Recension: "Vilja av Stål: Mina Memoarer" av Yngwie J Malmsteen

När Yngwie Malmsteen släppte sina memoarer tidigare i somras så köpte jag boken på releasedagen. Anledningarna till det - flerfaldiga, och kanske enklast att redovisa i punktform:
1) Jag hade samma dag läst Martin Aagårds okunniga och irrelevanta recension i Aftonbladet, helt uppenbart skriven av någon som faktiskt aldrig lyssnat på mannens musik. Möjligtvis hört den via spontana Spotifyhopp, men aldrig lyssnat och tydligen inte har en bakgrund eller egen historia att relatera till.
2) Att läsa Anders Tengners bok om gitarrvirtuosen innebär att få stora delar av historien - men ofullständigt, eftersom den boken inte är en "officiell" historia och därmed saknar kommentarer från huvudfiguren själv.
3) Jag ville helt enkelt skänka ett ex till min vän och tatuerare Jolly Jonny, och samtidigt plocka upp ett ex själv...
4) Jag anser att den kanske bästa svenska melodiska hårdrocksskiva som någonsin presterats är "Odyssey" (tätt följd av Talismans självbetitlade debut), ett faktum som blir extra paradoxalt då det visar sig att Ynwie själv är relativt missnöjd med skivan, har tagit mer influenser och hjälp utifrån då än någonsin annars (hmm...kanske är det just därför skivan är vad den är, tänker jag?) och dessutom har ett horn i sidan på sångaren Joe Lynn Turner. 

Med det sagt - jag sträckläste boken. Inte för att det är ett litterärt mästerverk (det är det inte!), utan därför att det är oerhört intressant - alldeles speciellt i kontrast och kombination med andra skildringar om legendaren, så som Tengners bok. Minst lika intressant som allt som Yngwie själv berör är allt han utelämnar, och kvar lämnas man med en bild av den numera drygt femtioårige gitarristen som är minst sagt tveeggad. Lika uppfriskande som kar'lns sätt att vägra anpassa sig efter svensk medelmåttighet och blygsamhet är (han lever verkligen efter sitt eget måtto Mer är Bättre lika mycket då som nu är det beklämmande att notera att han inte bemödar sig med att ens namnge sina tidigare hustrur eller många av sina sångare. Arrogansen ligger som ett oljigt filter ovanpå ytan och skimrar, lika delar avskräckande som vackert i rätt ljussättning.
Som litterärt verk betraktat är detta ganska svagt. Språket är många gånger taffligt, men framförallt gapar det hål stora som bombkratrar när det gäller innehållet.
Man får uttömmande veta allt man vill om Yngwies gitarrspel (bakgrund, träning, inspiration, filosofi, inriktning, val och utveckling av teknisk utrustning), men knappt ett ord om hans egna syn på saken när det gäller kontroverser och uppmärksammade händelser framförallt under 80- och 90-talet. Känslan är att man tillåts glida på ytan, se det Yngwie vill framhålla för att ge en bild av sig själv som en bra människa.
Det är måhända en naturlig inställning och lätt hänt, men det ger också känslan av att boken inte riktigt är 100% ärlig. 
Jag funderade ett tag på om det berodde på att många av händelserna är dolda i dimma efter dessa års alkoholmissbruk, men med tanke på hur tydligt att beskrivs - och valet att utelämna så många namn - så tror jag att det är ren taktik.
Och det är lite synd, för det betyder för min del att en del av trovärdigheten tappas, även inom områden där kar'ln alldeles uppenbart har enormt gedigen kunskap och erfarenhet.

Min egen relation till Yngwie Malmsteens skivor och skapelser är byggd på de gamla skivorna. Jag har med åren släppt honom, och anser att det är när han låter gitarrspelet (riff, slingor, solon) underordna sig låten istället för tvärtom som det verkligen lyfter. 
Väl medveten om att han är en envåldshärskare i sitt band (detta bekräftas med tydlighet i boken) så har jag ändå en tydlig känsla för respektive skiva och medlemmar, där jag uppskattar exempelvis Göran Edmans sång på skivor som "Fire & Ice" och "Eclipse", eller bröderna Jens och Anders Johanssons talanger. Kanske är det talande att min personliga favoritskiva "Odyssey" är den skiva som Yngwie verkligen sågar i sin diskografi, och det enbart för att han då tillåtit andra att influera och påverka hur den slutligen blev.
Ja.
Samarbete och att låta andra bidra kan lyfta ett verk, även om det nu kanske inte är vad man förknippar just Yngwie Malmsteen med...
Med det sagt, det finns några närapå obestridliga fakta om Yngwie och hans karriär och avtryck i gitarr- och musikhistorien.
Han spelar gitarr på ett alldeles eget, unikt, banbrytande och otroligt kompetent sätt.
Han skapade sin egen genre.
Han har ett otroligt stort ego - och har själv insett det.
Och han kan  skriva låtar, fantastiska hårdrockslåtar, lika lätt som han kan spela sönder söker i sin iver att testa gränserna för vad han kan göra med gitarren.
Jag rekommenderar trots sina brister den här boken, men jag tycker att du ska göra det i kombination med Anders Tengners "Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden" för att få en mer nyanserad bild av gitarristen och figurerna runt honom. Titeln är givetvis en översättning av Yngwies låt "As Above, So Below", men jag tycker inte att du ska börja där om du vill lyssna på hans verk.
Mitt tips är att du startar med skivan "Trilogy", för att gå framåt i diskografin.
Vill du ha en enskild låt där såväl låten som gitarrspelet är enastående så säger jag "Crystal Ball" från just "Odyssey", byggd på det inledande och enormt känslofyllda gitarrintrot som sedan mynnar ut i ett sådant där exempel där låten får stå i centrum.

"Vilja Av Stål: Mina Memoarer" av Yngwie Malmsteen är inte den starkaste av rock'n'roll-biografier eller memoarer som släppts, men den är intressant och en alldeles utmärkt sommarplåga ur den synpunkten.
Läs den!