Metalbloggens samarbetspartner:

tisdag 5 mars 2013

Tvekamp: Van Halen "1984" vs Whitesnake "1987"



Tvekamp. Det är så där sporadiskt förekommande, egentligen skulle jag nog vilja skriva en hel del sådana men det är en rätt så krävande sak. Tar tid och en del kraft i anspråk. I alla fall i vanliga fall, den här gången kommer vi att ställa två stycken skivor mot varandra som redan haft sin tid i glansen i serien Remasters, och det är dessutom två skivor som jag nästan kan garantera att alla ni som läser den här bloggen har hört.

Det betyder att mängden text kanske blir aningen mindre än i vanliga fall när vi laddar upp med en Tvekamp, och att det framförallt är ett mindre jobb att skriva den. Tror jag, så här innan jag börjar, vi får väl se hur det slutar med den saken. En sak som jag i alla fall inte vet är hur det ska sluta avseende segrare eller inte segrare, helt enkelt eftersom det är två skivor som jag gillar skarpt.... och det är två skivor med årtal som titel. Egentligen kom sig Tvekampssuget mellan dessa skivor eftersom jag läste på Facebook att Jarno (A Fair Judgement) med vänner skulle ha Hårdrockskväll och där en av kategorierna var årtalet 1987, och jag ansåg att just Whitesnake-skivan med samma titel var självskriven. Kanske skulle man orka göra en Tvekamp mellan åren i sig, men då blir det en större apparat och det orkar jag inte riktigt med. Ni får nöja er med detta, och det är ju inte illa ändå tycker jag. ”1984” av Van Halen eller ”1987” av Whitesnake?
Då så. Sista noteringen då - de versioner som jämförs är nästan de två remastrade varianterna som tidigare varit med i Remasters-serien.
Nästan.
Men inte helt.
"1987" har nämligen den egenheten att den versionen har kastat om låtordningen. Man inleder inte med "Still Of The Night", man har strukit "Don't Turn Away" och det är allmänt ingen ordning alls. Jag är lika frigjord som the next guy, men där går gränsen.
Ska det jämföras sammansättning av skivan så MÅSTE det ju vara den klassiska ordningen, inget annat duger.
Däremot finns det ju en kort Rond som handlar om ljud. Där har jag valt att ta de remastrade versionerna i båda fallen, för att ändå lite ordning på det...



Rond 1 – Omslag

Vår vana trogen startar vi Tvekampen med den första anblicken, det som möter ögat. Omslaget. Som vanligt delas poäng ut i skalan 1 till 5, där 5 är toppnoteringen, och alla ronderna summeras mot slutet. Den första ronden är också ganska enkel att sätta på poängkartan, vill jag påstå. Jag anser i och för sig att de båda omslagen är relativt klassiska, men måste samtidigt erkänna att Whitesnake svarar för en rätt trist sak – speciellt i jämförelse med vad man presterat tidigare (jämför ”Saints & Sinners” med detta, till exempel, så ser man vad bandet egentligen är kapabla till...). Van Halen briljerar här, detta omslag är ett sånt där som står ut när man tittar tillbaka på skivhistorien, och jag gissar att det nästan inte finns någon rocker som inte sett omslaget och kan placera det. Härligt passande dekadens och uppkäftighet!


