Det regnar in tips. Benevolent, Plector, Supralunar, Jack's Residence, Bottlecap, Madness Of The Night och Overworld!

Oj.
Vissa tidpunkter i bloggens liv är det som att det kommer i skurar.
Tipsen alltså, rekommendationer och förfrågningar om åsikter avseende ny musik. Ibland händer inget, ibland ramlar det in hur mycket som helst - och just nu är vi inne i en sådan sak.
Det har de senaste veckorna rasat in en massa härliga tips, och det tackar undertecknad allra ödmjukast för.
Visst, jag har inte hunnit lyssna och ge feedback på allt, men ändå. Det är otroligt kul - och låter alla läsare vara med på spåret i detta inlägg så gott det bara går.
Häng på!

Vi börjar med Plector. Nedlagda, men mer aktiva än någonsin, typ. Recension av svanesången "Punishment Day" gavs på Werock (hey, där har du en skiva som antagligen kommer att dyka upp som ett Veckans Tips vad det lider), och från den skivan har följande video hämtats. Riktigt färska ""Overthrown"!


Sen då? Ja,vi kan väl ta Overworld. Elvira tipsar om dem, och nämner bland annat att deras debut-EP klöste sig in på iTunes Topp5 när det släpptes, samt att det växer kraftigt runt bandet. För egen del kan jag tycka att det är lite som med Stone Sour för min del. Det är rätt bra men fäster liksom inte.
Du kollar in dem enklast via Spotify (Overworld – Perfect Anomaly), och personligen anser jag förstås att det är ett av de bättre namnen jag sett på en ny rockgrupp på ett tag. 
Till den kategorin här väl också Madness Of The Night, tycker jag.
Skön vibb på det namnet, och jag måste säga att jag faktiskt gillar den udda korsningen och egenheten i bandets sound rätt bra också. Rätt spännande, och visst finns även debuten ""Voices Of The People" på Spotify.

Mer då?
Ja men vad sägs om akter som Benevolent, Supralunar, Bottlecap och Jack's Residence?
Vilka, säger du då kanske.
Precis. Det är ju det som är grejen, att man inte vet. Låt oss börja mitt i högen.

Supralunar beskrivs som en "blandning av Foo Fighers och Sweet" eller "som Beatles fast hårt". Lovande referensramar förstås, och debutEP "Unzip To Rock" finns på Spotify. Titeln på EP'n är rätt kul i dessa dagar, och själva musiken bjuder på ganska snyggt producerad smart rock som verkligen låter så som beskrivits. Kul!

Vill man smaka på det kommande musikåret 2013 så kan man få det med. Benevolent heter Göteborgsbandet som signat med Gains dotterbolag Rambo Music (som bland annat jobbat hårt för att skicka gratisskivor med en av de stora svenska rocktidningarna under det gångna året), och som släpper debuten "The Wave" i slutet av januari. Denna teaser skickar de som julhälsning.

...låter väl rätt intressant och bra det där? 
Ska faktiskt bli riktigt spännande att ta del av det slutgiltiga materialet, måste jag säga. Kul, igen!

Bottlecap (bilden på deras platta ovan!) har jag inte hunnit lyssna alls på tyvärr. De beskriver sin musik som ”mustig in-your-face-rock med en släng av ADHD”, men jag kan som sagt varken bekräfta eller dementera det. Du får lyssna själv istället och berätta för mig om det är sant eller inte. Det gäller tyvärr också Jack's Residence, vars EP man hade releasefest för så sent som för någon dryg vecka sen. 

Var du där?
Var det bra?

Och, förresten, på tal om bra...
Det är ju omröstningarna på Werock, de om den bästa debuten. Så småningom ska det röstas om bästa svenska debut, men för tillfället kan du säga ditt om bästa nordiska (som till slut mynnade ut i en uppgörelse mellan Norge och Finland eftersom de länderna sopåade rent i samband med nomineringarna) debut.
Och ja, det finns lite höjdare där.
Lakei, God Seed, Nettlecarrier och Hellish Outcast till exempel.

In och rösta. Nu!

