Recension: Amok "Somewhere In The West"

Gillar du thrash?
Saknar du Anthrax, kanske främst från slutet av 80-talet och när man nosar på 90-talet i form av skivor som "Among The Living" (-87), "State Of Euphoria" (-88) och "Persistence Of Time" (-90)?
I så fall ska du spetsa öronen nu, för skotska Amok kommer med andra given "Somewhere In The West" till undsättning.
Namnet känns som en nickning till Kreator och deras "Amok Run" (från "Hordes Of Chaos",2009, och jag har i alla fall svårt att inte stundtals vilja nynna vidare på just den låten) men även om det finns influenser från de tyska thrashveteranerna så är det just Anthrax som känns som ledstjärnan.
Låtstrukturer, melodislingor, sångslingor, riff - rubbet påminner om jänkarnas storhetstid.
Den här skivan kom egentligen förra året, 2013, men jag har fått den precis nyligen i samband med samarbetet med Metal Detector Music Promotion som tidigare också resulterat i Stone Magnum-recensionen, och då tänkte jag att även om det kanske inte är helt superaktuellt längre så är det en typ av platta som kanske kan falla ganska många av bloggens läsare i smaken, så vi kör ändå.
Du får gilla läget!

Bandet består av detta glada gäng:

AMOK
Stephen Matulevicze - Vocals
Calum Henderson - Guitar
Greg Corlett - Guitar
Keith Henderson - Bass
Matt Storry - Drums

  ...och det man kan säga är att det väl är kombinationen som gör det bra.
Ingen av dem sticker ut som briljanta på egen hand, men som ett lag blir det väldigt väl komponerat. Gitarrspelet är habilt, men flätar en fin riffmatta över trumsmattrandet och basgångarna. Sången är - precis som jag tycker gäller för ett band som Anthrax med Belladonna bakom micken - snarare passande än riktigt bra. 
Men det funkar, och det är ju huvudsaken.
Det passar väl till musiken.

Låtmaterialet är genomgående ganska jämnt. Bäst är trion "Make Time To Kill Time", "Cover Your Tracks" och titelspåret "Somewhere In The West".
Då svänger detta riktigt jäkla bra.
På det hela taget kommer antagligen din uppskattning av skivan på hur du håller den här typen av klassisk thrash. Gillar du det så är detta ett riktigt bra tips.

Bästa Spår: Titelspåret. Tror jag. Men det finns som sagt i alla fall 3 riktigt hejiga bitar...

Betygsmässigt så kommer jag lite trist att lägga detta på en klassisk betygstrea. 
Det beror inte på att bandet förtjänar ett medelbetyg (även om 3 i min bok betyder "bra"), utan snarare på att jag ju gillar thrash... men just den här typen, "Anthrax-thrashen", är inte riktigt min favorit av de olika dialekterna som finns.

Amok "Somewhere In The West" - 3  

Recension: Stone Magnum "From Time...To Eternity"

Amerikanska Stone Magnum är först ut av de band som Metallbloggen fått som ett startpaket i samband med etableringen av samarbetet med The Metal Detector Music Promotions och skivbolaget Abyss Records - och det första man kan konstatera när man lånar detta doomband sina öron är att de minsann lyssnat en hel del på Candlemass.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är de svenska veteranerna som står som föregångare när man lyssnar på spår som "Lonely God", "The Gallows Of Ohrdruf" eller "By An Omen I Went" - och sämre föresatser och målsättningar kan man ju ha.
Stone Magnum har sitt säte i Michigan, och "From Time... To Eternity" är kvintettens debutalster. Som sådant är det också en väldigt trevlig bekantskap, speciellt med ett par varv under bältet då låtmaterialet vinner i längden snarare än med omedelbar charm (som sig bör med fin doom metal så är det givetvis på sikt man segrar, anslaget har ju mer gemensamt med marathonlopp än med sprint). Det ska dessutom bli extra kul att se hur detta utvecklar sig över tid, för man kan konstatera ett par saker i samband med just debuten:

• Låtsnickeriet är fint. Speciellt gillar jag "Lonely God" och "By An Omen I Went", men det håller bra standard över hela linjen.
• Nick Hernandez som står för sången, och han kan kanske inte riktigt mäta sig med de stora namnen inom genren. Han sjunger inte dåligt, men samtidigt är känslan att han inte är riktigt...färdig med sitt vokala uttryck. Jag tror det finns mer utveckling där.
• Stone Magnum lyckas kanske inte fullt ut att axla Candlemass fallna (?) mantel som nästa kungar på doomtronen, men man startar sin resa på ett fint sätt.

Bandet består i övrigt av Brad Toth (trummor), Ben Elliot (bas), Jim Brooks och Dean Tavernier (gitarr), och herrarna gör ett ganska bra jobb med en ganska bra produktion. Ska man klaga på något så kan man kanske konstatera att tempot i skivan är väldigt lika genom hela resan. På önskelistan är alltså lite mer dynamik och variation till nästa giv.
Nå.
Med allt det sagt så förstår du att Stone Magnum är ett band som du ska kolla in om du har tycke och smak för de referenser och den musiktyp som beskrivs, och att vi alla får följa med på deras kommande resa mot än större uppgifter.

