Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 31 maj 2011

Keep of Kalessin - och Alexander Rybak!

Norska extremmetalgänget Keep Of Kalessin är ett av mina absoluta favoriter. De senaste tre skivorna "Armada", "Kolossus" och "Reptilian" är klockrena femmor hela högen, och bandet håller en rent av larvigt hög nivå på sitt låtskrivande och framförande.
Dessutom har de en extra kärlek för att medverka i Norska melodifestivalsammanhang, verkar det som. Inte nog med att de faktiskt ställde upp själva med låten "The Dragontower" - senast det begav sig så var man också extranummer.
Tillsammans med fiolgnidaren och förre vinnarne Alexander Rybak.
Och inte med vilken liten mjuk ballad som helst.. nä, med en av senaste plattans hårdare alster "The Divine Land".

Kolla själv hur den versionen blev!






Ganska bra, även om jag fortfarande inte kan bestämma mig om det är bra eller dåligt att bandet är med så mycket i Melodifestivalen. Lockar det nya lyssnare till bra musik, eller riskerar det att urholka ett av mina favoritbands integritet?
Vete fan.

Hur som helst är senaste plattan bra. Den ser ut så här, och klickar du på bilden så ska du komma till en recension av den. Om allt funkar. Det är inte säkert. Jag är fan inget datasnille.


Det betyder till exempel att du inte kan "gilla" Metalbloggen på Facebook.


Jag vet inte hur man gör, helt enkelt. Råkar du sitta på den kunskapen så kan du ju alltid höra av dig. (chief-rebel-angel@hotmail.com är alltid gångbart!) Eller så blir det inget med det. Det får man se. Då kanske man kanske slipper gammal skåpmat till inlägg också. Som det här...!

måndag 30 maj 2011

Betraktelser från helgen

Helgen har, som vanligt, rusat förbi.
Jag fattar inte att tiden kan vara så olika. Vardagarna går i o f s fort de med, men att helgerna kan gå så vansinnigt fort är för mig en gåta.
Nåväl, så är det, och av någon anledning har nattens bärande av bebis, sova lite, vakna igen och bära bebis gjort att jag liksom summerat helgen.
Det blev en hel del betraktelser och funderingar.

En del helt logiska, andra rätt skruvade, men det är ju som vanligt.

Det spelades till exempel fotboll i helgen.
Jag har inte speciellt mycket till övers för den sporten, men till och med jag hade TV:n på när Barcelona lekte fotboll med Manchester United.
Rättvis seger, och det fick mig att kolla upp hur det går för det enda laget jag har lite hjärta för, Aston Villa. Jag visste att de harvade i mitten av tabellen, med känningar neråt snarare än uppåt, men till slut landade man visst på en 9:e-plats.
Precis som vanligt. Mitt i nowhere.
Det är mitt lag det.
Svensk fotboll orkar jag inte bry mig om, inte sen den tiden då IFK Göteborg härjade i Chapions League och hade spelare som hette Jesper Blomqvist. Ja, för snart 20 år sen alltså.

Förresten, varför säger man att alla heter Glen i Göteborg?
Det borde vara alla heter Glen i Skottland!

Den här, till exempel. Glenmorangie Signet.
Fantastisk.
Helt enkelt fantastisk.
På tal om whisky så hade jag tänkt mig att träffa Stones i helgen för att överlämna lite prover på annan whisky (bland annat Awesta Whisky Sällskaps tappning 2, Miltonduff 15YO och japanska Hakushu 18YO), men... ja... jag vete fan vad som hönde, men hux flux var det visst måndag.
Igen.

Lite musik har jag hunnit med också.


Nedan en närbild på märket på mina högtalare. Dynaudio Focus 220. Larvigt dyra, men värda varenda spänn. Speciellt just nu, när möjligheten att spela musik på ohämmad volym inträffar så ofta. När varje ögonblick räknas.


Utbildade lillkillen i lite musik i helgen. Kort reflektion över vad som spisades...



  • Arch Enemys nya "Khaos Legions" är riktigt bra, framförallt är den proppfull med tuffa bryt, arrangemang och växelspel på gitarrerna.

  • Barnsånger fastnar fort i skallen....

  • Amorphis nya "The Beginning Of Times" känns inte lika direkt och lättillgänglig som de senaste tre plattorna, men den kommer att växa. Det kan man nog säga redan nu, och även den känns mer arrangerad och med lite fler "lager" än vad som är brukligt för det bandet.

  • Rev 16:8's black metal växer också. Hela tiden. Låtarna äter sig liksom in i skallen.

Förutom det kan man säga att jag hade en sms-konversation med Per som sa att jag "nog hade glömt Mastodon på min uppräkning av giganter som rör sig på horisonten". Lite självsäkert sa jag då att "nä, de hinner inte i år, jag läste just en intervju där de säger att de har en hel del material men att allt är löst hitills".


Det bet mig ju i röven jävligt fort. Gänget har redan två titlar klara, och eftersom låtar ska heta "All The Heavy Lifting" och... håll i er nu... "Blasteroids" samt befinner sig i studion redan så lär jag nog få äta upp de där orden. Men HERREJÄVLAR, vad det skule göra det trångt på tronen 2011!!!


Vill man annars lita på de gamla klassikerna och är hemmabunden som jag är i sommar så ges det ju finfina möjligheter. SVT kommer att direktsända spelningen med Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer, Anthrax) från Ullevi i sommar. Sweet, den ska jag se! (Tack Kim för tipset)


Jag har hunnit kolla lite film också. Ja, eller, kolla film och kolla film. Det har varit lite vaknätter, så det har blivit en kvart här och en halvtimme där. Såg "Constantine" med Keanu Reaves, till exempel. Den gick på TV. Och delar av "Zombieland"-serien. Verkar lovande.


Mest har jag kollat den här dock. Har hunnit med hela "Korpen Flyger", och startat på "Korpens Skugga". Jävligt bra filmer, framförallt den första.


Brutalt hård dialog. Brutalt fula skådisar. Black metal hela vägen, faktiskt. Har du inte sett dem tidigare är det bara att masa sig till någon av webbutikerna och beställa!


För oss som låtsas att vi kan saker på dagarna, och förklär oss i kostym så är det kortvecka denna vecka. Sånt känns ju alltid bra. Dessutom startar Stanley Cupfinalerna. Vancouver Canucks tar sig an Boston Bruins, och det kan man säga blir en riktig höjdare.


Jag håller alla tummar för Canucks, förstås. I NHL har jag inget riktigt favoritlag, men Canucks har alltid varit närmast till hands - och det blev förstås inte mindre av att vi åkte dit, jag och frugan. Det blir härligt att se på när nätterna spenderas vankandes av och an....

