Veckans Tips: Black Oath "Ov Qliphoth And Darkness"

Det händer i ärlighetens namn inte ofta, men när det händer blir man liksom lika paff som man blir glad.
Varje gång.
Vad?
Att man hittar en skiva där precis alla låtar är helt suveräna, och skulle kunna representera skivan i nästan vilket sammanhang som helst utan att göra bort sig.
No fillers, only killers.
Det här är en sån skiva.
På andra given "Ov Qlipoth And Darkness" bjuder Black Oath på klassisk doom med melodi och känsla, samt precis den knivsudd känsla av goth som gör att man inte vet var riffen tar vägen eller hur låten kommer att spelas ut.
Jag upptäckte plattan på en korsreferens i Close-Up magazine, och efter ett par varv på Spotify insåg jag att detta var guld i metalformat.
Det tog trots det närapå två månader innan skivan var i tryggt förvar hemma hos mig, helt enkelt eftersom det var beställningsvara på Record Heaven - och inte av den enkla sorten.
Nåväl, den som väntar på något gott, och allt det där.
Från oktober var den i min ägo, och eftersom detta skrivs i slutet av samma månad kan jag avslöja att skivan spelats i stort sett dagligen sen den landade i min postlåda.
Att den respresenteras/representerades (ja, du fattar, detta skrivs innan men du läser det efter) Hårdrockskväll 2014 är helt självskrivet, men man kan fundera på vilken låt när nu alla är så bra.
"Sinful Waters", med sitt Candlemass-minnande riffande?
Inledande "..For His Coming" eller avslutande "..My Death", perfekt placerade att rama in skivans övriga spår?
Det mäktiga titelspåret, eller "Drakon, Its Shadow Upon Us" med sina vibbar av Woods Of Ypres och smittande riff?
Lättare sagt än gjort.
Skivan är släppt av Norrköpings I Hate Records, och på samma gång som jag blev glad över att hitta den (förstås, det fattar du ju av att läsa denna text) så blev jag lite sur. 
Den är nämligen släppt 2013.
Och en sen upptäckt av det slaget kvaddar min tänkte årsbästalista, samt ställer saker på sin spets just detta år.
Hålla det hemligt i hemliga projektet, eller ta med på årsbästalistan?
I skrivande stund lutar jag åt det senare men har inte bestämt mig riktigt. Ska bli kul att se hur det slutade..

Till sist - bandet verkar ha lite humor. Man kallar sig "the Black Oath Monks" i bookleten, och sen får man läsa sådant som att det är A. TH som står för "curses and guitars", Paul V som hanterar bas och Chris Z som lirar trummor.

Sånt gillas ju.
Som sammanfattning då... du måste kolla in detta. På Spotify exempelvis, så får vi se när artikeln publiceras hur det slutade med Black Oath och årsbästalistan...!

Veckans Tips: Woods Of Ypres "Woods 4: The Green Album"

Bröderna Per och Magnus Ö har pratat om dem. SheerFaith likaså, och allt jag har läst om dem har egentligen varit på pricken vad jag gillar - ändå har det tagit ruggigt lång för mig att verkligen ge mig i kast med bandet.
Ja, jag talar om jänkarna Woods Of Ypres, ett band som verkligen känns klockrent att avsluta dystra november med när det gäller Veckans Tips.
Sist i raden blev skiva nummer fem för bandet, tyvärr av den enkla anledningen att David Gold, sångare, gitarrist, basist och trummis och en av de två i kärnduon som drivit bandet, avled i en trafikolycka i slutet av 2011. Den andre medlemmen i kärnduon, gitarristen Joel Violette har dödförklarat bandet, och med tanke på hur stor del av bandet David Gold var så kanske det inte är så konstigt.

Fokus idag: "Woods 4: The Green Album", min första kontakt med bandet, och en fantastisk erfarenhet. Här blandar man effektivt doom, goth, singersongwritermelodi och black metal på ett alldeles eget sätt. Det låter ibland lite som Type O Negative, men det är mest när sången är lite lik, i övrigt är det här något så unikt som ett eget sound, vill jag påstå. Skivan är lång, 16 spår som vardera är relativt långa och effektfulla, och det är just känslan som är vinsten. Det är genomgående dystra tongångar med finurliga texter och vändningar i meningsbyggnader som helt kastar samma ord i nya ljus. 
Spår som "By The Time You Read This (I Will Already Be Dead)", "I Was Buried In Mount Pleasant Cemetary" och "Wet Leather" är inte bara träffande bra, de bär också titlar som effektiv beskriver det musikaliska landskapet som målas upp.
Dystert, men vackert.
Känslosamt.
Lyssnar man till texten på inledande "Shards Of Love", en okej låt men absolut inte skivans bästa (det är antagligen istället "Dirty Window Of Opportunity" eller kanske "I Am Pining For You"), så får man sig till livs en lektion i hur en ballad på temat olycklig kärlek ska skrivas.

Woods Of Ypres är absolut en bekantskap jag kommer att hålla vid liv, och det är mycket passande musik att avnjuta i novembermörkret. Tänd lite ljus, slå upp ett glas rött och låt mänsklighetens inneboende elände besjungas med bedrägligt lättsmälta melodier. Spotify, förstås!