Du hittar hela plattan på bandets bandcamp, och det som är värt att hålla i åtanke är som sagt att den vinner över tid. Du får ge det några varv. 
Bästa spåret är "By An Omen I Went", det är klassisk och snygg doom, men överlag är skivan ganska jämn och saknar riktiga fallgropar, vilket avspeglar sig i betyget.
Det är av sorten att jag skulle vilja ha en annan gradering, då det balanserar mellan "3 - bra, värt tiden och pengarna" och "4 -  Mycket bra, du behöver detta".
Med tiden har skivan vuxit sig starkare och starkare, och även om jag nu väljer att landa på en stark trea i mitt omdöme så är det som debut imponerande - och kanske kommer jag i efterhand att vilja revidera detta uppåt.
Mersmak på betygstrean, alltså!

Stone Magnum "From Time... To Eternity" - 3

 

A Magic Weekend!

Egentligen hade jag tänkt presentera en recension av Lustre "Wonder" idag, men det får skjutas till i morgon. Anledningen är enkel - detta har varit en så jävla magisk helg att jag istället väljer att dela med mig en del av den.
Vädret har, i Tyresö, varit rent av löjligt bra.
Bilden längst upp är tagen på badplatsen vi har rätt nära. 
Folk badar, alltså. I september. I ett land som ligger... ja, långt upp i snön, mörkret och kylan.
Det är riktigt häftigt!
Nå.
I helgen har det samkvämats med familj och grannar så galet mycket, och vi har kramat det sista ur helgen. Hade möjligheten att få plåtar till Soundgarden av Stones, men istället gick jag som utlovat på just sådant samkväm. Det var lite beroende på väder, och när dte nu blev som det blev så.. ja. Visst verkar man ha missat något, men ändå. Så är det.
Nå - helgen då.
Vi börjar väl med de klassiska sommarbilderna?

 

 

 ...från toppen förstår du vad du ser.
Bad i poolen, en riktigt bra öl (Laguitas Pale Ale), en okej öl (Napa Smith), ett äppeltråd som har gått bananer (hahaha... jodå, så att, humorn är på topp på måndagarna...) och har huuuuur mycket äplen som helst i sig, en äppelpaj blev resultatet - och sist men inte minst hur trött man blir av att vara ute hela dagen.
Lillkillen är fullkomligt väck på soffan strax innan middagen på söndag!
Enormt härligt. faktiskt.
Till det har jag hunnit läsa in mig & lyssnat in mig på dessa alster:

 

 

 Det är alltså mindre än en vecka till Elitserien startar (jo, jag vet, det har officiellt bytt namn till SHL, men det låter så skitnödigt att jag faktiskt vägrar säga det, i alla fall ett tag till), och på lördag är det nedsläpp. Då kommer denna bloggs vanliga "Så slutar Elitserien" att publiceras... bra läsning i alla fall, trots att Hockeysverige besitter betydligt mer kunniga skribenter i ämnet än Expressen.
Nästan läst klart andra delen av Hjort Rosenfeldt-serien också.
Banalt men spännande.
Och lyssnat in mig på Sammy Hagars jubileumsplattan "Sammy Hagar & Friends".
Recension på Werock till mitten av månaden, tänker jag.
Dessutom har jag denna helg etablerat ett nytt samarbete, med The Metal Detector Music Promotions, och därigenom kommer bland att recension av lite mindre etablerade akter som Stone Magnum och Taketh snart på den här siten. 
Dessutom fick jag en inbjudan av Mäbe till Twitter.
Vad betyder det, ni som vet?
Om jag tackar ja, alltså?
Måste man twittra då?
Det vet jag inte om jag orkar...eller kan man automatlänka, lite som med Fäjsbook?
 
....och ska sanningen fram så har jag tjuvlyssnat lite på nya Satyricon den här helgen med, fast jag brukar försöka vänta till dess att jag har skivan i min hand när det är ett släpp jag verkligen väntar på. Kunde inte hålla mig denna gång bara...!

Nå. Det om det - film, härnäst!

 

"Oblivion" var rätt kass, faktiskt, men ändå kunde vi liksom inte sluta kolla på den.
Märkligt.
"The Walking Dead" säsong 3 har däremot startat lika bra som förväntat.
Gillar den serien så jäkla hårt, faktiskt!
Postapokayptiskt, lite läskigt ibland, blod. Fint så!

Allt som allt - en riktigt bra helg. Ätit gott från grillen (laxpaket enda dagen, kossa andra dagen), druckit lagom gott, njutit av solen och hunnit med att läsa & kolla på film.
Verkligen inte alla helger man kan bocka av samtliga dessa saker!

Till sist - ni vet mina försök till musikalisk utbildning av knattarna?
Det verkar som om det börjar bära frukt, i alla fall delvis.
Den äldsta killen kan vara lost cause ur det perspektivet - han går runt och sjunger "Euphoria" - men den yngsta har jag förhoppningar om.
Han envisades med att gå och lägga sig med den här sängkamraten igår kväll:

 

Gitarrhjälte i vardande?

Man kan ju hoppas....