Julklappstips: recensioner av Soen, Wintefylleth, Whitesnake och Maahlas!

Jajamen, vi närmar oss jul - och som vanligt är det Werock som bjuder på julklappstips!

Undertecknad har 4 recensioner, Fredrik och Martin bidrar med varsin (Witherscape och Solstafir) så för dig som letar bra gåvor finns det redigt fin läsning att bita i.

För egen del innebär de fyra plattorna en väldig spännvidd.
Soen är bättre på sin uppföljare "Tellurian" än vad debuten var, tycker jag nog, och Whitesnake får mig att minnas de gamla goda åren (ja, -84, för att vara exakt...).
Winterfylleth fortsätter vara en fantastisk black metal-vän, och går från klarhet till klarhet medan nya norska Maahlas överraskar med bra dödsthrash.
Idel höga betyg, oftast 8 av 10 - och väl värda detta.

Bara att klicka sig in på Werock och läsa!
 

1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Bästa versionen av "Mistreated"?

Hemma hos Rebellängeln finns ett inbyggt logistiskt problem.
På övervåningen finns mitt rum där skivorna bor - och stereon bor på undervåningen.
Det är förstås ett problem modell "i-land", men det får rätt ofta till följd att jag hämtar ner ett knippe plattor jag är sugen  på att spela, och att dessa körs på mer eller mindre repeat en vecka innan jag masar mig upp för att byta uppsättning. Det brukar bli allt från två till tio skivor åt gången som får spelas i "finstereon" hemma (därtill kommer förstås allt som spelas i bilen och iPod och så vidare, men det är en annan femma).

Denna långa inledning av meningslöshet har den senaste veckan mynnat ut i att skivan på bilden här ovanför har regerat när det gäller speltid.
Rainbow "Live In Munich 1977".
Det är ett skapligt band på scen,l Ritchie Blackmore - Ronnia James Dio - Cozy Powell - Bob Daizley - Dave Stone, och ljudbilden är riktigt skön.
Detta är dessutom från den tiden då bandet i ena vändan kunde lira en ganska distinkt och rakt hållen "Kill The King" för att sedan fullständigt låta inspirationen flöda och spela improviserade jam som gör en låt som "Man On The Silver Mountain" nästan 15 minuter lång.
Allt som allt är det en dubbelskiva men bara 8 låtar (+ ett intro, men det räknas väl inte?), så ni fattar att det är ganska mycket fokus på instrumentala partier som fyller ut tiden.
Den här skivan har faktiskt - av någon outgrundlig anledning som jag inte är säker på själv - inte medverkat i serien Live!, men det spelar faktiskt ingen roll.
Den är riktigt bra, och du behöver ett ex i din hylla.
Så.
Med det sagt... låt oss närma oss vad rubriken på det här inlägget frågar.
Anledningen till inlägget över huvud taget.
Som spår nummer två (ja, tre om man räknar med introt men då är vi ju där igen: det räknas egentligen inte!) ligger nämligen mästerverket "Mistreated".
10.00 lång i den här versionen, och kanske kanske är det här den bästa versionen som finns bevarad i inspelad version.
Jag tycker att det är intressant att gräva lite i, för den här låten har ju en bakgrund som gör att den dyker upp i mycket spännande varianter.
Den är skriven av Blackmore och David Coverdale tillsammans, och dyker upp första gången på Deep Purples fantastiska platta "Burn".
Då får man en sånginsats av en ung Coverdale som i stort sett sjunger brallorna av samtiden. Kan man tro.
För jag undrar om inte Ronnie James Dio på just den här tagningen mästrar Coverdale?
Eller så är det kombinationen av sången och att bandet är inspirerat som gör det, men..
...min känsla är att detta är så själfullt och träffsäkert att det är rent av löjligt.
Och just "Mistreated" är ju en låt som gjorts live fler än en gång, av fler än en riktigt bra sångare. 
Whitesnake har en fin version på "Live...In The Heart Of The City" från 1980, men den står sig ändå ganska slätt mot den här versionen tycker jag.

Rainbow från 1977.
Är det den bästa "Mistreated" som spelats in?
Jag tror baske mig det!
 

