Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Recension: Lord Dying "Summoming The Faithless"

Upp som en sol - ner som en pannkaka.
Lite så (fast inte alls) kan man säga att det är att lyssna på jänkarna Lord Dyings debutplatta "Summon The Faithless".
Alltså - de 4 första spåren på den här plattan är verkligen riktigt jäkla bra. Driviga, svängiga, sköna...men de efterföljande 4 låtarna som avslutar skivan är i mina öron mest tjatiga och ett effektivt sätt att ta ner lyssnaren på jorden igen.
Det är förstås att hårddra det en hel del, och kanske lite orättvist. Sanningen består möjligen av mindre extremer, och mer nyanser, men jänkarnas sludge/doom har en svansföring som innebär hög volym och en hel del bröt. Inget fel i det, vill man lira samma sport som förebilderna High On Fire, Kylesa och möjligtvis tidiga Mastodon så bör man förstås ha de elementen i sitt musikaliska uttryck, men när man tappar bra riff, sväng och en viss känsla för melodi så kan just de elementen bli... mest jobbiga. 
Och på den här skivan tycks alla låtar som har svänget ha lagts på första halvan.

Nå, det om det, låt oss istället se på själva låtarna då. 
Inledande "In A Frightful State Of Gnawed Dismemberment" har inte bara en av årets coolaste låttitlar, utan även ett bra driv. Titelspåret som följer efter är riktigt bra låtsnickeri, och när skivans första halva mynnar ut i "Greed Is Your Horse" och sen underbart svängiga "Descend Into External" (försök att spela den på hög volym utan att vilja spela luftgitarr eller lufttrummor, mina vänner... det är inte enkelt, och har du sett en tunnhårig stolle som sitter i en av Stockholms bilköer den här veckan, vilt hamrande på den vita Fordens inredning är det sannolikt att du bevittnat Rebellängeln i en av de mindre smickrande situationerna som jag bara inte kan hjälpa - spelandes med till just den låten) så tänker jag att det här är riktigt bra.
Spår 5 är då skivans bottennapp, "Dreams Of Mercy" är riktigt svag, och även om man man styr upp det lite mer på "Perverse Osmosis" och "Water Under A Burning Bridge" så tycker jag aldrig att det kommer igång. Kanske räckte bara låtmaterialet till en halv debut?

Bandet är i alla fall skönt tunga, och bassljudet på plattan är stundtals skönt "bluddrigt". man kan nästan tänka sig att det är någon som spelar på världens största läppar istället för att det är basisten Don Capuano som trakterar sitt instrument. Chris Evans lirar gitarr, med sällskap från tillika vokalisten  Erik Olsson. Sången delas dessutom med trummisen Jon Reid, och jag vet egentligen inte vem av dem som klarar av det - men en av herrarna låter stundtals väldigt like Matt Pike från just High On Fire (ex Sleep).
Lord Dying spelar inte riktigt i samma liga som sina förebilder. Än. Men potentialen finns där, och även om de just nu känns lite som den smutsiga kusinen så besitter man inekligen förmågan att skriva hits. Spela första halvan av plattan själv så får du se....

Bästa Spåret är väl titelspåret, tillsammans med svängiga "Descend Into External".

Betyget hamnar på en trea, både trots den elakt kitshiga rosa färgen på omslaget och den bländande starten på plattan. Det är bra, men eftersom slutet inte tilltalar mig så falnar kärleken från högre betyg.

Lord Dying "Summon The Faithless" - 3

Rekordlångt tisdagsinlägg!

Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. 
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:

Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. 
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.

Nå.
Det om det. 
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!

Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:

...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!

Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. 
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.

Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:

 

 Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. 
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:

Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!


Pris borde dock inte Apple vinna.

Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. 
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.

Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?

 
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!

Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.

"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
 

NP: Anciients "Heart Of Oak"

...det här är en sån där skiva som jag först hade tänkt hålla för mig själv och sedan presentera på Hårdrockskvällen och som efterföljande Veckans Tips till nästa vår.
Av det blir det intet.
Det förhåller sig nämligen som så att

1) Anciients debutplatta "Heart Of Oak" är riktigt bra, och ännu ett exempel på att Season Of Mist har fingertoppskänsla (även om jag tycker att bookleten som medföljer är minst sagt torftig, men det är en annan historia).
2) Den här plattan är för bra för att hålla hemlig, och jag har redan skvallrat om den till Per. Den skulle helt klart kunna återfinnas på en topplista i slutet av året, och då faller ju hemlighetsmakeriet på sin egen orimlighet.