Recension: Lord Fowl "Moon Queen"

Det landade ett knippe skivor i postlådan en dag. Såna där som jag inte beställt på egen hand, och kanske inte hade valt om jag surfat runt i cyberrymden med lite pengar på fickan.
Det var skivbolaget Small Stones Records som skickade de senaste alstren av Skånska Mord, Wo Fat och denna skivan, Lord Fowl "Moon Queen". Det är alltid extra roligt att lägga en sån platta i spelaren, eftersom det inte finns förväntningar eller förutfattade meningar, och den här skivan har kommit att rulla en hel del de senaste veckorna.
Bandet härstammar från New Haven, och "Moon Queen" är deras andra giv. Man serverar hårdrock som startat som en kloning av de gamla klassikerna (Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath), men som fått ett tillskott av rent och skärt sväng. Bandet består av Jon Conine på bas, Don Freeman på trummor samt två snubbar som båda spelar gitarr och sjunger om vartannat, Vechel Jaynes och Mike Pellegrino. På skivan så lyckas man med konststycket att servera 12 spår som alltid låter egna, men ändå har en vansinnig variation mitt i sin enkla fåra av svängig rock/hårdrock. Låtar som "Split" och "The Queen Is Not Impressed" får mig att tnka på en akt som Foo Fighters, inledande duon "Moonqueen" samt "Touch Your Groove" svänger så kraftigt att det är svårt att inte tänka på en så aktuell akt som Rival Sons - men ändå är det aldrig tal om att kopiera.
Det är alltid en egen ton som bandet har, och det är bra.
Bäst är "Streets Of Evermore", som har en sån där refräng som fastnar direkt och som man vill stå upp och sjunga med i. Gärna med handen i luften, på något sätt!

Skivan som helhet är snyggt producerat, och jämn. Förutom nämnda "Streets Of Evermore" så är det väl "Hollow Horn" och just inledande "Moonqueen" som kommit att bli mina favoriter, men det är en behaglig resa hela vägen, och detta är definitivt en skiva som du ska kolla in om du har en svag punkt för de referenser som angivits ovan. 
Extra kul tycker jag också att det är att man delar på sången, och att Mike och Vechel faktiskt låter lite olika. Inte olika som "en sjunger rent och den andra tar all growl", utan med en egen ton och ett eget uttryck. Det ger spännvidd i låtarna, helt enkelt, och jag kan med lätthet se den här skivan dyka upp som "Veckans Tips" vad det lider.

Betyget är stabilt 4, inte mycket att snacka om egentligen, och har du läst såhär långt så vet du ju vilken bästa låten är... just det. "Streets Of Evermore". Det återstår väl egentligen kanske bara att upptäcka skivan på egen hand? Okej då. Spotify finns här.
Till sist - värdelöst vetande. Artemis Fowl är en bok av irländska författaren Eoin Colfer, där huvudfiguren tillhör den kriminella familjen Fowl, och har det märkliga namnet Artemis Fowl II. Lord Fowl. om det har ett samband med gruppen? Inte den blekaste. Jag har inte ens läst boken....!

Lord Fowl "Moon Queen" - 4

Veckans Tips: Jeremy Irons & The Ratgang Malibus "Bloom"

En sak är säker: Rock'n'roll-året 2011 var helt jävla outstanding. Graveyard, Red Hot Chili Peppers, Foo Fighters och Rival Sons knep fyra av mina topp-tio-platser när det var dags att summera året, och Graveyard tog totalsegern när Werock-skribenternas listor aggregerades.
Inte så konstigt att skivor som "bara" är ruggigt bra nästan försvunnit i den floden. En av dem är Veckans Tips, med gruppen som har ett av musiksveriges flummigaste namn - Jeremy Irons & The Ratgang Malibus - och deras andra album "Bloom"!
Den här skivan smyger igång lite. Inledande "Elefanta" (för övrigt samma titel som debutskivan hade) är ganska avvaktande och lite stämningssättande, men med spår nummer två visar bandet sin rätta själ. "Skin Deep" har ett ruggigt gung och nästan en svävande känsla i sig, där allt bär frontmannen Karls fantastiska röst på ett skönt sätt. Den låten är nästan tio minuter lång och bra hela vägen, och överlag tycker jag att det är ganska sympomatiskt för bandets låtar, det där att de får ta sin tid på sig. Visst, "Tales Of The Future" och "Golden Hours" är mer direkta, men låtar som "IAOA" och "Fernando" är verkligen egensinnade kolosser som tjänar på sin längre speltid.

