Veckans Tips. Tysk fulthrash av bästa sort.... HELLISH CROSSFIRE!

JAWOHL!!
Torsdag, och nytt tips. Och världens coolaste fulthrashplatta från Tyskland (typ) står i centrum. In och kolla. Det är en order! 

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Musikåret 2012: Extrema tongångar

Hepp!
Det är dags att titta på de extremare tongångarna som kan vara med och slåss om placeringarna på årets topplista. Eftersom jag inte orkar skilja på döds, svart eller svärtad döds så har jag valt att klumpa ihop 8 jävligt bra skivor i en smet.
Vill man ha en underbar läsning avseende black metal så kollar man antingen Close-Ups sammanställning på 25 plattor man måste höra innan man kolar vippen, eller kanske ännu hellre en av nätets roligaste och vassaste skribenters årslista. Ja, jag pratar om Hatpastorn.
Okej, nöjd så med andra lästips?
I så fall får du skrolla förbi dessa omslag för att nå mina tankar om dem!

Vackra elakingar, eller hur?
Det tycker jag med. Som vanligt, i bokstavsordning:

Asphyx "Deathhammer"
Dödshammaren slår hårt, och det som är så fint med den här skivan är väl kanske variationen. Det bjuds på lika delar tungt sväng och elakt pisk. Det som talar emot denna skiva är att den tycks liksom slinka ur greppet på mig när jag är ute efter att lyssna på den, så jag har faktiskt inte spelat den så ofta som jag tänkt mig?!

Barren Earth "The Devil's Resolve"
Nä. 
Den är ju inte lika bra som sin föregångare, men den är fortfarande riktigt bra.
En sån där skiva som äter sig in under skinnet ju mer man spelar den. Grannt omslag!

Behexen "Nightside Emanations"
Tja, inte mycket att orda om egentligen. En av årets bästa black metal-pjäser, och en skiva som innehåller både bra låtar och spännande fulsnygg produktion.
Finlands nästa svarta hopp!

Black Breath "Sentenced To Life"
Jänkarnas andra giv är helt makalöst enkel och old school, men det funkar rent av löjligt bra, och det av en enda anledning: låtarna.
De här spåren kan väcka de döda till liv och skaka om Stockholmsdödsens grundvalar genom att vara en kopia som är (minst) lika bra som när originalen begav sig.

Dying Fetus "Reign Supreme"
Fantastiskt omslag, och att lyssna på skivan är som att få stryk. På ett bra sätt.
För mig en ny bekantskap (ja, jag erkänner, jag borde ha haft koll på dem....), och en jag är väldigt glad över.
Bra skiva, så bra att det absolut kan räcka till en plats på i alla fall min egen Topp 20...

Hellish Outcast "Your God Will Bleed"
En av mina mest frekventa träningskompisar i år.
Kom in på skivan via Kim/BiblioteKarin som tipsade om att det numera är Keep Of Kalessin-thebon som frontar norrmännen, och det var ju tur. En bra skiva som kanske är den mjukaste i detta sällskap (vilket kanske säger en del om resterande alster...), och som faktiskt gnuggat sig uppåt i mina tankar under året. 
Tror inte att det räcker riktigt ända fram i år trots det, men jag vill nämna den här ändå.

Marduk "Serpent Sermon"
Gamlingarna/veteranerna från Norrköping gör det igen.
Fantastisk skiva, och kanske det allra bästa black metal-släppet av alla i år.
Innehåller allt från knytnävar, ruttna kadaver och underjordiska kryptor till allsångsrefränger och ett intelligent anslag. Imponerande att bandet kan hålla så hög nivå på sin 12:e (!) giv.

Winterfylleth "The Threnody Of Triumph"
Episkt anslag så det förslår, och kanske inte en klassisk black metal-skiva per se då detta är mer naturromantiskt än blasfemiskt...men vaddå?
Det är bra. Riktigt bra, och det är dessutom en skiva som belönar den som orkar ge den tid.
Den balanserar på kanten till Årsbästalistan, som jag ser det...