Recensioner på Werock - Whitesnake & Sammy Hagar

 

Du vet ju hur det var ett tag.
Werock var nere. Kaputt. Fel i PHP, för er som vet vad det betyder.
Nu är sidan tillbaka på spår, och eftersom det är månadsskifte så innebär det att man publicerat recensioner i vanlig ordning, ganska många sådana också.
Du får läsa om Satyricon, Tyr, Carcass, Huntress och Cult Of Luna exempelvis, och för egen del har jag bidragit med tyckande om två plattor.
Whitesnake "Made In Britain/the World Record" som är (ännu en...) liveskiva med David Coverdale och hans suveränt tajta band, samt Sammy Hagar "Sammy & Friends" som är en platta där huvudfiguren firar 40 år som artist och det med en klackspark tillsammans med diverse inbjudna kompisar.
Med andra ord - väldigt olika skivor, och ingen av dem enligt formatet "klassisk studioplatta".
Förutom att fun dera på det där med hur ofta Whitesnake släpper liveskivor (det är en del av recensionens våndor, kan jag avslöja) så kan man konstatera att jag ju gillar liveskivor överlag och därför är mottaglig.
Dessutom har jag utsatt Sammy Hagar-skivan för ett av mina test, jag har delat den vidare till en f.d arbetskompis som brukar vara bra på att svara omdet svänger eller inte.
Detta svängde, i hans bok.
Det svänger rätt bra i min bok också.

Alla recensioner på Werock.se!

Nå... vi skriver alltså första oktober idag, och när som helst kommer väl redaktör Bench med det där mejlet.
Om att det är dags att fila på årsbästalistan. Det lär väl vara deadline på julafton, precis i vanlig ordning, och jag lär väl få ont i magen och ångest i vanlig ordning.
Hur placerar man inbördes de starkaste skivorna så här långt i år?
Ja, jag pratar om Anciients "Heart Of Oak", Kongh "Sole Creation", Satyricon "S/t" och Soilwork "The Living Infinite" (i alfabetisk ordning).
Det är de fyra starkaste korten om man verkligen sorterar hårt, tycker jag.
Men i vilken ordning de ska placeras är ju helt omöjligt att säga.
Och efter dessa är det full huggning. Som vanligt.

Eftersom jag ändå har lite tid till godo nu innan denna lista ska sammanställas är det lika bra att fråga här och nu:
Vilka skivor får man absolut inte missa i år?

Citatet: David Coverdale, Whitesnake

Okej - jag förstår att du har längtat... men nu är längtan över!
Citatet, fordom kallat Veckans Citat, är åter - och det med en pik till en av mina hjältar.
jag håller som bäst på att knackar på en recension av Whitesnakes liveplatta "Made In Britain/The World Record", och en av utmaningarna är att förhålla sig till det faktum att herr Coverdalefullständigt tappat koncepten över hur ofta man egentligen får släppa liveplattor.
Alltså - jag älskar liveskivor, jag älskar Coverdale och Whitesnake, men.. för det första så saknas det ju inte direkt just sådana alster i katalogen för det bandet, och för det andra så släppte man ju för bara 3 (!!) månader sen en i stort sett likadan liveskiva med det tveksamma namnet "Made In Japan".

Hur recenserar man då?
Med utgångspunkt enbart från den skiva man spelar för tillfället, eller som en del i denna kavalkad av liveskivor?

Därför är det lite extra kul att kunna bjuda på följande citat, hämtat ur fantastiska boken "Sex, Droger och Tinnitus - Satansverserna" av Klas Ericsson:

"Det är fegt att spela in liveskivor"
David Coverdale.

Jojo.... den som sa det han var det.
Äh, vafan, vi tar en till såhär i säsongsstarten, som också är lite aktuell när man hör en del av de sånginsatser som min hjälte presterar (eller kanske misslyckas med att prestera) på sentida liveinsatser:

"Jag har ett väldigt brett register som sångare.
Särskilt för att vara någon som mest skriker."
David Coverdale

Sådärja. Då var vi igång med Citatet för hösten!

Recensioner: Immolation, Jorn...

Månadsskifte! Halvårsskifte! 
Som vanligt manglar Werock på med nya recensioner (främst är det redaktören Bensch som är lokomotivet, han har en enorm förmåga att hela tiden sätta ny musik i öronen och sedan bena ut det han hör i text, utan uppehåll och som en maskin... i sanning imponerande, faktiskt) i samband med just månadsskiften.
För egen del är det dubbla spännande släpp som avhandlas.
Amerikanska Immolation med vad som bara kan beskrivas som årets bästa dödsmetallgiv så här långt, samt massproducerande Jorn med skivan "Traveller", typ bandets 8:e album eller så. Denna gång har han fått lite ny luft under vingarna och nya låtskrivarpartners, så det är en rätt svängig historia norrmannen bjuder på.