En sak som jag gillar med denna skiva, och som gör den så given som Veckans Tips, är ljudbilden. Det låter... sommar. Luftigt sound, påminner nästan om torrt hö i motljus, om jag får bli lite poetisk. Inte helt oväntat är det Transubstans Records som är hemmaetiketten för bandet, och jag upptäckte dem genom Stones (som vanligt, höll jag på att skriva, då den bloggen verkligen kan konsten att tipsa om fantastiska skivor som är lite svåra att se för det vanliga bruset).
Jeremy Irons & The Ratgang Malibus spelar en själslig och smart rock, helt enkelt, som lämpar sig mycket väl som tipsplatta. Kolla in den själv på Spotify, jag rekommenderar nog att du startar med antingen "IAOA" eller "Tales Of The Future"!

NP: Captain Crimson - årets rock'n'roll-hopp?

 Förra året var som bekant ett helt magiskt år för rock. Graveyard, Foo Fighters, Rival Sons och Red Hot Chili Peppers kapade till sig platser på min årsbästalista allihop, och detta år - helt naturligt - varit lite skralare på just rock'n'roll än så länge.
Såhär till sommaren verkar kanske en del av det åtgärdas.
Örebrogänget Captain Crimson levererar med debutplattan "Dancing Madly Backwards" en giv som passar helt perfekt till fix vid grillen och slappande i solstolen. Om man nu kan sitta still.
För det svänger, detta. Kraftigt.
Recension på g, levereras till Werock, men redan kan avslöja att vi rör oss i de högre trakterna av betygsskalan. Årets rockplatta?
Kanske.
I september släpps ju den här:

Rival Sons uppföljare tar inte längre recensenter och folkmassor med överraskning, och det ska bli mycket intressant att se hur bandet klarar av att följa upp debuten. September. Kom ihåg det.
Till dess kan vi ju dansa lite galet, baklänges!

Vem är bäst i världen på att spela gitarr & sjunga - samtidigt?

Gary Moore finns tyvärr inte längre med oss längre.

Han var - i mina öron - en man som verkligen kunde konsten att både sjunga bra och spela gitarr som bara fan. Samtidigt!

Det är en konst som jag verkligen beundrar, de där som klarar det.

Kan inte vara lätt, speciellt live.

Så frågan är nu - vem är egentligen bäst?

Nu, alltså?

Det ska vi avgöra genom omröstning på denna lilla site.

Den startade egentligen redan igår, men då hann jag inte skriva något om den och de du kan rösta på. Givetvis har jag missat en massa namn (bland annat ser jag att Blackie Lawless från W.A.S.P inte finns med, till mitt förtret, men tyvärr funkar Blogger så att det inte går att fixa i efterhand... och dessutom dyker det nog upp fler namn som jag missat nu när ni kan börja kommentera det hela!)

Okej?

Vi kör omröstning i ungefär en vecka, och de du kan rösta på är dessa:

En fet rad gubbar.
Från topp till botten:
Robb Flynn, Machine Head. Grym leverans live, tycker jag, och kanske mer av en gitarrist än en vokalist?

Mille Petrozza, Kreator. Frontman med karisma, hårt riffande och skrikande snubbe. Underskattad?

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Klarar både rensång och growl, levererar live. Men hur är gitarrspelet?

James Hetfield, Metallica. Veteran i sammanhanget, stor fanbase. Räcker det för vinst?

Nergal, Behemoth. Sjukt tajt live, levererar prick rätt hela tiden. Eller?

Joe Bonamassa, soloartist & Black Country Communion. Lite doldis i sångsammanhang, gigantisk i gitarrsammanhang. Underdog?

Dave Grohl, Foo Fighters. Trummisen som är suverän bakom micken och gitarren. Bäst av alla?

Matt Pike, High On Fire. Hes stämma och domedagsriff. Kan det hålla för seger?

Kai Hansen, Gamma Ray. Kastratsång och powermetal. Har man hela Tyskland bakom sig kanske det kan innebära seger i en sån här omröstning?

