Missvisande namn. Deafheaven "Sunbather"

Den här skivan luras.
Omslaget skimrar i rosa, med bokstäverna markerade som skuggor mot ljus snarare än tydligt utskrivna.
Titeln antyder att detta är en skiva som badar i sol, som bejakar ett nästan glättigt lyssnande i sällskap av blå himmel.
Det är fel.
Deafheaven "Sunbather" är en riktigt riktigt bra platta, och det som serveras är svidande vacker black metal som kräver din uppmärksamhet och din mentala närvaro.
Det är en skiva som i all sin prakt hamrar fast poängen över 7 långa spår: detta är bra om du klarar av att ge det uppmärksamheten den kräver.
Och det gör jag.

Skivan kom hem ganska tidigt på året, i februari. Jag köpte den efter Metal Bastards Topp 30 för 2013, och där jag provsmakat inledande "Dream House", en låt som passade mig som hand i handsken under vintern. Med tiden har den där förälskelsen hållit i sig, och jag kan inte annat än att instämma i omdömet som just Metalbastarden gav i sin sammanfattning - det finns något delikat och ömtåligt över bandets uttryck.
Sannolikt är det vad som gör att skivan har hållit greppet om mig.
Att det inte "bara" är piskrens eller hyllandet till Hin Håle som gäller, utan istället black metal som uttryck för något skirt. Ömtåligt. Vackert.
Fan.
Skivan kanske inte har så missvisande namn trots allt?

Black metal för soldyrkare? 
Vete fanken egentligen, men en sak jag vet är att jag rätt ofta den sista veckan (dryft) spelat den här i kombination med Alcest "Shelter", och att de tillsammans utgör en ganska fin kombination att möta sommaren med...