Veckans Citat: Bon Scott, AC/DC

Han har ju gått ur tiden, Bon.
Tyvärr.
Jag älskar de gamla rockiga AC/DC-plattorna, där det kändes som om allt var lite mer på lek.
De nya (kan man säga det om en skiva som "Back in Black", att den tillhör de nya?) är bra de med, men saknar lite av charmen som fanns i början.
Det verkar vara mer... ja... "på riktigt", liksom, efter att Brian tog över mikrofonen.

Hur som helst, dagens citat är både tragiskt och komiskt med tanke på att alkoholen blev Bon Scotts baneman...

"Sprit, dåliga kvinnor, svettiga spelningar och dålig mat är oslagbart för att hålla sig i form."

Bon Scott, AC/DC

söndag 29 maj 2011

I Backspegeln: Hardcore Superstar "Split Your Lip"



Hardcore Superstar är ju ett sånt där band som alltid får ett litet uppsving hos mig när sommaren nalkas.

Deras livsglada musik passar helt enkelt bra på sommaren, och det tycks mig som om det blir fler tillfällen att spela deras plattor när solen skiner än när mörkret härskar.

Senaste alstret "Split Your Lip" kom dock i vintras, och i den recensionen landade mitt omdöme på en trea, med främsta anledning till att inte dela ut högre betyg i att skivan känns en aning forcerad.

Framstressad.

Såhär ett knappt halvår senare kan jag inte annat än att konstatera att jag är nöjd med den betygssättningen.

Det är bra musik för stunden, Jocke Berg sjunger riktigt jäkla bra (även om jag kanske inte tycker att han var värd Bästa/Mest Passande Sång på Hårdrockskvällen 2011, något som Magnus gjorde och som gav en hel del diskussin, vill jag minnas...) och låten "Last Call For Alcohol" är en av de bästa bandet spottat ur sig.


I ljuset av de skivor man skapat sen den sjävbetitlade svarta plattan 2005 så är dock detta aningen svagt. Fortfarande bra, men inte riktigt lika högt och jämnt som de andra skivorna!

Live: Death Angel "Sonic German Beatdown"


Jag gillar ju Death Angel. Bandet har medverkat i Veckans Tips, jag har intervjuat gitarristen Rob Cavestany och recenserat den senaste given "Relentless Retribution" samt publicerat en både en bildkavalkad samt en recension från senaste gången bandet besökte Stockholm.

Det var väl alltså bara en tidsfråga innan en liveplatta skulle dyka upp som en "måste-ha", eller hur?

"Sonic German Beatdown" finns förstås på Spotify, och kanske är det så vi ska börja den här gången. Spela den, så kollar vi lite på vad som ges i spelningen från Tyskland.

Inledningen lutar sig mot gamla örhängen som bandet kan utan och innan, och som man vet får igång publiken. Rutinerat, och förstås uppskattat för oss lyssnare. Det är helt enkelt kvalitet i en öppning som består av "Seemingly Endless Time", "Voracious Time" och "Mistress of Pain".

Senare får vi även låtar från min favoritplatta med bandet, och varenda gången jag hör mackor som "Thrown To The Wolves" "5 Steps Of Freedom" och "Thicker Than Blood" så undrar jag varför inte Death Angel är större än vad de är.

De borde vara gigantiska, för de levererar musik med kvalitét - och de gör det med hjärtat.


Man kan höra tacksamheten över att få spela ihop på turné, man kan höra glädjen över att få leva ett liv på scen, och det är en av anledningarna till att du behöver den här skivan.

Förutom alla bra låtar då...

Mors dag

Du glömmer väl inte att det är Mors Dag idag?
Viktigt, sånt. Ett ex av den här skivan är väl antagligen precis vad mamma vill ha?





lördag 28 maj 2011

Lördagslyx: Malt, humle, jäst och distade gitarrer!

Lördagkväll.
Finns det något bättre?
Inte mycket. Det skulle förstås vara om man kunde krydda den med något gott att dricka.
Och kanske lite bra musik.
Helst vore det att föredra om man kunde får båda, förstås.
Det kan man.
Lördagslyxen denna gång kombinerar de två.
Under en lång vår har Rebellängeln samlat bilder och intryck, och här kommer en ganska lång radda mer eller mindre långsökta kopplingar mellan olika sorters öl och hårdrocksskivor.

Alla kopplingar på namnstadiet, och hela resan har varit rätt spännande att göra.
Många sorters öl hade jag inte druckit innan, och dessutom har det fått mig att leta en hel del bland skivorna i hyllan.
Så - häng med. Sätt dig med Spotify eller din skivsamling och öppna en kall öl.
Trots allt, livets goda erbjuder ju Malt, humle, jäst och distade gitarrer!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Saxon - Saxon "The Inner Circle"



Vi börjar med en ganska okänd öl. Saxon är ett glutenfritt öl som har Carlsberg Bryggerier som avsändare. Det är tappat på modesta 4,1%, vilket kanske passar att börja med. Smaken är faktiskt okej, men inte alls så mycket mer. Det är ljust och friskt, men på det hela taget lite för karaktärslöst och intetsägande för att jag skulle välja det om jag valde fritt.
Oftast som bandet Saxon då. I ala fall vid första anblicken.
Det är verkligen ett band som numera prånglar ut skiva efter skiva med ganska bra grejor, men som inte får det där stora mottagandet längre.
Inte hos mig heller, fast jag gillar dem när jag lyssnar på dem.

Som skiva valde jag dock deras starka "The Inner Circle" från 2007, en skiva som faktiskt helt oväntat tog förstaplatsen som musikval under en resa till Mallorca som jag gjorde med kompisen Robert.
Plattan innehåller starka spår som inledande "State Of Grace", singeln "If I Was You" och klassisk Saxonmark som "Red Star Falling".
På det hela taget ett bra sätt att börja kvällen både musikaliskt och dryckesmässigt.
Det är rätt snällt och passar alla, samtidigt som det varken förstör öronen eller smaklökarna för det som komma skall.
--------------------------------------------------------------------------------------------
TT - AC/DC "High Voltage"

TT.
Ett T och ett T.
A T and a T.
T'n'T, alltså! T.N.T!
Okej, den där är långsökt så inihelsicke, men jag tycker ändå att det är okej.
Dels för att det ger anledning att gå på ännu en enkel öl av lite svagare tappning, men även för att det ger anledningen att spela AC/DC's bästa skiva "High Voltage".
Jo, du läste rätt. Det är inte "Back In Black" som är bäst.
Det är den här.

