Rebellängeln är på resa - men tipsar ändå!

Jamen, jag är ute och åker. Tyskland, för att vara exakt. Schnitzel, en eller annan öl, kanske en bild eller två som kan delas vad det lider. men givetvis blir det Tips i alla fall.
I detta fall om metal core, som jag inte gillar. Och en kristen grupp, vilket jag inte heller gillar. Men med en skiva som jag gillar...!
AUGUST BURNS RED "Leveler". Text här. 

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Inför årsbästalistan: A-L

Bokstaven A.

Fet bokstav detta år om man ska kolla igenom kandidaterna som på allvar kan utmana till årsbästalistan. Där hittar vi Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy och August Burns Red som alla loggat masor med speltid (recensioner av respektive skiva om du klickar på omslagsbilderna). Överraskande bra metalcore av August Burns Red, stabila insatser av Amon Amarth, Amorphis och Arch Enemy - och utan att avsluta för mycket ska jag erkänna att i alla fall en av dessa fyra skivor har vuxit på mig med tiden och spelats mer och mer ju längre året gått.

Som det känns just nu så återfinns minst en av dessa fyra skivor på min topp 10!

Sen då. B.

B som i Black Country Communion!

Otroligt bra skiva, även om den som bekant kanske inte riktigt kunde toppa debuten.

Räcker det till en plats på Topp 10 dock? Tveksamt som det känns just nu, faktiskt, eftersom konkurrensen är stenhård. Jag tror att jag kommer att placera den just utanför...

...vilket nog också blir fallet med den här.

Crowbar. Bra som fanken dock, och den har växt den här skivan.

Ska ge båda dessa skivor ett par varv nu i början av december för att ställa dem mot några av sina konkurrenter och se om mina tankar är rätt. De kanske är ännu bättre än jag tror!

Två skivor som är mycket bra och som verkligen finns med i den slutgiltiga kampen är de som är närmast ovan. Foo Fighters och Demonaz. Olika typer av skiva, förstås, men båda är lite av favoriter. De har dessutom spelats flitigt av undertecknad.

Bokstaven G innehåller tungviktare.

Ghost Brigade och Graveyard.

Naturligtvis behöver man inte vara raketforskare för att förstå att Graveyard kommer med på listan, inte med tanke på hur jag hypat den. Men hur högt når den?

Och hur blir det med det finska vemodet? Ghost Brigades föregångare "Isolation Songs" placerade jag som nummer 10 på 2009 års topplista, och frågan är ju om det blir samma i år?

Sen då?

Jo, sen ska vi gå in. Till In Flames och In Solitude.

Två urstarka skivor, men olika.

In Flames segertåg "Sounds Of A Playground Fading" lär ju dyka upp på en hel massa årslistor runt om i etern, och ingen kommer att förvånas över det. In Solitude dyker nog också upp, vilket kanske förvånar mer - men båda skivorna är mycket bra och är i allra högsta grad med i spurten.

Så, det var de första 12 skivorna som jag har i rålistan, i alfabetsordning. Alla skivomslag är klickbara så att de leder till respektive recension (ja, förutom Demonaz då, som jag av någon anledning inte recenserat... men den har å andra sidan varit Veckans Tips, så du kan kolla in den artikeln istället om du nu vill). Ganska mycket läsning för dig som vill, alltså.

Annars får du väl vänta till senare.

Det blir fler genomgångar. Härnäst står ju bokstaven M på tur. Där finns det lite godis!

Dags igen. Ångest!

Det är den där tiden på året nu.

Den som kommer varje år.

Som börjar med ett enkelt litet mejl från Martin.

Tjena!

Ångesten och glädjen närmar sig folk! Vi ska ju ha årsbästalistor även i år - kan det vara så att 2011 har varit aningens bättre än 2010? Ja, det har i vart fall inte varit sämre tycker jag. Därför känns det viktigt att vi ger oss tid till att fundera, ändra, fundera lite till och till slut sätta LOCK UPs "Necropolis Transparent" på minst plats nummer 3 ;-)

Det är nu 6 veckor till julafton, och som tidigare år är det den 24 december som är deadline för att lägga upp sin personliga årsbästalista för 2011. Tidpunkten är kl. 24.00

Martin

Fan.

I år känns det nämligen extra lurigt. Kollar man bara början av alfabetet så kommer man till bokstaven "A" innan man får räkna upp Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy, Astral Doors och August Burns Red som riktiga kandidater till den där listan. Hur fan ska det här sluta innan alla riktigt bra skivor är sammansatta i en rålista???

Ångest. Fast, i ärlighetens namn, på ett ganska bra sätt.

Det är ju kul samtidigt...

Du minns väl förra årets lista?

Och Werock-skribenternas samlade lista, med kommentarer från artister och rockkändisar?

Snart är det alltså dags att se hur 2011 står sig!