Okej, det var väl allt.
Nu är det dags att istället fokusera på själva listan.
Deadline på julafton, och istället för att skriva en massa om vilka skivor som KAN nå listan är det dags för eder undertecknad att rent konkret börja armbrytningen med mig själv!

Det regnar in tips. Benevolent, Plector, Supralunar, Jack's Residence, Bottlecap, Madness Of The Night och Overworld!

Oj.
Vissa tidpunkter i bloggens liv är det som att det kommer i skurar.
Tipsen alltså, rekommendationer och förfrågningar om åsikter avseende ny musik. Ibland händer inget, ibland ramlar det in hur mycket som helst - och just nu är vi inne i en sådan sak.
Det har de senaste veckorna rasat in en massa härliga tips, och det tackar undertecknad allra ödmjukast för.
Visst, jag har inte hunnit lyssna och ge feedback på allt, men ändå. Det är otroligt kul - och låter alla läsare vara med på spåret i detta inlägg så gott det bara går.
Häng på!

Vi börjar med Plector. Nedlagda, men mer aktiva än någonsin, typ. Recension av svanesången "Punishment Day" gavs på Werock (hey, där har du en skiva som antagligen kommer att dyka upp som ett Veckans Tips vad det lider), och från den skivan har följande video hämtats. Riktigt färska ""Overthrown"!


Sen då? Ja,vi kan väl ta Overworld. Elvira tipsar om dem, och nämner bland annat att deras debut-EP klöste sig in på iTunes Topp5 när det släpptes, samt att det växer kraftigt runt bandet. För egen del kan jag tycka att det är lite som med Stone Sour för min del. Det är rätt bra men fäster liksom inte.
Du kollar in dem enklast via Spotify (Overworld – Perfect Anomaly), och personligen anser jag förstås att det är ett av de bättre namnen jag sett på en ny rockgrupp på ett tag. 
Till den kategorin här väl också Madness Of The Night, tycker jag.
Skön vibb på det namnet, och jag måste säga att jag faktiskt gillar den udda korsningen och egenheten i bandets sound rätt bra också. Rätt spännande, och visst finns även debuten ""Voices Of The People" på Spotify.

Mer då?
Ja men vad sägs om akter som Benevolent, Supralunar, Bottlecap och Jack's Residence?
Vilka, säger du då kanske.
Precis. Det är ju det som är grejen, att man inte vet. Låt oss börja mitt i högen.

Supralunar beskrivs som en "blandning av Foo Fighers och Sweet" eller "som Beatles fast hårt". Lovande referensramar förstås, och debutEP "Unzip To Rock" finns på Spotify. Titeln på EP'n är rätt kul i dessa dagar, och själva musiken bjuder på ganska snyggt producerad smart rock som verkligen låter så som beskrivits. Kul!

Vill man smaka på det kommande musikåret 2013 så kan man få det med. Benevolent heter Göteborgsbandet som signat med Gains dotterbolag Rambo Music (som bland annat jobbat hårt för att skicka gratisskivor med en av de stora svenska rocktidningarna under det gångna året), och som släpper debuten "The Wave" i slutet av januari. Denna teaser skickar de som julhälsning.

...låter väl rätt intressant och bra det där? 
Ska faktiskt bli riktigt spännande att ta del av det slutgiltiga materialet, måste jag säga. Kul, igen!

Bottlecap (bilden på deras platta ovan!) har jag inte hunnit lyssna alls på tyvärr. De beskriver sin musik som ”mustig in-your-face-rock med en släng av ADHD”, men jag kan som sagt varken bekräfta eller dementera det. Du får lyssna själv istället och berätta för mig om det är sant eller inte. Det gäller tyvärr också Jack's Residence, vars EP man hade releasefest för så sent som för någon dryg vecka sen. 

Var du där?
Var det bra?