Det är dessutom kanske den perfekta partyplattan om man vill njuta en öl, det är för mig nästan omöjligt att inte få ett leende på läpparna när jag hör klassiker som "Long Way To The Top If You Wanna Rock'n'Roll", "Rock'n'Roll Singer", "The Jack", "T.N.T", "High Voltage", "Can I Sit Next To You Girl"... tänk att detta är från -76, det är fan fenomenalt bra.
Passar rätt bra med en öl som TT också, tycker jag nog.
Enkel i sin framtoning, men ändå okej.
Ljus lager. Glad musik!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Störtebecker Bock Bier - Running Wild "Death Or Glory"

Störtebecker var den mest berömde sjörövaren under Hansatiden. Han stal från de rika köpmännen och gav till de fattiga, men verkar vara i stort sett okänd utanför Tyskland. Må så vara, men han lämnade efter sig ett arv som blev detta öl från Stralsund i samma land, och det var ju tur! Det är tappat på hela 6,5%, och har en mycket frisk och fyllig smak samt en djupt gyllene färg som nästan drar åt rött. Eftersmaken bjuder på lite kola, och det här är ganska långt från den vanliga öjusa öl som de stora tyska märkena bjuder.
Piratöl - då tänker man ju osökt på Running Wild, eller hur?
Bandet har dessutom på den rmastrade versionen av starkaste stunden "Death Or Glory" en låt som heter just Störtebecker, så kopplingen blir grymt solid.
Bra skiva, en av de få som jag spelar med jämna mellanrum med detta band. Dessutom tycker jag att den har en ganska skön ljudbild, på något sätt.

Ölen Störtebecker Bock Bier har jag dessutom sett i vanliga butiker, som folköl, ifall du avskräcks av den högre alkoholhalten!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Heaven - Yngwie Malmsteen "Odyssey"

Jämtlands bryggeri gör en öl som heter Heaven. De gör en som heter Hell med för den delen, men det återkommer vi till. Heaven är en mörk underjäst historia som dragit in massor av priser på diverse festivaler och tävlingar, och detta är en riktig kvalitetsöl. Lagom beska, lagom fyllighet och en frisk smak.
Till denna goding lyssnar vi på Yngwie Malmsteens "Odyssey", speciellt låten "Heaven Tonight".
Det finns förstås massor av olika låtar med namnet "heaven" i titeln, men jag gillar ju denna skiva. Den har medverkat i en Tvekamp, och jag brukar påstå att det är starkaste skivan gitarrvirtuosen har klämt ur sig.


Rent objektivt, alltså.
Och det passar ju mycket bra till en sån god öl som just Heaven.
Tyvärr ingår den inte i standardsortimentet på Systembolaget, men den finns att beställa!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hell - The Crown "Hell Is Here"

...om vi tidigare har finlirat lite musikaliskt så är det dags att rensa örongångarna nu. Jämtlands Bryggeri gör den kända och populära ölen Hell, och med ett sådant namn har den ju en självskriven plats i en sån här genomgång. Det finns också jäkligt många olika varianter på band, skivor och låtar som man skulle kunna koppla till detta, men mitt val faller denna gång på svenska The Crown, som enkelt konstaterar att helvetet nu är här. "Hell Is Here".
Sen trampar de gasen i botten, och om ölen är en långsam njutning som ska få ta rejält med plats för att komma till sin rätt, så är det lite tvärtom med The Crown.
Pang på rödbetan, knytnäve i ansiktet.
"Hell Is Here" är riktigt bra, och trots att den lider av en lite svag produktion så kan man inte undgå att förälska sig i låtar som "At The End". Det borde vara mallen för hur aggressiv musik ska spelas, typ.
Sånt som får blodet att koka.
Ungefär som efter ett par öl, där den senaste i raden är en sån som Hell.
Då kan det vara läge att lugna sig lite...

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Unleashed - Unleashed "Hammer Battalion"

Unleashed Freedom Lager från Spendrups är en 3,5%-are som kommer levererad i färgglad, matt plåtburk som som varm smakar som omslaget. Apa. Kall funkar den däremot rätt bra, och syftet här var ju att varva ner lite efter holmgången senast...
...så hur möter man det musikaliskt?
Med bandet Unleashed, förstås.
Nä, inte för att det är så otroligt lugnt, men ställt i jämförelse med The Crown så blir det en helt perfekt lördagskvällkompanjon.
Unleashed är stabila som fasen, och på "Hammer Battalion" står det med benen brett isär, fast planterade i myllan av vikingatema och Stockholmsdöds.

Jävligt bra platta, faktiskt, trots att jag personligen upptäckte bandet sent.
"Hammer Batalion - Unleash!"
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Harviestoun Metal Edition - Iron Maiden "Live After Death"

Harviestoun Brewery i Skottland satsade hårt på att tillsammans med en svensk importör hitta en nisch inom öl och hårdrock förra sommaren.
Det funkade, jag tror ölen tog slut direkt.
Därefter vet jag faktiskt inte om den återkommit, men det borde den göra. Den var faktiskt både rolig och god, och med ett namn som Number Of The Beast Metal Edition, och en tappning på 6,66% så är det förstås helt självklart att det säljer.


Ölen i sig var en ganska intensiv ale, men för egen del hade den faktiskt kunnat få dra än mer åt IPA-hållet, med mer beska. Rätt bra ändå, och en sån där öl som bryter av bra om man druckit vanlig ljus lager ett tag. Nu är den dock slut i hemmalagret sen länge, förstås, så jag hoppas på en repris snart.
Kopplingen musikaliskt då?

Behöver du fråga det?
Iron Maiden med liveskivan "Live After Death" känns helt självskriven, tycker jag.

Den innehåller låten som namnet kopplar till.

Den innehåller bandet i högform.
Det är bandets bästa liveskiva (i alla fall enligt den här Tvekampen).
Det är musik som passar att lyssnas på under lördagkväll.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Innis & Gunn - Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Okej, den här är långsökt.
I ärlighetens namn lite för långsökt.

Jag har faktiskt med den bara av två anledningar...

1) Det är en helt fantastiskt bra öl. Ale som legat ett tag på whiskyfat med himmelriket som resultat!
2) Det är en jävligt bra skiva som jag gärna spelar en lördagkväll.

Vi behöver inte stanna längre än så, utan hoppar raskt vidare till...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
KING - Satyricon "Now, Diabolical"


...ännu en långsökt koppling.
Den här gången finns det dock lite mer substans, tycker jag.
Kollar man på ölen KING och plattan "Now, Diabolical" så är de ju till och med färgmatchade - och Satyricons brutalt svängade best från 2006 har dessutom bandets dunderhit K.I.N.G med i spårlistan.
Det måste vara godkänt som koppling.
Ölen i sig är ganska meningslös, men klassisk ljus svensk lager som fungerar bäst kall och som säljer primärt på ett lågt pris.
Det piffar vi upp med norsk black metal med avskalad ljudbild utan dess like, och vid det här laget misstänker jag att volymen är vansinnigt hög. Låtar som "Now, Diabolical", "K.I.N.G" och framförallt brutalt svängiga "The Pentagram Burns" gör sig nämligen bäst på vansinneshög volym.