Kollegorna har dessutom lagt tid på akter som Queensryche (det utan Tate), Darkane, Bloodlit och Hacride. Ett spretigt, charmigt och spännande fält, alltså.
Werock.se.

Där det händer, varje månadsskifte.

Och, när det gäller halvårsskifte så ska jag faktiskt inte orda så otroligt mycket om det. Det blir ingen "bäst så här långt" eller någon form av sammanställning på så sätt.
Istället ska vi kika in i kristallkulan och se vad kommande halvår bjuder på. 
Jag gissar att...

• Watain och Behemoth sparkar röv med sina respektive släpp "The Wild Hunt" och "The Satanist". (läs mer om just Watain-plattan här - tack för tipset Kim!)
• Satyricon försenas och inte släpper nytt i år
• Elitserien, eller SHL som de nu hittat på att de ska heta, drabbas av hockeyfeber tack vare nykomlingarna Leksand och Örebro
• Whitesnake släpper ett till livealbum, med samma band, samma låtar och på samma skivbolag som de två "Made In Japan" och "Made In Britain". Det nya albumet heter Made In The U.S" och saknar helt mening.
• Rebellängeln hittar nya band att förälska sig i, och spräcker alla budgetar när det gäller investeringar i skivor. Priset blir högt, då hustrun vinner vadslagningen för tredje året i rad, denna gång i förkrossande stil...
• Record Madness tar ny fart efter festivalsäsongen, och Stones samt undertecknad hinner med en sisådär 4-5 bokstäver var.
• Opeth påbörjar inspelningen av nytt material. Ingen vet var det kommer sluta.
• Ytterligare mer eller mindre obskyra - och till största delen rätt usla - band från fordom gör comebackskivor för att få spela 45-minutersgig i eftermiddagssolen på Europas festivaler.
• Sverige misslyckas att kvalificera sig till Fotbolls-VM. Avgå alla!
• Graveyard är slitna efter hårt tempo med turnerande och skivor. De aviserar en paus innan de ska påbörja inspelningen av nästa album.

...eller, jag har ju egentligen ingen aning. Den som lever får se.
Till dess - missa inte recensionerna på Werock!

Things that make you go "hmmm..."

Du vet.
Ibland serverar världen ett knippe saker som man bara kan notera och för sitt egna stille sinne notera att "jaha, det var fan", alternativt "hmmm...exakt hur tänkte de där?".
I sviterna av förra veckans sjukdom så är detta ett inlägg i den andan.
En samling av saker som får mig att tänka just så. Bra och mindre bra.

The Devil's Blood har kommit med sitt tredje fullängdsalbum. "III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars". Det smög sig på, tycker jag.

Jag läste inget i förväg, såg inga promos eller hörde det skvalpas om plattan innan den helt plötsligt landade. Förra skivan "The Thousandfold Epicentre" var en besvikelse för min del, speciellt med bandets extremt starka karriärinledning med både EP'n "Come, Reap" samt den lysande debuten "The Time Of No Time Evermore".
Nya skivan?
Har bara ett enda varv med den ännu, men den verkar ju inte så lite flummig. Tyvärr. 
Inleder exempelvis med 22 minuter långa "I Was Promised A Hunt"...
Kolla in plattan på Spotify själv. Full recension att vänta dock.

Nu: soppan om Queensryche. Saker som får en att verkligen fundera.
Mitt i allt verkar nämligen bandet, det ena Queensryche som finns just nu, det med Todd De La Torre på sång och nästan alla andra som ingick i ursprungsgruppen, ha lyckats släppa en oväntat bra platta.

Jag har dels tagit del av Sweden Rock Magazines recension, men framförallt tjuvläst herr Bensch recension som kommer på Werock till månadsskiftet - och det står klart att han är minst sagt imponerad.
Det är inte alla skribenter jag hyser sån respekt för som för den gode Bensch. Han har en mycket omfattande kunskap och ett brett register som han hämtar sina iakttagelser från, och när han skriver som han skriver så inser man att gubbarna har hittat tillbaka till något som gör mig nyfiken. jag har inte hört skivan ännu, mycket på grund av att jag blir så trött på hela den där soppan och att de drar det fina namnet Queensryche i smutsen, men nu... nu måste man.

Härnäst över saker som får en att fundera: Whitesnake.   

