Lördagslyx: En Skivaholics Bekännelse, del 3

Välkommen, kära läsare.
Detta är den tredje och sista delen av en svit Lördagslyxläsning som kallas för En Skivaholics Bekännelse, och vill du ha hela klabbet så är det förstås bäst om du läser del ett samt del två först.
Det är dock inte nödvändigt.
Värt att veta är att nu är vi framme i vad jag skulle vilja kalla modern tid, alltså behandlas skivor som jag haft ett mer eller mindre osunt förhållande till under tiden från ca -95 och fram till nu.

Och det är den här delen av bekännelsen som jag personligen varit lite nervös för hela tiden.
Den kommer att vara väldigt utlämnande.
Tidigare delar har nog också haft en hög igenkänningsfaktor för många (ja, hur blev du själv egentligen rocker?), men jag gissar att det är slut med det i samband med den här avslutande delen.

Mitt råd är alltså att du slår upp ett glas bra vin eller kanske en fin whisky och sätter dig tillrätta.
Du får under läsningen också gärna ha i bakhuvudet att det är med en liten känsla av nakenhet som det skrivs, så glada och uppmuntrande tillrop känns passande.

"Hej. Mitt namn är Robert, och jag är en Skivaholic. Så har det inte alltid varit, och det här är slute på min historia..."

-----------------------------------------------------------------------------------------------
Inledning
Hm, behövs en inledning?
Jo. I detta fall så gör det nog det.
Det är nämligen så att jag älskar hårdrock och har så gjort sen barnsben. Den har däremot inte alltid fått ta en plats i mitt liv. Tyvärr.
I mitten av nittiotalet träffade jag en tjej, flyttade ihop med henne och byggde början av ett liv tillsammans. Det blev nästan tio år gemensamt, och det var för det mesta bra år.
En sak som inte var bra var dock vårt sätt att hantera olika åsikter, och de mer och mer cementerade roller och beteenden som vi skapade.
En av de konflikterna gällde just hårdrock.
Lika mycket som jag älskade det, så hatade hon det.
Och trots att det bär emot att erkänna så gav jag mig. Jag ansåg att det priset var det värt att betala för kärleken - och tappade förstås bort mig själv på köpet.

I den här delen av historien får du en del skivor som varit med under själva resan ner i mörkret, så att säga, likväl som skivor som tagit mig tillbaka.
För det är klart att när en missbrukare av skivor har varit torrlagd ett tag och börjar om, då överkonsumerar han. Eller, han och han... ja. Då överkonsumerade jag.

Låt mig också säga att meningen med denna historia absolut inte är att kasta skit på min före detta. Det var mina val att göra som jag gjorde, och utan att gå igenom den här resan hade jag inte varit den jag är idag.
Men det är lite läskigt att berätta om lik förbaskat....

--------------------------------------------------------------------

Slayer "Seasons In The Abyss"

Nä, men den där skivan är ju släppt långt innan den tidsperiod vi ska titta på nu?

Jo, så är det.

Men den här skivan är för mig starkt förknippad med en händelse som är så typisk för när det hela bröjade gå snett. Ingen katastrof i sig, men en liten sak som sedan lades på en annan liten sak och till slut blev ett beteende och en roll.

Det här hände första veckan som jag hade flyttat ihop med min dåvarande flickvän, på Mariehem i Umeå. Fel sida Hökmarksberget, som alla från Norra Västerbotten egentligen vet, men det fanns jobb i Umeå...

Jag hade tänkt lyssna på den här, i hörlurar eftersom jag var sugen på just Slayer på HÖG volym. Sagt och gjort, petade på mig lurarna och la mig på rygg i soffan, vår gemensamma soffa.

Kruxet var bara att man på den stereon var tvungen att manuellt kopla ur de riktiga högtalarna. Det hade jag glömt, och inte hörde jag att de var igång heller eftersom jag hade skallspräckarvolym i hörlurarna.

Det blev inte så poppis.

Slayer på "nu vräker grannarna oss"-volym var inte den bästa introduktionen som den här tjejen kunde tänka sig till hårdrock.

Omslaget och dess texter gjorde faktiskt inte saken bättre, och det här blev en första konflikt.

Eller, rättare sagt, det borde ha blivit en första konflikt.

Men det blev inte det - för jag gav med mig. Jag ville inte ta konflikten, utan slog av musiken och förpassade skivan djupt in i skivhyllan.

Ingan skada skedd kanske du tänker, men jag är så här i efterhand bombis på att redan här satte vi en grund i vårt gemensamma förhållande.

Den gällde förstås inte bara musik, men det blev ett mönster - hon brusade upp, och jag gav med mig. Undvek konflikten, och sakta men säkert blev jag en annan person på hemmaplan och med henne än vad jag var egentligen.

