Recension: Eyehategod "S/t"

Så - låt oss börja med det uppenbara som behöver komma ur vägen för att vi ska komma in på på själva skivan "Eyehategod" av New Orleans-veteranerna Eyehategod: ja, det är ett smärre mirakel att skivan ens blev av. Maken till motgångar har man knappt läst om för ett band, inklusive allt från orkaner, fängelser till förlusten av medlemmar som numer inte längre är i livet.
Prestationen framstår mot den bakgrunden som än starkare - men bra så.
Låt oss lägga det på hyllan, och istället prata om musiken.
För min del är det, likt Werockredaktören Martin Bensch, första gången jag verkligen lyssnar på Eyehategod.
Det har liksom fladdrat förbi någon gång, med provsmakande via Spotify, men inte så att jag dykt ner i bandets lite säregna sludge.
Första varvet med denna självbetitlade skiva (den första på 14 år, där kan man snacka om uppehåll!) så var känslan lite sammalunda, faktiskt.
Jaha, liksom.
Det var väl inte så märkvärdigt.
Varv två började det ändras.
Varv tre inser jag att volymen har skruvats upp betänkligt och att jag skakar skalle i takt med svänget som herrar James Bower (gitarr), Gary Wader (bas), Brian Patton (gitarr), Joey LaGaze (trummor, tyvärr inte längre i livet)och Mike IX Williams (sång) piskar fram.
Ett tiotal varv in på skivan så sitter det här som berget, och jag har beställt fler skivor från bandets backkatalog för att gräva vidare.
Bland skivans 11 spår är det de som går lite saktare men levererar just sväng som jag gillar bäst. Ett spår som "Nobody Told Me" låter faktiskt som en skitigare och mer neddrogad version av Rage Against The Machine, och någonstans där kan man väl hitta orsaken till att det tilltalar mig. Andra höjdare på skivan stavas "Trying To Crack The Hard Dollar", "Parish Motell Sickness" och "Quitters's Offensive" - men skivan är översållad med sköna partier och moment.
På det hela taget är det här en skiva som ska spelas på hög volym.
Ju högre, desto bättre.
Om man sedan kan kalla det sludge vete tusan. Ibland, men stundtals tycker jag egentligen inte att det kan liknas vid just något annat - och att det som sagt är musik som existerar i sin alldeles egna genre.
Musiken låter faktiskt väldigt mycket som omslaget, och mest kanske det kommer fram i ett spår som "Flags And Cities Bound", som startar med lite gitarrgnissel och talad text (ni som hängt med på den här bloggen vet att jag hatar pratsång, så att jag inte flippar ur fullständigt är ett tecken på att det görs bra och passande) för att sedan braka lös i ett sånt där svintungt riff som kan försätta berg - och sedan veckla ut sig i alla sin eländighet och smutsighet. Just då är det verkligen sludge, och det är sludge som är elak och svart.
Det skulle kunna vara soundtrack till filmen "Seven" utan svårigheter.
Precis som omslaget ser ut, faktiskt.

Lyssna själv på skivan på Spotify, och se vad du tycker.
Jag anser nog att dagens favoritspår är "Trying To Crack The Hard Dollar" och "Nobody Told Me", men skivan är som helhet stark.
Betyget är en fyra, och fortsätter skivan växa i samma takt som den gjort hittills så är det här en reell kandidat till en hög placering på årsbästalistan.

Eyethategod "S/t" - 4 

Recension: Black Sabbath "13"

Det är få - om det ens har skett förr - gånger jag närmat mig en skiva med så blandade känslor som med denna, "återföreningen" av legenderna Black Sabbath och deras nya studiogiv "13".
Rädslan av att herrar Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne (saknas gör ju Bill Ward vars trumstol istället besitts av Brad Wilk) ska göra ett magplask som ger det gamla arvet en lyster av tragikomik är helt uppenbar, samtidigt som jag innerst inne litar på att en man som just Iommi faktiskt besitter förmågan att skriva riff på ett sätt som vanliga människor skulle döda för, och egentligen inget hellre önskar än att bandet ska återvända för att visa alla unga uppkomlingar var skåpet ska stå.
Som vanligt vid ett skivsläpp som jag sett fram mot länge så har jag undvikit alla singlar och möjligheter till förhandslyssning, och närmar mig skivan i sin helhet, med produkten (och därmed texterna, bildspråket och alla fakta) till hands.
Den version jag har köpt är standardversionen, med 8 spår och inget extramaterial.
Precis som en skiva med Black Sabbath egentligen ska vara, like the good old days.