Och, förresten, på tal om bra...
Det är ju omröstningarna på Werock, de om den bästa debuten. Så småningom ska det röstas om bästa svenska debut, men för tillfället kan du säga ditt om bästa nordiska (som till slut mynnade ut i en uppgörelse mellan Norge och Finland eftersom de länderna sopåade rent i samband med nomineringarna) debut.
Och ja, det finns lite höjdare där.
Lakei, God Seed, Nettlecarrier och Hellish Outcast till exempel.

In och rösta. Nu!

Recension: Candlemass och Kill Devil Hill.... mm!

...månadsskifte, och precis som vanligt innebär det nya recension på Werock.
För egen del har jag uppat Candlemass och Kill Devil Hill, två riktigt bra plattor. Det ena är en debut (om man nu kan kalla det för det, Kill Devil Hill innehåller bland annat Vinny Appice (ex Black Sabbath och Dio) och Rex Brown (ex Pantera och Down) i sättningen, så några duvungar är det ju inte.
Låter i alla fall rätt mycket Alice In Chains/Black Sabbath - och bra.
Candlemass behöver man kanske inte säga så mycket om...

Annars då?
Kollegorna hissar och dissar, som vanligt. BiblioteKarin sätter öronen i Hellish Outcast, och gillar det lite mer än jag, och det ges nya alster med bland annan Sabathon och Morgoth. Mest intressant av allt verkar dock Martins upptäckt av Ne Obliviscaris vara. Jag läste recensionen och lag beställning på plattan bums!
Imorgon är förresten sista dagen för att medverka i tävlingen om Tony Iommis bok. Gör det, för sen väntar ju Getaway Rock Festival den kommande helgen, och jag råkar veta att Werock kommer gå bananer i rapporteringen.. och i väntan på det kan du alltid läsa Kittys recension av boken om Alice Cooper, samt en intervju med Alissa White-Gluz från The Agonist.
Werock.se
Där det händer!

Recension: Hellish Outcast "Your God Will Bleed"

Black- och dödsmetallanstruken thrash från Norge, kan det vara något?
Såklart.
Att Hellish Outcast dessutom lyckats få Thebon - normalt frontman och översteskrikare i ett av undertecknads absoluta favoritband Keep Of Kalessin - i sättningen gör ju inte debutskivan "Your God Will Bleed" mindre intressant!
Bandet består i övrigt av tre morska gutter, som väl egentligen är kärnan man bygger på. (Förstår jag tipsaren Kim rätt så är det först på senare tid som man säkrat samarbetet med Thebon) Gitarren hanteras Martin Legreid, som tillsammans med trummisen Mads Lilletvedt även står som upphivsman till låtarna och producenter. Bandet kompletteras av Max Morbid (artistnamn, någon?) på bas, och skivan låter rätt mycket som omslaget ser ut, tycker jag.
Mörkt, med gasmask på!
10 spår serveras, och det varierar mellan rent thrashriffande (som i "Genocide" och "Face Forced Down"), tungt sväng ("Hubris") och svart black metal ("The View So Disgusting", som för övrigt stundtals låter rent av kusligt likt Keep Of Kalessin, förstås en effekt av att Thebon sjunger i båda fallen). Alla låtar är bra, och skivan är mycket jämn.
Det är en sån där platta som funkar, helt enkelt - även om jag faktiskt saknar lite riktiga höjdarspår för att hylla alstret reservationslöst.

Det som stannar kvar mest i snarast detaljer. Svänget/renset i "Ten Times Stronger", det utdragna sångskriket som kommer 1:32 in på titelspåret "Your God Will Bleed" och attacken i "Djinn (Iblis) är exempel så goda som något.

Nåväl. Du hittar skivan på Spotify, och det kan absolut vara värt lite speltid.
Bästa Spåren är inledande "The View So Disgusting", titelspåret och "Ten Times Stronger", men hela skivan är som sagt jämn och relativt stark.

Betyget då?
Mja. Alltså, det är bra. Men inte Mycket bra. Det håller sig faktiskt på "bra" mest hela tiden, så det är kanske inte så konstigt att skivan med tiden sen jag fick den har cementerat sin trea? Nä.
Detta är på pricken så. Bra!