En hemlighet i spelaren

Onsdag idag igen, och det betyder att det är dags att uppdatera vad som spelas mest frekvent i det Rebellängelska hemmet. Denna gång är det dessutom inte vilken lista som helst, utan den innehåller en hemlighet!
Vadan detta då?
Jo, men det närmar sig ju ändå på sitt sätt den årliga Hårdrockskvällen (ja, eller närmar sig och närmar sig, det är 5 månader kvar - men min hjärna funderar redan på små pärlor man kan avslöja!), och jag tror jag har hittat ett riktigt litet guldkorn.
Det lyssnas frekvent på detta, men jag vill inte riktigt avslöja vad det är. Det enda tips jag kan säga är att det härstammar från vårt grannland till väster om oss...

I övrigt är det detta som rullar mest.

August Burns Red snurrar fortfarande runt massor, av någon anledning. In Solitude och Portrait är ju lite snarlika i sitt sätt att närma sig musiken från lyrikens tema, men skivorna i sig låter ganska olika.Sist men inte minst finns ju förstås Yngwie Malmsteen. Inte lika bra låtmaterial som på "Trial By Fire", men betydligt bättre ljud.

Grym liveskiva.

Fan vad jag gillar hans sätt att sjunga, den gode Levén. Han kan verkligen sjunga allt, både klassisk hårdrock á la Yngwie, likväl som stenhård doom metal i Krux.

Cudos!

Annars är det inte länge kvar innan Ghost Brigade släpper sin nya platta.

...när man här sånt där vet man att det blir bra! Förra skivan "Isolation Songs" var snäppet bättre än debuten "Guided By Fire", och jag förväntar mig faktiskt ännu ett steg framåt...

Recension August Burns Red - och en massa svammel!

Werockrecensionerna denna månad bjöd från min penna (eller..ja, tangentbord då, men ni fattar...) på två alster. Dels gammal skåpmat där jag i stort sett plankade min egen recension av Saxon, och dels August Burns Red som totalt överraskat mig. Riktigt bra skit, och det betyget var välförtjänt. Finns här, om du vill läsa!
Kollegorna har inte heller legat på latsidan. Stones presterar en riktigt vass sak om Rival Sons (jodå, dte kommer en på denna site av undertecknad så småningom... jag bara sparar den lite...hehe...), medan Martin som vanligt sätter tänderna i en packe rens (smaka bara på namnet Fleshgod Apocalypse!).
Alla recensioner här, och det är väl finfin läsning såhär en torsdag i hettans Sverige?

Bra. Redo för något hemskt då?

Aftonbladet har ju sin Rockbjörnenomröstning, och Metallbibliotekarierna har uppmärksammat en abomination. En av kandidaterna är... håll i er nu... Dead By April.

Jo, dte är sant. VAD I HELVETE?

Visst är det så att man egentligen inte får klaga om man inte röstar (och det har jag ju inte gjort, så jag borde bara hålla klaffen), men visst blir man lite orolig? Vad är det med folk? Kan man inte, med dagens utbud, hitta en bättre liveakt inom kategorin hårdrock så är det verkligen illa ställt med världen. Det är ju så att an önskar att.. ja... saker och ting var döda till april, typ...

Jaja. Från ett elände till ett annat. Det här.

Jag försöker under sommaren att springa lite, med hjälp av denna. Det går... sådär. Kul att se satellitmottagare med exakt avstånd, men jag har inte ens vågat koppla in pulsmätaren. Tror inte den fixar den frekvens mitt hjärta haft på de 6-7 grispass jag lyckats slugga mig runt.
Fy fan.
Får kämpa som ett djur för att hålla mig runt 4:30 per kilometer, och egentligen skulle jag vilja spela Iron Maidens "The Loneliness Of The Long Distance Runner" från coola "Somewhere In Time" nu, men för att göra det borde man väl.. ja, ha sprungit långt?
Jag har hållit mig mellan 6-9 km per pass.
Det blir mer den här låten då...

Skulle egentligen vilja skylla på att det är varmt och dagarna ägnas åt sånt här:

...men det är inte sant.

Sanningen är att jag är otränad, och gillar öl för mycket när jag har semester.

Fan.

Alltså - tips på musik som får mitt lite för tjocka arsel runt spåret oftare?

Mest i Spelaren

Inser att det var ganska länge sedan avdelningen "Mest i Spelare" uppdaterades.
Såhär ser det ut just nu:

I korta ordalag kan man väl säga att August Burns Red och Rival Sons är de vassaste givarna av dessa, och att Portrait är aningen klurigare än In Solitude. Badmouth kommer det mera om snart - bland annat en tävling!

Sommaren är annars lurig. Det ges både mer och mindre tid för lyssning samtidigt.

Mer för att man har mer fritid.

Mindre för att man har mer familjetid.

Båda är rätt bra, faktiskt....