Elak och ondskefull Tvekamp!

Såhär ser den ut, söndagsläsningen på Heavy Metale.
Elak och ondskefull Tvekamp där GORGOROTH i olika sättningar gör med sig själva.
Passar kanske bra en regnig söndag?

Tvekamp: Danzig "II: Lucifuge" vs "III: How The Gods Kill"

Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.

Så.
Tvekampen. 
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst. 
Beredda?
Nu kör vi!

Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...

"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3

Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.

"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad. 
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3

Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor. 
Tycker jag då.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5

Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen. 
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.

"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3

Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through. 
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill". 
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir. 
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4

Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?

Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:

"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36

Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet

"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36

Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!

Tvekamp: Behemoth "Demigod" vs Necrophobic "Hrimthursum"

GOD JUL!
Och hur firar vi jul?
Genom en Tvekamp på Metalbloggen!
Vi har haft Gorgoroth, vi har haft Metallica, vi har haft Black Sabbath och den här julen är det polska Behemoth och svenska Necrophobic som står i rampljuset.
Skivorna som ska få sig en omgång är valda med omsorg, och har faktiskt en hel del likheter. "Demigod" och "Hrimthursum" har båda omslag i blåaktiga toner, serverar svärtad dödsmetall, gavs ut av Regain Records och är av den sort att jag lyssnat helt vansinnigt mycket
De är dessutom inte helt långt från varandra i tidslinjen, "Demigod" kom under hösten 2004 och "Hrimthursum" under våren 2006.

Eftersom det nu var ganska länge sedan vi hade en Tvekamp så kanske vi ska ta lite av grundreglerna innan vi sparkar igång?
Det går alltså ut på att undertecknad ställer två stycken enheter mot varandra. Oftast är det skivor, men det kan vara artister, skivsviter, liveinspelningar eller annat.
Därefter delas skivorna in i ett antal helt påhittade omgångar som skärskådas var för sig (exempelvis kommer omslaget att få en egen bedömning, bandets prestation osv) och ges ett betyg mellan 1 och 5, där 5 är högst.
I slutet summeras all poäng och vi får en vinnare av Tvekampen.
Det roligaste av allt är att jag - när jag börjar skiva - inte vet hur det kommer att sluta, och eftersom jag oftast ställer två spelare jag verkligen gillar mot varandra så är det inte alls ovanligt att jag faktiskt överraskas av resultatet.
I detta fall, med dessa två skivor, har jag ingen som helst aning om hur vi kommer att landa.
Jag älskar dem båda, och de har båda två varit hörnpelare i mitt liv och min musikaliska utveckling när det gäller extrem musik.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att dessa två skivor har en plats i den musikaliska födan.
Det är förutsättningarna.
Det här är Tvekampen.

ROND 1 - Omslag & Förpackning
Blå och grå toner, tydliga uttryck för kaos och den mörka sidan av världen.
Dessa två album har snygga omslag tycker jag, och även om de i stil är ganska olika så tycker jag att de har en viktig sak gemensamt: de förmedlar en bild av vad man får musikaliskt. Dessutom innehåller bookleten allt man vill ha i form av texter och information.
"Demigod" har jag på en t-shirt med allroundtryck på hela tröjan, och jag gillar skarpt hela upplägget med omslaget och hur bandet sedan följer upp den känslan när man spelar låtarna live. Omslaget kommer från Tomasz "Graal" Daniłowicz, och för min del är detta kanske inte en maxpoängare, men det är väldigt stilrent, snyggt och bra. En klar betygsfyra.
"Hrimthursum" porträtterar brinnande byggnader som vid första anblicken ser ut som en kyrka, men vid närmare studier är mer mer tveksamt om vad det egentligen är. Dessutom framträder detaljer, som ögonen i himlen samt den snygga kontrasten med delen av bilden som ligger i förgrunden, med de förtvinade och under vinter nedtyngda landskapet och personen i kåpa (på konvolutets baksida fortsätter också bilden, men med mindre detaljer). Det är Erik Tyrant Gustafsson som står för omslagsmålningen, och även detta tycker jag är en ganska tydlig betygsfyra.

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 2 - Inledning
Jag älskar gitarrplocket som tonas in och smyger igång öppningsspåret "Sculptning The Throne Of Seth" på Behemoths "Demigod". Det kittlar efter ryggraden när volymen höjs och jag bara VET att det kommer in trummor snart, trummor som förebådar att hela helvetet brakar lös. Inledningen på "Demigod" är faktiskt bland det svettigaste och bästa jag vet, förutom nämnda öppningsspår så får man den extremt fina titellåten (med sitt trumpet/horn-intro) samt dunderhiten "Conquer All". Knappa 12 minuter absolut världsklass.
Tack för kaffet, liksom, och det finns bara ett betyg på en sån öppning.
Maximalt.

"Hrimthursum" smyger också lite i starten, med nästan helt instrumentala "The Slaughter Of Baby Jesus". Den är ändå bara ett intro, och skivan i sig startar väl på riktigt med mycket starka "Blinded By Lighy, Enlightened By Darkness" (vilken titel!). Den är för mig sinnebilden av Necrophobic, och innehåller just den där kombinationen av sväng och rens som jag nästan bara hittar hos det här bandet. Det är som om det liksom "flyter" i svänget, på nåt skumt sätt. Öppningsdelen av skivan fullbordas av "I Strike With Wrath" och "Age Of Chaos" som tillsammans ger runt 19 minuter där jag oftast hoppar över introt "Slaughter...".
Det är riktigt bra, och som nämnts är "Blinded..." en av mina absoluta favoritlåtar i denna genre, ett sånt där spår jag ständigt återkommer till när jag väljer musik i min iPod.
Betyget får bli en stark fyra trots den låten, och beror på att dels är just introt lite trist - framförallt i längden, när man ska spela skivan för femtionde gången - och dessutom är de "Strike..." och "Age.." riktigt bra men inte världsklassbra.

