Metalbloggens samarbetspartner:

fredag 3 maj 2013

Tack Jeff.

Maj månad är inget vidare för stora rockers.
Dio gick som bekant bort den 16:e maj, och nu kablades nyheten om Slayers gitarrist Jeff Hannemans frånfälle ut.
Jag missade det i morse. Fick nyheten av en arbetskamrat som var rätt tagen, och hade haft "Reign In Blood"-marathon på vägen in till jobbet.
Själv är jag.. ja. jag vet inte.
Det tar inte i närheten som när Ronnie James Dio dog.
Dessutom är jag mer benägen att genast se det enorma verk och den enorma inspiration Jeff lämnade än när den lille sångaren dog. Då var det svart länge innan jag kunde låta ljuset sippra in.
Antar att det är så, allt beror på ens egna relation till musiken och artisten.
För mig är Slayer enbart positivt.
Jeff för alltid den sköne snubben i LA Kings-tröja som levererar feta riff.

Det mesta är redan sagt, gissar jag. Jag har inte så mycket att tillägga, förutom att jag kommer spela världens bästa liveskiva mycket den närmsta tiden.
"Decade Of Agression". Den går inte att slå.

Tack Jeff. R.I.P!


2 kommentarer:

  1. R.I.P Jeff.

    Dock så har jag ingen direkt personlig relation till Slayers musik då jag aldrig varit något jättefan. Ett pliktskyldigt exemplar av Reign in Blood respekive South of Heaven är det jag äger med bandet. Fast det går ju inte att förneka Jeffs och Slayers stora avtryck i musikhistorien och det är som vanligt mycket sorgligt när folk avlider i förtid.

    SvaraRadera
  2. Det här tog rätt hårt. Slayer var, möjligen tillsammans med Anthrax, det band som fick mig att börja gilla hårdrock igen för typ 22 år sedan. Och det var Jeff Hannemans låtar som var de som var bäst, han ligger bakom säkert 95% av mina Slayer-favoriter. Det är ingen tillfällighet att de skivor jag gillar minst, Divine Intervention och God Hates Us All, kom till under perioder då Jeff var oinspirerad och inte bidrog med så mycket musik. Och han hade integritet, höll sig på sin kant när Kerry King gärna lät sig bli intervjuad och stolt rapa upp dumdryga klyschor...

    Dessutom var de ju inte "slut" på något vis - World Painted Blood, exempelvis, är inte långt efter de gamla klassikerna. Faktiskt en av mina favoriter med bandet. Förhoppningsvis hann de spela in nåt mer innan det var för sent, det har pratats om en ny skiva ett tag nu.

    Satan Laughs As You Eternally Rot, men det gäller förhoppningsvis inte dig, Jeff. Tack för allt.

    SvaraRadera