Musiken är en smältdegel av akter som Opeth, Mastodon, Kylesa, och trots att plattan faktiskt charmerar redan första gången inledande "Raise The Sun" brakar igång så är det en sån där typisk skiva som jag fattar tycke för. Det blir inte sämre av hur bandet kastar sig in i ett spår som "Giants" eller efterföljande "Faith And Oath" samt "Flood And Fire".
Jag gillar en sån skiva.
En sådan som avslöjar mer om man lyssnar på den mer.

Avslutningen på detta korta inlägg (du får väl säkert en recension vad det lider, antingen här eller på Werock...) blir alltså en enkel sak: en länk till plattan på Spotify.
Varsågod.
En ny sommarflirt.
Anciients "Heart Of Oak"...

NP: Kylesa!

Igår ramlade som tidigare nämnts en leverans från Record Heaven in i brevlådan. Först ut i spelaren var den här plattan - och just nu känns det som om de andra får vänta länge på sin tur. Kylesas "Spiral Shadow" har prick alla ingridienser för att jag ska bli sådär besatt av plattan...
Hur har jag kunnat missa det här tidigare?
Sweet stuff. Helgen är räddad!

Bra. Och dåligt.

Onsdag idag.
Och det är verkligen både bra och dåligt just nu.
Efter att ha krigat med trafiksituationen i Stockholm som de senaste veckorna har varit rent av löjeväckande usel så har jag tagit mig till mitt s.k. jobb. Dagcentret där jag just nu tillbringar all min tid inlåst i en bur där vi försöker besvara en enormt stor upphandling.
Och idag är sista dagen. Idag ska det lämnas in.
Det är både bra (för då tar det ju liksom obönhörligen slut) och dåligt (för hur fasen ska jag hinna med allt som är kvar?).

Det som dessutom är extra spännande är att min dator har bestämt sig för att narras så här på morgonen. Startar om sig lite sådär efter egen vilja. Det är INTE bra.

i de korta stunderna av fungerande dator så hinner jag ändå med en del. Som att kolla lite i mejlen till exempel. Och där fick jag ett just ett besked om att Record heaven skickat iväg en beställning jag väntat på ett tag, med bland annat Kylesa och mera Agalloch. Det ÄR bra.

Onsdag.
Ömsom vin, ömsom urin.
Det blir nog inte roligare än så här på den här bloggen idag. Kila iväg till en bra site istället och kolla läget. Den här till exempel, så du kan hålla lite kolla på slutspurten av Elitserien. Eller den här, så du kan hitta något spännande inför helgen. Vi ses imorgon.
Om jag överlever.

Jo, förresten - en helt annan sak.
Nu har jag plåt till Sonisphere. Mastodon - ni skulle bara våga ställa in nu...

364 dagar kvar...

...till Hårdrockskväll 2012, och jag längtar redan. Dock, som avslutning av årets kväll så ska jag försöka ge mig på att sammanfatta lite. Och då får man för det första säga att årets värld stod för ett ruggigt bra arrangemang likväl som ljud. Tack!

Kategorierna var inte de bästa vi haft i mitt tycke, men det genererade ändå ofantliga mängder bra musik, och i år var det väldigt hårt överlag. Undrar om det kommer en reaktion på det nästa år, och vi knappt får growlsång alls?

Konstigt nog krockade det inte en enda gång på 88 låtar (jo... det skulle ha varit 96 låtar, men en medlemmarna lyckades alltså med det legendariska fumlet att tappa bort skivan mellan tunnelbanan och världen, när han stolt visade den för de andra!). Dessutom gick det lite snabbare än de 9 beräknade timmarna, så det hela var över på ca 6,5-7 timmar. Tyvärr.

Skivorna på rad, slumpvis utlottade. Vid detta tillfälle tror jag det är min som snurrar i spelaren, rentav!

Vuxenpoäng till oss, det var mest mellanöl som inmundigades. Bra det, för jag måt riktigt bra idag. Har till och med kunnat spela hårdrock hemma, och botanisera lite i skivhyllan för nästa år.

Dessutom fick jag höra massor av de låtar jag ville, likväl som för mig helt ny musik som var fenomenalt bra. Det finns inte längre någon ursäkt att inte genast inhandla:

• Kylesa
• Demiricous
• Melechesh
• Barren Earth
• Metal Church
• All That Remains

Otroligt kul kväll som vanligt.

Synd bara att det är så långt kvar till nästa gång, men det är väl samtidigt en del av grejen. Att det inte är för ofta. Hårdrockskväll 2012 kommer ni säkert att få höra mer så småningom i alla fall...

...till Hårdrockskväll 2012. och jag längtar redan!