Musikåret 2012: Extrema tongångar

Hepp!
Det är dags att titta på de extremare tongångarna som kan vara med och slåss om placeringarna på årets topplista. Eftersom jag inte orkar skilja på döds, svart eller svärtad döds så har jag valt att klumpa ihop 8 jävligt bra skivor i en smet.
Vill man ha en underbar läsning avseende black metal så kollar man antingen Close-Ups sammanställning på 25 plattor man måste höra innan man kolar vippen, eller kanske ännu hellre en av nätets roligaste och vassaste skribenters årslista. Ja, jag pratar om Hatpastorn.
Okej, nöjd så med andra lästips?
I så fall får du skrolla förbi dessa omslag för att nå mina tankar om dem!

Vackra elakingar, eller hur?
Det tycker jag med. Som vanligt, i bokstavsordning:

Asphyx "Deathhammer"
Dödshammaren slår hårt, och det som är så fint med den här skivan är väl kanske variationen. Det bjuds på lika delar tungt sväng och elakt pisk. Det som talar emot denna skiva är att den tycks liksom slinka ur greppet på mig när jag är ute efter att lyssna på den, så jag har faktiskt inte spelat den så ofta som jag tänkt mig?!

Barren Earth "The Devil's Resolve"
Nä. 
Den är ju inte lika bra som sin föregångare, men den är fortfarande riktigt bra.
En sån där skiva som äter sig in under skinnet ju mer man spelar den. Grannt omslag!

Behexen "Nightside Emanations"
Tja, inte mycket att orda om egentligen. En av årets bästa black metal-pjäser, och en skiva som innehåller både bra låtar och spännande fulsnygg produktion.
Finlands nästa svarta hopp!

Black Breath "Sentenced To Life"
Jänkarnas andra giv är helt makalöst enkel och old school, men det funkar rent av löjligt bra, och det av en enda anledning: låtarna.
De här spåren kan väcka de döda till liv och skaka om Stockholmsdödsens grundvalar genom att vara en kopia som är (minst) lika bra som när originalen begav sig.

Dying Fetus "Reign Supreme"
Fantastiskt omslag, och att lyssna på skivan är som att få stryk. På ett bra sätt.
För mig en ny bekantskap (ja, jag erkänner, jag borde ha haft koll på dem....), och en jag är väldigt glad över.
Bra skiva, så bra att det absolut kan räcka till en plats på i alla fall min egen Topp 20...

Hellish Outcast "Your God Will Bleed"
En av mina mest frekventa träningskompisar i år.
Kom in på skivan via Kim/BiblioteKarin som tipsade om att det numera är Keep Of Kalessin-thebon som frontar norrmännen, och det var ju tur. En bra skiva som kanske är den mjukaste i detta sällskap (vilket kanske säger en del om resterande alster...), och som faktiskt gnuggat sig uppåt i mina tankar under året. 
Tror inte att det räcker riktigt ända fram i år trots det, men jag vill nämna den här ändå.

Marduk "Serpent Sermon"
Gamlingarna/veteranerna från Norrköping gör det igen.
Fantastisk skiva, och kanske det allra bästa black metal-släppet av alla i år.
Innehåller allt från knytnävar, ruttna kadaver och underjordiska kryptor till allsångsrefränger och ett intelligent anslag. Imponerande att bandet kan hålla så hög nivå på sin 12:e (!) giv.

Winterfylleth "The Threnody Of Triumph"
Episkt anslag så det förslår, och kanske inte en klassisk black metal-skiva per se då detta är mer naturromantiskt än blasfemiskt...men vaddå?
Det är bra. Riktigt bra, och det är dessutom en skiva som belönar den som orkar ge den tid.
Den balanserar på kanten till Årsbästalistan, som jag ser det...

Okej, det var väl allt.
Nu är det dags att istället fokusera på själva listan.
Deadline på julafton, och istället för att skriva en massa om vilka skivor som KAN nå listan är det dags för eder undertecknad att rent konkret börja armbrytningen med mig själv!