Först  - låt oss konstatera en sak.
Bandet gör inte bort sig.
"13" håller en sådan nivå att även om det finns en del skavanker (det återkommer vi till) så är det en värdig skiva som på intet sätt kastar skugga över de gamla plattorna som är sådana kära kamrater.
Det är kanske det absolut viktigaste av allt, och känns oerhört skönt att konstatera.

När detta faktum är satt, såväl i min hjärna som i denna text, så kan vi därför titta mer på själva plattan och dess innehåll.

Skivan bjuder på en hel del nickar och referenser till de gamla dagarna, och jag tycker att det hörs tydligt att det är just Black Sabbath som levererar musiken, dvs det är Iommi som skrivit och spelar riffen. Röster har höjts för att detta skulle vara en modern Ozzy-platta, men det tycker inte jag. Sångaren är alltjämt den svaga länken, men med hjälp av autotune så blir insatsen oväntat bra och jämn. Gott så, även om man kan ha farhågor på hur det ska låta live. Geezer Butler är som vanligt stabiliteten själv, och har ett karakteristiskt basspel som slår an mer än bara basens fyra strängar - även nostalgin berörs på ett behagligt sätt.
Störst funderingar har jag över trumspelet.
Det är... inte Bill Ward.
Brad Wilk är en bra trummis, jag gillar hans sätt att spela på i Audioslave och Rage Against The Machine, men trots att han gör sitt bästa så upplever jag att han har mindre sväng i sitt spel än originalmedlemmen. Det blir mer maskinellt och nästan lite för.. perfekt?
Ward har ett lite släpigt sätt att spela, och ett bra exempel på det jag försöker peka på kommer faktiskt redan i första - för övrigt utmärkta - spåret  "End Of The Beginning".
Riffet som sparkar igång låten på riktigt, runt 2:40 in, är svängigt som fan, och här känns det tycker jag. Med Ward (den gamla Ward då, den som lirade på ursprungsskivorna och klarade av det då - hans nuvarande form vet jag tyvärr inget om) så hade det stycket svängt så jävla hårt att Vägverket antagligen sett sig nödgade att befästa skivan med varningsetiketter.
Nu svänger det, men inte lika överjävligt.
Å andra sidan, jag har inte helt enkelt att peka på en ledig trummis som passat så mycket bättre för jobbet, och jag tycker att Wilk gör ett fullgott jobb i låtar som exempelvis sköna "Damaged Soul".

Produktionen är okej, men aningen torr och icke-organisk. Det blir tydligare för varje stort projekt att producenten Rick Rubins riktiga styrka kanske inte är just ljudbilden, utan förmågan att visualisera målet och dra lite knepiga projekt i hamn (som med förra plattan med Metallica). Ändå stör jag mig inte så mycket på produktionen, jag kan leva med den trots att den nog hade varit skönare med mer organisk känsla.

Det som till sist är det viktigaste är förstås låtarna.
Kärnan.
Och här tycker jag att man lyckats ganska bra, framförallt är skivan jämn och jag tycker inte att någon låt egentligen faller ur ramen.
Allra bäst är inledande "End Of The Beginning", "God Is Dead?", "Age OF Reason" samt "Damaged Soul", men det är som sagt en jämn platta överlag.
Så pass jämn och bra att jag tycker den håller för en betygsfyra, även om det snarare är med känning nedåt än uppåt. 
Ändå. Jag tror att när 2013 summeras så kommer detta vara en av de skivor jag har spelat mest, och det säger en del.
Med de farhågor och den oro jag hade när jag gav mig på plattan så är jag mer än nöjd.
Att skivan dessutom poetiskt avslutas med samma ensamma ringande klocka, åska och regn som bandets karriär en gång startade med känns poetiskt.

Black Sabbath "13" - 4

Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R

Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?

Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).

Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!

Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:

Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!

 

 

 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 

Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!

Grävde fram den här ur skivhyllan...!