Joe Duplantier, Gojira. Suverän gitarrist, underskattad sångare - men hur okänd får man vara?

Nicke Andersson, Imperial State Electric. Låtskrivargeni, men hur är det med förmågan att sjunga och spela samtidigt. Kan han mäta sig med det tunga elefanterna?

Dave Mustaine, Megadeth. Njaej, alltså.. det finns ju lite att önska vad det gäller sången, men lira gitarr - det kan han ju. Tillräckligt bra för att vinna i alla fall?

Till sist... jag har stulit bilder från ze internetz. Denna site (bildarkivet), R2's facebook och lite varstans härifrån. Lev med det. Rösta istället för att bry dig om sånt!

Årets, del 1(3)

Det närmar sig årsbokslut. Den tiden på året när det bara är att summera hur det egentligen varit, vilka skivor, grupper och spelningar som utmärkt sig. Bland annat. Dessutom kommer serien som vanligt att innehålla info om vilken blogg som egentligen varit bäst under året.
Men vi börjar med...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Stabilaste Uppföljare - Machine Head "Unto The Locust"

Förväntningarna efter förra släppet "The Blackening" var inget annat än monumentala. Enorma. Hur följer man upp det, speciellt som bandet tidigare åkt lite berg- och dalbana när de haft förväntningar på starka uppföljare (i alla fall enligt egna ord i intervjuer)? Den som tvivlade behövde inte göra det speciellt länge. "Unto The Locust" är verkligen facit i hur man följer upp en sådan skiva som "The Blackening". Kanske inte prick lika bra (eller?), men med glöd, urstarka låtar och en glädje till musiken som kombinerat med strävan efer perfektion gör "Unto The Locust" given på Årsbästalistan. Högt upp på årsbästalistan...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Metalcore: August Burns Red "Leveler"

Alltså, jag gillar ju inte metalcore. Det står tydligt i min recension av August Burns Red. Ändå ska jag vara ärlig - förra året placerade jag Bring Me The Horizon högt på årsbästalistan. I år är det jänkarnai ABR som charmat mig. Fantastiskt bra skiva!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Bok: Blod Eld Död av Ika Johannesen och Jon Jefferson Klingberg

Bra år för böcker. Den bästa är den fantastiska "under skinnet"-skildringen av de starka personligheterna som format svensk (och norsk) extremmetal som Klingberg och Johannessen står för. Blod Eld Död är njutning i nästan varje kapitel (även om de t ex får smisk av Anders Tengner i avsnittet om Heavy Load). På andra plats kommer "Access All Areas" av Tengner, och jag gillade även Kee Marcellos självbiografi. Bra bokår, som sagt!
------------------------------------------------------------------------------
Årets Sämsta Skiva: Queensryche "Dedicated To Chaos"

Jasså, säger du. Inte Metallicas och Lou Reeds haveri "Lulu"?
Njaej, alltså - jhag har ju inte hört den. Efter de provsmakningar som läckte ut har jag medvetet valt att inte alls lyssna på den dyngan, jag vill inte göra öronen illa.
Och av de skivor som jag har hört så går priset absolut helt klart till Queensryche. Det gör mig illa att man släpar det namnet i smutsen, och detta är så vämjeligt att det är patetiskt. Hissmusik, i bästa fall. I sämsta fall... värre. Recensionen innebar bloggens första betygsetta genom tiderna. Det har utvecklat sig till en svag etta. Om det nu går...
-------------------------------------------------------------------------
Årets Mest Lovande: Year Of The Goat

Rasande snygga EP'n "Lucem Ferre" smiskar röven av de flesta ockulta rockbanden i samtiden. Så enkelt, så bra, så lovande att band som Ghost och The Devil's Blood förmodligen är lite rädda för den kommande konkurrensen. För visst kommer det en fullängdare? Roligast av allt kanske ändå är felskrivningen som blir när man importerar EP'n i iTunes. Istället för "Dark Lord" får låten namnet... "Dark Load". Humor, Rebellangel style!

-------------------------------------------------------------------------------

Årets Ostigaste Titel: Megadeth "Th1rt3en"Usch. Megadeths försök att sticka ut kanske lyckas, men det är inte för att det blir bra. Att byta bokstäver mot siffror är illa, men det absolut värsta med denna titel var nog att man lät det påverka skivan för mycket. trettonde skivan, döpt till tretton... klart det ska vara tretton låtar. Gissa om det innebär utfyllnadslåtar???

