Tvekamp: Gorgoroth vs Gorgoroth

Julafton, kanske den mest kristna högtiden av alla. Ett perfekt läge för en rent av helvetisk Tvekamp, med andra ord!

Istället för Kalle så kan du nu läsa om när ett band med samma namn men helt olika sättning brakar samman... Gorgoroth!

Vi ställer den sista (?) skivan med sättningen där King Ov Hell spelar bas och Gaahl står får gastandet mot efterföljaren där gitarristen Infernus tagit kontrollen helt över bandet och istället har spelat in bland annat Pest som sångare.

Krångligt?

Jo, okej. Den här Tvekampen får börja med en liten resumé.

Det var så att bandet Gorgoroth bildades i Bergen -92, av just Infernus. Efter ett tag kom de kreativa krafterna King Ov Hell och Gaahl med i bandet, och var medlemmar länge. Tyvärr gick det troll i det hela, och efter skivan "Ad Majorem Sathanas Gloriam" (hädanefter kallad "...Gloriam") så bestämde sig dessa två herrar för att försöka ta kontrollen över namnet och rättigheterna.

Det gick sådär.

Tingsrätten dömde till fördel för grundaren, och hux flux hade sprickan blivit så avgrundsdjup att bandet var splittrat för gott. Gaahl har dragit sig tillbaka från musiken, medan King Of Hell har startat bandet Ov Hell. Infernus kom däremot tillbaka starkt till scenen med skivan "Quantos Possunt Ad Sathanitatem Trahunt" (hädanefter kallad "...Trahunt").

Vill du se hur bandet var när de var sams så kollar du in DVD-tipset "Black Mass Krakow", men för tillfället räcker nog det här som bakgrundsinformation.

Det är dags att istället kasta sig in den här bloggens svartaste Tvekamp. Black metal med ont blod mellan sig. Häng på!

Rond 1 - Omslag & Booklet
Vi börjar med att kolla in en relativt visuell sak. Omslaget, och den medföljande booklet man får. Snabbt kan man konstatera att "...Gloriam" är relativt oskarp i sin bild, men att motivet är föreömligt elakt. Ett odjur/demon som biter en man i halsen, det är grejer det! Medföljande häfte bjuder inte på några texter dock, men en knippe bra bilder på bandmedlemmarna samt ett bra livefoto. Snyggt.
"...Trahunt" är minst sagt enkel. Vit skalle på svart bakgrund, och papperet känns ganska högkvalitativt. Stilrent, men lite för banalt för att bli klassiskt, tycker jag, och det är en känsla som förstärks av den minst sagt spartanska bookleten. Eller, booklet... det är mer ett ensidigt blad med information om vilka som spelar på skivan på insidan.

"...Gloriam" - 4
"...Trahunt" - 2

Rond 2 - Låt 1-4
Är ni uppvärmda?
Hoppas det, för nu tar vi en tungviktaromgång!
Båda skivorna har ca 8 låtar (ja, "...Trahunt" har i o f s 9 spår, men det sista är så kort så det kan vi väl räkna in bland de sista 4...), så vi delar helt enkelt allt på mitten.
Först ut är låtarna i början av skivan. Och det är inte vilka låtar som helst!
"...Gloriam" startar på ett briljant sätt. "Wound Upon Wound", "Carving A Giant" och "God Seed" är alla riktigt bra spår som bjuder på både rens och känsla, och även om "Sign Of An Open Eye" inte håller samma fantastiska nivå så räcker det givetvis för maxbetyg. Fantastisk öppning!
Svaret från "...Trahunt" är inte dåligt det heller. "Aneuthanasia", "Prayer", Rebirth" och "Building A Man" är världsklass rakt igenom, även om det inte har samma ursinne och piskande som föregångaren så väger man upp det med ett helt makalöst sväng och en låtkvalitet som... ja, hissnande.

"...Gloriam" - 5
"...Trahunt" - 5

Rond 3 - Låt 5-8
En sak blir tydlig när man kollar in båda skivorna.
De är starkare i början än i slutet.
Där "...Gloriam" inleder helt makalöst starkt så tappas farten en del. Visst bjuds man på ett infernaliskt larm i "White Seed" och en bra och elak känsla i avslutande "Prosperity And Beauty", men det är är ändå svagare än starten. Inte så konstigt i o f s, men ändå inte den enorma toppen.
Även "...Trahunt" har en svagare andra del, men här tycker jag att det håller lite bättre.
Låtar som "New Breed", "Cleansing Fire" och "Human Sacrifice" är riktigt bra, och hade det inte varit för den bländande inledningen av skivan så hade de kanske fått lysa klarare.
Bra, riktigt bra till och med - men ändå svagare än inledningen!

