Werock-recensioner: Rival Sons & Vallenfyre

Månadsskifte - och jag tror/hoppas/litar på att Werock som vanligt petat upp recensioner.
Detta inlägg skrivs i förväg, eftersom eder Rebellängel har lite semester, och därför vet jag ju inte helt exakt om det skett eller inte...men jag kan göra en mycket kvalificerad gissning.
Redaktör Bensch är nämligen en vansinnigt pålitlig herre, så det skulle förvåna mig om det inte blev av enligt plan.
För min del har det denna gång blivit två recensioner, av två vitt skilda alster.
Inte många likheter alls, förutom betyget.
Där Vallenfyre smaskar på med doomig döds, fläskiga riff och bygger en bro mellan Entombed och Paradise Lost så letar sig Rival Sons mot svänget och rock'n'rollens rötter i ett försök att förvalta arvet från The Doors och Led Zeppelin.
Där britterna överraskade mig med att överhuvudtaget komma med en uppföljare på debuten "A Fragile King" så fick upphetsningen över en ny Rival Sons-skiva mig att klippa sönder förpackningen när jag bröt mig in i paketet... (jo. Det är säkert... kolla)

Värdelöst.
Men, det går att ha kvar skivan i packningen precis, och familjen har haft glädjen (?) att lyssna på "Great Western Valkyrie" de senaste veckorna.
Det är ett stort steg framåt från förra given "Head Down", men ändå inte i paritet med "Pressure & Time". Tycker jag då.
"Splinters" låter...precis som framsidan ser ut. Svart och hård.

För övrigt - när du ändå är på Werock... det finns massor av läsning där.
Inte nog med att det finns fler recensioner (i skrivande stund vet jag inte exakt vilka, men jag vet att vi i alla fall snackar om The Wounded Kings), det finns även ett knippe fantastiska liverecensioner.
Flogging Molly.
Slayers bejublade spelning i Malmö.
Copenhell.

Kort sagt - du har gott om läsning där, även om nu Rebellängeln har lite ledigt för tillfället...!
Werock.se!

Semester!

Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?

Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!

 

 

 

 

Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!

Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. 
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!

Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...

 

 

  Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.

Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!

Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.

Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...

Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...

Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?  

Entombed vs Entombed AD?

Okej.
Nu är det dags - den där kommentaren om Entombed och Entombed AD.
Det blir kanske inte så långt, men det ska ändå friskas upp lite.
Ni vet säkert historien, det där med att bandet helt plötsligt verkade bli ovänner och när Alex Hellid inte längre fanns med när gänget drog till Sydamerika (var det väl?) på turné, samt inte stod nämnd som gitarrist på kommande plattan "Back To The Front".

Undertecknad skrev en enkel kommentar om det i höstas, och ville att dessa legendarer skulle begrava stridsyxan och i alla fall berätta vad som händer. Det är ett av de mest kommenterade inläggen, och det verkar som om personer i bandet eller med mycket bra insyn i bandet har hållit ett öga på det inlägget, eftersom det hela tiden har ramlat in anonyma kommentarer som delat en del information.
Det senaste är att Entombed AD släpper "Back To The Front" 20140804 (antagligen med i alla fall uppdaterad logga på jämfört med nedanstående bild), och det betyder väl i alla fall det ena bandet tar fart på riktigt och bygger vidare sin karriär.
Någon form av överenskommelse lär man ju ha gjort, då det ursprungliga Entombed fortfarande finns, och förvirrande nog också kört spelningar - bland annat när man spelade med Gävle Symfoniorkester (se spelningen här), och då valde att spela hela "Clandestine"... skivan som LG Petrov inte sjunger på.

