett dem live, och de har varit bra.
Jag har deras plattro, och de är bra.
Senaste plattan t o m mycket bra, kanske på årsbästalistan rentav.

Här har du laddningsvideo så länge, och du hittar recension på senaste plattan "Fever" här



Ska du dit och vill dela med dig av bilder eller tankar så vore det smaskigt - du mms:ar eller mailar i så fall allt till chief-rebel-angel@hotmail.com (jo, man kan skicka mms till en mejladress, om du nu inte visste det...)

Mer Airbournebilder - och Black Spider

Dags att se till att kameran är redo för nya stordåd - vilket förstås innebär en urladdning.
Överst hittar du Black Spider, förband till Airbourne på Tyrol senast. Rätt kul band faktiskt, med låtar som "Kiss Tried To Kill Me" och "Blood Of The Kings" samt en hel del humor i mellansnacket.
De hade förresten en av de tuffare baksidor på en turnetrröja jag sett, alla orter hade fått "dra åt helvete" översatt till sitt språk. Allts, 25/10, Fuck Off Birmingham, 26/10, Dra Åt Helvete Stockholm, typ. Det är ju humor! :)

..sen blir det en hel del Airbourne här nedan. Håll till godo...







...gillar du det där så missar du väl inte den stora bildspecialen som las ut i samband med spelningen, eller hur?
Nä. Tänkte väl det!