Recensioner av Kadavar, Peter Dolving, Wo Fat...!

Söndag, och Werock bjuder på tjockt mycket läsning. Rätt många nya recensioner för att vara mtt i månaden, och för egen del står jag för hela tre stycken. Rätt mediokra och hyggligt korta, men ändå.
Kadavar kommer jag nästan säkert att ha som Veckans Tips vad det lider, och recensionen är lite enkla vägen ut. Skivan är bra, men jag har knarkat den hårt ett tag och tycker kanske inte att den har suverän hållbarhet. Wo Fat vet jag fan inte vad jag ska göra av - stundtals briljant, stundtals tråkig, och Peter Dolvings solo låter verkligen inte som jag gissade.
På det hela taget inte mina absolut bästa texter, men ändå. Vardagstexter.
Kollegorna bjuder ju upp istället. Alla recensioner här, där t ex Witchcraft hör till nyheterna.

 

Dessutom - du har väl inte missat alla liverapporteringar? De har haglat in på Werock ett tag, och innefattar Nasum, Black Breath, Evocation och hela From Wob To Waste tour med bland annat Dying Fetus och Job For A Cowboy. Det funkar ju en söndag, vill jag påstå!

En ny era - och recension av Rival Sons!

 Idag är det den första september.
Det innebär, för undertecknad, att en ny fas i livet inleds.
Det blev nästan 12 år på Cygate, IT-företag med exceptionell utveckling.
Jag har fått prova på flera olika roller, och givetvis sett både berg och dalar under den tiden... men nu är det slut med det. Finito. Från och med idag är jag inte längre anställd av Cygate, utan kommer att gå vidare i min yrkeskarriär. Jag hamnar i en säljroll på ett mindre IT-bolag och ser verkligen fram mot det.
Men först - lite ledighet.
I glappet mellan dessa två anställningar ska det göras grejor. Spanien besöks med start idag, tvättstugan behöver göras om och det ska förstås planeras för höstens alla fantastiska konserter.
Kolla in baksidan på Close-Up Magazine som jag fotade av som ett exempel.
Nasums avskedspelning med bland annat Black Breath som förband?
Dying Fetus OCH Job For A Cowboy?
Alcest i support till Katatonia?
Urk.
Det emotionella bankkontot kommer att få lite stryk som det verkar. Mest uttag, om man säger så.

Dessutom är det ju månadsskifte.
Du vet vad det betyder.

Just det. Nya recensioner.
Werock är siten, men eftersom jag nu försökt skriva detta inlägg i förväg så har jag inte järnkoll på vilka akter som får sina fiskar varma. Själv ska jag försöka klämma in lite tankar om Rival Sons nya platta "Head Down", men om det har kommit med eller inte.. tja, det återstår att se. OM inte så får du vänta till mitten av september.
Vänta.
Det är också något du kanske får göra lite extra länge nu om du försöker komma i kontakt med undertecknad, antingen via kommentarer eller e-post.
Jag är "smartphoneless" ett tag nu. Och, förstås, utanför landet ett tag.
Det innebär dock INTE att det blir stiltje här. Vi brakar lös med Remasters, Live!, Veckans Citat och annat lattjolajban.
Stay tuned. Hasta la vista!

Recension: Dying Fetus "Reign Supreme"