Grymt bra skiva det där, faktiskt.
Har du inte kollat in den så gör det genast!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Heaven och Hell - Heaven & Hell "Live At Radio City Music Hall"

Sist ut blir det en dubbel.
DVD-släppet med Heaven And Hell (eller, Black Sabbath som det borde ha stått om det inte var för rättighetsbråk) är inget annat än helt fenomenal.
Ronnie James Dio sjunger bra som fasen, Iommi och Geezer dominerar scenen med sitt lugna sväng, och låtmaterialet är så bländande bra att man blir nästan tårögd. Till och med nya låtarna "Shadow Of The Wind" och "The Devil Cried" framstår som klassiker i denna tappning, me till det ska ju förstås alla de stora låtarna som läggas.
De där som gjorde den här sättningen odödliga.
Otroligt bra.
I den förspackning jag har så får man ljudspåret separat också, så det gör ju inget.
Till denna avslutsförpackning dricker vi en dubbel från Jämtlands Bryggeri.
Himmel och Helvete.
Heaven och Hell.
Det ironiska är nästan att det Heaven som är mörk, och Hell som är ljus.
Sånt gör ju att man kan fundera på var man vill hamna.
Fast just nu finns ju ingen anledning att välja.
Det är bara att lite löst slå sig till ro i soffan och avnjuta båda!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------


Så, det var allt för denna gång.


Har du orkat läsa ändå hit så hoppas jag att du haft en bra stund, och att du fått lite egen inspiration till lyssning och kanske dryck. Kanske har du andra sådana kopplingar som inte var med. Kanske inte.


Vill du ha mer Lördagslyx så får du kolla i arkivet.


Jag ger mig i alla fall nu.


Skål!

Flyttlasset går

Idag flyttar R2.
Nästa fas i livet väntar, och jag tycker det är helt rätt.
Grattis!
Jag tror det där blir prick hur bra som helst, och som uppmuntrande på vägen kanske den här kan vara något?





...eller så tar vi en annan låt som passar.
Den här brukar du ju spela, bland annat på Hårdrockskvällarna... hehe...
Dessutom passar den ju. Dags att veckla ut vingarna helt och hållet!






Gillar man nu Helloween så ska man förstås läsa mer också.
I väntan på kvällens Lördagslyx kanske du vill kolla in en Tvekamp mellan bandets klassiska "Keeper Of The Seven Keys" del ett och två?
Den finns här och skärskådar just de skivorna!

fredag 27 maj 2011

TFIF - Tid för Bolt Thrower!

Thank Fuck It's Friday.
Den här första veckan på jobbet har upplevts som ett gatlopp.
Och det gör att jag struntar i all ny musik, alla komplicerade plattor med snygga arrangemang och gripande texter och svindlande breaks och långa vindlande låtar och bara...
...öser på med Bolt Thrower.

Bandets avslutsgåva "Those Once Loyal" är inget annat än en fullständigt makalös uppvisning i hur en slipsten ska dras, och det är bra att buga och erkänna sig besegrad.
Överkörd.
Kvaddad.
Och gilla det!
Du hittar skivan på Spotify, om du vill göra mig sällskap...

Det innebär också att det är tveksamt om jag kommer att hinna recensera nya The Gates Of Slumber till månadsskiftet, eftersom deadline är vid midnatt på lördag. Så mycket musik, så lite tid, och eftersom jag nog hade lite för bråttom med förra given "Hymns Of Blood And Thunder" (och därmed gav den för lågt betyg) så vill jag nog låta nya "The Wretch" få lite tid...

Nå, som avslutning kan jag i alla fall bjuda på en bild för kommande Lördagslyx som jag jobbar lite med i bakgrunden.
På tal om ingenting, menar jag... Trevlig helg!


Veckans Tips: City Of Fire "S/t"


Den här skivan sprang jag på av en ren tillfällighet. Eller kanske rättare sagt - ett missförstånd.

Jag trodde att jag skulle recensera den för Werocks räkning och började lyssna in mig lite på den. Det visade sig ju helt klart att jag var ute och cyklade, och den hade precis recenserats av Stones!

På sätt och vis var väl det ändå tur, för det gjorde ju att denna lilla pärla kom i radarn.

Burton C Bell (Fear Factory) på sång borgar för att bandet i sina ruffigare stunder - inledande "Carve Your Name" är ett bra exempel - låter ganska industriella i sin metal, även om det inte är lika rått och brutalt som exempelvis den här skivan av G/Z/R. Terry Murray, som hanterar gitarren samt produktionen, har istället skapat en relativt polerad produkt istället, utan att för den skull tappa en egen råhet som passar väl ihop med Burtons röst.

Det gör också att de riktiga höjdarna på den här skivan är de som är lite mer episka och innehåller en hel del sång.

"Gravity", "Spirit Guide", "Hollow Land" och framförallt den absoluta toppen "Rising" är de främsta företrädarna, men hela skivan är verkligen fylld med bra låtar. Avslutningen med en fenomenal cover på The Cults "Rain" är också exceptionellt bra.

Helt klart ett tips för dig som söker lite ny musik med ett ganska eget sound!


Bandets hemsida hittar du mer information på, men som vanligt är väl det bästa tipset Spotify om du vill provsmaka. Själv säger jag som Burton sjunger... "the fire between us is rising!"

torsdag 26 maj 2011

Tjuvsmaka helgens Lördagslyx

På lördagkväll är det dags för en artikel i serien Lördagslyx här på bloggen igen.
Och denna gång får du chansen att tjuvsmaka lite på den fast det bara är torsdag.
Vi kan kalla det after work, till exempel.

För denna gång kommer Lördagslyx att handla om koppling mellan öl och hårdrock.
Nä, inte rent teoretiskt, utan namnmässigt.
Mer eller mindre lökiga kopplingar kommer att göras, tillsammans med en koll på respektive öl och skiva - allt under namnet "Malt, humle, jäst och distade gitarrer".

Redan idag ska du dock få ett smakprov på en koppling som INTE finns med.
Det ger dig också chansen att vara med om du vill. Spring in på Systembolaget och greppa alla ölsorter du kan försöka tänka dig kommer att finnas med, ladda med din skivsamling eller Spotify och tryck igång webläsaren vid 7-snåret på lördagkväll i så fall.
(nä. orora dig inte, det blir inte tomt på bloggen fram till dess...)

OKej. Provsmakningen är...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Falcon - Falconer "Northwind"



Den namnmässiga kopplingen är förstås rätt självskriven, men den finns ändå inte med bland alla kommande, mer eller mindre krystade, varianter. Varför?¨

För att jag helt enkelt inte gillar vare sig Falcon eller Falconer speciellt mycket.

Falcon är en sån där öl som jag aldrig väljer själv, av någon anledning.

Bjuds det så dricker jag, men jag har den aldrig hemma.

Finns det andra alternativ om man är ute så väljer jag dem.

Kanske beror det på dåliga erfarenheter i ungdomsåren som jag har förträngt, kanske beror det på att alkisen i en av portarna där jag sommarjobbade drack Falcon, kanske är det bara en av de där grejerna som hjärtat bestämmer...