”1984” – 5

”1987” – 2


Rond 2 – Inledningen

”1984” har nio låtar, om man räknar med inledande introt/oljudet som också är titelspår. Enkelt fördelat ger det alltså tre spår i vardera fasen inledning, mittparti och avslutning, och av dessa tre faser är inledningen den klart starkaste. Jag gillar faktiskt oljudet ”1984”, det ger mig nostalgiska vibbar och minnen, och jag tycker det övergår snyggt i en av världens mest sönderspelade låtar, ”Jump”.  Ändå sätter den låten alltid ett flin i fejset på mig, och eftersom trion som inleder skivan kompletteras med finfina ”Panama” så är det faktiskt max poäng på Van Halens start på plattan. Fortfarande, efter alla dessa år och alla dessa spelningar, så håller det! Whitesnake då. ”1987” innehåller 11 spår, så där får vi fördela efter bästa förmåga och hamnar i 4 spår på inledningen, 3 i mitten och 4 i avslutningen. Det känns väl symmetriskt och bra, och tittar man då på just inledningen så är det ”Still Of The Night”, ”Bad Boys”, ”Give Me All Your Love” och ”Looking For Love” som ger laguppställning, så att säga. Personligen tycker jag inte det finns så mycket mer att säga heller, de låttitlarna säger det mesta på egen hand.


”1984” – 5

”1987” – 5


Rond 3 – Mittpartiet
Här fortsätter jänkarna inte lika starkt. Relativt anonyma "Top Jimmy" och "Drop Dead Legs" gör "Hot For Teacher" sällskap, och totalt sett är det förstås ett rejält kliv neråt efterden briljanta inledningen. Jag skulle vilja säga att det är det sistn'mnda spåret som håller sektionen uppe, men ändå. 3? 3!
Britterna (om man nu fortfarande kan kalla dem vid det här laget i deras karriär, de har ju liksom glidit in i amerikaniseringen...) svarar starkare.  "Crying In The Rain", "Is This Love" , "Straight For The Heart" och "Don't Turn Away" . En helt annan jämnhet, en helt annan nivå, och även om man kan skratta lite åt lyriken (det är ju faktiskt mer hjärta och smärta än vad dansbanden klarar av att prestera) så är det verkligen inget fel på låtarna. Klassiker hela högen, och jag vill utdela närapå full pott trots att kanske "Don't Turn Away" inte är dte starkaste spåret bandet presterat.

"1984" - 3
"1987" - 4

Rond 4 - Avslutningen
"1984" avslutas med trion "I'll Wait", "Girl Gone Bad" och underskattade och ganska svarta "House Of Pain". Bättre än man tror när man ser titlarna, men ändå rätt långt från de höjdpunkter som Van Halen ändå är kapabla till. Festrock av ordinärt slag, till slut.
"1987" svara med knippet "Children Of The Night", "Here I Go Again -87" och "You're Gonna Break My Heart Again". Mästerligt, förstås, och inte mycket att fundera om. Låtmaterialet är verkligen förstklassigt!

"1984" - 3
"1987" - 5

Rond 5 - Monsterhiten
Det finns väl ingen som inte har hört Van Halens "Jump". Stundtals sönderspelad, spridd i alla möjliga och omöjliga sammanhang så är det nästan sinnebilden för en riktig monsterhit. Det går nästan inte att tänka på bandet utan att tänka på låten - och, vänner, det luriga tycker jag är att låten faktiskt fortfarande, efter alla dessa år och varv, klarar av att sätta ett leende i ansiktet på undertecknad. Snyggt!
Whitesnakes svar är en av de låtar som räknas som det årets bästa - och som av bandets ledare David Coverdale beskrivits som den ultimata Whitesnakelåten med sin lugna start och sin episka avslutning. Ironiskt nog är det även en låt som egentligen inte kommer från den här skivan, utan som såg dagens ljus på tidigare "Saints & Sinners".
ja, vi pratar om "Here I Go Again -87", som nådde förstaplatsen på USA-listan och väl får räknas som än monsterhit även den. Den kanske inte är riktigt lika intimt förknippad med bandet som Van Halen/Jump-kopplingen är, men det är en bättre åt i sig. Tycker jag.
Topp på båda, förstås!