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" -4

ROND 3 - Mitten, centrum, fundamentet
Om det är viktigt med första intrycket så är den långsiktiga hållbarheten och den avgörande delen av hur ett helt album står sig med tiden mittsegmentet. Man kommer inte undan med en bra inledning om mitten av skivan är svag, och hamnar man där kan man liksom inte rädda situationen med en bättre avslutning - skivan i sig kommer obönhörligen att hamna i kategorin där man väljer enstaka låtar  till spellistor snarare än att jobba sig igenom ett helt album - och antagligen inte knipa placeringar på årsbästalistor och liknande.
Båda dessa skivor har ramstarka mittsegment, men i dessa fall är det faktiskt en aning anonyma om man jämför med inledningen och slutet, så att jag verkligen håller båda skivorna högt och anser att det är just helheter som bör lyssnas på från start till mål går nästan stick i stäv med mina egna tankar.
"Demigod" lanserar fyrlingen "The Nephilim Rising", "Towards Babylon", "Slaves Shall Serve" och "Mysterius Coniunctionis (Hermanubis)". Av dessa är ju "Slaves Shall Serve" det absoluta toppnumret, men jag vill påstå att resterande spår är bättre än vad man tror vid första tanken. 
Det är bara det att de liksom hamnar i skymundan eftersom det är andra låtar som spelats live och fått tid att glänsa från just den här skivan. Betyget är ändå 4:a, då jag hade behövt ännu ett spår i samma dignitet som "Slaves.." för att kliva upp ett snäpp på skalan.

"Hrimthursum" svara med "Bloodshed Eyes", "The Crossing", "Eternal Winter" och "Death Immaculate", ett block där egentligen inget spår sticker ut åt endera hållet. Inget av dessa spår är riktigt bäst på plattan, inget är dåligt. Bandet hamrar på, och man njuter hela vägen.
Betyget är en 4:a, men jag tycker att Necrophobic gör sin grej så bra att det dansar på mållinjen för ett högre betyg.
Ändå:

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 4 - Avslutning. The Bitter End.
Hälften av syftet med en stark avslutning är ju att vilja få dig som lyssnare att tycka att detta var fan det bästa du hört sen du konfirmerades (tänk Karl-bertil Jonssons Julafton, om du vill hitta referensen), och trycka på "play" en gång till.
Det gör båda skivorna bra, och "Hrimthursum" lite bättre tack vare det majestätiska titelspåret som knyter ihop allt.

"Demigod" har en trio låtar som innehåller "Xul" (med gästsolo från Karl Sanders, Nile), "Before The Æons Came" (för övrigt byggd på poeten Algernon Charles Swinburnes verk) och avslutande långa och tynga "The Reign Of Shemsu-Hor".
Det är bra, samtliga låter håller riktigt bra klass och jag veelar. 4? 5? 
Känslan är ändå att "Hrimthursum" avslutar lite starkare, och jag vill att det ska avspegla sig i poängen.
4, således, eftersom det blir betyg 5 på den andra skivan.

"Hrimthursum" har fyra låtar i sitt avslutsmoment, förutom nämnda titelspåret som är sist av allt även "Sithra Ahra", "Serpents (Beneath The Forest Of The Dead)" och "Black Hate".
Jag gillar hela klabbet, tycker det flyter ihop så snyggt alltihop. Och så toppas det som sagt av vad som kan vara bästa låten på hela skivan (trots min kärlek för "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness") - titelspåret.
En första delseger för svenskarna, minsann!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 5

ROND 5 - Bandet. Spelemannaskapet.
Lyss noga nu, barn - det är så här man spelar trummor. 
Så skulle i alla fall budskapet kunnat bli om min gamla religiösa musiklärare KP i högstadiet hade tappat konceptet och istället lagt "Demigod" på skivtallriken, för dra mig baklänges vilket spel han uppvisar på den skivan, den gode Zbigniew Robert "Inferno" Promiński! 
Såväl användandet av cymbaler som baskaggar och pukor är nästan löjligt snabbt och precis, men det som verkligen står ut tycker jag är att mitt i allt rens, mitt i smiskandet och den fullständiga tornadon av slag som han presterar så lyckas karl'n - på något sätt - spela så det svänger, och dessutom lägga in små pikanta detaljer här och där.
Såna där som man märker när man kört den här skivan ett helt knippe varv i hörlurar.
Det är, för mig, trumspelet som verkligen sticker ut på "Demigod" när det gäller hantverkskunnandet musikaliskt sett.
Man kan nästan glömma att resten av bandet levererar på toppnivå också.
Herrar Adam "Nergal" Darski (sång, gitarr), Tomasz "Orion" Wróblewski (bas) och Patryk Dominik "Seth" Sztyber (gitarr) är som en väloljad maskin, och oavsett om det handlar om att häva ur sig riff eller gitarrsolon, eller lägga fundament med basen så tar man sig an uppgiften med yttersta bravur.
Det ligger många timmar övning bakom insatsen som är "Demigod", och det är bara att tacka och ta emot för att man får ta del av resultatet.

På den nivå är inte spelskickligheten i Necrophobic, och en skiva som "Hrimthursum" vilar mer på känslan, svänget och helheten är detaljer i hur man hanterar sina instrument.
Förstå mig rätt - man gör inget fel, och jag är full av beundran över hur Tobias Sidegård (sång, bas), Joakim Sterner (trummor) och Sebastian Ramstedt & Johan Bergebäck (båda gitarr) tar sig an uppgiften och verkligen gjuter sin själ och lägger sitt hjärta i insatsen.
Det är snyggt, det är läckert framfört och det är bra.
Det räcker med lätthet till betyget 4!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 4

ROND 6 - Frontmännen
Jag har sett Behemoth och Nergal live ett knippe gånger, och han är ju helt makalös i sin roll på scen. Jag har enbart sett Sidegård fronta Necrophobic en enda gång, och även om han försöker leda sina trupper efter bästa förmåga så är han inte samma fullblodsproffs som Nergal (vilket man inte ska skämmas över, det är inte många som faktiskt når upp till polackens kapacitet live).
Allt det spelar ingen som helst roll i denna rond, för även om det är svårt så ska jag försöka att helt enkelt strunta i hur de två frontmännen för sig på scen och enbart försöka isolera deras insatser på respektive skiva - det är ju trots allt "Demigod" och "Hrimthursum" som står rättegång här, inte bandets eller frontmännens förmågor vid andra tillfällen.
Det är bra för svenska Sidegård, för jag tycker att han gör en mycket inspirerad och balanserad insats på "Hrimthursum". Det ryts, det skriks, det sjungs om vartannat - och alltid och hela tiden på ett sätt som passar väl vid just det tillfället.
Kort sagt tycker jag att han klarar av att få maximalt ur resurserna han förfogar över.