...och det är lite samma med Falconer. Alltså, det är inget riktigt fel på dem, men det är inget jag väljer. Spelas det av annan så lyssnar jag, men jag väljer alltid annat om det finns.

Varken Falcon eller Falconer finns hemma hos mig.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Okej, ungefär sådär kommer det att se ut.

Du får helt enkelt hålla dig när det gäller det andra, men som tips kan jag berätta att det ju finns en öl som heter Unleashed. Och Saxon. Och Hell. Och...


Mer läsning om öl och liknande hittar du förresten på mitt hobbyprojekt Maltbloggen.

Skål!

Giganter rör sig på horisonten

2011 har såhär långt bjudit på en hel del musik, och som klara toppar tycker jag att två skivor sticker ut. Primordials "Redemption At The Puritan's Hand" och Graveyards "Hisingen Blues" är utan tvekan de två plattor som lyser starkast.
Såhär långt.
För man ska ha klart för sig att oavsett hur bra de skivorna är så lurar en del gamla gäddor i vassen. Giganter som rör sig sakta på horisonten och som aviserat skivor i höst.

Som Kim rapporterat på sin blogg så verkar Machine Head vid gott mod i studion. De arbetar på uppföljaren till 2008 års lysande mästerverk "The Blackening", och med tanke på den löjligt höga kvalité bandet håller så finns det väl anledning att misstänka att de återigen kommer att tränga sig in högt högt på årsbästalistan i år. I september är det dags, och med tanke på hur fort tiden går så är vi väl där när som helst!


Bilden ovan är Machine Head. Bilden nedan är MIcke Åkerfeldt, Opeth. De ska också släppa nytt i september, och bandet har pratat om att de spelar in live i studion och eftersöker en utveckling i sitt sound. Jag har fått för mig att det kommer att blir mer progressivt, mer organiskt och mer..."mulligt", vilket namnet "Heritage" också påvisar. Eller så fantiserar jag bara.... Hela skiten om Opeth hittar du på deras site, och sannolikheten att de INTE befinner sig på topplistan efter att året är slut är väl... ja... obefintlig?








Sist - men inte minst. Testament.

Fy fan vad coolt att de ska till Sweden Rock Criuse, och att jag ska få permis för att åka dit. Ja, om inget oförutsett inträffar.

Fy fan vad coolt att de ska släppa nytt dessutom.

Det VET man ju att det blir bra, så enkelt är det.

Summan av kardemumman blir alltså att några av akterna Testament, Opeth, Machine Head, Graveyard och Primordial inte kommer att rymmas på Topp 3 i år.

Osannolikt.

Men sant. Och då har vi inte ens nämnt akter som Foo Fighters eller Amorphis...

Vilka jäkla toppar det ser ut att kunna bli i år!

Lyssna på nya Queensryche och Job For A Cowboy

Morgonen bjuder på lite ny lyssning för dig som vill. Brutaldöds med Job For A Cowboy, till exempel, hur känns det? Nya EP'n "Gloom" streamas här (tack Mattias för tipset!), och släpps på riktigt den 7:e juni. Vill du dessutom ha mer läsning om jänkarna så hittar du recensionen av senaste given "Ruination" här, samt en Werockintervju signerad Fredrik med sångaren Jonny Davy här.
Ett bra sätt att starta dagen, tycker väl de flesta som gillar lite brutala musik.

Gör man inte det så kanske kommande plattan med Queensryche kan vara något? "Dedicated To Chaos" släpps i slutet av juni, och även den kan man lyssna på via Amazon (tack Grimgoth för tipset).


Plattan innehåller 12 spår, och det ska bli väldigt intressant att se var bandet tar vägen efter förra given "American Soldier". Det kan verkligen bli precis hur bra som helst - och lika ostigt som mejeriet i Burträsk.

Personligen är det här en skiva jag kommer att undvika till dess att den finns tillgänglig i sin helhet, i fysiskt format som kan spelas på en bra stereo.

Jag nöjer mig med den här DVD'n istället, i väntan på "Dedicated To Chaos"...

onsdag 25 maj 2011

Opeth släpper "Heritage" i september!

Blabbermouth meddelar att titeln på Opeths platta blir "Heritage", en titel som känns... naturlig, med tanke på vad Åkerfeldt pratat om när det gäller sätt att spela in, sound och annat.

Dags att börja längta....

Mayday, payday och fet releasedag

Idag är det den 25:e maj. För mig innebär det löning. Cash. Grön kvist.
Inte illa.
Dessutom är det en riktigt fet releasedag, eftersom inte mindre än tre stycken spännande akter släpper sina alster idag!

Arch Enemy har föregått sin "Khaos Legions" med en specialare i senaste Close-Up Magazine, gratisskivan "Dawn of Khaos", där de bjuder på bland annat två spår från huvudplattan. Det låter rätt likadant som man kan förvänta sig, alltså högkvalitativ melodisk döds. Dessutom är det nästa omöjligt att kommentera Angela Gossow. Att hon kan growla så som hon gör tycker jag är hur tufft som helst, faktiskt.
Med det sagt så kommer jag nog ändå inta att hänga på låset vad gäller "Khaos Legions". Jag har en hel del annan lyssning som jag prioriterar lite högre just nu, helt enkelt.

Den här, till exempel.
The Gates Of Slumber slår hårt i min bok, och får jag den levererad innan helgen så ska den gå på repeat så att en recension hinns med innan lördag (då är det deadline för denna månad på Werock!). Förra plattan "Hymns Of Blood And Thunder" fick ynka 7 av 10 i betyg. Vansinnigt snålt av mig, den borde fått mer för den är riktigt jäkla bra. Så bra att jag köpte och hade med dess föregångare "Conqueror" som Veckans Tips". Nya skivan "The Wretch" är dessutom en klar kandidat till årets snyggaste omslag, eller hur?

Finska Amorphis står vid randen av superstardom, tror jag. Förra plattan "Skyforger" var grymt bra, och landade till slut på en andraplats på min årsbästalista 2009. Även "Eclipse" har förekommit på bloggen tidigare, då som Veckans Tips, så det är med höga förväntningar jag sätter tänderna i nya "The Beginning Of Times", även om Werockrecensionen förvarnar lite om att bandet kanske hastat fram skivan. Hur som helst lär den gå på repeat, och det är bara att konstatera... Tomi Joutsen måste vara en av de bästa sångarna i världen när det gäller att hantera bbåde growl, rensång och känsla.


May Day, Stormy May Day, som AC/DC skulle ha sagt.

Själv tycker jag att den initiala pappaledigheten när yngste killen föddes innebar ett litet kreativt uppsving, i alla fall avseende suget på att blogga. Maj känns som en bra månad för Metalbloggen.

Därför undrar jag lite över vad som ska hända i sommar.

Din åsikt eftersökes.

Vad vill du läsa på den här siten under sommarmånaderna när fasta sektioner som Veckans Tips, Remasters och Live! tar semester?