"1984" - 5
"1987" - 5

Rond 6 - Bandet
Det är ju Van Halens klassiska sättning som står för leveransen. Eddie och Axel Van Halen, Michael Anthony och David Lee Roth var en perfekt mix när det begav sig, och man hade rätt bra stabilitet i bandet trots de snabba framgångarna och (framförallt frontfigurens) partajjande framtoning. Eddies gitarrspel lyfte nästan på egen hand en helt ny gitarrspelande generation (många är de som anger "Eruption" som anledning till att man plockade upp guran från första början, även om just den låten inte finns på den här plattan...), och jag tycker att rytmsektionen med brorsan Alex Van Halen samt Anthony är finfin. Att Eddie bröt med Anthony så småningom var en miss, och jag tror att det är den sistnämnda som kan gå med högburet huvud... men det är en annan historia.
Bandet är i alla fall väldigt väl sammansatt, med precis rätt fond för att låta David Lee Roth spexa i framkant. Det är, trots yvigheten och livsglädjen som är så närvarande på den här skivan, en balans i bandet.
David Coverdale har den här gången med sig parhästen John Sykes som stark man. Han hanterar gitarren med absolut ackuratess, medan övriga medlemmar är mer anonyma. Neil Murray hanterar basen, Aynsley Dunbar trummorna, och det var väl lite så det var för just Coverdales band då. Roterande medlemmar. Här har han dessutom lite gästspel av Don Airey på keyboard, Adrian Vandenberg, Dann Huff och Vivan Campbell som kommer in och lägger lite gitarr för att addera röran. Visst gör de allt bra, men det är ju inte stabilt, liksom.
Det är bara Sykes (du har väl koll på bland annat Blue Murder-plattan den mannen står bakom?) och Coverdale som är motorn och kreatörerna.
Allas insatser är bra, men det kan förstås inte bli full pott för sådan obalans i bandet.

"1984" - 5
"1987" - 4

Rond 7 - Frontmännen
David vs David. Ingen Goliath i sikte, men ändå två jättar på scen.
Det går liksom inte att komma runt dem om man vill titta noggrannare på akterna och dessa skivor i fråga. 
David med Lee Roth i efternamn är spexaren, showmannen. Han kanske inte har den bästa sångröst du hört i hela ditt liv, men det går inte att förneka att det passar väl till musiken.
Jag kan faktiskt, spontant, inte komma på någon annan sångare som har en bättre match just där, just då.
Det är lite tvärtom med Coverdale. Här, vid den här tiden, smiskar han ju fan nästan alla sångmässigt. Det är lätt att glömma det när man ser och hör det kraxande karl'n numera står för, men då.. herrejisses, vilken pipa! Visst är han också en erfaren och stor showman och frontfigur som leder bandet på scen, men det är inte samma "over the top" som med namnen i Van Halen. Ändå. Två giganter, faktiskt, och jag är helt övertygad om att dessa båda skivor inte alls nått de framgångar man faktiskt nått utan att just dessa två herrar varit inblandade.

"1984" - 5
"1987" - 5

Rond 8 - Ljudet
Dags att återupprepa då, det är de remastrade versionerna som skärskådas här, och här ska jag vara ganska fåordig.
jag gillar båda, men på olika sätt.
"1984" har en klarhet och lekfullhet som jag tycker passar bra till låtmaterialet.
"1987" har lite tyngd i sig och känns påkostad, om än lite daterad. Det passar ändå bra till låtmaterialet här med. Helt klart oavgjort.

