Vi måste prata om... Bear Quartet

Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna

• "Penny Century" -92
• "Cosy Den" - 93
• "Family Affair" - 93
• "Revisited EP" - 94
• "Everybody Else" - 95
• "Holy Holy" -95

Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.

Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster. 
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.

Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.

Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.

Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.

Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.

Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse? 

Veckans Tips: Skellefteå AIK "17 Släppare i Krysset"

Veckans Tips brukar tipsa om mer eller mindre dolda pärlor.
Grupper, skivor, samlingar som vem som helst kan gilla, den enda preferensen är hur hård du gillar din rock/hårdrock/metal.
Idag är ett undantag.
Sen igår kväll blev det nämligen klart att Skellefteå AIK vann SM-Guld i ishockey för första gången sen -78, och den här bloggen skulle inte vara vad den är om det fanns en skiva att plocka fram för just detta tillfälle.
Den här veckan får ni alltså ha lite överseende med partiskheten och att vi dyker lite i vad som kanske egentligen är lite b att göra.
Blandar sport och musik. 
Ogillar du det så finns alltid tröst, dels i arkivet, dels i att det kommer ett nytt tips om bara en vecka. Bryr du dig mindre så tänkte jag dessutom bjuda på en insikt i mitt förhållande till det här laget och den här sporten, så kanske det blir mer tydligt varför det är helt självklart för undertecknad att stanna upp och göra just det här, just idag.
För så här är det: ishockey har alltid varit en del av mitt liv.
Så är det för de flesta som växer upp eller bor i Skellefteå, stadens hockeylag är en ständigt närvarande sammanhållande kraft som förenar och orsakar diskussion.
För mig är det dessutom intimt sammanknippat med förändringen som skedde när jag var ungefär 7 år.
Då stack min biologiska farsa och lämnade oss andra i familjen i sticket. Och jag har egentligen bara två riktiga minnen av min bilogiska far på den tiden.
Det ena är när han packar väskan i smyg innan han stack den där fredagen, och när jag kommer på honom så säger han att det är vår hemlighet. Fan, så gör man inte.
Det andra är dock mycket ljusare.
Den första hockeymatchen jag fick följa med honom på.
Jag minns fan prick allt. Från resan in, när vi kom genom skogen med bilen och närmade oss stan, passerade Travet och såg alla ljusen. Det var man inte van när man bodde i en by med hundra invånare. Sen parkerandet, på en gata långt från Ladan (som ishallen kallades). Att gå i folkmassan som gick som ett lämmeltåg dit.
Storögt få gå in genom ingången, hyra en sittdyna (på den tiden behövdes det, träsitsarna var mördande obekväma) och sen vara en del av det där.
Klacken. Spelet. Passionen.
Och sen, när familjen skulle läka efter hans frånfälle, när min nya och riktiga pappa kom in i bilden... vad tror ni det var som var den gemensamma faktorn?
Just det.
Ishockey.
Han var aktiv i sin ungdom. Tog på sig en tränarroll i mitt ungdomslag. Var på hockey i stan och kollade AIK vid alla tillfällen som gavs.
Det sattae förstås färg.
Så jag har följt det här laget, i vått och torrt. Mest vått.
Jag har varit i alla sunkiga lador som finns, känns det som. Sett mina hjältar få stryk i Arboga och Nyköping. Sett dem krisa i Kvalserien i flera år, med det där svarta året 2004 som kulmen, när allt som krävdes var en poäng i någon av de två sista matcherna mot avsågade lag - men falla på ansiktet i fullständigt kollaps. 
Sett dem etablera sig i Elitserien igen, men aldrig riktigt vågat tro och känna mig säker. Aldrig vågat slappna av. 
Sett dem förlora två finaler.
Och så nu.
Förkrossande seger i serien. Övertygande spel i hela slutspelet.
Och ändå, den lilla gnagande rösten om att det kommer att skita sig i sista sekunden, det kommer att bli som det alltid har blivit, du kommer att få bära sorgen igen. I år igen. Inför sista perioden, med ledning 3-0 och ett så stabilt grepp om händelserna att det egentligen är löjligt så fick jag en kall kår efter ryggraden och var helt övertygad om att det kommer krisa, Luleå kommer att vända det här. 
Eller så bryts matchen.