Kommentarsfältet är öppet, och en enkel omröstning med lite alternativ som jag har funderat på ligger uppe till höger.

Hepp!

tisdag 24 maj 2011

Om jag var med i bandet...

Jag är helt jäkla omusikalisk.
Jag kan verkligen ingenting, och till och med när jag sjunger i TV-spel så har jag fått kommentarer (av Per, på en fest hemma hos honom och hans ex) att... "fan, vad dålig du är. Du prickar ju ingen ton. Jag trodde du var bra på sånt här?"

Men det vore coolt.
Och naturligtvis skulle jag bidra till bandets namn och merch lika mycket som jag skulle spela eller sjunga. Det finns ju som sagt en del dåliga namn, men hur lätt är det då att hitta ett bra (och, vad är egentligen ett "bra" namn)?
Bara för att så ska jag rabbla lite nedan. Jag har ingen aning om det finns band som heter såhär redan, men tänk er att mitt band spelade...


  • Modern meckig metall. Då skulle vi heta FUTURE BREED MACHINE, efter Meshuggahs låt.

  • Punk. Då skulle vi heta DRUNKS, och det ger ju förstås otroliga möjligheter till roliga och bra tröjor, pins eller mössor.

  • Sludge/doom/stoner - och hette något med SNAIL. Takten får bestämma. Kanske skulle vi lägga till något så det blir riktigt roligt (om man skriver KILLER SNAIL, betyder det mördarsnigel då?) eller tufft. DEAD SNAIL, kanske.

  • Stockholmsdöds. Då är namnet förstås SKOGSKYRKOGÅRDEN!

  • Black Metal är svårt, faktiskt. SEVEN CIRCLES, kanske, och anspela på de sju cirklarna i helvetet? Det ger i alla fall goda möjligheter att ha ett tufft tema på merch och namn på plattorna...!

  • Thrash. Då är namnet givet. MOSH. Eller kanske MOSH PIT. Fast det borde vara så självskrivet att det är upptaget...
Vad skulle ditt band heta?
Så, till sist tar vi väl en låt på det. Bäst passar kanke Hellacopters "I'm In The Band", här stulen från TV4!




3 Röster om Crowbar

Det var ett av villkoren för att jag skulle köpa Crowbar, att Per skulle medverka i 3 Röster. Det är dags nu. Här och nu. Själv anser jag att plattan är okej, men delade enbart ut en trea i recensionen och inser att detta var bra... men ändå inte helt min smak. Kvalitén finns där dock, så det ska bli spännande att se vad de andra genierna säger!

Per: Jag har diggat New Orleans okrönta sludgekungar Crowbar sen jag upptäckte dem typ 93, med denna platta har de dock fått till sin första fullträff i mitt tycke.
Plattan håller en mycket jämnare nivå än tidigare album och är utan svaga spår. Och sen det jag alltid gillat med Crowbar, Tyngden.
De nedstämda riffen är så löjligt feta att jag får tuppskinn varje gång jag lirar denna platta trots att jag säkert hört den 100ggr vid det här laget.
Bakom mikrofonen gör Kirk Windstein ett bättre jobb än nånsin, hans plågade vansinnesvrål låter betydligt vassare än tidigare.
Att denna platta inte finns på min top 3 över 2011 är fullständigt otänkbart!
Betyg: 5/5

SheerFaith:
Crowbar är tillbaka, och det med råge. Sever The Wicked Hand är den starkaste platta som Crowbar släppt på många år och det som serveras är som vanligt musik av det tyngre slaget. Kirk Windsteins röst låter som vanligt som att han upplevt all världen misär och är beredd att bära den på sina axlar. Det som man kan ana på denna platta till skilnad från de tidigare är att man kan ana en ljusglimt bakom all mörker. Snorbra är plattan. Hoppas vi inte behöver vänta sex år på nästa.

Bästa spår: As i become one.
Betyg: 4/5


Stones: Sex år har gått sedan Kirk och hans bandkamrater släppte en skiva senast, inte så att Kirk har legat på latsidan precis, han huserar ju även i Down och Kingdom Of Sorrow. Att jag är otroligt svag för sludge och stooner rock har ju gjort att väntan på denna skiva blev extra lång, så var det med stor spänning som den nya plattan spelades upp. Plattan innehåller precis som förväntat fläskiga riff med stor pondus, härligt slöa och släpiga spår fylld med melodisk sorgsen aggression. Detta är en skiva som har spelats flitigt den senaste tiden och den växer ju mer den snurrar. Här kan man höra Sabbath riff korsas med Alice In Chains sound i "Let Me Mourn" som är riktigt bra men den absoluta höjdpunkten på plattan är "Liquid Sky and Cold Black Earth" som är otroligt känslosam och Kirk blommar verkligen ut. Jag gillar denna platta.

Betyg: 4+


Jaha.
Enligt dessa tre herrar är jag alltså en aning efterbliven och fattar inte grejen.
4,33 i snitt, med mersmak efter Stones lilla plus efter betyget.
Och, okej, om man är inne på den typen av musik så är det högkvalitativt som fan. Vi får se om plattan växer för mig, jag lovar i alla fall att återkomma till den med jämna mellanrum och så småningom skriva ihop en Backspegeln om skivan!

måndag 23 maj 2011

Werockrecension av Amon Amarth i Köpenhamn

Dödsvikingarna Amon Amarth säljer bra i USA, rappoterar siten Musiknyheter.nu.(där har även bilden hämtats ifrån, förresten). 150 000 ex av plattan "Surtur Rising" redan (recension av den skivan finns här) , det är rätt bra jobbat av ett så pass smalt band som spelar dödsmetall.
Bra det - och nu kan du dessutom läsa Mats recension av när bandet gästade Köpenhamn tillsammans med bland annat Black Dahlia Murder. Det verkar, precis som rapporterna från Stockholmsgiget, ha varit stabilt!

Nytt från Ghost Brigade!

I augusti släpper nästa stora band från Finland nytt.
Ghost Brigade kommer då med "Until Fear No Longer Defines Us", och eftersom båda föregångarna "Guided By Fire" och "Isolation Songs" varit bra - samt en en fantastisk utvecklingskurva - så är detta ett släppa jag verkligen ser fram emot.
Jag går som sagt så långt att jag hävdar att detta blir bandets genombrottsplatta - och det utan att jag har hört en enda ton av den ännu!

Ghost Brigade ligger på Season Of Mist, ett bolag som vi på Werock har sådär vansinnigt bra kontakt med, men jag har knäppt iväg ett mejl och hoppas få ett ex av plattan för recension, samt efterföljande intervju.
Bara att hålla tummarna.
Och går det inte får man ju vänta till 19:e augusti när spektaklet släpps.
Mer info här!

Veckans Citat: Jeff Hanneman, Slayer

Veckans Citat känns, med tanke på dagens omstart, rätt.
Det är Slayers riffande LA Kingssupporter Jeff Hanneman som pratar om barn.