För mig är jänkarna i Dying Fetus en ny upplevelse.
Hade ingen koll på dem innan, men efter att Martin hyllat dem såväl på skiva som live, samt poolare Per hyllat spelningen på Getaway så var det inte mycket att fundera över.
Det är två snubbar so mkan sin extremmetal, och när de unisont ger tummen upp så gör man bäst i att lyssna.
Tur det, för "Reign Supreme" är ett album med en helt passande titel.
Det är snabb och teknisk döds som stundtals anstryker grind, och stundtals är sådär fläskigt krossartung som bara döds av hög kvalitét kan vara.
Det är en sån där skiva som sitter redan vid första lyssningen, även om den givetvis växer en del när man kan alla låtarnas vindlinagar och vändningar.
Det är ändå ett bergsäkert tecken för min del, det när man kan höra en sån här skiva en enda gång och ändå veta att det är bra.
Det påminner faktiskt lite om Misery Index (eller,m det kanske är tvärtom med tanke på att Dying Fetus är gamla i gemet...men ni fattar vad jag menar!), även om det nog inte är samma svindlande höjder som man når.
Nåväl - skivan öppnar med ett läckert soloriff som är lika snyggt som dödsmetalligt, och dte är passande nog bara starten på låten "Invert The Idols", som sedan följs av ett av plattans bästa spår; "Subjected To A Beating" där bandet visar prov på att man verkligen kan ställa kontrasterna mot varandra. Det är illersnabba dubbelkaggar och stenkrossartyngd i vacker samklang!

Skivan är som bäst mot slutet ändå.
"in The Trenches" är Bolt Thrower reinkarnerat, och skivans höjdarlåt enligt mig, men den följs också av starka "Devout Atrocity", "Revisionist Past" och avslutningen "The Blood Of Power" och gör att man väldigt lätt halkar till repeatknappen efter det crescendot.
Kanske inte årets dödsmetallplatta - där håller jag nog fortfarande Black Breath i den gula ledartröjan - men det är inte långt ifrån. Herrarna John Gallagher (sång, gitarr), Sean Beasley (sån, bas) och Trey Williams (trummor) kan verkligen vara nöjda med sitt hantverk!

Bästa Spåret? Får bli "In The Trenches", men en av skivans absoluta styrkor är att den är så jämn. Inga låtar faller ur ramen, alla är bra.

Du hittar skivan på Spotify, och betyget kan inte bli annat än en stabil fyra. Extra plus till namnet - det är rå dödsmetall över det, och riktigt bra!

Dying Fetus "Reign Supreme" - 4

The very last Grind Finale..

 Nasum.
Tragiskt avslutade i förtid då Mieszko Talarzcyk omkom i samband med Tsunamin, och under 2012 i en avslutsturné som tar farväl och tackar bandets fans. Med sig på denna vända tar man Black Breath, och eftersom den allra sista spelningen sker på Debaser Medis den 6:e oktober så är det väl nästan som Per säger... närvaroplikt på den!
Även om jag, i ärlighetens namn inte har världen starkaste band till bandets musik. Den skiva jag har och håller riktigt högt är denna.

 "Shift". Rejäl grindcore som bjuder på både sväng, melodi, ursinnigt pisk och en skvätt vansinne. Har varit Veckans Tips, rentav, och med tanke på hur pass lite jag ändå spelar just grindcore hemma så säger det en del om kvalitén på plattan!

För övrigt, Martin på Metallbibliotekarierna är ju den man ska lita på när det gäller sån här musik. Han har koll, och när han skriver som han gör om Dying Fetus spelning på Getaway - då är dte bara att hala upp lädret och investera. Köpte denna giv.

"Reign Supreme", sprillans ny och även den högt hållen av Martin. Frågade faktiskt denna man om vilken Dying Fetus-giv man skulle börja med, och anledningen till att det blev denna den senaste var att produktionen tydligen är klart bäst på den.

Jag tycker sånt är lite viktigt på rensplattor, och det är t ex en av anledningarna till att jag anser att Misery Index senaste giv "Heirs To Thievery" är en fantastisk platta, medan föregångaren "Traitors" är en bra platta. Och Martin ljög inte.

Dying Fetus "Reign Supreme" har riktigt bra produktion, och ett knippe urstarka låtar. Den här skivan kommer att följa mig på mången kilometers löpning.

Nåväl.

Nasum och Black Breath på Debaser Medis den 6/10. Förstår jag det hela rätt är det gratis entré innan 21 eller så. Den allra sista grindfesten!