...som vanligt när kidsen badar på kvällen (och i ärlighetens namn alla andra chanser jag får också) så står jag och kollar lite i skivhyllan. Botaniserar.
Ofta blir det på bokstäverna som är i ståhöjd eftersom jag sällan orkar krypa runt längst ner i alfabetet (som alltså är närmast golvet, egentligen borde jag inte ha det så utan bara massor av hyllor som löper runt hela rummet, men.. ja... nu är det så här), men häromdagen grävde jag extra djupt.
Både djupt ner rent fysiskt och djupt ner i speltid.
Fram kom den här plattan.
Shelter "Mantra".
Minns ni den?
Straight edge, med sångaren Ray Cappo som stark figur.
Tror låten "Here We Go" var en halvhit när det begav sig, och när man lyssnar på plattan nu så inser man hur bandet helt skamlöst stjäl och mixar Bad Religion, Green Day och Rage Against The Machine. När det blir bra så blir det riktigt bra, när det inte funkar så är låtarna rätt usla.
Bra spår: "Civilzed Man", "Mantra" och just "Here We Go".
Dåliga spår: "Message Of The Bhagavat", "Empathy".
Men hela tiden måste jag säga att jag överraskas av hur bra framförallt trumspelet är. Dave DiCenso heter han tydligen, enligt bookleten, och det svänger stabilt. Om man nu kan säga så.
Det är nämligen just stabilt och svängigt i en sjuk mix.

Hur som helst, det är rätt kul att hitta såna här saker tycker jag. Skivor som man inte hört på hur länge som helst, och som ligger bortglömda - men ändå innehåller guldkorn. Tydligen var detta Cd nummer 72 in i min samling enligt ett gammalt klistermärke på baksidan.
Jag gissar att det var under eran när det var just Bad Religion som var grejen, och att det ledde mig till Shelter. Kanske är det en patta för Veckans Tips vad det lider, trots sina ojämnheter - den som lever får se.
Tills vidare får du det ledande "krishnacore"-bandet Shelter på video. Enligt denna heter låten "Here We Go Again", men på skivan står det bara "Here We Go". Ingen aning om vilket som är rätt...

Månadens DVD-tips: Queensryche

Såhär ser den alltså ut, den bästa musik-DVD jag sett.

Bra gjort av mig själv att spara den till nu alltså, men den här månaden var det dags. Werocks DVD-tips har nått vad som kanske aldrig kan toppas!

Queensryche intar sin hemstad Seattle och teatern Moore Theater med en ensemble av skådespelare, videoskärmar och storband som uppbackning - och lyckas balansera på rätt gräns av ambition/pretention!

Det här är helt enkelt så jäkla bra.

Kolla hela artikeln - och videoexempel - på den här länken!

Gillar du förresten DVD'er?

Då finns det lite mer läsning att gotta ner sig på samma site. Du hittar tips och genomgångar av släpp signerade Dio, At The Gates, In Flames, Opeth, Gorgoroth och Rage Against The Machine!

Månadens DVD-tips

Sommaren har ju bjudit på fantastiska dagar. Sol, grillande och slappande i massor har dominerat, men kanske är det läge för att krypa upp i soffan nu, och avnjuta en bra film.

Varför inte en musik-DVD?

Och varför inte en riktigt bra sådan?

Senaste budet i Werocks serie om tips i DVD-djungeln är en riktig pärla, tycker jag. Rage Against The Machine rockar, minst sagt, på den här spelningen som även varit med i bloggens live-serie.

I Månadens DVD-tips får du dock chansen att kolla in mästerverket närmare, med bild och grym klippning och mixning.

Glid dit med en gång, så vet du hur du ska ladda rejält inför det kommande upproret. Fuck You, I Won't Do What You Tell Me!

Årets Julsång...

..kan du läsa om i detta briljanta blogginlägg. Sånt gör mig verkligen varm i hjärtat av glädje - go Rage Against The Machine!

Förresten - du glömmer väl inte att medverka i tävlingen?
Sista dagen idag, och du har bra odds för vinst, trots de vassa bidrag som lämnats!
Dessutom kan du se rubriken på detta inlägg som en teaser. jag kan inte hålla mig, jag kör igång med "Årets..." redan ikväll. Massor av kategorier ska avverkas, få mellandagar finns att spela på! :)

Live! Rage Against The Machine "Live at Olympic""

"Fuck You I won't Do What You Tell Me!"