----------------------------------------------------------------------------

Årets Svenska Etablerade Akters Trend: Förnyelse

In Flames, The Haunted och Opeth. Alla tre strävade efter nytändning för egen del, och samtliga grupper valde 2011 att gå sina egna vägar. In Flames levererade sitt starkaste album på ganska länge, och var kanske den av grupperna som förändrade sig minst, men både The Haunted och Opeth har fått utstå en hel del kritik och verkligen gjort stora förändringar. "Unseen" och "Heritage" delar fansen i två läger, men värt att notera är ändå att de bandet som hållit igång så pass länge, är ungefär lika gamla rent medlemsåldersmässigt alla kände behovet av denna förändring. Vad blir nästa steg? Jag tror att Opeth kommer med en hårdare skiva igen, även om vi kanske inte får se growl, att The Haunted fortsätter på sin inslagna väg än mer och att In Flames.... är... In Flames!-------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Öl: Brooklyn Lager

Rätt lätt, faktiskt. Den här ölen med sin klassiskt skitiga smak har blivit en superfavorit och fungerar oavsett om det är gassande sol eller mörka höstkvällar. Närmast i tur var nog snarast Mariestads 3,5%, som under tiden innan vi tillökning i familjen (ja, och närmast efter den också, förstås...) kom väl till pass, och är riktigt bra för att vara lösplugg.
--------------------------------------------------------------------------------
Årets Förälskelse: King Diamond

I vanliga fall har det funnits minst en eller tre skivor som verkligen blivit besattheter för undertecknads del. Skivor som jag bara måste höra en gång till... och en gång till... och... Detta år är det ingen enskild skiva som står ut som min förälskelse, utan snarare upptäckten av en grupp. Eller, en artist. Kim Bendix Pedersen. King Diamond. Otroliga berättelser, historier som får eget liv i händerna på denna skräckmästare har varit mina följeslagare under nattliga lyssningar, bilturer och i kontorslandskap. Och det finns så mycket att upptäcka för en nyfrälst som jag, så det är väl inte omöjligt att det blir samma förälskelse under 2012...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Gammal Är Äldst: Saxon "Call To Arms"

Okej ungdomar, så här gör man. Typ. Det verkar nästan som om Biff och gubbarna i Saxon bestämt sig för att visa var skåpet ska stå en gång för alla, och med "Call To Arms" sparkar man verkligen stjärt. Big time. Ruggigt bra, och en av de allra bästa heavy metalplattorna under året. Gammal ÄR äldst!

---------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Händelse: Utökning i familjen

Såklart. En son kom till världen i maj, och nu har M en lillebror. Vi blev kompletta som familj, det märks liksom. Det var meningen att vi skulle vara fyra. Och att det var en kille innebär ju dessutom att vi nu har numerärt överläge en masse mot mamman i familjen...! Välkommen, E!

-----------------------------------------------------------------------------------------

Årets Bästa Rock: Graveyard "Hisingen Blues"

Sinnessjukt bra rock'n'roll-år detta år. Graveyard stoltserar överst i den kategorin, men det saknas sannerligen inte kandidater. Red Hot Chili Peppers, Rival Sons och Foo Fighters är tre til urstarka släpp, och det är inte utan att man kan börja undra. Hur kan det komma sig att det ibland kommer år som är så fantastiska för döds, ibland är det black metal och nästa gång rock som dominerar?

Är det ens personliga plats man befinner sig på, eller går det liksom i i vågor? Oavsett svaret - Graveyard har med "Hisingen Blues" åtsadkommit en skiva i hästväg, och det ska bli mycket spännande att se var bandet tar vägen ifrån den plats de befinner sig på nu!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Roligaste Jubileum: Werock, 5 år

Ja, detta år är det inget band som ska firas (det skulle väl vara Paradise Lost då, med tanke på hur kär jag är i "Draconian Times MMXI", trots att även Katatonia härjar runt med sin jubileumsshow). Nej, det är istället Werock som firade 5 år under november, och som fick skribenterna där att gå bananer av produktion.

