Ja, jäklar! Det var ett tag sen jag uppdaterade den här bloggen om recensioner som skrivits på Werock och HeavyMetale. Kan vara dags nu, alltså. För det har blivit en del... Säkert har jag missat en del, men de här kommer jag ihåg i alla fall. På Werock hittar du följande alster:
En bra sudd med plattor totalt sett, så aktiv har jag ju inte varit på Werock på minst ett år känns det som. Alla direktlänkar som vanligt på respektive skivtitel! Och på Heavy Metalet hittar du:
Ingången och inledningen till den här recensionen med Atlantabandet och överstemeckarna Mastodon är lite annorlunda. Det börjar nämligen med Californiabördiga slackersbandet Red Hot Chili Peppers, ett band som musikaliskt inte har ett skvatt med just Mastodon att göra. Märkligt? Kanske, och än märkligare kanske det är om jag berättar att det inte har att göra med att ju Red Hot Chili Peppers är min guilty pleasure som jag alltid är svag för samtidigt som jag verkligen alltid tycker att Mastodon träffar mig på en lika speciell punkt. Nej - det hela kommer sig av bandens utveckling. Resan från att initialt vara ett långfinger i röven på etablissemanget och alla konventionella sätt att närma sig musik alldeles oavsett vad folk omkring en tycker...för att sedan, med tiden, plana ut i en betydligt mer lättillgänglig, välfriserad och för gemene man acceptabel kostym. Och komma undan med det utan att anklagas eller upplevas som fullständiga "sell-outs", något som förmodligen kommer från att de aktuella individerna helt enkelt följer sitt hjärta och sin musikaliska lust lika mycket nu som då, i begynnelsen, och vågar ta en enklare approach helt enkelt för att det känns rätt för dem. Jag har under de senaste veckorna spelat Mastodons sjätte fullängdare "Once MOre *Round The Sun" på alla möjliga och omöjliga sätt. Den har utsatts för såväl tester som ensamsällskap i bilen och hörlurar under träningspass som fem sträckvarv med familjen i samband med samkväm i solen. Den här skivan klarar av prov den utsätts för med bravur - helt enkelt för att herrar Brann Dailor (trummor, och för övrigt med en alldeles enastående insats på den här skivan - kanske han främsta hittills...ett faktum som säger helt vansinnigt mycket och gör honom till en av de allra yppersta inom sitt gebit), Brent Hinds och Bill Kelliher (gitarr) samt Troy Sanders (bas) låter sin kärlek till musik flöda fritt mot lyssnaren. Den kommer denna gång förpackad i aptitliga enkla bitar, och att starta skivan med trion "Thread Lightly", "The Motherload" och "High Road" är ett sätt att fullständigt locka över alla eventuellt tveksamma rockers, halvrockers och ickerockers i den fest som är Mastodon. Det är, kort sagt, låtar för att slå igenom på bred front. Och det fortsätter på den inslagna vägen - faktum är att hela skivan är så väl sammansatt och med låtar så väl ihopsnickrade att det är otroligt svårt att hitta en spricka i rustningen... ...så länge som man accepterar det enklare, mer kommersiella och "hit"-producerande Mastodon. Den lilla meckighet som återstår är, precis som med Red Hot Chili Peppers funk och uppstudsighet, kontrollerad och inordnad i jämförelse med det raseri och "skit-i-allt"attityden som en gång härjade. Jag tror att "Once More *Round The Sun" kommer att dela bandets fans i två läger. De som tar det för vad det är och låter låtarna skölja över dem, och de som tycker att det är för ytligt (men som gissningsvis ändå kommer att nynna med i låtarna när de spelas live och blandas upp med gamla favoriter). Man kan ana detta på förra given "The Hunter", men det finns en viktig skillnad på föregångaren och denna giv. Låtmaterialet på "Once More 'Round The Sun" är helt enkelt mycket bättre, och framförallt mer hållbart. Det spelar ingen roll om det är det annorlunda greppet med barnkörer som kritiserats en del i "Aunt Lisa", den typiska Mastodonska titellåten, den nästan smöriga poprefrängen i "Ember City" eller den närapå perfekta desserten som avslutar skivan i "Diamond In The Witch House" - det passar ihop som ett pussel. Och det är bara Mastodon i hela vida världen som kan göra den här skivan. Så enkel, lättsmält och talande direkt till hjärtat - utan att för den skull en enda gång ge avkall på sina egna visioner eller sin intgritet. Tycket jag då - trots att jag faktiskt fullkomligt avgudar och stundtals kan sakna den gamla goda tiden. Den där bandet drog ut till sjöss och slogs med vita valar eller besteg berg bosatta av märkliga sagovarelser. Men jag gillar också musik som träffar rätt, och därför kan jag inte värja mig mot denna skiva."Once More *Round The Sun" kommer helt enkelt att bli svår att se förbi när dte är dags att summera årets bästa skivor i mitt tycke, även om jag kan ha förståelse för de som uttrycker en aning besvikelse för att den inte är tillräckligt komplex. Betyget? Fem. Detta är snäppet bättre än förra given "The Hunter", men jag vill ändå avsluta med att konstatera att det trots detta INTE är bandets bästa skiva så här långt. I alla fall inte än. Du har Mastodon "Once More *Round The Sun" på Spotify så att du kan ge din syn på saken. Dessutom får du chansen att hjälpa mig med vilken låt som är skivans bästa, för det är banne mig undertecknad övermäktigt!