Och trots en tuff natt där mina ungar tävlat om vem som kan skrika högst så har han fel!

"Jag vill inte ha några barn.
Förmodligen för att jag inte vil bli vuxen."

Jeff Hanneman, Slayer

söndag 22 maj 2011

Black Sunday

Idag var sista dagen på min tilfälliga pappaledighet. Imorgon börjar allvaret. På bilden förklarar jag därför för minstingen att pappa måste jobba för att det ska funka, samt att Chris Cornell och de andra killarna i Audioslave inte längre kör räcet tillsammans längre, tyvärr.

Det hela är, med andra ord, en ganska svart söndag.
Känner mig inte alls upplagd för arbete. Den enda trösten är väl att man får spela musik så högt man vill i bilen...





Zakk Wylde och Black Label Society får symbolisera det hela med just "Black Sunday" från senaste given "Order Of The Black". Och, som sista bild så bekämpar jag vardagaen på följande sätt...


Först att kommentera med namn på ölsorten får ett Meshuggahplektrum!

Remasters: Rainbow "Bent Out Of Shape"


Rainbow är förstås ett av de där banden som haft mest olika ansikten beroende på hur sättningen sett ut.
Med Dio på sång så stod man för en viss typ av hårdrock (som på den här skivan, till exempel), medan det är som ett annat band med Graham Bonnet vid micken. Ganska lustigt faktiskt, att det kan skilja så mycket.
På "Bent Out Of Shape" står en viss Loe Lynn Turner vid samma mikrofon, och det som serveras blir traditionell tidstypisk hårdrock från 1983.
Min första kontakt med den här skivan stod min morbror för, en av de där idolerna jag hade när jag var liten, och en av dem som bär det största ansvaret för mitt nuvarande hårdrocksintresse.
Jag hängde inte så få timmar i hans rum och kopierade LP-skivor till kassett. Kiss, Saxon, Black Sabbath - och Rainbow.
Låtmaterialet på den här skivan är - nu när man lyssnar på det med mer vuxna ögon - riktigt bra, och den här skivan känns lite som en bortglömd pärla som borde ha fått ett bättre öde. JLT sjunger jäkligt bra i låtar som "Stranded", "Can't Let You Go" och "Street Of Dreams".
Plattans två stjärnspår är förstås "Desperate Heart" och "Fire Dance", två låtar som dyker lite då och då när Joe Lynn Turner spelar live.
Den remastrade versionen bjuder - precis som övriga Rainbowplattor i remastersserien - inte på ett smack avseende extramaterial, men det är ju inte därför man köper en sån här skiva.
Det är för originallåtarna i en förbättrad ljudskrud.
Att omslaget dessutom är sådär klassiskt fulsnyggt som det är gör ju inte saken sämre heller.
Kolla in "Bent Out Of Shape" om du gillar klassisk hårdrock med bra sång. Genast!

lördag 21 maj 2011

Recension: Foo Fighters "Wasting Light"



Det geniala är enkelheten.

I stort sett varenda låt på Foo Fighters återkomstplattan "Wasting Light" är så jävla självklart enkel och naturlig att jag undrar varför ingen skrivit just den här låten innan.

Den verkar ju bara ha funnits där att plocka.

Och det är väl det som Foo Fighters gör så bra.

Det enkla, och självklara.

Efter relativt tråkiga - men passande - öppningslåten "Burning Bridges" öppnar nämligen Dave Grohl och kompani på magilådan och plockar fram ett par helt fantastiska kompositioner som kommer att garantera bandet en position som arenaband under överskådlig framtid.

"Rope" drivs av ett helt genialiskt riff, och är på samma sätt som "Dear Rosemary" och "Aralndria" en refräng som är självskriven för allsång och totalt lyckorus.

"White Limo" bjuder på stökig distad sång, och är nog den låt på plattan som jag har svårast för.

Inte för att den är dålig, utan helt enkelt för att jag gillar mitt Foo Fighters när det snarare angränsar mot pop och rock än mot distad grunge.

Smaksak, antar jag, men delar man min smak så har man mycket godis att se fram emot på denna giv.

"Wasting Light" har rätt olika låtar, men samtliga står på helt egna ben, och varenda en av dem har sitt existensberättigande. Själva känslan för skivan påminner mig faktiskt en hel del om de jag fick för Pearl Jams "Backspacer", och jag undrar om det nog är så att "Wasting Light" är årets bästa rockplatta. Trots att det är ganska många månader kvar på året!


Ljudet är jäkligt bra på den här skivan också, och det kanske är en illusion att snacket om att de spelat in på gamla rullband gör att det känns organiskt, men dte spelar mig mindre roll. Jag gillar mixningen skarpt, och tycker att det lyfter spår som "Walk" (en låt som förövrigt verkar vara skriven som peppning big time) samt "Miss The Misery" (som istället verkar vara skriven för att spela på en bilstereo, rullandes på en landsväg mitt i sommarnatten).

Lite kul är dte också att man får med en liten bit tejp i konvolutet, i alla fall på mitt digipack-ex...


Nå.

Som du fattar är detta riktigt bra, och bara att plocka upp.

Betygsmässigt har jag dividerat lite fram och tillbaka. Stark fyra, svag femma? Till slut är det inte så mycket att fundera på egentligen. Här finns i stort sett inga svaga spår, och dessutom har jag ju proklamerat att Dave Grohl skulle vara mitt val om jag var tvungen att ligga med en man, så då duger det liksom inte att fälla. Då måste man fria!


Bästa spår då? Otroligt svårt, men just nu säger jag nog "Arlandra", trots dte briljanta riffet i "Rope". Och känslan i "Walk". Och.... ja, vi slutar där. Vi säger "Arlandria", kort och gott!


Foo Fighters "Wasting Light" - 5

fredag 20 maj 2011

Snygg leverans av helgens lyssning

Ytterligare ett snyggt, välpackat paket från Johnny och killarna på Record Heaven i lådan idag.
Gillar verkligen deras hårt packade wellappleveranser, de känns proffsiga.
Och det är en speciell känsla att öppna em.

Skivberoende?


Jag?


Denna gång är det mest hål i skivsamlingen som ska fyllas, eller remastrade versioner av skivor jag är nyfiken på. En är ny, och kan du lista ut vilken så ska vi se om jag kan hitta nåt kul pris till dig!

I Backspegeln: Black River "Black'N'Roll"



Den senaste tidens lyssnande - och recension med, för den delen, av Sarke fick mig att komma ihåg polska Black River, och deras skiva "Black'n'Roll". Recensionen hamnade på en tvåa, och denna skiva har även genomgått (genomlidigt?) en kapning av bland annat Per i 3 Röster.

Jag har, sen recensionen, inte lyssnat på plattan en enda gång.

Ja, förrän nu då. Faktum är att jag glömt bort/förträngt den.