Lade band på mig och rättade mig till självutplåningens gräns.

Senare skulle det där med musiken komma tillbaka flera gånger, och till slut var vi framme vid det faktumet ett jag hade tryckt ut det mesta av min hårdrockslyssning ur mitt liv.

Vansinnigt men sant.

Det förekom lite, men aldrig när hon var med. Istället lyssnade jag i bilen eller om jag var själv.

Jag säger det igen.

Vansinnigt.

Men jag skyller inte ifårn mig. Det var jag och ingen annan som valde den här vägen.

Och naturligtvis har jag inte varit olycklig i tiotalet år, jag har förstås hittat andra saker som jag förkovrat mig i, men det är ändå så att hårdrocken fått stå på utsidan av dammen.

Förmodligen borde jag ha förstått att den där fördämningen skulle brista, men ändå.

Jag valde den vägen i alla fall.

--------------------------------------------------------

Iron Maiden "Brave New World"

Jag bodde ett tag i England, närmare bestämt i Nottingham.

Arbetade på ett företag som heter Games Workshop, och reste en del till Sverige i samband med det. Efter en tragisk sjukdom hos min respektives mor så flyttade vi hem till Sverige och cementerade de konstiga roller som vi hade börjat utveckla i vårt förhållande. Istället för att våga ta i problemet så riktade vi våra krafter mot den gemensamma yttre fienden, i detta fall sjukdomen.

Kortsiktigt och dumt, förstås.

I mitt undermedvetna tror jag att det kokade.

Undertryckta tankar och mitt beteende av att agera mer eller mindre självutplånande var på väg att sänka mig så pass djupt att det inte längre skulle kunna fungera.

Ett av de sätten som det är tydligt för mig - såhär i efterhand - var att de gånger jag väl lyssnade till den inre rösten och min egen sanna vilja och plockade upp en skiva som verkligen ville lyssna på så blev jag helt besatt av den.

Det exempel som jag har valt är Bruce Dickinsons återkomst till Iron Maiden i "Brave New World". En fenomenal skiva, en av britternas tre bästa till och med, och för mig blev det här en helt vansinnigt missbrukad skiva, speciellt i samband med att jag körde bil.

Där kunde jag lyssna ostört, och det var lätt att koppla ihop det med det resande jobb jag hade.

Och som jag reste.

Inte alls ovanligt med 250 mil i veckan i bilen.

250 mil tar kanske 50 timmar att köra om man håller i snitt 50 knyck. Ta bort 10 timmar för prat i telefon och kvar finns 40 timmar effektiv tid som dedikerades åt den här skivan.

Ett par månader i sträck!

Helt jävla galet egentligen...

------------------------------------------------------------------------------------

Nightwish "Once" & Mastodon "Leviathan"

Två skivor, två helt olika betydelser för mig - men kollade till samma händelse.

Därav delar de posten.

Som läsare har du kanske förstått att fram till nu var jag på väg att blåsa in mer luft i en bubbla som jag egentligen visste var fel för mig. Som jag egentligen visste att den inte skulle hålla.

När bubblan väl sprack så sprack den förstås rejält.

Och när den sprack så hade jag en situation där jag hade bosatt mig i Gävle, av alla platser, och hade kvar mitt jobb i Stockholm. För att klara det så hade jag en övernattningslägenhet i 08-land (ja, lägenhet och lägenhet... ett litet tjyffe som hade samma storlek som ett normalstort akvarium är väl närmare sanningen), och pendlade en hel del mellan dessa två städer. Kanske två nätter i veckan i Stockholm.

Den första skivan, Nightwish-plattan, blev i samband med det en skiva som jag spelade i stort sett varje gång jag var på väg norrut.
"Hem", alltså. Fast det inte var ett hem där mitt hjärta egentligen fanns. Och i takt med att Tarja Turunen satte ord på låtarna kunde jag i stort sett känna hur jag krympte ihop och iklädde mig en roll som inte var jag egentligen. En mask. Nightwish är numera inte ett band som jag lyssnar på speciellt mycket, och min åsikt om bandets kvalitet är helt klart förändrats, men redan innan det hände så hade just "Once" blivit en skiva som jag inte längre klarade av att lyssna.

Den var en tid så förknippad med känslor, tankar och minnen som jag inte ville beröra att jag hoppade över.

Nu har det istället förbleknat till en ganska likgiltig skiva som inte längre rör upp sådana saker.

Väl på plats i Stockholm efter en sådan resa så var det en annan skiva som dominerade.

Mastodons mästerverk "Leviathan".