Nå.
Det är som det är - egentligen är jag inte förvånad eller speciellt ilsken eller besviken över att bandet delar sig och att det i samband med det kan bli lite ont blod.
Sånt händer.
Fan, sånt händer mig i mitt liv, där det finns barndomsvänner som jag var tajt med i tjugo år (typ) men nu inte har hört av på ett decennium. Det är antagligen precis lika mycket bådas fel och kan vara en del av livet.
Det jag egentligen vill konstatera är nästan samma sak som det Danko Jones skrev om i sin krönika i Close-Up Magazine här nyligen - det är ändå en halvskum sits när dte börjar bli flera band med samma namn som är aktiva.
Han hade Queensryche som exempel (som ju förvirrande nog har EXAKT samma namn på båda sina konstellationer än), och i det ljuset är det kanske extra intressant att se vad som händer med Entombed.
Alltså, det som inte har AD som eftermäle.
Kommer det en ny skiva?
Ska man turnera?
Vilka blir de permamenta medlemmarna?
Eller kommer man till och med att bli sams igen och fortsätta under samma flagg så att när vi kollar tillbaka i historien så är Entombed AD mest att likna ett sidoprojekt?

Framtiden kommer förstås att utvisa det, men fortfarande finns mycket som inte sett dagens ljus när det gäller anledningen till stökandet.
I de intervjuer som gjordes för Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine så antydde man att det till stor del finns en tredje part som ställt till en hel del.
En sån sak låter ju minst sagt märklig, men inget är ju omöjligt in the world of rock'n'roll.

En framtida Tvekamp mellan Entombed och Entombed AD?
Rätt självskrivet va...? 

EDIT: Nu ser jag att det är klart med rättigheter för Queensryche. Bandnamnet går till gänget som har Todd La Torre på sång, dvs det med grundarna Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield - medan rätten att framföra "Operation: Mindcrime 1&2" i sin helhet har gått till Geoff Tate. Vad de nu ska kalla sig framöver (Kingsryche?).

Dessutom har Entombed AD släppt första teasern på nya skivan. Kolla här!

Om löpning, Mastodon-ölen, helgen och så..

Okej - låt oss börja med det som just nu känns bäst.
Gårdagkvällens löprunda.
Ni vet att jag har jagat den där barriären ett tag, att knäcka milen på under 45, och var nära tidigare. Igår knep jag det!
Med High Spirits i lurarna (spelade inte nya, har inte fått hem den än, men väl "Another Night" och första självbetitlade - det är verkligen fantastisk musik om man gillar klassisk enkel melodiös hårdrock som man blir glad av - kolla Spotify!) så fick jag det.
Siffrorna betyder, uppifrån och ner, att det var 10,00 km, att klockan va 19:59 när det fullbordades (men det var egentligen fel, jag tror jag har glömt att ställa om den till sommartid), att tiden för löpturen var 44 minuter, 55 sekunder och 61 hundradelar (yes!), att det brändes 938 kalorier och att snittiden per kilometer var 4:30.
En massa onödig information egentligen, det viktiga - den där mentala spärren är knäckt nu.
Det känns riktigt bra!

Så.
Genast går vi över på Mastodon Black Tongue-ölen som provsmakades i helgen... hehe..

För det första: det här är en öl som får ta sin tid.
Det är inte den du sliter fram när du klippt gräset i solen och tycker att du ska få läska dig lite med - det är en öl som fullständigt bombarderar smaklökarna, och som blir väldigt intensiv.
Första reaktionen från min sida var att den svarta IPA:n knappt skummar i glaset.
Den känns lågt kolsyrad, och det är överlag lite av "jul-öl" i känslan.
För det andra: detta är en rock'n'roll-öl som är något helt annat än vad du hittar i normala fall på Systembolaget, och där man egentligen bara klistrat nya etiketter på en Kaltenberg (typ). Detta är ett samarbete med Mastodon där man åstadkommit en riktig öl.
För det tredje: den är god. Trots 8,3% känns den inte speciellt stark, och överlag tycker jag att man lyckats med konststycket att få balans i explosionen, om man så säger. Rostad smak, med lite kaffe i doften.
Den drar 86 på Ratebeer, och vill man läsa mer om produkten så är det här en bra länk.