Nergal kör mindre finlir och mer brutal kraft, och han drar det reglaget så långt i botten att han på rent ursinne klarar att fånga lyssnaren och få mig som åhörare att fascineras och imponeras över insatsen. Där Sidegård spelar med mer variation så tycker jag att Nergal når samma slutresultat med råstyrka. Det Hulk kan ta på kan Hulk slå på. Det Hulk kan slå på kan Hulk döda. Typ.

På det hela taget är nog de båda sångarna/growlarna en stor anledning till att jag håller dessa båda skivor så högt, och jag är svag för både insatserna även om jag tycker att de använder lite olika metoder för att övertyga. I min värld är det ändå tal om dubbla maxpoäng!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

ROND 7 - Produktion
Ärligt talat - för mig är produktionen oerhört viktig när vi talar om extremmetal. Många är de skivor som nog egentligen är bra drunknar i en ljudbild som är för dålig för att jag ska kunna ta den till mig.
Jag vill kunna höra de olika instrumenten och detaljerna även om det är ett helvetiskt inferno som pågår. Och kunna lyssna på skivan flera gånger i sträck utan att det känns som om jag stoppat huvudet i en torktumlare full med grus.
I dessa fall tycker jag att båda skivorna lyckas ganska bra. 
"Demigod"  (producerad av frontmannen Nergal som står för i stort sett alla moment)) har en lite torrare och mer steril produktion än den ganska varma och organiska "Hrimthursum" (där bandet själva producerat, men tagit hjälp av Fredrik Folkare för mixning (vilket i sig är lite kul, eftersom Fredrik numera är medlem i bandet) och Peter In De Betou för mastering) , men i båda fallen lyckas man uppnå ett gott resultat som passar väl till den musik som presenteras.
Detaljer så som hornet som inleder titellåten på "Demigod" eller barnaskriket i introt "THe Slaughter Of Baby Jesus" fungerar som kryddning utan att tillåtas ta överhanden.
Det är ständigt musiken som står i centrum.
Och den är tydlig, distinkt och med mekanisk precision framhamrad när det gäller polackernas skiva, ett sätt som passar bandets exakta sätt att spela väldigt bra.
Det går att njuta av såväl gitarriff som trumspel utan att man tappar bort basen som fundament, med andra ord precis som jag tycker att en skiva svärtad döds ska låta.
Svenskarna har en varmare ton i sin produktion, ironiskt nog med tanke på temat och titlarna om kyla, vinter och död. Det fungerar dock mycket bra, speciellt eftersom jag tycker att "Hrimthursum" vilar mer på känsla och sväng än på rent rensande.
Ändå får ingen av skivorna maximalt poängutslag, och det beror helt enkelt på att de faktiskt kunde varit ännu bättre.
Mer dynamiska, med mer djup, vilket kanske främst framkommer om man lyssnar fokuserat på skivorna på en stereo som verkligen klarar att ta fram djup i en ljudbild.
Det blir oavgjort i denna rond!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 8 - Topp 3
...varje gång det ska skrivas en Tvekamp så undrar jag lite vilken typ av kategorier de olika ronderna kommer att bli. Det finns några fasta och relativt enkelt framvaskade sådana, så som de första fyra (omslag, inledning, mitt och slut av skivan), men i övrigt är det lite flytande och beror på dagsform och smak. Dessutom tillhör det vanligheterna att ett sådant här inlägg skrivs i flera omgångar, dvs att undertecknad plitar lite med det lite då och då innan det är klart (just den här texten i rond 8 är skriven sista veckan i november, om du undrar...), och den här gången ska vi ha med en kategori som vi inte haft förr i samband med Tvekamper. Tror jag, jag minns faktiskt inte exakt.
Vi ska kika på de 3 bästa låtarna på varje skiva, och ställa dem mot varandra. Vi ska också dela ut poäng till samtliga dessa tre låtar, så maxpoängen på denna rond är alltså svindlande 15 poäng. Det ger dessutom en bra möjlighet för er läsare att gå bananas över vilka låtar jag har valt som Topp 3 från respektive skiva...
"Demigod" topp 3:

• "Demigod". Fantastisk titellåt, och jag är så svag för det där hornet som inleder låten. Det ger mig faktiskt rysningar varenda gång, och för mig är det så här man skriver och bygger ett titelspår. Det råder liksom ingen tvekan om att det är maximalt betyg.
• "Conquer All". Riffet. Det där gitarriffet. Det är helt magiskt, och egentligen sammanfattar den här låten det mesta med Behemoth för min del. Det är hårt, det är tungt, det smiskas trummskinn och ändå lyckas man hitta en gyllene väg som gör att det är melodi och sväng mitt i infernot. Max? Såklart!
• "Sculpting The Throne Of Seth". Nä, jag väljer inte "Slaves Shall Serve", en låt som visserligen är bra men som ändå mest hamrar på med lika mycket finess som Hulken. Då gillar jag inledande "Sculpting..." bättre, speciellt med detaljen av hur den startar med gitarrplocket som tidigare nämnts, och de sköna associationer det ger mig. Förväntan. Spänning. Lycka inför vad som komma skall. Bra som fasen, men i ett sånt här sammanhang krävs förstås absolut världsklass för att man ska dra hem maxpoängen. Hårda bud, och det gör att jag nöjer mig med betyget 4:a på denna den tredje låten.

Sammantaget skulle alltså poängen på "Demigod" motsvara 5+5+4, dvs 14 poäng.
Samma hårda bedömning gäller även för "Hrimthursum", en skiva som om man tittar på de bästa tre spåren har två helt givna, medan den tredje faktiskt - i en sån här omgång - är en aning svårare att vaska fram...!
"Hrimthursum" topp 3:

• "Blinded By Light, Enlightened By Darkness". Förstås. Essensen av bandets svängande driv, där både refräng och vers sitter som en iskall IPA till en varm sommargrillning en ledig lördag. Hej maximala fem poäng!
• "Hrimthursum". Lika bra, om inte bättre, är titelspåret som avslutar skivan. Kanske är det en extra krydda, det där att man placerat låten sist och som avslutning, men jag tycker att det ger ett bestående intryck för hela skivan. Även i det här fallet kan man konstatera att det ju är såhär man snickrar ihop ett titelspår!
• ...och sist och i sammanhanget minst: "Age Of Chaos". Det är ganska tydligt, tycker jag, att när man plockar ut de tre främsta spåren så är en av skivans styrkor att den är väldigt jämn om man bortser från de två topparna. Det gör å ena sidan att skivan är kanonbra, medan det kanske blir lite låga toppar totalt sett. För att sen dessutom inte helt göra bort mig avseende vad jag skrivit och betygsatt i rond 2-4 ovan så delar jag dessutom ut en trea på den här låten, med samma stränga krav och filter som gäller för sista spåret i Behemoths topp 3.