Här släpper man slltså, på samma skivbolag (Frontiers), 2 dubbellive-skivor på samma kvartal. Ett i april, ett i månadsskiftet juni/juli. Med samma band. Och typ samma låtar.
Eh?
Hur tänkte de nu?
Handlar det bara om att bli av med ett antal skivor i ett kontrakt, eller vad fan är det frågan om?

Jag recenserade "Made In Japan" för Werock, och kommer att göra detsamma med "Made In Britain". Har precis tagit hem promomaterialet och inte hunnit lyssna in mig, men man funderar ju på att utsätta sig själv för en blindtest. Är det någon skillnad på dem alls?!?

Nä. Till något roligare!

 Icon. Från USA.
Det här är en sån där sak som jag haft ett extremt vagt minne av, att jag spelade in en låt som hette något med "hammer", och att jag tror att bandet hette Icon. För typ 30 år sen, på en kassett som jag bandade radioprogram på för att sen kunna lyssna på i mitt rum (började alltid inspelningen när ex Per Fontander startade att spela låten, och om den inte var bra eller det var en av de jag redan hade så stoppade jag, spolade tillbaka kassetten för att kunna spela över med nästa låt sen... det tog låång tid att bygga upp ett C90 med bra låtar så, men som alla vet är resan halva målet och det man verkligen kämpar för mer värt än något annat).
Tappade bort dem.
Och så kom nyhetsbrev från Record Heaven, med denna remastrade version (Rock Candy, som även gett oss exempelvis Badlands). 
Kollade på den ett tag, och försökte minnas om det var rätt. Lyssnade lite på Spotify, och visst. Spår 6. "Raise The Hammer", det var låten jag minns. Jag läste bland annat Jules Verne-böcker till den och tyckte den var skitbra.
Då.
Det visar sig att... ja... den är ju inte riktigt så bra som jag minns den.
Nu.
Den går, exempelvis, alldeles åt helskotta mycket saktare än vad jag mindes den.
Och riffet är inte lika giftigt som jag trodde.

Märkligt hur det kan bli, det där med minnet och hur den nakna sanningen avslöjar saker i ett helt annat ljus.
Jag har en till sån där, som jag inte minns namnet på gruppen alls, men som jag nu undrar lite över (med denna erfarenhet i färskt minne). En cover på Beatles "Eleonor Rigby", och jag tror det bör ha varit runt samma tidsperiod. -85, -87 eller nåt sånt.
Vet du vilken det är?
Dela med dig i så fall!

Till sist - en sanning.
"The Drugs Don't Work".

The Verve-skivan "Urban Legends" är rätt bra ändå, tycker jag, men framförallt är deras stora opus sant.

Drogerna funkar inte.
Jag är fortfarande sjuk (men på jobbet, för dte funkar inte annars - och resultatet kommer antagligen bli helt bländande uselt).
Tagit hostmedicin för hostan. Den har som vanlig bieffekt att man fr huvudvärk.
Så då tar man huvudvärkstabletter mot det.
Som gör att magen kraschar.
Som gör att man får ta....

Ja. Ni fattar.
Det går runt och runt och runt.
Värdelöst.
Håller fan på bli knäpp, och undrar om det är dags att uppsöka farbror doktor igen, nu har ju febern och tillhörande skit kommit och gått i snart 10 dagar. Det kan nog inte vara normalt...

Citatet: Gene Simmons & Paul Stanley, KISS

Förra helgen var KISS i Sverige, och spelade på Friends Arena.
Aftonbladet tyckte de var en trea, Expressen likaså (förresten, när du ändå är inne på just Expressen kan du ju läsa Martin Carlssons krönika om hur Mats Levén agerar i det tysta, samtidigt som du förundras av hur herr Carlsson klarar av att agera såväl Expressens ankare inom hårdrock samtidigt som han är chefsredaktör för Sweden Rock Magazine).
Det verkar som om de flesta som såg bandet säger att det var en okej kväll, rätt cool show även om hjältarna kanske tappat lite med åren. Spelningen på Sweden Rock Festival här i helgen har fått ljummare kritik, men har väl ändå ansetts vara festivalens drömbokning totalt sett.
Men det är egentligen inte det jag tänkte dryfta idag.
Citatet kommer förstås att hämtas från bandet, men under våren har undertecknad försökt hålla en lite större diskussion under rubriken Citatet än tidigare.
Det har varit djupdykningar i diverse funderingar och tankar, mer eller mindre aktuella i samband med att publiceringen har skett, och denna gång är det dags för en bekännelse med efterföljande resonemang.
Som rör just KISS.