Så lyder en av de mest kända - och coolaste - fraserna inom rock och hårdrock, utspottade med sann ilska och glöd av Zack de la Rocha, frontman i Rage Against The Machine. På denna inspelning - en av de sista innan bandet splittrades och alla utom just frontmannen slog sina påsar ihop med Chris Cornell och bildade Audioslave - ylar hela publiken med i denna textrad i klassiska Machine-hiten "Killing in the Name".

Och det är ju inte fel!

Dessutom är resterande del av plattan fylld av idel hits med texter mot orättvisa, rasism och miljöskurkar. "Bulls on Parade", "Killing in the Name", "Bombtrack", "People of the Sun", "Sleep Now in the Fire", "Know Your Enemy", "Bullet in the Head"... listan på låtar att spela på vansinneshög volym och skrika/yla/sjunga med i kan nästan göras hur lång som helst.

Den här plattan finns även på DVD om du vill ha än mer närvaro, men det behövs egentligen inte.

Bandet är i högform, publiken är i högform, låtmaterialet är excellent... det enda som saknas är din röst och en knuten näve i luften.

"Fuck You - I Won't Do What You Tell Me!"

Bästa Text

Tja, ni som hängt med lite vet ju att det är första kategorin för Hårdrockkväll 2010.
Spännande, och för egen del rent av jävulskt svårt...

För det första måste man ju liksom välja inriktning.
Ska man ta en seriös text? Då finns ju en hel skrälldus av exempelvis Megadeth, Iron Maiden eller Ozzy Osbourne.
Eller en text med glimten i ögat - och då ge sig in bland alla fantastiska dödsmetalltexter eller partydängor?

Dessutom vill man ju undvika krock.
Absolut vara själv om sin låt och helst dessutom överraska lite.

Svårt, som sagt.
Man vill ju egentligen bara vråla en av världens bästa textrader - "Fuck You, I wont do what you Tell me!", men.. då var det ju det där med att hela texten ska vara bra. Och att man ska vara själv på Hårdrockskvällen med låten.
Jag förpassar nog just det förslaget tillbaka till ritbordet och funderar vidare...

Nytt i spelaren!

Ja, givetvis har även denna vecka dominerats av att jag lyssnat på Accept... det krävde som sagt en hel del lyssning innan jag kunde skriva klart den första Tvekampen!
För övrigt har Rage Against the Machine snurrat en hel del, samt den inlånade "The System has Failed" med Megadeth. Med på listan finns också Lemmys självbiografi "Whithe Line Fever", som än så länge är den roligaste hårdrocksbiografin jag läst - den har efter bara 4-5 kapitel fått mig att skratta galet och högt för mig själv! Rekommenderas stark!

Job for a Cowboy är superintensiv teknisk amerikansk döds, och eftersom jag arbetar på en recension av senaste given "Ruination" har den snurrat en del. Håll utkik mot helgen till, så får du läsa mer.

För övrigt har det börjat droppa in en del sköna tips till bloggen, både via telefon & andra forum.
Zappzott tipsade om Corroded igår, de hade jag aldrig hört talas om, och Nattgeten har gett tips om The Devils Blood som släpper nytt i dagarna. Undertecknad har använt MySpace för att tjuvlyssna på just Devils Blood, och det faller mig på läppen, det ska bli mycket spännande att fördjupa den bekantskapen.
Tack för tipsen - fortsätt gärna!

F**k you, I won't do what you tell me!

Vädret tog sig, solen har tittat fram. T & M har tagit en tur till Öppna Förskolan och lämnat mig hemma en stund själv.
Det betyder att jag och grannarna delar musik för en stund.
Rage Against the Machine!
Snacka om ett debutalbum som det svänger om... jösses!

Dessutom passade jag på att spela finfina singelsläppet "The Mirrors Truth" från In Flames. Så ska en singel vara i dessa tider tycker jag - en låt från det kommande albumet ("A Sense of Purpose" som ju i skrivande stund givetvis inte längre är nytt... men var det då) och sen 3 unika spår som inte finns någon annanstans.
Är faktiskt ganska säker på att grannarna håller med mig! :)