Så, ska vi summera vinterplattan "Hrimthursum" som blir det följdaktligen 5+5+3 = 13 poäng. En aning lägre, och det känns faktiskt logiskt. Skulle man däremot ge poäng per låt så vete fasen, utan att orka gå in noggrannare på det så är min känsla att polackerna har djupare dalar på sin platta....

"Demigod" - 14
"Hrimthursum" - 13

ROND 9 - Känslan. Fingerspitzgefühl. 
I vanliga fall kanske det är fler ronder än 9, det brukar i alla fall bli tvåsiffrigt antal, men inte denna gång. Den föregående (rond 8, för den som inte kan räkna baklänges) var så lång och resulterade i så mycket poäng att jag helt enkelt inte orkar mer.
Dags att avsluta, och det görs med den godtyckliga ronden som byggs på min känsla för skivan. Fingertoppskänslan. Hur den landar i magen.
Har du orkat läsa så här långt så fattar du dessutom att jag verkligen gillar dem båda, men att det är av lite anledningar.
"Demigod" är lite av min väg in i extremmetall generellt och Behemoths sådan i synnerhet.
Det är en skiva som liksom bröt barriärerna för min del, fullständigt, och en av de första rsådana som verkligen verkligen tog sig in i mitt hjärta. Det känns ibland som om jag kan varenda trumslag, refräng och riff på plattan, och att lyssna på den är lite som det där med första kärleken. 
Den är speciell.
"Hrimthursum" håller jag oerhört högt av andra anledningar. 
Svänget. Det där ridet som nästan bara Necrophobic kan få till.
Och konceptet. Det kom dessutom i en tid när jag verkligen behövde begrava mig i svart och kall musik, strax efter min skilsmässa, och därför har den liksom nästlat sig in under huden och lagt sig tillrätta på ett sätt som bara musik kan göra.
Det är egentligen inte mycket att bråka om, i något av fallen...

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

SAMMANFATTNING
Okej. Ska vi räkna då? Denna Tvekamp är skriven i flera intervaller, och jag har när denna del av texten skrivs, inte den blekaste om hur slutet kommer att te sig. Ska jag gissa så kanske "Demigod" har en liten fördel, men det borde vara riktigt jämnt.
Så.
Adderat blir det..

"Demigod" - 50
"Hrimthursum" - 48

Ja, inte så illa gissat va? 
Seger för polska Behemoth och skivan "Demigod", men det var tajt.
Speglar nog ganska bra hur jag håller dessa skivor.
Extra roligt är det ju att de båda släpper skivor i stort sett samtidigt nu med, där Necrophobic denna gång hann lite lite före med "Womb Of Lilithu" eftersom Behemoth skjöt upp "The Satanist" till efter årsskiftet.
Och vem vet, kanske orkar undertecknad med en repris där de för returmatch under flaggan Tvekampen, vad det lider.
Just nu blir det julefrid dock.
Ett tag.
Innan vi satsar på att summera året, med sammanfattning av såväl det musikaliska som det icke-musikaliska.
God Jul! 

Tvekamp: Machine Head "The Blackening" vs "Unto The Locust"

 ...jag läste för inte länge sedan alls en intervju med Phil Demmel från Machine Head, där han höll i gitarrkliniker och berättade om hur han för en tid sedan funnit att han tappat lite av stinget på gitarr.
Att han tappat sin nyfikenhet och vilja att bli bättre, och i samband med insikten bestämt sig för att bli bättre.
Det där var inspirerande, tycker jag, så jag bestämde mig för att göra slag i en av de där sakerna jag lovat mig själv att göra men liksom inte fått tummen ur att komma till.
En Tvekamp mellan de två senaste pattorna som Machine Head har presterat, "The Blackening" från 2007 och "Unto The Locust" från 2011!

Först - jag inser att det är otroligt länge sedan vi körde en Tvekamp på bloggen, så det är väl läge att fräscha upp reglerna och förutsättningarna.
Känns som om hälften av er knappt varit med på en enda sådan... (läs mer under Arkivet så hittar du ett gäng Tvekamper!)
I ett knippe ronder kommer vi att ställa de två skivorna mot varandra. Ronderna är allt från omslag till hur singlarna fallit ut, och sedan tilldelas respektive skiva ett godtyckligt antal poäng av mig. Skalan är 1-5, och i slutänden summeras dessa poäng för att framställa en vinnare.
Inte sällan har jag en misstanke innan jag börjar skriva avseende vilken skiva eller grupp som kommer att avgå med segern, och inte sällan visar det sig att jag faktiskt har... fel. 
Eller att skillnaden mellan dem är hårfin, snarare än det ganska stora gap jag hade för mig.
Alltså - i detta fall är nog min känsla att "The Blackening" kommer att ta hem spelet ganska enkelt, men vi kastar oss ut så får vi se var vi hamnar!

ROND 1 - OMSLAG
Detta brukar vara första ronden, och det håller jag fast vid. Anledningen är relativt enkel, det är det första som möter lyssnaren, den första kontakten med skivan. I detta fall finns förstås flera olika varianter av omslaget (digipackar och annat), men det vi håller oss till är originalen som finns avbildade i toppen av detta inlägg. Och då är det faktiskt en jordskredsseger för "The Blackening", det är ett sobert, mörkt och närapå klassiskt omslag medan "Unto The Locust" fråntas av en.. ja.. halvdassig monsterinsekt. Antagligen en gräshoppa (locust), förstås, och jag brukar ju gilla att omslaget kopplar ihop med skivan eller musiken. 
Men kom igen. Det där är inte snyggt...

