Recension: Skånska Mord "Paths To Charon"

Första gången jag lyssnade på "Paths To Charon" av Skånska Mord, den tredje plattan i högen från Small Stone Records (de andra var Lord Fowl och Wo Fat) så tänkte jag något i stil med wow, det här låter ruggigt bra och lovande.
 Skåningarnas ljudbild och sväng i kombination med sångaren Janne Bengtssons säregna och rätt raspiga bluesminnande röst fick mig att tänka att det här skulle bli en fullträff. Tyvärr tycker jag att tiden och upprepade genomlyssningar visat att det inte riktigt håller vad det lovar.
Missförstå mig rätt här - skivan är rätt bra, men mitt första intryck var nog att jag skulle hylla den rätt så oreserverat.

Nå, detta är gängets andra giv och min första kontakt med dem. Bandet i sig består av 5 snubbar som alla kommer från Örkelljunga (kanske mest känt för att man någon gång per år ser ett volleybollag från just den stan skymta förbi i Sportspegeln?), och som har sitt förflutna i banden Half Man och Mothercake. Det förstnämnda hade en bakgrund av mer blues, det sistnämnda mer heavy metal och när de två slogs samman bildades ljuv musik i form av Skånska Mord, allt enligt promomaterialet. 
Det kan nog stämma, för i alla fall här, på andra given, så är det just giftermålet av klassisk hårdrock och en mer bluesinfluerad rock som står i centrum.
Inledande "Dark Caves Of Our Mind" minner om fornstora dagar när Black Sabbath var kungar, medan ett spår som "A Black Day" känns som klippt och skuret att framföras i en liten trång, rökig och ganska stökig lokal, sent på natten och för ett mindre men hänfört sällskap. Det är också, tillsammans med "Lord Of Space And Time" de spår jag gillar bäst på plattan, även om det sällan faller ur ramen. Svagast är segmentet med "The Flood", "Laggåsen" och "The Ambassaduer" som ligger på rad ungefär i mitten av skivan.

På det hela är det ändå en stabil insats.
Den musikaliska leveransen (förutom Janne Bengtsson på sång består bandet av Patrik Berglin och Petter Englund på gitarr, Thomas Jönsson på trummor samt Patric Carlsson på bas) är snygg, produktionen är som nämnts riktigt bra, och variation får man också när Spiders Ann-Sofie Hoyles gästsjunger på "Addicts".
Fint så, kanske?
Jo.
Du har skivan på Spotify så att du kan kolla in den själv. 
Bästa Spåret tycker jag är "A Black Day", det är en sån där låt som får mig att vilja lyssna på musik i min ensamhet, när familjen somnat, med en bra whisky som sällskap...

Skånska Mord "Paths To Charon" - 3

Recension: Lord Fowl "Moon Queen"

Det landade ett knippe skivor i postlådan en dag. Såna där som jag inte beställt på egen hand, och kanske inte hade valt om jag surfat runt i cyberrymden med lite pengar på fickan.
Det var skivbolaget Small Stones Records som skickade de senaste alstren av Skånska Mord, Wo Fat och denna skivan, Lord Fowl "Moon Queen". Det är alltid extra roligt att lägga en sån platta i spelaren, eftersom det inte finns förväntningar eller förutfattade meningar, och den här skivan har kommit att rulla en hel del de senaste veckorna.
Bandet härstammar från New Haven, och "Moon Queen" är deras andra giv. Man serverar hårdrock som startat som en kloning av de gamla klassikerna (Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath), men som fått ett tillskott av rent och skärt sväng. Bandet består av Jon Conine på bas, Don Freeman på trummor samt två snubbar som båda spelar gitarr och sjunger om vartannat, Vechel Jaynes och Mike Pellegrino. På skivan så lyckas man med konststycket att servera 12 spår som alltid låter egna, men ändå har en vansinnig variation mitt i sin enkla fåra av svängig rock/hårdrock. Låtar som "Split" och "The Queen Is Not Impressed" får mig att tnka på en akt som Foo Fighters, inledande duon "Moonqueen" samt "Touch Your Groove" svänger så kraftigt att det är svårt att inte tänka på en så aktuell akt som Rival Sons - men ändå är det aldrig tal om att kopiera.
Det är alltid en egen ton som bandet har, och det är bra.
Bäst är "Streets Of Evermore", som har en sån där refräng som fastnar direkt och som man vill stå upp och sjunga med i. Gärna med handen i luften, på något sätt!