Inget av det hände.
SM-Guldet är ett faktum, och med det en ny värld för mig.
Hur ska jag hantera det här?
Efter att ha längtat så länge, vad längtar man nu efter?
Jag gissar att jag befinner mig i ett smärre chocktillstånd, faktiskt.

Alltså. Musik till det.
Skellefteå AIK har flera år i rad släppt en singel som gjorts tillgänglig via iTunes och liknande, men det finns faktiskt en skiva också. Från de där åren när motståndet hette Björklöven, Hammarby och Sundsvall. 
Det spelar jag idag.
Det är en samling med lokala band, givetvis inleds skivan med "My Hometown" av The Wannadies, men här finns också gamla hederliga Veckans Tips som Dynamo Chapel och Stardog, men även andra storheter som This Perfect Day, Hardy Nilsson (bandet, inte personen), Jupither och Mindre Modiga Män.
Sen finns ett gäng låtar som handlar om ishockey och Skellefteå AIK.
Det är ju det som är grejen.
Främst Skumdum featuring North Power (namnet på klacken) som är representerat med låten "Världens Bästa AIK", men även titlar som "Passa Pucken", "Game Night Tonight" och "Ta Pucken Å Gör Mål" ryms på skivan.
Mest rekommenderar jag Skumdum på Spotify.

Så.
Hur firade jag det där då?
Med detta. 

Flaskan fick jag av min syster 2005 eller 2006, och den har bott längst bak i ett skåp fram till nu.
Den smakade både avslaget rävgift och ljuvlig nektar samtidigt. Tungan registrerade att det inte var speciellt fräsch, men hjärnan och hjärtat kompenserade med råge för det.
Skål!

Dynamo Chapel mot Västerbotten...

...förstås.
Grattis Radiogirl, med denna motivering:

Hallå.....

Dynamo Chapel....tack för tipset!

Jag gjorde som du skrev, stack iväg till spotifty och lyssnade innan jag läste vidare. Tänkte genast på Moneybrother, fast utan Anders Wendins intensitet. Dock bra. Jag gillar sånt här. Jag gillar Springsteen och influenserna som återfinns hos Dynamo Chapel.

Så efter att lyssnat på några låtar läste jag vidare på din blogg..........Skellefteå, oj nästgårds ;) good damn...ja, där ser man vad man har runt kroken....

Jag tar gärna ett ex av skivan. Annars lyssnar jag vidare på spotify :)

Antalet sökande efter denna skiva var dock försvinnande lågt - bara tre intressenter. Tur att denna Veckans Tips blir mer i linje med hårdrock då...

Skivan kommer med Posten till Umeå!

Veckans Tips: Dynamo Chapel "Secrets Surrendered..before they're even kept"

Efter att Metalbloggen haft ett gäng hårda plattor på raken som Veckans Tips så är det dags att bli mjukare. Mycket mjukare.

Faktum är att den här Veckans Tips nog inte ens kan kallas hårdrock, möjligtvis rock - men det är nog lika mycket soul och pop. Bruce Springsteen finns klart närvarande i vissa låtar, typ.

Hmm... vi gör såhär: sladda över till bandets MySpace eller kolla in skivan på Spotify och spela musiken samtidigt som du läser vidare så får vi se vad du tycker.

Bandet som sådant är startat av lokala hjältar från min hemstad Skellefteå efter att de, som så många av oss, begett sig i exil mot sydligare nejder.

En kväll dominerad av Smirnoff och gitarrer skapade en skiva som är helt jäkla fantastisk i mina öron av de embryon till låtar som fanns med i kappsäcken söderut, och därför spelar det mindre roll att det inte är renodlad hårdrock.

Låt örongångarna vila lite den här veckan, och då finns få bättre saker än det här!

"City Bad Boys" och "If There's A Darkness" är härlig bredbent rock'n'roll som minner om just Springsteen och blandar lyrik som hämtad från våra svenska visskatter med ett norrländskt vemod (oroa dig inte, sången är på engelska ändå, och det låter bra...) som tilltalar. "It's Unforgivable" är renodlad pop medan "If Things Get Rough - Call For Me" är vemodig... ja.. blues. Eller jazz.

Tja, du hör ju.

Du behöver kolla in det här.

Och, gissa vad?

Jag har ett extra ex av skivan!

Tilltalar det här dig och du vill ha det så skickar du ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com och berättar varför. Innan bloggen avslöjar nästa Veckans Tips så koras en vinnare!