Annars var ju helgen vansinnigt solig.
Tror jag brände ögonlocken, som det kändes. Och då blundade jag knappt alls.
Men det var bra. Grilla, klippa gräset, spolade upp vatten i poolen till ungarna.
Spelade Sebastian Bach på stereon på baksidan.
Yvades över hur livet ska gå ihop med alla åtaganden.
Funderade på vilka som ska med på Close-Up Båten när Bolt Thrower spelar.
Konstaterade att jag fortfarande inte skrivit det där inlägget om Entombed och Entombed A.D, och att det nu är klart att de senare kommer med plattan "Back To The Front" den 4/8 via Century Media. Funderade sen på vilka mer band som kan tänkas släppas till Getaway Rock. Drack annan öl än den på bilden ovan. Sprang lite, men saktare än på bilden ovan.
Ni vet.
Livet.
Det rullar på liksom.
Nu med en barriär sprängd.

Record Madness: E

Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare.
Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln. 
Och så har vi hållit på.
Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt.
Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!).
Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form.
Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade.
Det är helt enkelt kul!
Så.
Dags för min senaste utmaning.
Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.

RECORD MADNESS: E
Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E.
Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest!
Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning.
Vad finns det på E, vad saknas - och varför det?
Låt oss kika, helt enkelt!

Här står de.
Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till...
Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler?
Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist.
Det är väl de här som har flest representanter..

Just det.
Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"!
Ändå ser ju alla att här finns det hål.
"To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel?
Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering!
Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."

Okej.
Vidare.
Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.

 

 Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis.
Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer.
ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha! 

Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag.
Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur?
Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..

Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop.
Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där... 

Okej. Vad finns det mer då?

 

 

Mycket blandade bilder, detta.
Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse och Evilyn Strange i en salig blandning.
Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom.
Jag varken gillar eller ogillar dem.
I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till.
Europe.
Du vet.
"The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie".
 De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror.
Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker.
Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?).

Ni ser mönstret va?
Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper.
Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band.
Emperor och Enslaved.

Mest konstigt med Enslaved, faktiskt.
Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda.
Det får åtgjärdas.
Helt klart!

Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor.
Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder. 
Empire "The Raven Ride".
Egonaut "Mount Egonaut"
Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye"
Typ.
Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om.

"E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många.
Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under.
Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster...

Mycket nöje! :)

Lightsabres, parkeringsautomater, Pulverized Records, livet...

Lördag, och egentligen skulle jag ha velat vara på såväl Red Fang-giget igår, som spelningen med Tribulation och Vampire ikväll.. men, jag är helt ärligt jävligt slutkörd.
De senaste månaderna på jobbet, sen årsskiftet egentligen, har varit helt galna.
Kvällsaktiviteter, hals-över-huvud-jobb hela dagarna, möten dagarna i ända och jobb på kvällen för att hinna med allt mellan dagarna. Och träning på det.
Så jag pallar fan inte. Tror ja. Kvällen har ju inte hänt än.
Hade tänkt pressa in i alla fall en av dem, men jag fixar det kanske inte.
Det känns som om jag inte sett familjen på flera veckor, typ, i alla fall inte i vaket tillstånd när samtliga är närvarande och friska.
Så det blir en sån helg nu, och vad passar då bättre än ett inlägg av modell pyttipanna?
Blandad kompott?
Just det. Inte mycket.
Vi börjar med Lightsabres. 
Jo, det står det i den extremt svårlästa loggan på bilden överst, fast det knappt går att tyda.
Bandet/killen bakom detta är John Strömshed, och egentligen visar sig Lightsabres vara ett sidoprojekt från huvudsysslan Tunga Moln.
Istället för blues så är detta skitig rock, med hgårt distad sång och korta slagfärdiga låtar. Skivan heter "Demons", och är för mig ett skönt sidospår från mitt normala lyssnande, även om jag faktiskt kan tycka det är synd att man har sången så "warped", då Strömsheds stämma är väldigt bra som den är... Nå, vill du ha hjälp att tyda vad låttitlarna på baksidan betyder (andra bilden) så kollar du in Spotify. 
Jag fick ett vinyl-ex av skivan från bandet, och vi kan väl säga som så att.. försten att tolka vad låt nummer 7 heter vinner skivan? Känns det bra? (förresten, hur fanken postar man en LP...? Bra tips mottages!). Svara med en kommentar till detta inlägg, helt enkelt.