Och med samma logik som i fallet med Nightwish så fick den här skivan en koppling till en rad känslor, bara de motsatta. Låtarna "Blood And Thunder", "I Am Ahab", "Iron Tusk", "Naked Burn" med flera symboliserar istället syre, möjligheter och en inre tillfredsställelse som ger mig ett redigt leende på läpparna varenda gång jag hör dem.

Den här skivan har också lyckats behålla sitt grepp om mig sedan dess, men det beror antagligen lika mycket på själva kvalitén på plattan som på mina tankar, minnen och känslor.

-----------------------------------------------------
Hardcore Superstar "S/t"

2005.

Har du lite koll på bandet Hardcore Superstar så vet du att de var på branten av att knäckas, och att deras självbetitlade skiva från 2005 blev den desperata vändningen (den långa intervjun med trummisen och låtskrivaren Adde i senaste numret av Sweden Rock Magazine rekommenderas för övrigt hett, mycket bra och intressant läsning).

Även för mig var 2005 och 2006 år av vändning och en tid att läka ihop och bli en hel människa.

Mycket av det gjordes under träning och motion, och under dessa år startade jag varje morgon med en morgonpromenad. Sällskapet i lurarna kom att bli skivor som betyder något alldeles särskilt för min del, något som mitt förhållande med exempelvis Opeths "Ghost Reveries" vittnar om.

Men ingen skiva är så starkt förknippad med viljan att överleva och växa sig starkast som just Hardcore Superstars självbetitlade svarta platta. Den gjorde mig sällskap i löparspåret, på morgonpromenad och i lägenheten. Fan, när jag flyttat in bodde jag utan möbler ett tag, och utan TV i ett par månader. Mitt sällskap var istället låtar som kombinerade känslan av glädje och nystart med ett jävlar anamma och en anda av att det var på liv och död.

"We Don't Celebrate Sundays", "Bag On Your Head", "Kick On The Upperclass", "Hateful"...

Hardcore Superstars har aldrig varit bättre.

Jag har aldrig gjort en bättre mental resa.

-----------------------------------------------------------
Gorgoroth "Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt"

De senaste åren har mitt mer eller mindre fanatiska beteende när det gäller skivor eskalerat när det gäller mängden skivor, men det har nog snarast avtagit när det gäller hur länge varje skiva sitter i. Man kanske kan säga att jag söker nya kickar mest hela tiden?

Oavsett så finns det många exempel på skivor som fullständigt fångat mig, och jag har valt en skiva som inte kommer att finnas på detta års topplista - jag vill ju inte förstöra spänningen - som representant för dessa.

Norsk black metal i form av Gorgoroths styrkebesked från 2009.

Själva musiken är förstås svängig och välproducerad black metal med starka låtar, men det är inte det som är anledningen till att jag valt skivan som representant (är du nyfiken på just musiken får du läsa recensionen istället).

Nä, det är den effekt som den här skivan fick på mig.

Jag missade den nämligen under året 2009, vete fanken varför men jag kom mig aldrig för att plocka upp plattan, och började lyssna på den först i januari/februari 2010.

En mörk tid utomhus.

Passande för denna typ av musik.

Och det som hände var att jag blev fullständigt besatt av att lyssna på den här skivan på kvällen, i hörlurar, i sängen! Varenda kväll avslutades med att min fantastiska fru somnade gott bredvid mig medan jag körde den här skivan varv på varv i ett helt nedsläckt hus.

Bara en gång till, jag måste få höra Pest väsa "..rebirth of Gorgoroth" en gång till...

Och den här skivan höll därmed på att knäcka mig.

Sömnbrist, i kombination med att jag den här tiden gick tillbaka till arbetet efter en längre tids pappaledighet, gjorde mig ganska grinig och problemorienterad.

Och jag visste att jag borde sova mer - men kunde liksom inte hålla mig från att lyssna på den här fantastiska skivan. Omsluten av mörker både bildligt och bokstavligt...

-------------------------------------------------------------------------------------------
Pust.

Nu är Rebellängeln helt tom, och lite nervös. Det var ju den här delen som jag visste att serien skulle komma fram till, och det var den här delen som har gjort att jag känt mig lite naken.

Det är ändå så att jag är förbi det där, och att jag idag är en betydligt starkare och gladare person - som lever ett liv jag vill leva.

Därför delar jag den här historien med er.

Hoppas ni har tyckt om den.

Naturligtvis finns det massor med skivor som spelat en stor roll i mitt liv som inte finns med här.

Naturligtvis finns det massor med händelser som inte heller finns med.

Nästa gång Lördagslyx återvänder blir det med mindre fokus på livshistoria och mer generell om hårdrock - men små småningom kommer jag att skriva om The Soundtrack Of My Life. Då kommer många av de missade skivorna och händelserna kanske att komma upp.

Till dess - enjoy the addiction. I'm a Skivaholic - and proud of it!