Du hittar System Annihilated "Furor" samt Bazooka "S/t" om du klickar på respektive bild, och det är verkligen helt olika erfarenheter. En från Umeå, en från Grekland - och i en av recensionerna får du också veta hur det känns att pinka på ett kostängsel. De är också väldigt olika i sitt betyg, där den förstnämnda sopar hem en betygsåtta medan den andra får kravla sig upp till hälften av det. Nå. Det om det. Jag tänkte vi skulle prata lite mer om den här plattan och recensionen:
Watain "The Wild Hunt" tog alltså topplaceringen på skivförsäljningslistan, och det är väl ingen överdrift att säga att det är en av de största snackisarna i år. Fredrik delar ut 8 i betyg i recensionen och har en hel del poänger i sitt resonemang. Jag har ett par varv med skivan under bältet, och närmar mig så sakta en recension... och den känns som en sådan som kommer ta lite tid att skriva. Det blir till att väga sina ord, min inställning är nämligen en aning kluven så här långt. "The Wild Hunt" är, med lätthet, den minst vildsinta skiva bandet kläckt ur sig - och det myntet har helt klart två sidor. Nå - du hittar alla Werocks månadsrecensioner här. Det är mycket läsning. Och duger inte det så har ju såväl Veckans Tips som Besatt sparkat igång igen. Du har har direktlänkar ute till höger om du kör fullversionssidan, och om du kör mobilversionen så klickar du här för Red Hot Chili Peppers-Besatt samt Napalm Death-Veckans Tips här. Och för att lätta upp måndagen i övrigt bjussar jag på den här. Ibland kan skyltar piffas upp så de blir roliga, och den som handgnuggat om ett "a" till ett "o" har faktiskt gjort en kulturell välgärning, vill jag påstå. Glad Måndag!
Välkomna tillbaka. Det var kanske tveksamt om serien Besatt skulle få en fortsättning i samband med att det var dags för sommaruppehåll, men med tanke på hur många skivor som har hamnat i min maniska blick så blir det en höstsäsong av serien också. Precis som med vårsäsongen så är syftet egentligen kanske mindre att skriva mycket om själva skivan, och snarare att göra nedslag i livet och de situationer och tillfällen som varit aktuella i samband med att just skivan för stunden varit som mest aktuell för min del. Ni känner säkert igen det, ibland kan det räcka med höra ett enda riff eller en enda textstrof för att man genast ska förflyttas mentalt till en annan tid och kanske en annan plats. Minnen som ibland har legat djupt begravda tränger till ytan och om man fångar dem så kan man verkligen få en riktig rundtur i nostalgins tecken. Den här serien handlar om sådant. Den handlar om skivorna som tar mig tillbaka till sådana hållplatser i livet – och varför inte börja höstsäsongen med en riktig lågoddsare? Nä, precis. Jag har inte direkt hymlat med att Red Hot Chili Peppers är en riktig ”guilty pleasure” för min del. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt varför, men det bandet hamnar prick i min solar plexus – och har så gjort sen första gången jag kom i kontakt med dem. Det var med plattan ”Mothers Milk”, en skiva som min klasskamrat och likaledes arbetskamrat för sommarens feriejobb satte i öronen på mig. Egentligen vet jag inte varför jag inte hade brytt mig innan – det här var i gymnasiet, mellan 1:an och 2:an vill jag minnas – men jag kan tänka mig att jag hade en hårdnackad inställning om att det inte var riktig hårdrock innan och aldrig ens gav bandet chansen. Hade nog aldrig hört dem förr, även om jag väl säkert sett nåt omslag.
När jag väl fick höra det hela så var det dock kärlek vid första öronkastet, och som tur var hade Peter – som han hette, min musikaliska sugardaddy i detta fall – alla plattor från bandets tidigare karriär. Perfekt. Jag påbörjade en resa rakt ner i funkstökighetsträsket, och förälskade mig i bandets oförmåga att sjunga och spela rent tekniskt (hey, man har väl läst intervjun med Nicke Andersson i en av de svenska blaskorna, minns inte om det var Close-Up Magazine eller Sweden Rock Magazine, där han sågar bandet och frontmannen jämns med fotknölarna avseende just icke-kompetensen på ett musikaliskt plan!) men ändå lyckas med bedriften att skapa musik som svänger hårt och träffar hjärtat. Med åren vill jag påstå att bandet i stort – främst basisten Flea och kanske trummisen Chad Smith – utvecklats till att verkligen kunna hantera sina instrument, men i de tidiga försöken så är det punkens anda som råder: man behöver fan inte kunna spela bara för att man är i ett band! Så, jag och Peter sommarjobbade som vaktmästare på HSB och klippte gräs och målade och samlade ihop sopor och rensade rabatter till ”Mothers Milk” den där sommaren. Jag liftade till och från jobbet med grannen som jobbade på Volvoverkstan i närheten, sen hade jag en skrotcykel som jag cyklade sista biten med. Det här var innan jag hade körkort eller bil, och livet var rätt så.. ja... enkelt. Jobba, spela fotboll eller ishockey, lyssna på musik och hänga med kompisarna. Tjejer fanns i stort sett inte i bilden, och allt var frid och fröjd.