Hellish Outcast "Your God Will Bleed" - 3

Abbath Bloody Abbath

 ....du har säkert sett den redan, den snurrar ju runt på Facebook - men det struntar jag i. Driter i, som man säger i Norge, har jag för mig.
Abbath som fotomonterats in i Abba är humor ändå, och passar mitt humör denna lördag!
Fantastiskt kul, tycker jag, att se Immortals sångare omfamna de andra pajasarna.
Och, eftersom denna lördag redan har urartat i humor så kan vi fortsätta.
Hittade denna också på ansiktsbok.

 ...sist men inte roligast - Hellish Outcast.
Grymt spännande skiva som ska premiärspelas "på riktigt" idag.
CD-versionen landade i brevlådan igår.

Ska bli kul att höra Thebon på riktigt, inte bara via Spotify.
En skiva som man redan innan lyssning vet kommer att sparka stjärt...!

Onsdag - och jag lyssnar på...

...en herrans massa musik den senaste veckan. Mitt kap avseende Dio-plattorna har förstås inneburit att jag lyssnat en hel del på den mannen denna vecka också (faktiskt, "Sacred Heart" har nog spelats mest av de tre i köpet, konstigt och oväntat nog - och helvete vad bra han sjöng då, Ronnie!). Det är han värd. Annars har det varit ganska mycket ny och väldigt mycket spännande musik som kapat till sig speltid. Recensioner på g, både här och på Werock, men låt oss kolla in det lite kort här och nu. Först ut - Soen!

Först tänkte jag att det var knäppt. Andra lyssningen att det var rätt bra. Tredje lyssningen att det är hur genialt som helst, och det ska bli väldigt spännande att se var jag står om en ytterligare 10-20 varv med Martin Lopez (ex Opeth) nya band Soen. Konstigt namn bara, hur uttalar man det? Vete fan. Bra musiker är det i alla fall, en viss Steve DiGiorgio hanterar t ex basen. Jo, han från detta släpp... hur som helst, en udda skiva som du bör upptäcka. Spotify här så du hittar den!

Nästa skiva du bör upptäcka är denna. (ja, vi kör väl Spotify med den med...) Lakei heter bandet, och norrmännens debut Konspirasjoner påminner mig till viss del om Kvelertak - men utan glädje och med en dyster världsbild. Det är black/crust/stoner/doom-gegga när det är som bäst, och perfekt för att mota eventuella vårkänslor med.

Vi fortsätter sen att mota vårkänslor med Odyssey och deras "Abysmal Despair" (som finns på Spotify här). Som du hör på skivans titel och ser på omslaget är det inte glada miner och clowner som avhandlas, men det som avhandlas görs bra. Har man dessutom låttitlar som "Wicked Witch" eller "Wolfspit And Witches Breath" så fattar man ju att det inte är dåligt. Hur bra?

Det får du avvakta recensionen för att se...

Sist och minst avseende speltid den senaste veckan (ja, av de som spelats mest då...så det är ju relativt egentligen) - Accept.

Lite tveksam faktiskt, till "Stalingrad". Kan det vara mina förväntningar som luras?
Det känns sämre än "Blood Of The Nations", och vi får se hur den här landar...

I övrigt kan man konstatera att det fylls på skivor man bara måste ha. Under året väntar vi på släpp från Gojira (sommar), Tiamat (oktober), Candlemass (vår, tidig sommar), Marduk (snart!) och Ex Deo (vår). Jobbigt det för en redan ansträngd plånbok som ska svälja High On Fire, Paradise Lost, Black Breath, Moonspell och Hellish Outcast. Bland annat, bara sådär.
Det är därför man får jobba som ett litet troll ibland, med sitt riktiga jobb.
Så att det kommer in lite kulor.
Därför - se nu till att spela lite fin musik för dina grannar/vänner/bättre hälfter/katter/sämre hälfter/kollegor och motarbetare så hörs vi mer imorgon. Då kommer recension på en av de vassare rifforgierna 2011 hade att bjuda på!