Tävlingar, artiklar, listor, recensioner - fullständigt fyrverkeri på siten, och det var en av de roligare (och, låt oss vara ärliga, stundtals jobbigaste) månaderna under året. 10 år nästa? Mycket möjligt!-----------------------------------------------------------------------------------------------

Okej. Nöjd så? Imorgon kör vi igen. Då kommer Årets, del 2. Stay tuned!

Inför årsbästalistan: A-L

Bokstaven A.

Fet bokstav detta år om man ska kolla igenom kandidaterna som på allvar kan utmana till årsbästalistan. Där hittar vi Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy och August Burns Red som alla loggat masor med speltid (recensioner av respektive skiva om du klickar på omslagsbilderna). Överraskande bra metalcore av August Burns Red, stabila insatser av Amon Amarth, Amorphis och Arch Enemy - och utan att avsluta för mycket ska jag erkänna att i alla fall en av dessa fyra skivor har vuxit på mig med tiden och spelats mer och mer ju längre året gått.

Som det känns just nu så återfinns minst en av dessa fyra skivor på min topp 10!

Sen då. B.

B som i Black Country Communion!

Otroligt bra skiva, även om den som bekant kanske inte riktigt kunde toppa debuten.

Räcker det till en plats på Topp 10 dock? Tveksamt som det känns just nu, faktiskt, eftersom konkurrensen är stenhård. Jag tror att jag kommer att placera den just utanför...

...vilket nog också blir fallet med den här.

Crowbar. Bra som fanken dock, och den har växt den här skivan.

Ska ge båda dessa skivor ett par varv nu i början av december för att ställa dem mot några av sina konkurrenter och se om mina tankar är rätt. De kanske är ännu bättre än jag tror!

Två skivor som är mycket bra och som verkligen finns med i den slutgiltiga kampen är de som är närmast ovan. Foo Fighters och Demonaz. Olika typer av skiva, förstås, men båda är lite av favoriter. De har dessutom spelats flitigt av undertecknad.

Bokstaven G innehåller tungviktare.

Ghost Brigade och Graveyard.

Naturligtvis behöver man inte vara raketforskare för att förstå att Graveyard kommer med på listan, inte med tanke på hur jag hypat den. Men hur högt når den?

Och hur blir det med det finska vemodet? Ghost Brigades föregångare "Isolation Songs" placerade jag som nummer 10 på 2009 års topplista, och frågan är ju om det blir samma i år?

Sen då?

Jo, sen ska vi gå in. Till In Flames och In Solitude.

Två urstarka skivor, men olika.

In Flames segertåg "Sounds Of A Playground Fading" lär ju dyka upp på en hel massa årslistor runt om i etern, och ingen kommer att förvånas över det. In Solitude dyker nog också upp, vilket kanske förvånar mer - men båda skivorna är mycket bra och är i allra högsta grad med i spurten.

Så, det var de första 12 skivorna som jag har i rålistan, i alfabetsordning. Alla skivomslag är klickbara så att de leder till respektive recension (ja, förutom Demonaz då, som jag av någon anledning inte recenserat... men den har å andra sidan varit Veckans Tips, så du kan kolla in den artikeln istället om du nu vill). Ganska mycket läsning för dig som vill, alltså.

Annars får du väl vänta till senare.

Det blir fler genomgångar. Härnäst står ju bokstaven M på tur. Där finns det lite godis!

I Backspegeln: Foo Fighters

Snart är det årsskifte.
Det är, rent krasst, bara två månader till jul.
Givetvis innebär det att det börjar dra ihop sig när det gäller årsbästalistan.
För undertecknad är det en rolig grej. Att namnge årets besvikelser, toppar, överraskningar...
Dock - musikåret 2011 är ingen lätt sak att reda ut.
Framförallt eftersom kvalitén som serverats varit läskigt hög, och det innebär att det är hög tid att börja kolla lite mer på de plattor som erhållit högt betyg i sin recension, men icket fått chansen till en ny bedömning i Backspegeln.
Foo Fighters sopade hem maxbetyget 5.
Välförtjänt?
Såhär i efterhand.. kanske inte.
Jag står absolut fast vid recensionens lyriska text avseende låtarnas enkla självklarhet, och att varje spår är bra på plattan.
Jag vidhåller dessutom att produktionen är suverän, men med tiden sen den där recensionen har det hänt något.
Och det har lite med dagens tidigare inlägg att göra.
Det där med hur man lyssnar på skivor.
Och jag har nästan slutat lyssna på Foo Fighters "Wasting Light" som helhet.
Det har istället blivit en hel del lyssnande på olika låtar via iPod.
"Walk" rullar frekvent, liksom "Arlandria", "Rope" och "These Days" - men som helhet har jag tyvärr inte lyssnat på plattan så vansinnigt många gånger, ska erkännas.

