Recension: Baroness "Yellow & Green"

En av de skivor jag haft absolut störst förväntningar på detta år är amerikanska Baroness uppföljare till den "Blue Record" som knep sjundeplatsen över 2009 års bästa album för min del.
Den spelning som bandet genomförde på Debaser Slussen i somras minskade inte direkt den förväntan, och att det dessutom är tal om ett dubbelalbum gör ju att det är lätt att salivera av glädje - samtidigt som min tanke var att "oj, detta kommer ta tid att ta tilll sig".
Det senaste visar sig vara ruggigt fel.
"Yellow & Green" är nämligen mindre meckig och mindre metal än sina föregångare, och betydligt rakare och mer direkt i sin dialekt. Det är också mer rock än metal, och jag gissar att detta kommer att vinna bandet fler fans - samtidigt som man kanske tappar en del äldre.

Båda skivorna innehåller 9 låtar, och båda plattorna startar med ett instrumentalt stycke benämnt Yellow respektive Green Theme.
Det är förstås hoppa över varning på dem, för det man vill åt är ju låtarna sen, speciell öppningen på Yellow är helt magisk.
"Take My Bones Away" är antagligen en av årets tio bästa låtar, och den följs av "March To The Sea" som också håller fanan högt. "Little Thing" känns sämre, men till slut kommer en brygga som får en avv vilja stå bredbent med handen i luften och sjunga med. Vidare är "Cocanium" rätt bra och avslutningen med "Sea Lungs" och främst "Eula" helt grym.
Den gröna skivan hänger faktiskt inte riktigt med. "Board Up The House", "Foolsong", "Collapse"... nja, det är bra men mer tillbakalutat och stämningsfyllt än riktigt jävla bra. Snyggt, förstås, och bra, men inte mycket bra.
Som den gula plattan, som har "det" med lite råge.

Relapse har förstås förpackat skivan vansinnigt läckert (till och med CD digipacken är snygg, och jag kan bara tänka mig hur jäkla snygg vinylskivan är...) med omslag av frontmannen John Dyer Baizley. Den övre bilden är Yellow, den undre Green, om du nu undrar.
Dessutom har den här skivan en extra sak som hamnar på pluskontot.
Ljudet.
Det är helt jäkla fantastiskt, i alla fall om man spelar det i en stereo som ger det rättvisa. I mina hörlurar via iPod låter det inte alls lika djupt och välbalanserat, men i stereon... wow. Basspelet (John Dyer Baizley spelar även bas på skivan, men inte live... förstås) är fenomenalt. Snärtigt, djupt, distinkt där så behövs. Gitarrerna perfekt balanserade (Baizley igen, samt Pete Adams) och trummorna läckra (Allen Blickle).
Det var ett tag sen jag sprang på en skivan som verkligen tog andan ur mig avseende ljudbilden. Inte speciellt högt mixad, men jävligt... ja... bra. Eller, passande för min smak, kanske man ska säga.

Jaja, nog orerat om det.
Skivan då.
Hur landar det?
Betygsmässigt blir det en fyra. Yellow touchar på det högre betyget, Green hamnar snäppet lägre så totalen med fyra känns bra. Kan det blir årets skiva? Nja. Kan det bli en ny plats på topp tio? Kanske. Den växer nämligen på en, dessutom. Och har man med "Take My Bones Away" så finns chansen för repetitiv spelning alltid där...

Bästa Spår: Mja... har du nu läst så här långt så borde du ju fatta. "Take My Bones Away"!

Baroness "Yellow & Green" - 4