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 2

ROND 2 - Den långa första låten
Båda skivorna startar med långa spår. Den tidigare plattan har "Clenching The Fists Of Dissent" på dryga 10 minuter och den senare skivan svarar med 8,5  minuter "I Am Hell (Sonata In C#)". Det är förstås ett lite udda sätt att inleda på, och kanske inte speciellt traditionellt, men jag gillar det. Det talar om att detta, mina vänner och lyssnare, är inte musik som skall tas lättvindigt - men om du ger oss uppmärksamhet och satsat på den här plattan så ska du bli rikligt belönad. Båda låtarna är dessutom väldigt bra, förstås ett kriterium för att det ska funka att inleda en skiva med så långa spår (vore de tråkiga så skulle det ju enbart skrämma bort potentiella lyssnare!).
Båda låtarna är riktigt bra, och jag lägger dem på en betygsfyra båda två, men kan notera att jag nog anser att de hör hemma i varsin ände av det spektrumet, med "Clenching The Fists Of Dissent" som en starkare låt än sin motståndare.

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 3 - Den första singeln
 Jo. I vanliga fall har Tvekampen kört paketering av inledning, mellanparti och avslut - men denna gång går vi lite annorlunda till väga. Det blir lite nedslag i separata låtar till att börja med, och efter inledningsspåret är det dags att titta på hur den första singeln på respektive skiva står sig. "The Blackening" har "Aesthetics Of Hate" som första singel, och "Unto The Locust" valde "Locust". "Aesthetics Of Hate" har egentligen störst värde för sin text, då det är ett svar på en artikel från William Grim, i vilken han hävdat en lång rad oförskämdheter om Dimebag Darrel, (exempel på citat innefattar uttryck om Dimebag som "an ignorant, barbaric, untalented possessor of a guitar") och att det var lika bra att han lämnade jordelivet.
Låten är bra, inte tu tal om det, men jag tycker att den faktiskt får stryk mot "Locust".
De är olika i stil, men den senare har en härlig dynamik som gör att den är väldigt hållbar.
Betygen hamnar därmed på precis omvänt mot förra ronden, alltså fyra på båda låtarna - men denna gång med "Locust" som den starkare i leken.
Även om jag anser att de är väldigt bra så är trots allt ingen av dessa låtar fullständiga fullträffar, och ingen av dem är de bästa på respektive skivor - så femmorna lyser med sin frånvaro...

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 4 - Balladen
....alltså, en del saker får man ta med en nypa salt, så som denna rubrik. Det är kanske inte, per se, en klassisk ballad vi pratar om såtillvida att den påminner om något som Bon Jovi skulle stå som avsändare på, med lång schamponerat hår som böljar i vinden medan man sjunger om kärlek.
Det är snarare en ballad sprungen ur thrash, med mörk botten och en underliggande strömvirvel av ilska vi pratar om.
Den svarta skivan har "Now I Lay Thee Down" som sin representant (tillika plattans andra singel, för den som noterar allt på Wikipedia) medan den grönsvarta svarar med "Darkness Within" (också det den andra singel fast från den skivan).
Båda är helt fenomenala låtar, och egentligen är det inte mycket att säga.
Det är dags att maxa poängtalen!

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 5

ROND 5 - Resterande låtar
Nåväl. Nu har vi alltså plockat ut 3 av skivornas 8 respektive 7 spår. 
Låt oss samla övriga låtar och helt enkelt kollektivt bedöma hur de står sig!
"The Blackening" kompletterar sin låtlista med: "Beautiful Mourning" (för övrigt en låt man kan spela i Guitar Hero), "Slanderous", "Halo", "Wolves" och långa avslutande "A Farewell To Arms". Gosse - det är en lista som sparkar stjärt! "Halo" är ju exempelvis så bra att det är närapå kriminellt, och det är när man ser alla låtar uppradade som man inser hur fruktansvärt jämn och bra den här plattan är. A future classic, och en given 5:a i min bok.
"Unto The Locust" har förutom de tre spår som redan specialgranskats följande setlista: "Be Still And Know", ""This Is The End", "Pearls Before The Swine" och "Who We Are".
Det är förstås bra (hey, vi pratar ju ändå om Machine Head, något annat vore ju faktiskt nästan otänkbart...), men det håller inte samma extrema kvalitet som föregångaren.
Det blir också tydligt när man ser alla spår uppradade såhär, speciellt med lite tid på nacken så framstår 2007 års platta som ramstark om man jämför med den från 2011.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 4

ROND 6 - Produktion
Ärligt talat, det är inte helt enkelt att utröna vem som egentligen har gjort vad gällande produktionen på de här skivorna. Kollar man Wikipedia på ex "Unto The Locust" så står Robb Flynn för produktion och mixning, Juan Urteaga för mixning och engineering samt Ted Jensen för mastering. På skivan står det att Flynn tar störst plats - men hur vet man hur det egentligen gick till och vem man ska tacka för ljudet och slutprodukten?
Lättare sagt än gjort, vill jag påstå.
"The Blackening" har enligt wikipedia Flynn som producent,Matt Hyde och Colin Richardsson på mixning och Mark Keaton listad som engineering.
Överlag är min känsla på båda skivorna att det är Flynn som haft en idé och en vilja om var man är på väg, men att det faktiskt är ett lagarbete som gett slutresultatet.
Fast det spelar ju egentligen ingen roll för ronden och dess poäng - här är det känslan i produktionen som står i fokus.
Jag tycker att "The Blackening" har en aningen skitigare ljudbild än sin efterföljare som känns mer ren. Det är mer.... ja... luft, i "Unto The Locust", men ändå känns det som om det är mer Machine Head i "The Blackening". Där ligger ilskan mer på lur, där är stämningen mer förtätad.
Men båda är bra.
Jag kan inte bestämma mig för vilken som är bäst eller vilken jag gillar mest, men helt klart ger båda skivorna mig fina stunder och jag kan strecklyssna dem på hög volym om jag vill - utan att bli "trött" i öronen.
Och det vill man ju.
Strecklyssna. På hög volym.