"1984" - 4
"1987" - 4

Rond 9 - Skivans vikt
Ja, inte vikt i gram då, utan skivans vikt i hårdrockshistorien.
Vad har den, egentligen, spelat för roll?
Van halen slog ju faktiskt igenom med sin självbetitlade debut, inte med den här given. Och Whitesnake var förstås etablerade redan innan, även om det kanske var denna platta som vann Nordamerika för dem.
Rent krasst är nog viktigheten för "1984" intimt sammanknippad med superhiten "Jump". Och den har haft enorm betydelse för hårdrocken, vill jag tro. Den har lurat många ovetande ungdomar in i en spiral av eskalerande hårdhet, musikaliskt, vill jag tro.
Ändå. Skivan "1984" är viktig, men inte helt avgörande. Det är inte en "Back In Black", "Paranoid" eller "Number Of The Beast".
Det är ju inte heller "1987", i ärlighetens namn. Whitesnakes fans är dessutom delade i två läger, de som gillade bandets mer bluesiga sound som fanns innan och de som vanns med den här skivan (dragit till sin spets då, det finns förstås massor av fans som jag, som gillar båda varianterna). Här är det mer kommersiellt 80-tal, mer anpassat för arenor, och det är väl kanske anledningen till att låtarna fortfarande spelas live (fast sångaren kanske egentligen inte klarar av att sätta tonerna längre...), och jag tycker att skivan placeras ungefär på samma nivå i vikt. Aningen lägre kanske, men ändå på samma platå. 
Verkligen inga dussinskivor ändå, någon av dem.

"1984" - 4
"1987" - 4

Rond 10 - Min känsla
Jaha vänner, vi är framme vid den sista ronden.
Den där jag försöker beskriva lite av det där luddiga med skivorna. Hur de står hos mig.
Van Halen har en speciell plats eftersom min äldsta kille verkligen går igång om pappa spelar just "Jump", och det är svårt att racka ner på den känsla som infinner sig när man ser ens förstfödda rocka loss järnet i ett vardagsrum.
En sån skiva kan man liksom inte annat än att se på med varmt hjärta.
Ändå, jag har själv fantastiska minnen till den, men inte hela skivan.
Jag minns ju mest A-sidan, från den tiden när min morbror hade den på vinyl, och därför stannar den här rondens poäng på 4.
Vitorm däremot... där är det fullständig frigörelse som gäller för mig.
-87 gick jag precis i sjuan, men inte tror jag att den kom till min kännedom förrän senare inte. Vill minnas att det var en kille vi kallade Rocky (som hade dubbla träningsbrallor för att han fått för sig att han hade smala ben... ingen annan tyckte ju det, men det är en annan historia, det där med hur man uppfattade sig själv i högstadiet) som introducerade den, men ändå.
Jäklar, vad jag har spelat den.
Den gamla versionen, med rätt ordning på låtarna...

"1984" - 4
"1987" - 5

Sammanställning
 Okej, vad tror ni då?
Det känns väl, under resans gång, som om den nyare skivan har tagit några poäng fler lite här och där, och torde ha ett övertag, men låt oss räkna samman:

"1984" - 43
"1987" - 43

???
Va?
Oavgjort?!?
Vad fan?
 Det trodde jag inte på en miljon år, varken innan eller under tiden jag skrivit.
Trodde nog att Whitesnake skulle avgå med segern i kampen mot Van Halen, men det är ju inte första gången som en sådan här skärskådning ger överraskande resultat för undertecknad. Man tror man vet, men egentligen...

Nå. Tydligen är de lika bra, "1984" som "1987".
Märkligt!

4 kommentarer:

  1. Men tack utav helvete för att du skrev om dessa skivor ;-) jag har ju haft Still Of The Night på hjärnan under en längre tid, fått bort den, och så kommer du och poppar in den igen. Ah well :-) Förresten heter trummisen i Van Halen Alex och inte Axel som du skrivit.

    SvaraRadera
  2. Två relativt viktiga skivor i musikhistorien och ingen utav dom betyder ett skit för mig. Fan, nu när jag tänker på det så har jag ingen större relation till band som Iron Maiden, Black Sabbath eller AC/DC heller. Weird.

    SvaraRadera
  3. Metallbibliotekarien -> Varsegod, glädjen var enbart på min sida. Axel/Alex/Elax/Lexa.. tomat/tomato. Eller, rättare sagt - ett typ-o. Tack för att du såg det!

    Christofer -> Vädligt weird. Det måste vara nåt fel på dig... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm. Det var det jag misstänkte. :D

      Radera