Annars har livet rusat fram sista tre-fyra veckorna, och jag kan konstatera att trots att jag petar in en hel del grejer på bloggen så sker det mycket som jag knappt hinner kommentera, såväl inom det musikaliska livet som i det verkliga, rätt alldagliga, livet som jag lever. Ska vi ta ett svep? Tror det va, så kanske vi hinner beta av lite. Vi börjar med.... parkeringsautomater.
Har haft en run-in med två stycken, men på bild får du en.

Okej. Som du ser var den ur funktion. I ett garage som varit ett gammalt skyddsrum, och därmed saknar mobiltäckning. Men, tänker jag, jag vill ju inte ha parkeringsböter, så jag noterar nummer och automatsiffror och går upp ur underjorden för att ringa. Det är bara det att numret inte fungerar, "har ingen abonnent". Vid det här laget var det bara att gå på det möte jag var på väg till, och när jag kommer tillbaka en timme senare så...

Jodå.

Böter.

Och då börjar man ju - rätt arg - leta noggrannare. Då visar det sig att man satt upp ett anslag på sidan av automaten, och där står... ett annat telefonnummer, och ett annat automatnummer. Till ett annat parkeringsbolag. Som inte har någon automat i garaget.

Antagligen har väl de nya (Q Park) köpt de gamla (Carpark), men inte orkat skylta om.

Så det är till att överklaga då.

Och vilka överklagar man till?

Just det.

Q Park.

De som struntat i allt och delat ut dessa böter.

Sannolikheten att jag kommer få gehör för mina åsikter är väl ungefär en snöbolls chans i helvetet, men visst är det märkligt? Att de själva får bestämma om de har gjort fel, och inte behöver granskas av någon opartisk?

Dagen efter då. Ett annat garage. Ny automat - också ur funktion.

Då tänkte jag att det var någon som skämtade med mig, men det var ett annat bolag än Q Park (burn in hell, futhermuckers!) som helt enkelt hade rätt nummer på automaten.

man kunde prata med dem.

Allt bra.

Det hade kunnat sluta precis som det verkar vara för Mastodon.

Jag följer dem på Facebook, och den senaste tiden handlar ALLT om att man säljer ut grejer som man använt. De verkar ha parkerat i Q Park-garage å det grövsta eftersom de har sånt sug på pengar. Fast å andra sidan innebär det ju att man som fan kan köpa gitarrer och grejer som bandet spelat på, det kanske inte är fel...?

För övrigt så springer jag en del nu. Även på kvällar. Det är inte alltid skitenkelt att ha disciplinen att ge sig ut när barnen har nattats och det är mörkt ute, men det har ändå gått hyggligt. Och då är det dödsmetall som som gäller. Och som vi vet - när man vill ha dödsmetall så rekommenderar jag den här etiketten...

Jag måste säga att de har en närmast osviklig känsla för just döds av hög kvalitet.
Kolla bara ett band som Interment och deras "Into The Crypts Of Blasphemy".

Den vill du inte ska gå dig förbi om du gillar döds, och känslan av att vara jagad av den musiken när man är ute och springer i mörkret, själv... jag lovar, frekvensen på benen ökar!

Personligt rekord på min vinterslinga (den är 7,25 kuperade km om det är inte är snö och man kan gena lite i hörnen vid en del svängar, men typ 7, 35 om snövallarna tvingar en att följa de plogade cykelvägarna exakt) är dock satt till Running Wild "Death Or Glory", kanske världens bästa power metal-platta. 32:49. Undrar vad den kvällen hade resulterat i om jag spelat döds...?