"...Gloriam" - 3
"...Trahunt" - 4

Rond 4 - Bandets insats
Ja, det går ju liksom inte att komma ifrån.
En av de mest intressanta sakerna med denna Tvekamp är ju hur de olika sättningarna uppträder. Hur taggade de är, hur bra och inspirerat de spelar och sjunger.
Låt oss börja med det mest framträdande - sången.
Gaahl ylar, väser och skriker som en besatt på "...Gloriam", och jag gillar hans insats. Han har en ganska hög pitch i sin sång, och jag tycker nästan att man kan känna hur galenskapen ligger på lur precis under ytan. Nackdelen kanske är att han inte är så varierad, det är samma sak mer eller mindre hela tiden, och ibland kanske det kan bli lite mycket av det goda. Pest har en mer kontrollerad sång, och varierar sig mer mellan olika tonarter och sätt att sjunga. Han kan väsa han med (lyssna på väsningen i "Rebirth", när han förkunnar att kriget är i gång med meningen rebirth of Gorgoroth... grymt bra), men han känns inte lika farlig.
Bandet piskar också mer på "...Gloriam", och även om de känns tajta och hungriga så finns det ännu en nivå av hämnd och revanchlusta i efterföljande "...Trahunt", något som också framkommer mer i den typen av produktion.

"...Gloriam" - 4
"...Trahunt" - 4

Rond 5 - Produktion
Ja, eftersom rond 4 slutatde med en hänvisning till just produktionen så är det väl lämpligt att vi kastar oss in i det som rond 5, eller hur?
Just det.
Och här skiljer sig hela grundtanken en hel del.
"...Gloriam" har nämligen en brutal produktion som känns rätt hårt ihoptryckt - det är inte mycket luft i den musiken alls, och det finns i stort sätt ingen stund som är tyst (något som framkommer extra tydligt när spåret "White Seed" helt plötsligt tar tvärstopp - då undrar man närapå om det blivit något fel på skivan!). Det är dock bra gjort, och i allt piskande så har man ändå lyckats få fram detaljerna. Jag gillar speciellt trummorna!
Helt motsatt tanke verkar ha fått härska på "...Trahunt".
Här finns en känsla av att tonerna svävar i luften i ett mörkt rum, och det finns gott om utrymme mellan noterna. Produktionen är helt kristallklar, och det är bara att erkänna - jag anser att detta är en av de bästa producerade black metal-skivor jag har hört! Jag gillar verkligen känslan som sitter i låtarna, och kan finna mig vid att det där vitglödgade ursinnet och raseriet inte är så framträdande.
Det är mer som en ständigt närvarande låga som flammar upp ibland istället för en hetsig svetslåga. Och för mig funkar det!

"...Gloriam" - 4
"---Trahunt" - 5

Rond 6 - Elakhet
Jo, man måste ha en sån rond om man kollar på två skivor från black metalgiganterna Gorgoroth. Man kanske kan kalla den "ondhet" eller "djävulskap" eller nåt, men det är i korta ordalag den känsla av att bli skrämd som jag är ute efter. Vilken skiva som helt enkelt känns elakast.
Och där har vi en rätt tydlig vinnare, tycker jag. "...Trahunt" har mer än känsla av revanch i sig än komplett galenskap. "...Gloriam" är däremot en skiva som jag får för mig kan ställa till med vad som helst. Det är liksom soundtracket till ett vansinnesdåd.

"...Gloriam" - 5
"...Trahunt" - 3

Rond 7 - Hållbarhet & Kvalitet
Det börjar närma sig slutet på den här Tvekampen, och med det så kommer de där lite luddiga kategorierna. De där som inte är så lätta beskriva eller avgränsa.
Med hållbarhet och kvalitet så menar jag hur skivan har förmåga att locka in mig som lyssnare, att bita sig fast och att hålla för en mängd spelningar. Slitstyrka, kanske är ett bra ord. Lockelse ett annat.
"...Gloriam" är en bra skiva, och den åker rätt ofta fram de gånger jag vill ha black metal som rensar. För renset på den här skivan är svårslaget. Däremot är det just de gångerna jag plockar fram den, jag plockar inte fram den så ofta annars. Det är skillnad om man jämför med "...Trahunt", för det är en skiva som jag tycker passar när jag lyssnar i min ensamhet i lurar, på bussen, i ett mörkt rum, i stereon hemma, som bakgrundsmusik... ja, i stort sett alltid. Och den håller, oj vad den håller!

"...Gloriam" - 3
"...Trahunt" - 5

Rond 8 - Känsla
Sista ronden. Luddigaste ronden. Den där jag försöker klä i ord mina känslor för skivan.
Och sen sätta poäng på eländet!
Nåväl.
"...Gloriam" är en skitbra skiva. Den får mig att vilja slå sönder saker så som mitt vardargsrum när jag spelar den, och det är ju aldrig fel.
"...Trahunt" är en skitbra skiva. Den får mig att vilja uppgå i ett högre äsen när jag lyssnar koncentrerat på den. Och det är ju aldrig fel.
Svårt att sätta de sista poängen alltså, men såhär får det bli:

"...Gloriam" - 4
"...Trahunt" - 5

Sammanfattning
Nu ska jag erkänna en sak. Jag har skrivit en del Tvekamper, och i vanliga fall skriver jag bara alla ronder rakt upp och ner, och räknar samman i slutet. I detta fall så visste jag att det var oavgjort inför den sista ronden, och satte poängen något högre på "...Trahunt".
Varför det då?
För att jag egentligen innerst inne tycker att den skivan är något bättre.
Slutresultatet blev således:

"...Gloriam" - 32
"...Trahunt" - 33

Rätt eller fel?
Det vet man inte. Och det spelar kanske mindre roll, trots de olika sättningarnas ilska mot varandra. Det viktiga är väl att båda skivorna är riktigt bra, och att du som läsare fått sätta tänderna i en lagom blasfemisk läsning såhär på julen!