Och vid lyssningarna nu är det bara att inse... detta är skit.

Ett riktigt felköp.

En etta.

Utan kokvrå...

Veckans Tips: Big Business "Mind The Drift"


Okej, låt oss ta en platta som kom 2009 som Veckans Tips. En skiva jag helt missade när det begav sig, men som jag förälskat mig i sen dess. En skiva med Big Business, som ursprungligen bara bestod av en trummis och en basist, Jared och Codey som dessutom hanterat rytmsektinen i Melvins.
En skiva som är en ren fröjd, en ren svängande, rockande och vansinnig best.
"Mind The Drift" har lagt till gitarr i ljudbilden, och resultatet är helt grymt bra!
Inledande "Found Art" var den första låten jag hörde, och hela samspelet mellan text och musik var något säreget och nytt för min del. Det var något som passade mig som handen i handsken, och det fanns egentligen inte mycket att fundera på - detta skulle undersökas närmare! (Det var förrresten Lenny, en av den här bloggens sporadiska läsare som spelade låten på sin egna blogg, vill jag minnas. Tack!)
Generellt är musiken rätt punkig stundtals, och rätt rockig stundtals - men det absolut bästa är när den där känslan av sludge, rock och fullständig fuck-off-attityd gifter sig med bandets groove på ett helt naturligt sätt. Ja, jag svamlar givetvis om låten "The Drift".
You take the east, I take the west - if we meet up in the middle then we know.
Pang, pang - knockout på Rebellängeln.
Vansinnigt bra låt, och just den där låten var jag på vippen att plocka med i förra årets Hårdrockskväll. kanske kommer den med nästa gång. Det känns faktiskt ganska sannolikt!
Skivan finns i skrivande stund inte på Spotify, så du får hålla tillgodo med bandets MySpace.
Kolla upp dem genast eller på en gång - det är helt valfritt...

torsdag 19 maj 2011

Levererar nya In Flames-singeln?

Ett av vårens/sommarens mest diskuterade skivsläpp är In Flames första skiva utan någon av originalmedlemmarna.
"Sounds Of A Playground Fading" släpps i juni, men nu ligger första singeln ute, precis som Aftonbladet visar och recenserar.






Själv tycker jag att den har rätt bra potential att växa till sig, främst refrängen är rätt smittande - men vad tycker du.
Levererar "Deliver us"?

Vill du förresten ha mindre förändring, mera samma som det alltid har varit så kan du istället läsa om att Motorhead kommer hit i december, och kör klassiker. Det är inte fel det heller, oavsett hur bra jag tyckte om förra given!

Nostalgi - Sabbat "History Of A Time To Come"

En gång i tiden hade jag den här skivan på CD.
Vete fan varför, men av någon anledning gillade jag inte den, och något hände med den. Kanske bytte jag bort den, kanske försvann den, men den har varit borta.
Nu har jag den igen, i en extredeluxepackad version...
..och helvete vad bra den är!

Låtar som "Behind The Crooked Cross", "Horned Is The Hunter", "I For An Eye" och "A Cautionary Tale" är ju tokbra.
Hur fan kunde jag inte fatta det då?

För dig som fortfarande inte fattat så är detta Sabbat, brittisk säregen thrash med bland en viss Andy Sneap i sättningen.
Jodå, samma som producerar storband numera, och gjort återinträde med likaledes brittiska Hell..

onsdag 18 maj 2011

Vilken falsksång!

Varningstecknen har ju funnits där.
Sweden Rock Magazine delade ut 6 i betyg, vilket ju är katastrofalt lågt för att vara Mastodon.
Stones berättade att han trodde att det var fel på skivnålen när han lyssnade på skivan första gången.
Men ändå.
Jag blev faktiskt lite chockad.
Sången är... inte bra, milt uttryckt.
Lågt mixad och falsk som bara fan!


Det är tur att låtmaterialet inte går av för hackor. Jag hade ju "Crack The Skye" överst på min lista för 2009, men nog saknar jag ändå rätt mycket från tidigare skivor. "Blood And Thunder", till exempel...



Nu har jag faktiskt inte hunnit kolla DVD'n, och har enbart ljudupptagningen att gå på, men ändå... visst kunde de väl ha sjungit liiiiite bättre på sitt första riktiga livepaket?





Recension: Sarke "Oldharian"



När jag läser sådana saker som att Sarke består av av Nocturno Culto (Darkthrone) på sång, samt upphovsmannen Sarke själv - med ett åtagande i bland annat Khold - så hissas förväntningar hos mig. Att dessutom läsa att bandet blandar rock'n'roll av Motorheadmodell med sina black metalrötter gör inte att dessa förväntningar sjunker direkt, snarare tvärtom.

"Oldharian" är, med andra ord, en skiva som jag verkligen sett fram emot att sätta tänderna i.

Förväntningar är emellertid farliga saker.

De spelar spratt med upplevelser.


Jag är antagligen inte ensam om att ha erfarenhet av en film som jag förväntar mig ska vara kanon, men som visar sig vara... bara "bra", och därför blir lite av en besvikelse.

Precis så är det faktiskt med Sarke "Oldharian" också.

Det är faktiskt rätt bra, men aldrig fantastiskt.

Det kan mycket väl vara mina förväntningar som spelar mig spratt, men det hela mynnar totalt sett ut i en besvikelse, faktiskt.



Inledande "Comdemned" och "Pilgrim Of The Occult" är bra exempel på hela detta. Visst är det ganska bra, men aldrig sådär hjärtslitande bra som jag vill att det ska vara.

Efterföljande "Pessimist" bjuder på ett elakt sväng och är nog plattans bästa spår, men det finns ganska många släta saker. "Flay The Wolf", "Passage To Oldharian" och "The Stranger Brew" är okej, "Novel Dawn" en elak och bra halvballad som sticker ut - men här finns en del på minussidan också.

Hela produktionen lider av en vansinnigt ful keyboardmix.

Det skulle kunna lyfta rejält med lite feta, organiska orglar, men istället får vi en... klinkande, maskinell, gaffel-på-kakburksgrej. Bästa exemplet på det är nog "Paradigm Lost", en låt som i mina öron och med tiden blivit helt olyssningsbar på grund av detta klinkande.

Vad fan?

Med dagens teknik, och framförallt med de inblandade personerna borde det inte få hända!

Självmål, tyvärr.


Ah... jag vet inte jag, kanske är det mina förväntningar som var för höga, men totalt sett är jag rätt besviken på den här skivan. En gissning säger att den inte kommer att vara spelad speciellt ofta om ett par månader.

Det fängslar helt enkelt inte tillräckligt mycket, tycker jag.


Bästa Spår: "Pessimist"


Betyg då?

Nja, det blir ju inte så högt. Det stannar på en tvåa, och så får vi se om denna skiva mognar eller falnar...


Sarke "Oldharian" - 2