De bästa plattorna med Ronnie James Dio - del 2

Dags för del två av masspublikationen av Dio-plattor, den där bloggen kikar på hedersutnämnaden bland diskografin.
Vi kastar oss över listan, utan krusiduller!

BÄSTA LIVESKIVA: Dio "Holy Diver Live"

Stenhård konkurrens, förstås, och man måste ju även nämna epos som "Live Evil" med Black Sabbath samt sologiven "Evil Or Divine - Live In New York City" och "Live At Radio City Hall" med Heaven And Hell - men ingen slår den här på fingrarna. Här står frontmannen på scen med ett tajt och taggat band, och har i stort sett hela sin låtskatt till förfogande. Vi får "Holy Diver" ograverad, tillsammans med alla favoriter från andra skivor genom åren, och jag har svårt att se att det kan bli så mycket bättre än så här. Spelningen finns som DVD för den som vill - kolla in tipset undertecknad gav på Werock.se!

--------------------------------------------

SNYGGAST OMSLAG: Rainbow "Long Live Rock'n'Roll"

Jag kan inte hjälpa det - den här plattan är så jäkla klassisk i sitt omslag. Stilrent, innovativt, tufft. Härligt psykedeliskt och ändå 70-talshårdrock ut i hårtopparna. Tänk om man kunde ha den här bilden som gigantisk målning på en fondvägg! Naturligtvis fanns den här plattan med när jag listade mina favoritomslag på Werock. Kolla själv. Att detta dessutom är en skiva inspelad på ett slott som Ronnie och bandet absolut hävdar var hemsökt av demonen Baal gör ju inte saken sämre - notera att skivan avslutas med att bandet tackar alla de vill, och sen kör in slutklämmen "No Thanx to BAAL". Kungligt!

------------------------------------

FÖRSTA EGNA SKIVAN: Dio "Sacred Heart"

Första gången jag hörde Dio var förstås betydligt tidigare än just "Sacred Heart" - det var min morbror Anders som stod för inspirationen back in the days - men det här var den första skivan jag själv hade i min ägo. Den kom -85, så jag var 11 år gammal när jag fick den på LP av mamma (tack!). Till saken hör att vi båda lyssnat massor på Fontanders Rockbox (tror jag i alla fall att det var...) på radio, och de hade kört stenhårt med hiten "Hungry For Heaven" från den här plattan. Jag hade spelat av radion på kassett, och lyssnade om och om på den.

Jo, min mamma var cool. Hon prenumererade på Fantomen & lyssnade på Dio.

Respekt!

---------------------------------------------

BRUTALAST LJUD: Dio "Strange Highways"

Det är förstås två skivor som sticker ut produktionsmässigt i Diokatalogen (och som dessutom är BRA): "Dehumanizer" med Black Sabbath och "Strange Highways" med Dio. Här är den traditionella lite polerade ljudmixen som i alla fall jag förknippar med Dio borta - här finns istället en egg av skärpa och brutalitet som ger skivan en känsla av ilska och aggressivitet.

"Strange Highways" är Dio som det inte är vid andra tillfällen. Det är både hårt och melodiskt samtidigt. Bra som fan, förstås!


------------------------------------

MEST UNDERSKATTADE SKIVA: Dio "Lock Up The Wolves"

Ny gitarrist, inga uppenbara hits... det är fallet på "Lock Up The Wolves". Resultatet är en lite tillbakalutad platta med grymt skön känsla, en sån jag ofta plockar fram när öronen måste få lite balsam. Här finns massor med melodier ("Born On The Sun", "Night Music", "Evil On Queen Street", "Hey Angel", "Between Two Hearts", "Why Are They Watching Me"...) som är så jäkla bra att plattan borde få massor med uppmärksamhet. Tyvärr valde de en av de sämsta låtarna på skivan - "Wild One" som singel, och den här skivan känns helt bortglömd i Dio's övriga diskografi.

Dags att åtgärda det, tycker jag!