Jag tvekade tidigare om beslutet om en fyra eller femma, men förblindades kanske av min förtjusning i Dave Grohl. Idag tror jag nog att jag hade landat på det lägre betyget snarare än det högre!

Vem är världens bästa trummis?

Idag är det lördag, och min äldste kille fyller tre år.
Tre!
Hur fanken har han kunnat bli tre år när jag inte åldrats en enda dag???
Helt osannolikt.
Nåväl, det innebär att tjocka släkten ska få sitt, och att det blir lite preppning av kalas och annat. Och som dagens inlägg kommer en fråga - vem är världens bästa trummis?
Tidigare i år pågick ju omröstningarna om vem som är världens bästa hårdrocksgitarrist (Tony Iommi vann till slut), och om ungefär en vecka tänkte eder Rebellängel sparka igång en liknande omröstning avseende trummis. Vem är egentligen bäst?
Och, kära läsare, här behöver jag er input.

Min tanke är att dela in det i genrer. Alltså, det kommer att bli en genre med klassisk hårdrock där t ex Mikkey Dee (under) från Motörhead är ett alternativ, och en med metal där exempelvis Brann Dailor (Mastodon) på bilden längst upp finns som alternativ.
Givetvis blir det en kategori med black metal - Jens Fjellström och Frost (bilden nedan, Satyricon, 1349) känns som givna namn bland annat, men vilka mer ska vi ha? Death Metal blir en egen kategori, liksom rock (där man kan tänka sig att det till och med blir både Dave Grohl och Taylor Hawkins från Foo Fighters är röstningsbara alternativ, en intern match som är kul i sig!) och förmodligen också "göteborgssoundet" som en egen subkategori.
Och var placerar man den här karl'n, herr Haake från Meshuggah?

Naturligtvis kommer själva konceptet, världens bästa hårdrockstrummis, att bli lika svårt som att bestämma världens bästa hårdrocksgitarrist.
Är det enbart snabbhet som gäller?
Sväng?
Att kunna spela det enkla på ett jäkligt drivet sätt, som Tommy Lee från Mötley Crüe har som signum?

Det blir förstås upp till dig att avgöra.
Just nu behöver jag hjälp att dels ge lite förslag på genrer som kan vara egna kvalgrupper och framförallt att fylla dem med alternativ.
Jag tänker såhär än så länge på de olika "kvalgrupperna":

• Rock



• Klassisk hårdrock



• Metal



• Göteborgsdöds



• Death metal



• Black metal



• Power metal



• Thrash

Låter det bra? Jo, just ja... ska den här killen vara röstningsbar, tycker ni?

Sist men inte minst - du har väl inte missat Blasphemedias fantastiska krönika om just trummisar?

Enkelt - och genialt?

Det har förstås grillats en hel del i sommar, och i samband med det så har jag kommit fram till en sak.
Jag gillar när det är rätt enkla smaker.
Kött som smakar kött.
Och det har inneburit ett rejält uppsving för en gammal klassiker vad det gäller grillsåser och tillbehör.
Heinz Chilisås.
Enkelt, och riktigt bra.
Enkelt, men inte ytligt.
Kanske är det därför jag gillar Foo Fighers senaste platta så mycket, för att den är så enkel?
Eller så är jag helt enkelt inte tillräckligt avancerad för att uppskatta mer komplexa saker...
Ska vi ta en video på det?




På tal om enkelt, alltså.
Grym låt. En av Guns'N'Roses mest underskattade.

För övrigt: det går sådär med löftet om lägre publiceringstakt på bloggen under sommaren...

In Flames till Stockholm!