Jag har aldrig sett dem live.

Märkligt, eller hur, med tanke på att jag bor i Stockholm, Sverige, och att jag därmed haft chansen ett gäng gånger - extra mycket eftersom jag dels går på en del spelningar trots allt (även om det de senaste två-tre åren känns som om det är färre än vad jag önskar) och faktiskt haft chansen att skaffa egna biljetter, haft kompisar som köpt och kunnat erbjuda, eller som senast, kontakter (hej Stones!) som faktiskt kan hjälpa mig in.
Men.
Jag tror att glöden saknas.
Passionen för bandet KISS.
Alltså, jag gillar dem, men jämför med min situation med exempelvis Whitesnake som spelade på Grönan i veckan.
Få var det nästan som om jag inte hade något val.
Jag var TVUNGEN att gå dit.
Så har det aldrig varit med just KISS.

Och det är nästan så att jag själv kan tycka det är lite konstigt, men så är det.
Ska jag ranka min typ topp 10-band från barndomen och som verkligen fick mig in på hårdrock, de där som satte sig som jäkla klister för livet.. ja, då skulle jag nog inte ha med KISS. Faktiskt.
Och någonstans där antar jag att man har svaret. På varför en del band kommer att hamna på "man går över eld och vatten för att se dem", medan andra hamnar i "hm, om jag inte har nåt annat för mig".
Värt att fundera en del på.
Vilka band som hamnar i vilken kategori.
Och varför KISS hamnar på fel sida strecket för min del...

Själva Citaten då:

"En Kisskonsert är som sex.
Det är själva givandet och tagandet som gör det så bra."
Paul Stanley, KISS

"Jag älskar att gå runt i platoskor och 25 kilo läder och nitar på scen.
Men det vore mycket enklare att vara Keith Richards."
Gene Simmons, KISS

Bildspecial: Whitesnake, Gröna Lund 2013

Whitesnake har spelat på Gröna Lund.
Jag var där, liksom typ resten av Stockholms hårdrocksbefolkning.

Det var så sjukt jävla mycket folk att det var löjligt, och jag blir återigen lite förbannad över att bandets namn inte var ett av de som hade störst typsnitt inför sommaren.Galet!

Nå.
Bandet var där, med det fantastiska medlemmarna (jag menar, vilka andra ställer upp en gitarrduo som Reb Beech och Doug Aldrich, till exempel?), och trots min bävan så måste jag säga att huvudmannen själv höll färgen förvånansvärt bra. Det skevade väl lite, men valde klokt nog att spela mycket från de senaste två plattorna - inte för att de låtarna är fantastiska (även om de nog är bättre än vad du tror), utan för att de går i en tonart som sångaren numera klarar av bättre än de gamla dängorna. Eller, inte de riktigt gamla bluesiga dängorna, utan de i mitten, de som är som mest poppis.
De som,trots brister i sången, drog mest allsång även denna kväll.

Jag fick visserligen inte chansen att intervjua huvudpersonen, trots mina försök till det, men det var en bra kväll ändå. Jag fick höra en massa bra musik, jag fick se Tommy Aldrich spela trumsolo utan trumstockar och med bara händerna, jag fick se ett av världens tajtaste band gifta ihop klassiker som "Gambler" med nutida material som "Love Will Set You Free" (det funkade!), jag fick höra historien om varför Coverdale älskar akvavit (efter att han haft ont i halsen när han ätit för mycket svenska godsaker, mestadels blondiner, och fått den kuren rekommenderad av ABBAs läkare...) och det dröjde egentligen  ända till sista duon "Here I Go Again" och "Still Of The Night" innan karln kraxade riktigt jävla falskt och illa.
Jag är, med andra ord, nöjd.
Även om jag hamnade tamejlfan en kilometer ifrån scenen.

Det gör att bilderna nedan är begränsade, som bäst, och vill du se riktigt bra saker så är det som vanligt Tune Of The Day som gäller. Det vet du. Det var en trevlig kväll änd, jag fick träffa både Stones och Thetania från just Tune Of THe Day för en eftersläckare, och det går inte att komma ifrån.
Whitesnake sitter på en sinnessjukt bra låtskatt, och även om jag stod långt ifrån, David sjäng sådär och det var en  icke-optimal plats för konsert så... fan, jag gillade det.
Som jag visste att jag skulle.
Det träffar mig helt i hjärtat.

Jag är en liten smöris...!

Watain sätter Uppsala i lågor!