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 7 - Bandet
Minst sagt viktigt - hur är bandets form egentligen?
Och vilka är med i bandet?
Samma personer, är svaret. Givetvis är det frontmannen Robb Flynn som hanterar sång och gitarr, samt gitarristen Phil Demmel som hanterar många solon (jag menar, det var ju till och med han som inspirerade undertecknad att faktiskt plita ner dessa rader!) som står oftast i fokus, men man ska inte glömma rytmsektionen. Ryggraden. Dave McClain piskar skinn för glatta livet och Adam Duce lägger en följsam basgång.
Utan dessa herrar skulle inte gitarristerna kunna glänsa - för oftast är det så fallet är.
De glänser, och om man skulle räkna det totala antalet fläskiga mördar-riff eller gnistrande solon som befolkar de här två plattorna så undrar jag hur många man skulle komma upp i.
En ansenlig mängd, minst sagt, då det är det bestående intrycket.
Min känsla är ändå att "The Blackening" har mer hjärta än hjärna i sig, och att även om den i slutänden är perfekt lagd så har den inget av känslan att man sökt perfektion i sig.
Det kan jag däremot känna lite ibland med "Unto The Locust", trots att jag nog tror att bandet är ännu snäppet vassare rent tekniskt.
Där har ändå fördelen gått till hjärnan snarare än hjärtat, och man har verkligen försökt (....visst, till viss del även lyckats) göra en dunderstark skiva.
Men jag är ju, som ni kanske vet, stark för när konst kommer från hjärtat, och när band verkligen spelar skiten ur sig i någon form av "strid-för-livet"-kamp.
Därför dessa betyg.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 4

ROND 8 - Arvet
Närapå sista ronden nu. Orkar inte hålla på i en evighet helt enkelt, och jag skulle vilja ta en lite udda rond. Arvet heter den, och det är inget annat än ett fullkomligt godtyckligt försök att se in i framtiden.
Bandets debut "Burn My Eyes" har i efterhand kommit att tillskrivas stor betydelse för genren och den hårdare gitarrbaserade metallen i stort. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är för den plattan man kommer att bli ihågkommen när det - långt från nu - till slut blir dags att lägga guran & solbrillorna på hyllan och dra sig tillbaka?
I think not.
Så vilken av dessa två eminenta skivor skulle kunna ta den platsen - eller finns till och med just den skivan ännu i framtiden?
Svaret är - "The Blackening".
Jag tror personligen inte (även om jag förstås hoppas!) att bandet kan toppa den helheten, eller att man kan leverera en skiva som tar dess placering som klassiker.
"Unto The Locust" är en fantastisk skiva, den spöar faktiskt debuten så det stänker om det - men den följer på en urstark skiva som definierade Machine Head som ett av de stora banden i den moderna metallen. På samma sätt som "South Of Heaven" är en fantastisk skiva som alltid kommer att stå i skuggan av "Reign In Blood" ur ett betydelseperspektiv så lämnar "Unto The Locust" ett mindre arv efter sig än "The Blackening".
Oavsett faktiskt kvalitet på skivan så kan den till och med bli relativt bortglömd i bandets diskografi om 30 år.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 3

ROND 9 - Känslan
Jojo. Ni har förstått vid det här laget, eller hur?
Den absolut sista ronden (måste göra saker, måste fixa och dona!) i denna Tvekamp ägnas åt min känsla för plattan, och det blir förstås oundvikligt så att delar av dessa poäng redan avspeglat sig i rond 8. Om man ser ur ett historiskt perspektiv.
Ska vi ta min egen känsla så beskriver jag det nog enklast som så att det alltid är "The Blackening" jag petar in i spelaren när jag vill lyssna på Machine Head. Det är aldrig "Unto The Locust", såhär något år efter att den kom.
Jag kan inte ens räkna antalet kilometer jag promemerat eller sprungit med "The Blackening" som sällskap i lurarna, och ska jag lista de 10 bästa plattorna som kom under första decenniet detta årtusende så känns den självskriven.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 3

SAMMANFATTNING
Oooookelidokeli, låt se. Känslan var jordskredsseger till "The Blackening", och inget under resans gång har egentligen fått mig att ifrågasätta det. Möjligtvis inser jag att topparna på "Unto The Locust" är väldigt väldigt bra (bättre än vad jag mindes, nästan), men att den faller på helheten när de två plattorna jämförs.
Nåväl - såhär blev summan:

"The Blackening" - 42
"Unto The Locust" - 33

Utklassning. Och då ska man ha klart för sig att båda plattrona faktiskt är riktigt bra (så bra att "Unto The Locust" förärades med en betygsfemma när jag recenserade den...).
Det säger en del.

Hur som helst, det var skönt och kul att skriva den här Tvekampen.
Tack Phil, för inspirationen!

Tvekamp: Van Halen "1984" vs Whitesnake "1987"

Tvekamp. Det är så där sporadiskt förekommande, egentligen skulle jag nog vilja skriva en hel del sådana men det är en rätt så krävande sak. Tar tid och en del kraft i anspråk. I alla fall i vanliga fall, den här gången kommer vi att ställa två stycken skivor mot varandra som redan haft sin tid i glansen i serien Remasters, och det är dessutom två skivor som jag nästan kan garantera att alla ni som läser den här bloggen har hört.

Det betyder att mängden text kanske blir aningen mindre än i vanliga fall när vi laddar upp med en Tvekamp, och att det framförallt är ett mindre jobb att skriva den. Tror jag, så här innan jag börjar, vi får väl se hur det slutar med den saken. En sak som jag i alla fall inte vet är hur det ska sluta avseende segrare eller inte segrare, helt enkelt eftersom det är två skivor som jag gillar skarpt.... och det är två skivor med årtal som titel. Egentligen kom sig Tvekampssuget mellan dessa skivor eftersom jag läste på Facebook att Jarno (A Fair Judgement) med vänner skulle ha Hårdrockskväll och där en av kategorierna var årtalet 1987, och jag ansåg att just Whitesnake-skivan med samma titel var självskriven. Kanske skulle man orka göra en Tvekamp mellan åren i sig, men då blir det en större apparat och det orkar jag inte riktigt med. Ni får nöja er med detta, och det är ju inte illa ändå tycker jag. ”1984” av Van Halen eller ”1987” av Whitesnake?