"We are ghosts of a concrete world..."
Kanske inte. Däremot så är det nu klart vem som vunnit tävlingen om In Flames nya platta "Sounds Of A Playground Fading".
In Flames går denna gång till JonteRoyal, bosatt i Stockholm.
Anledningen är helt enkelt denna motivering:

Bästa skivan med Göteborgs stoltheter är självklart Clayman - utan någon form av konkurrens överhuvudtaget. Skälet är i sig enkelt, Clayman är ett mästerverk som lyckas kombinera minnesvärda melodier, harmonier värda att dö för med ett fantastiskt röj och en tyngd större än någonting.

När jag, ung som jag var, introducerades till skivan - vilket var mitt första möte med In Flames - öppnades en ny värld. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att utan Clayman så kanske mitt musiklyssnande hade tagit en annan riktning. Vid tidpunkten var jag relativt fast i power metalträsket och höll band som hammerfall, Blind Guradian och Helloween högre än det mesta. Allt det ändrades så for jag hörde Square Nothing - brutaliteten som slår till samtidigt som stämgitarrerna jobbar på högvarv i mitten av låten ger mig fortfarande gåshud och får mig att fälla en tår. Titelspåret knockade mig med sådan kraft att jag inte vet om jag än rest mig och allsågsfavoriten Only For The Weak kan jag sjunga i sömnen när som helst. När jag såg In Flames första gången stod jag paralyserad under nämnda låt och insåg precis hur lycklig jag var över att den här skivan nådde mig vid precis rätt tillfälle.

Introriffet till Bullet Ride är så genialt att jag inte tror någon kan klå det. Pinball Map var den första hela låt jag lärde mig på elgitarr - långt innan jag var spelskicklig nog att kunna spela den. Men tjurighet har alltid legat mig nära så jag gav mig fan på det och den sitter där än.

Även om jag idag inte räknar In Flames bland mina topp 5-band så är det just de, tillsammans med Iron Maiden och Metallica, som lirkat in mig till den här musikstilen. Och In Flames gjorde det med sitt monumentala mästerverk Clayman. De har spottat ur sig fler gedigna alster men Clayman är och förblir deras Reign In Blood.

Dessutom - det har inkommit många fantastiska svar. Detta tarvar helt enkelt tröstpriser!
Andreas i Forshaga och Mattias i Norrköping får varsitt ex av Conspiracy Theorys demoplatta efter sådana här kommentarer:

Andreas:
Är den bra?
In Flames - Sound of a fading playground är helt fantastisk.
Gillar hela konceptet med skivan, framför allt att dom vågar ändra och modernisera så mycket som de gör.
Så är den bra då?, JA helt jävla underbar.

Är den dålig?
Ehm, Nej

Var det bättre förr?
Både ja och nej, tycker ju att gamla In Flames är riktigt bra, The Jester Race var skivan jag började lyssna på.
Man känner ju igen gamla i det nya, och de vågar ju som sagt följa lite "trender" som finns och modernisera sin musik så de fortfarande håller.
Ja tycker de gamla är bra, men de nya dom gör är minst lika bra.

Såg nu att ja svarat lite fel men de bjuder ja på.

1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
The Jester Race, men tror att Sound of a fading playground kommer bli en ny favorit.

Mattias:
1) Vilket är In Flames bästa album - och varför?
A Sense of Purpose, enkom p.g.a. att jag är något av förpackningsfetischist… Det här omslaget är så förbannat snyggt och hela digipacken är riktigt jävla läcker. Även Musikaliskt tycker jag att det är en av In Flames bättre plattor (är knappast något jättefan, men jag gillar det senare bättre än det tidigare då de tidiga skivorna, i min smak, är alldeles för glättiga, något jag aldrig tyckt gått ihop med ”growl”) även om skivan kanske inte håller riktigt hela vägen.

Rubbet är postat, så nu hänger det på Kungliga Postverket. Ni får alltså grejerna någon gång mellan nu och evigheten.
Nu har jag grejer att göra.
Det blir inget mer inlägg idag. Vill du ha anna att göra så kollar du in Foo Fightersbilderna i Aftonbladet istället, eller kanske recensionen.
Nytt inlägg imorgon igen. Hasta la vista!