Skivan som helhet är snyggt producerat, och jämn. Förutom nämnda "Streets Of Evermore" så är det väl "Hollow Horn" och just inledande "Moonqueen" som kommit att bli mina favoriter, men det är en behaglig resa hela vägen, och detta är definitivt en skiva som du ska kolla in om du har en svag punkt för de referenser som angivits ovan. 
Extra kul tycker jag också att det är att man delar på sången, och att Mike och Vechel faktiskt låter lite olika. Inte olika som "en sjunger rent och den andra tar all growl", utan med en egen ton och ett eget uttryck. Det ger spännvidd i låtarna, helt enkelt, och jag kan med lätthet se den här skivan dyka upp som "Veckans Tips" vad det lider.

Betyget är stabilt 4, inte mycket att snacka om egentligen, och har du läst såhär långt så vet du ju vilken bästa låten är... just det. "Streets Of Evermore". Det återstår väl egentligen kanske bara att upptäcka skivan på egen hand? Okej då. Spotify finns här.
Till sist - värdelöst vetande. Artemis Fowl är en bok av irländska författaren Eoin Colfer, där huvudfiguren tillhör den kriminella familjen Fowl, och har det märkliga namnet Artemis Fowl II. Lord Fowl. om det har ett samband med gruppen? Inte den blekaste. Jag har inte ens läst boken....!

Lord Fowl "Moon Queen" - 4

NP: Katatonia "Dead End Kings"

Just nu spelar jag en sån där skiva som jag sparat på. En sådan som jag inte tjuvlyssnat alls på i samband med singel- och videosläpp, utan väntat på till dess att jag har den fysiska skivan samt rätt förutsättningar för att göra den rättvisa.
Ja, vi pratar om Katatonia "Dead End Kings".
Den kom i förra veckan, har snurrat hela veckoslutet och starten av denna vecka, och spontant måste jag säga att det är starkare än förra given "Night Is The New Day". Skivan har, som väntat, ett fenomenalt ljud (du har väl inte missat Ljudkrönkan på Werock?), likväl som variation, och kanske är detta det starkaste bandet gjort på ett tag. Okej, för mig är väl "The Great Cold Distance" höjdpunkten i min relativt begränsade relation med bandet (som förutom de tre nämnda plattorna också innefattar "Viva Emptiness" och "Live Consternation"), men detta är inte illa, inte illa alls. Dystopiskt så det förslår, och med rätt känsla - men sen återstår ju att se hur jag själv kan ta emot det. Katatonias musik är just sådan för mig, inte helt enkelt att ta emot om jag inte är på "rätt plats" mentalt.

För övrigt - förra veckan bjöd också på andra trevliga leveranser, och det i form av en överraskning. Från USA kom ett paket med följande tre plattor:

Skånska Mord, Wo Fat och Lord Fowl från skivbolaget Small Stone Records, och antingen har jag förträngt att jag haft kontakt med dem eller deras agent, eller så har de letat reda på undertecknad på egen hand. Kul, och hur som helst en efekt av att driva en helt meningslös liten skitblogg i den stora Cyberrymden.
Skivorna har jag bara hunnit provsmaka, men det verkar vara fuzzy rock som gäller generellt, med lite olika dialekt - och det låter bra.
Ska försöka recensera dem här på bloggen vad det lider, tillsammans - förstås - med inläggets huvudplatta. "Dead End Kings" kan förresten vara en av de bästa skivtitlarna någonsin, med tanke på den musik bandet bjuder på. Klockrent!