Recension: Soilwork "The Living Infinite"

Den spontana tanken när jag läste att Soilwork skulle släppa ett dubbelalbum var "nej, det klarar de aldrig i land".
Mina farhågor var att detta skulle bli för mycket av samma, och att det skulle sluta med en sån där skiva som egentligen hade tjänat på att skippa de svagaste spåren och släppas som enkelskiva.
De farhågorna, ska det visa sig, kommer på skam och det rejält.
"The Living Infinite" är det starkaste albumet Helsingborgarna har presterat i sin karriär, och det passar väl med en dubbelskiva som format.
Inte under någon del av lyssnandet blir det enformigt, tråkigt eller lämnar en känsla av utfyllnad. Visst finns det spår som är svagare än andra, men framförallt tycker jag att bandet lyckats oerhört väl i placeringen av respektive stycke, och de gånger man presenterar ett instrumentalt stycke så väver man sömlöst in övergången i nästa spår på ett sådant sätt att man som lyssnar bara behöver flyta med på resan.
Jag fick skivan i samband med leverans av ett flertal andra skivor, och har i samband med att den kom i stort sett lagt alla de andra åt sidan - trots överhängande uppdrag avseende recensioner och kommentarer.
Det har, kort sagt, varit svårt att slita sig från "The Living Infinite", och egentligen kanske prestationen enklast sammanfattas i ett enda ord.

Imponerande.

De två skivorna består av tio låtar vardera, och innefattar varsitt titelspår i form av "The Living Infinite" I respektive II. Här trängs klassiska snabba Soilworkstycken som inte tarvar speciellt mycket hjärna ("Let The First Wave Rise", "Long Live The Misantrope", "Leech") med de där refrängerna och slingorna som verkligen äter sig fast i hjärnan ("Spectrum Of Eternity", "This Momentary Bliss", "Tongue", "Vesta", "Rise Above The Sentiment") precis som väntat. Det som verkligen gör dubbelalbumformatet rätt är dock hur man byggt helheten runt detta. Avslutande "Owls Predict, Oracles Stand Guard" är fantastiskt passande just där den ligger som sista spår, och innehåller nästan ett black metal-minnande parti mot slutet. Sammanflätningen av "Entering Aeons" och tidigare nämnda "Long Live The Misantrope" är perfekt genomförd och svetsar samman de två låtarna på ett bra sätt. "Antidotes In Passing" är ballad på Soilwork-vis, det vill säga minnande om sådan men ändå inte lugn så att det blir trist. Svänget och drivet i den för bandet lite udda "Parasite Blues" gör det svårt att sitta still. Avslutningen på första plattan med trion "Realm Of The Wasted", "The Windwept Mercy" och "Whispers And Lights" passar ihop som pusselbitar.

Ovanpå ett osedvanligt varierande och starkt låtmaterial briljerar bandet musikaliskt.
Insatsen från de två gitarristerna Sylvain Coudret, nya David Andersson är knäckande bra, och med en ryggrad bestående av en viss Dirk Verbeuren (trummor), Ola Flink (bas) och Sven Karlsson (keyboard) så är det inte mycket att snacka om - det finns inte många grupper som slår Soilwork på fingrarna när det gäller kunnande.
Dessutom har man trumfkortet Björn "Speed" Strid bakom mikrofonen, en man som klarar både ren sång och growl på ett sätt som få andra.

I sanning imponerande, och resultatet är ett verk som framstår som en fyrbåk av kvalitet i träsket som är melodisk döds.
När jag tittar tillbaka på "The Living Infinite" så kommer det att framstå som inte bara Soilworks bästa prestation, utan även ett av de absolut essentiella albumen 2013.

Bästa Spår? Inte lätt alls. Det är dynamiken som gör det, sett över hela skivan, och som utgör lockelsen som får lyssnaren att dras med på en låt till, ett varv till... Skulle jag ändå under pistolhot tvingas nämna några spår så skulle jag väl klämma ur mig inledningen med "Spectrum Of Eternity", "This Momentary Bliss" och avslutningen "Owls Predict, Oracles Stand Guard". Samt titelspåren. Och "Tongue". Och... ja. Äh, det går liksom inte att peka ut något enskilt spår, och det är väl ett konstaterande så gott som något när det gäller huruvida det var rätt eller fel med ett dubbelalbum.

Det var helt rätt.
Imponerande!

Soilwork "The Living Infinite" - 5