Sen kom den här skivan. Efterföljaren till just ”Mothers Milk”, den skiva som skulle ta Red Hot Chili Peppers ett stort steg mo världsherravälde: ”Blood Sugar Sex Magic”. Jag behövde förstås inte hjälp att upptäcka den, vägen fram till den var liksom redan krattad med tanke på sommaren innan, men jag tror inte att någonting hade kunnat förbereda mig för hur den skivan skulle slå rot i mig. Såhär i efterhand är det nästan genant, men jag lärde mig alltså – på fullaste allvar – hela texten till ”Give It Away” utantill (och har man hört den låten så vet man att det inte är det allra enklaste), likväl som att jag försökte vara lite pretentiös och analysera texten till ”Under The Bridge” (patetiskt, speciellt efersom jag ju inte fattade ett smack egentligen – extra tydligt blev det så småningom när Anthony Kiedis släppte sin biografi ”Scar Tissue” och man kunde få lite verkliga betydelserav texter). Herregud, det räcker faktiskt att jag kollar på omslaget så kan jag bli lite röd om kinderna över hur klassiskt tonårsintensiv jag var i mitt förhållningssätt till den här skivan!
”Blood Sugar Sex Magic” kom att bli skivan jag för alltid kopplar ihop med det begynnande utelivet och vuxenlivet i Skellefteå. Lördagkvällar, efter att man spelat hockeymatch så var det liksom dags att visa att idrottsmän verkligen inte spolar kröken, och så drog man ut. En kvarting Brännvin Special för typ hundringen, inträde på Etage (THE uteställe i Skellefteå, och med det menar jag verkligen inte att det var det bästa stället – det var tyvärr det enda stället om man nu inte var över 20 och kunde lockas till det Statt. Utbudet var verkligen chockerande stort...) för en knapp hundring och sen garderob på det. 200 spänn, för inte hade man råd att köpa något därinne. Det kostade 50 spänn med en öl, på den tiden, på det stället, och det var förstås inte att tänka på om man gick i gymnasiet. Istället drack man innan, och efter att ett par gånger haft fel timing så att man var för oredig när det var dags att passera dörrvakten så lärde man sig ju det där. Inte starta för tidigt, inte för sent – ruset var ju tvunget att hålla i sig hela kvällen – och det slutade förstås med att man i stort sett halsade i sig en form av häxblandning så nära inpå entren som möjligt. Oftast var det kallt som fan, vinter och lång kö dessutom, så om man hade druckit lite i bilen på väg in mot stan innan så kunde man stå emot bättre, och sen tippade i sig resten i kön så gick det fint. ”Hej och välkomna” ”Tack, det ska bli trevligt” sa man med ganska nykter stämma till vakten. Det brukade klara sig till man betalat garderoben och kommit för att orientera sig och kanske skramla fram en tia i småmynt som man kunde spela black jack för, sen slog spriten till med full kraft. KLADONG, så gick man sen som en levande död runt på stället och gaggade med folk. Trappa upp och trappa ner (ja, gissa varför stället hette just Etage...) för att till slut övertala någon att man skulle få skjuts med dem hem frampå nattkvisten.
Givetvis ville man hitta nån, men det sket sig ju. Ett ställe att vara på, ett klientel där alla kände alla, typ, och där sista låten alltid var ”Varför Är Det Så Skönt Att Knulla Bakifrån” med Kjell Högberg. Klass på stället, helt klart.... nå, då och då fick man i alla fall just ”Under The Bridge” i balladsektionen. Då försökte undertecknad vara svår och drog sig undan för att lyssna. Det lockade ju ännu fler presumptiva tjejer... inte. (Ändå var dte kanske bättre än när DJ’n fick för sig att spela ”Two Princess” med Spin Doctors, en låt som jag avskydde så hårt att jag varenda gång spelade ut en dramagrej och ville att folk skulle märka att jag gikck därifrån.).
På det hela var det nog inte så lite sorgligt, såhär i nykterhetens backspegel, men ändå. Det var en del av mitt liv, på gott och ont, och det är ju det den här serien handlar om.
Skivan har för alltid en stark ställning hos mig, för med tiden växte förstås de mest uppenbara dumheterna bort medan musiken, som nästan alltid, bestod. Besattheten med skivan klingade av, men Red Hot Chili Peppers har alltjämt en särställning hos mig, och jag anser fortfarande att detta är en fantastisk platta...trots de bitterljuva minnena av hur inträdet i vuxenvärlden egentligen var.
I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet. Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där. Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen). Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag. Vilket är egentligen "rätt"?
För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning. Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv. Knepigt det där. Ett exempel på rent svammel är den här boken.
Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst. Undvik den. Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister. Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt. Bra tips? