Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 26 maj 2013

Citatet: A.A Nemtheanga, Primordial

Idag är det söndag.
Detta är ett i förväg genererat inlägg, eftersom jag 1) antagligen är för bakfull för att vara kreativ och sammanhängande, och 2) är borta hemifrån och inte kladdar på datorn.
Citatet kommer denna gång att handla delvis om irländska Primordial, och en låttext av bandets förfigur A.A Nemtheanga (Alan Avril, inte Anonyma Alkoholister).
Det är en strof ur svarta "The Coffin Ships", vars lyrik hämtar sin kraft i den verkliga historien från bandets hemland och hur det var under svälten. 
Jag gillar personligen senare alster med bandet bättre (såväl "To The Nameless Dead" som fantastiska "Redemption At The Puritans Hand" är riktigt bra skivor), men jag väljer ändå denna mörka text eftersom det jag egentligen vill prata om är hur sådan här musik ska framföras. Eller, rättare sagt, under vilka förutsättningar det passar bäst.


Det hade varit enkelt att ta ett Citat från King Diamond, huvudanledningen till att undertecknad hade Örebro och Metallsvenskan inritat i kalendern denna helg, men jag gissar att du kommer få ditt lystmäte på rapporter och bilder ändå. Och parallellt har jag funderat på det där med speltid.
Primordials speltid på festivalen: lördag kl 17:30-18:45

Kan ju kännas okej, men faktum kvarstår - viss musik ska avnjutas i dunka omgivningar, i nedsläckta lokaler eller under natthimmel. Ur mörker är du kommen, i mörker ska du njutas.
Tycker jag.

Just Primordial har dessutom tagit detta ett extra steg i sin DVD "All Empires Fall", där man arbetar med just det bildspråk du ser på bilden längst upp. Snygg ljussättning.
Atmosfär.
En möjlighet att verkligen gå upp i historien som berättas.
Helt enkelt en lika episk ljussättning och omgivning som musiken anspelar på.

Och det är inte helt lätt att nå i eftermiddagssolen på en festival.
De tiderna borde vara förbehållna de där banden som var stora för ett 20-tal år sen och nu är halvtrötta gubbar som är ute på återföreningsturné, eller de svinhungriga nya banden som bara öser som fan alldeles oavsett om det är becksvart eller mitt på ljusa dagen.
Även om det ju är orimligt att nå det, och antagligen inte ens teoretiskt möjligt, men ändå.
Ni fattar nog vad jag menar.

Den här texten bör omges av mörker - och är, egentligen inte bandets egna, utan tagen från en sceremoni vid en massgrav i Cork på Irland - eftersom allt dagsljus i samband med den känns... fel.

Nerve and muscle, heart and brains
Lost to Ireland, lost in vain
Pause and you can almost hear
The sounds echo down through the ages
The creak of the burial cart
Here in humiliation and sorrow
Not mixed with indignation
One is driven to exclaim
Oh god, that bread should be so dear
And human flesh so cheap

"The Coffin Ships", Primordial

Lidande och vackert på samma gång.
Njut av det, så länge, och reflektera över vilken musik som passar när och var. 
Idag är det mors dag.
Imorgon börjar en ny vecka. 
Igen.
Vi ses!

3 kommentarer:

  1. Järnbrallan26 maj 2013 23:00

    Primordial var verkligen dyngbra, helgens största överraskning. Nu ska det grävas ordentligt i deras skivkatalog. Har ingen koll på dom innan, fast jag mycket väl "vet om dom". I en mörk lokal så hade det nog blivit dubbelt så bra.

    SvaraRadera
  2. Järnbrallan -> Mycket bra. bara att dyka in i skivkatalogen, ta de tre senaste så står du dig väldigt bra!

    SvaraRadera
  3. Ett band som har allt och de är fan skamligt att de inte är större än vad de är!

    SvaraRadera