Det jag vet att det resulterat i är att inte orkar läsa. Sweden Rock Magazine, Close-Up Magazine... Det ligger en hel trave tidningar som jag inte hunnit ge den uppmärksamhet de förtjänar. Bland annat vet jag att det finns information om Entombed, eller Entombed A.D som L-G Petrovs gäng heter, och eftersom jag efterfrågade att de skulle ta bladet från munnen så vill jag ju veta.

Vi får se, ska försöka hinna läsa lite i helgen så kanske det kommer ett inlägg om det under kommande vecka.

Annars har det mest varit ishockey som jag orkat med. Slappkolla. Semifinalklart i slutspelet nu.

Skellefteå-Linköping och Växjö-Färjestad.

Jag tror att den första matchserien blir rolig att titta på för den som inte hejar på något av lagen. För oss som har hjärtat med kommer det väl mest att bli plågsamt. jag tror ändå att Linköping har bränt mycket krut för att ta sig till semifinal, så i slutänden torde de svartgula ta sig vidare. Men fan vet. Med Linköping och Roger Melin vid rodret kan det sluta hur som helst. Den andra serien kommer bli fysisk och förmodligen sövande tråkig. Defensiv, defensiv, defensiv. Växjö har vunnit alla matcher i grundserien mot Färjestad, och har hemmaplansfördel samt bra form. Alla tecken talar för smålands nya stolthet - utom att det är just Färjestad. Slutspelsrävarna. Jag tror det blir sju matcher i den serien, och törs inte gissa vilket av lagen som drar längsta strået...

Hur som helst - som avslutning på det här synnerligen spretiga inlägget kan vi konstatera att Konkeror släpper "The Abysmal Horizons" på etiketten Lacerated Enemy Records, och då får den nytt omslag.

Överst det gamla, underst det nya.

Vilket föredrar du?

Jag vet inte jag.
Det nya är kanske objektivt snyggare, men jag upptäckte ju - och köpte - skivan med det gamla, lite ostigare omslaget (som visserligen är rätt fult, men slår an en sträng av glädje hos mig).
Du har väl inte missat den?
Kolla i så fall in på Spotify, genast.
Riktigt jäkla tokbra platta!

Så. Vi ses!

Bildspecial: Carcass & Amon Amarth på Arenan, 7/12

...förra lördagen var ju ett av de hårdare turnépaketen i stan.
Hell, Carcass och Amon Amarth.
Jodu.
Utlovade bilder höll inte på bli av, eftersom min telefon bestämde sig för att strejka denna kväll, och jag räddas härmed av R2 som donerar ett helt knippe bra saker.
TACK!

Av Hell såg jag inte speciellt mycket.
Det lät bra, men visst är det lite fjantigt att sjunga i headset?
Nä, det var i samband med Carcass det drog igång på riktigt.
Bra spelning, bra ljud och man är duktigt nöjd.
The Woan var så nöjd att han drog hem. 20 års väntan var över, och han ville inte sabba något med mer upplevelser den kvällen...!
Personligen kan jag konstatera dels att bandet var bra live, och dels att "This Mortal Coil" är en ruggigt bra låt. 
Några bilder på de brittiska grindbandet:

 

 

 

 

 

En aning beskurna, men jag tänkte att ni skulle slippa se publiken.
Du får zooma! 

Härnäst - Amon Amarth.
Jag har inte sett dem som egen huvudakt förr, enbart på festival - och det märktes direkt att det här gänget har spelat en sjuhelsickes massa gig ihop.
Tajt.
Svängigt.
Ösigt.
Och en rätt bra scenshow i all sin enkelhet.
Olavi Mikkonen måste vara en av hårdrocksvärldens bästa rytmgittarister, han spelar fasen allt helt klockrent samtidigt som han röjer hårt.
Och att man fick se såväl L-G Petrov (Entombed) som Messiah (ex-Candlemass, Memento Mori) på scen var bara kul.
Det märktes att det var hemmaplan för bandet!
Bilder - igen, tack vare R2!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...all in all en väldigt bra kväll, med bra spelningar.
Jag var mycket nöjd, och handlade dessutom på mig en svinsnygg Carcass-tischa!