Förra gången Watain spelade hemma i Uppsala, födelsestaden, så har jag för mig att man missat att koppla ur brandlarmet på stället och att det slutade med avbruten konsert och brandkåren som kom dit eftersom allt larmade efter bandets scenshow.
Så blir det nog inte denna gång, men en sak är säker - Watain lär inte spara på krutet när man nu bestämt sig för att sparka igång sin kommande turné med en Sverigeunik spelning i just Uppsala.
Pressreleasen landade igår och säger följande:

Watain
Plats: Svandammshallarna, Uppsala.
När: 24 augusti 2013.
Biljettsläpp: fredag 7 juni, klockan 09:00.
Pris: 350 kronor + serviceavgift.
Dörrar: Klockan 21.
Support: klockan 22, TBA.
Watain: Klockan 23:30.
Åldersgräns: 18 år.
Biljetter: Tickster.se

I sommar släpper black metal-bandet Watain sitt femte studioalbum, The Wild Hunt, och 24 augusti inleder de en världsturné i Uppsala. Det är första gången sedan 2008 som bandet ger en konsert i hemstaden Uppsala och spelningen är den enda i Sverige i år.
– Tanken är att den här konserten ska bli en fullkomlig Watain upplevelse. På turné är det svårare att släpa med oss all skräck och helvetisk apparatur vi behöver för det, men att uppträda i vår hemstad möjliggör en mer grandios och spektakulär scenföreställning. Det här blir garanterat en konsert som sent ska glömmas, säger Watains sångare Erik Danielsson.
Svandammshallarna är en centralt belägen konsertlokal, bara några minuters promenad från Uppsala Resecentrum.
Watain har gjort sig kända för att vara en intensiv och flammande liveakt och med tanke på löftet att bjuda på en sensationell konsert i Uppsala, lär det bli någonting utöver det vanliga.

Det blir nog minsann en kväll att försöka rita in i kalendern, för herrejävlar vilken chans egentligen!

Det väcker också en del tankar för min del avseende det där med att bli profet i sin egen hemstad, och det faktum att en av Sveriges svartaste och vitaste institutioner i form av Watain och Livets Ord har typ samma kvarter som födelseplats.
Det är stoff för såväl en intressant diskussion som ett och annat inlägg, men det får vänta till senare. Just nu har jag lite annat att pyssla med:

1) Bygga om skivhyllan hemma. Leverans har kommit, i molekyler förstås, så det blir det att skruva och mecka den kommande långhelgen. Bilder kommer. Förstås.
2) Bäva för kvällens spelning med Whitesnake på Gröna Lund. Risken för magplask är uppenbar... bilder? Visst. Det kommer där med!
3) Se fram mot var Watain tar vägen med nya "The Wild Hunt".

Deras resa in i mörkret och det okända startar ju med första singeln "All That May Bleed", och som Kim tipsade igår så har första smakprovet släppts för den som vill lyssna och titta (blod! slask!).
Personligen kommer jag att göra som vanligt när det är ett släpp jag verkligen ser fram mot, och inte lyssna på något at bandet förrän jag har hela verket i mina händer...

Musiksäsongen på Gröna Lund!

Snart är semestern här, och som lämpligt kan man kanske kolla lite på vad Gröna Lund bjuder på den kommande sommaren. Nöjesfältet har ju, de senaste åren, etablerat en önskat om att flirta med hårdrockspubliken så pass att vi sett såväl Machine Head som Opeth på scenen, och det verkar fortsätta detta år.
Ovan har du en sammanfattning, och det intressantaste hittar man nästan om man verkligen finstuderar alla namn som gömmer sig. jag tänkte därför inte undra mer över varför Sabaton står med större stil än Whitesnake (skandal!), eller att Tenacious D verkar vara det största namnet av alla (??) som står överst, utan gräver istället fram följande datum för dig att hålla reda på!

23/5 (idag, alltså!) - Sabaton
28/5 - Khoma
30/5 - Graveyard

5/6 - Whitesnake

25/7 - Bad Religion
7/8 - Slayer

Ganska bra va?
Dessutom finns ett flertal olika akter som väl ligger i gränslandet (3 Doors Down? Bourbon Boys? Johnossi?) för vad du kanske vill se, så du kan ju alltid surfa in på deras hemsida för att få koll på hela listan. 220 pix för gröna kortet.
Det är inte mycket för det utbud som ges, tycker jag.
Bara att införskaffa om du bor i riktnummerområdet!