Då så. Sista noteringen då - de versioner som jämförs är nästan de två remastrade varianterna som tidigare varit med i Remasters-serien.
Nästan.
Men inte helt.
"1987" har nämligen den egenheten att den versionen har kastat om låtordningen. Man inleder inte med "Still Of The Night", man har strukit "Don't Turn Away" och det är allmänt ingen ordning alls. Jag är lika frigjord som the next guy, men där går gränsen.
Ska det jämföras sammansättning av skivan så MÅSTE det ju vara den klassiska ordningen, inget annat duger.
Däremot finns det ju en kort Rond som handlar om ljud. Där har jag valt att ta de remastrade versionerna i båda fallen, för att ändå lite ordning på det...

Rond 1 – Omslag

Vår vana trogen startar vi Tvekampen med den första anblicken, det som möter ögat. Omslaget. Som vanligt delas poäng ut i skalan 1 till 5, där 5 är toppnoteringen, och alla ronderna summeras mot slutet. Den första ronden är också ganska enkel att sätta på poängkartan, vill jag påstå. Jag anser i och för sig att de båda omslagen är relativt klassiska, men måste samtidigt erkänna att Whitesnake svarar för en rätt trist sak – speciellt i jämförelse med vad man presterat tidigare (jämför ”Saints & Sinners” med detta, till exempel, så ser man vad bandet egentligen är kapabla till...). Van Halen briljerar här, detta omslag är ett sånt där som står ut när man tittar tillbaka på skivhistorien, och jag gissar att det nästan inte finns någon rocker som inte sett omslaget och kan placera det. Härligt passande dekadens och uppkäftighet!

”1984” – 5

”1987” – 2

Rond 2 – Inledningen

”1984” har nio låtar, om man räknar med inledande introt/oljudet som också är titelspår. Enkelt fördelat ger det alltså tre spår i vardera fasen inledning, mittparti och avslutning, och av dessa tre faser är inledningen den klart starkaste. Jag gillar faktiskt oljudet ”1984”, det ger mig nostalgiska vibbar och minnen, och jag tycker det övergår snyggt i en av världens mest sönderspelade låtar, ”Jump”.  Ändå sätter den låten alltid ett flin i fejset på mig, och eftersom trion som inleder skivan kompletteras med finfina ”Panama” så är det faktiskt max poäng på Van Halens start på plattan. Fortfarande, efter alla dessa år och alla dessa spelningar, så håller det! Whitesnake då. ”1987” innehåller 11 spår, så där får vi fördela efter bästa förmåga och hamnar i 4 spår på inledningen, 3 i mitten och 4 i avslutningen. Det känns väl symmetriskt och bra, och tittar man då på just inledningen så är det ”Still Of The Night”, ”Bad Boys”, ”Give Me All Your Love” och ”Looking For Love” som ger laguppställning, så att säga. Personligen tycker jag inte det finns så mycket mer att säga heller, de låttitlarna säger det mesta på egen hand.

”1984” – 5

”1987” – 5

Rond 3 – Mittpartiet

Här fortsätter jänkarna inte lika starkt. Relativt anonyma "Top Jimmy" och "Drop Dead Legs" gör "Hot For Teacher" sällskap, och totalt sett är det förstås ett rejält kliv neråt efterden briljanta inledningen. Jag skulle vilja säga att det är det sistn'mnda spåret som håller sektionen uppe, men ändå. 3? 3!

Britterna (om man nu fortfarande kan kalla dem vid det här laget i deras karriär, de har ju liksom glidit in i amerikaniseringen...) svarar starkare.  "Crying In The Rain", "Is This Love" , "Straight For The Heart" och "Don't Turn Away" . En helt annan jämnhet, en helt annan nivå, och även om man kan skratta lite åt lyriken (det är ju faktiskt mer hjärta och smärta än vad dansbanden klarar av att prestera) så är det verkligen inget fel på låtarna. Klassiker hela högen, och jag vill utdela närapå full pott trots att kanske "Don't Turn Away" inte är dte starkaste spåret bandet presterat.

"1984" - 3

"1987" - 4

Rond 4 - Avslutningen

"1984" avslutas med trion "I'll Wait", "Girl Gone Bad" och underskattade och ganska svarta "House Of Pain". Bättre än man tror när man ser titlarna, men ändå rätt långt från de höjdpunkter som Van Halen ändå är kapabla till. Festrock av ordinärt slag, till slut.

"1987" svara med knippet "Children Of The Night", "Here I Go Again -87" och "You're Gonna Break My Heart Again". Mästerligt, förstås, och inte mycket att fundera om. Låtmaterialet är verkligen förstklassigt!

"1984" - 3

"1987" - 5

Rond 5 - Monsterhiten

Det finns väl ingen som inte har hört Van Halens "Jump". Stundtals sönderspelad, spridd i alla möjliga och omöjliga sammanhang så är det nästan sinnebilden för en riktig monsterhit. Det går nästan inte att tänka på bandet utan att tänka på låten - och, vänner, det luriga tycker jag är att låten faktiskt fortfarande, efter alla dessa år och varv, klarar av att sätta ett leende i ansiktet på undertecknad. Snyggt!

Whitesnakes svar är en av de låtar som räknas som det årets bästa - och som av bandets ledare David Coverdale beskrivits som den ultimata Whitesnakelåten med sin lugna start och sin episka avslutning. Ironiskt nog är det även en låt som egentligen inte kommer från den här skivan, utan som såg dagens ljus på tidigare "Saints & Sinners".

ja, vi pratar om "Here I Go Again -87", som nådde förstaplatsen på USA-listan och väl får räknas som än monsterhit även den. Den kanske inte är riktigt lika intimt förknippad med bandet som Van Halen/Jump-kopplingen är, men det är en bättre åt i sig. Tycker jag.

Topp på båda, förstås!

"1984" - 5

"1987" - 5

Rond 6 - Bandet

Det är ju Van Halens klassiska sättning som står för leveransen. Eddie och Axel Van Halen, Michael Anthony och David Lee Roth var en perfekt mix när det begav sig, och man hade rätt bra stabilitet i bandet trots de snabba framgångarna och (framförallt frontfigurens) partajjande framtoning. Eddies gitarrspel lyfte nästan på egen hand en helt ny gitarrspelande generation (många är de som anger "Eruption" som anledning till att man plockade upp guran från första början, även om just den låten inte finns på den här plattan...), och jag tycker att rytmsektionen med brorsan Alex Van Halen samt Anthony är finfin. Att Eddie bröt med Anthony så småningom var en miss, och jag tror att det är den sistnämnda som kan gå med högburet huvud... men det är en annan historia.

Bandet är i alla fall väldigt väl sammansatt, med precis rätt fond för att låta David Lee Roth spexa i framkant. Det är, trots yvigheten och livsglädjen som är så närvarande på den här skivan, en balans i bandet.

David Coverdale har den här gången med sig parhästen John Sykes som stark man. Han hanterar gitarren med absolut ackuratess, medan övriga medlemmar är mer anonyma. Neil Murray hanterar basen, Aynsley Dunbar trummorna, och det var väl lite så det var för just Coverdales band då. Roterande medlemmar. Här har han dessutom lite gästspel av Don Airey på keyboard, Adrian Vandenberg, Dann Huff och Vivan Campbell som kommer in och lägger lite gitarr för att addera röran. Visst gör de allt bra, men det är ju inte stabilt, liksom.

Det är bara Sykes (du har väl koll på bland annat Blue Murder-plattan den mannen står bakom?) och Coverdale som är motorn och kreatörerna.

Allas insatser är bra, men det kan förstås inte bli full pott för sådan obalans i bandet.

"1984" - 5

"1987" - 4

Rond 7 - Frontmännen

David vs David. Ingen Goliath i sikte, men ändå två jättar på scen.

Det går liksom inte att komma runt dem om man vill titta noggrannare på akterna och dessa skivor i fråga. 

David med Lee Roth i efternamn är spexaren, showmannen. Han kanske inte har den bästa sångröst du hört i hela ditt liv, men det går inte att förneka att det passar väl till musiken.

Jag kan faktiskt, spontant, inte komma på någon annan sångare som har en bättre match just där, just då.

Det är lite tvärtom med Coverdale. Här, vid den här tiden, smiskar han ju fan nästan alla sångmässigt. Det är lätt att glömma det när man ser och hör det kraxande karl'n numera står för, men då.. herrejisses, vilken pipa! Visst är han också en erfaren och stor showman och frontfigur som leder bandet på scen, men det är inte samma "over the top" som med namnen i Van Halen. Ändå. Två giganter, faktiskt, och jag är helt övertygad om att dessa båda skivor inte alls nått de framgångar man faktiskt nått utan att just dessa två herrar varit inblandade.

"1984" - 5

"1987" - 5

Rond 8 - Ljudet

Dags att återupprepa då, det är de remastrade versionerna som skärskådas här, och här ska jag vara ganska fåordig.

jag gillar båda, men på olika sätt.

"1984" har en klarhet och lekfullhet som jag tycker passar bra till låtmaterialet.

"1987" har lite tyngd i sig och känns påkostad, om än lite daterad. Det passar ändå bra till låtmaterialet här med. Helt klart oavgjort.

"1984" - 4

"1987" - 4

Rond 9 - Skivans vikt

Ja, inte vikt i gram då, utan skivans vikt i hårdrockshistorien.

Vad har den, egentligen, spelat för roll?

Van halen slog ju faktiskt igenom med sin självbetitlade debut, inte med den här given. Och Whitesnake var förstås etablerade redan innan, även om det kanske var denna platta som vann Nordamerika för dem.

Rent krasst är nog viktigheten för "1984" intimt sammanknippad med superhiten "Jump". Och den har haft enorm betydelse för hårdrocken, vill jag tro. Den har lurat många ovetande ungdomar in i en spiral av eskalerande hårdhet, musikaliskt, vill jag tro.

Ändå. Skivan "1984" är viktig, men inte helt avgörande. Det är inte en "Back In Black", "Paranoid" eller "Number Of The Beast".

Det är ju inte heller "1987", i ärlighetens namn. Whitesnakes fans är dessutom delade i två läger, de som gillade bandets mer bluesiga sound som fanns innan och de som vanns med den här skivan (dragit till sin spets då, det finns förstås massor av fans som jag, som gillar båda varianterna). Här är det mer kommersiellt 80-tal, mer anpassat för arenor, och det är väl kanske anledningen till att låtarna fortfarande spelas live (fast sångaren kanske egentligen inte klarar av att sätta tonerna längre...), och jag tycker att skivan placeras ungefär på samma nivå i vikt. Aningen lägre kanske, men ändå på samma platå. 

Verkligen inga dussinskivor ändå, någon av dem.

"1984" - 4

"1987" - 4

Rond 10 - Min känsla
Jaha vänner, vi är framme vid den sista ronden.
Den där jag försöker beskriva lite av det där luddiga med skivorna. Hur de står hos mig.
Van Halen har en speciell plats eftersom min äldsta kille verkligen går igång om pappa spelar just "Jump", och det är svårt att racka ner på den känsla som infinner sig när man ser ens förstfödda rocka loss järnet i ett vardagsrum.
En sån skiva kan man liksom inte annat än att se på med varmt hjärta.
Ändå, jag har själv fantastiska minnen till den, men inte hela skivan.
Jag minns ju mest A-sidan, från den tiden när min morbror hade den på vinyl, och därför stannar den här rondens poäng på 4.
Vitorm däremot... där är det fullständig frigörelse som gäller för mig.
-87 gick jag precis i sjuan, men inte tror jag att den kom till min kännedom förrän senare inte. Vill minnas att det var en kille vi kallade Rocky (som hade dubbla träningsbrallor för att han fått för sig att han hade smala ben... ingen annan tyckte ju det, men det är en annan historia, det där med hur man uppfattade sig själv i högstadiet) som introducerade den, men ändå.
Jäklar, vad jag har spelat den.
Den gamla versionen, med rätt ordning på låtarna...

"1984" - 4
"1987" - 5

Sammanställning
 Okej, vad tror ni då?
Det känns väl, under resans gång, som om den nyare skivan har tagit några poäng fler lite här och där, och torde ha ett övertag, men låt oss räkna samman:

"1984" - 43
"1987" - 43

???
Va?
Oavgjort?!?
Vad fan?
 Det trodde jag inte på en miljon år, varken innan eller under tiden jag skrivit.
Trodde nog att Whitesnake skulle avgå med segern i kampen mot Van Halen, men det är ju inte första gången som en sådan här skärskådning ger överraskande resultat för undertecknad. Man tror man vet, men egentligen...

Nå. Tydligen är de lika bra, "1984" som "1987".
Märkligt!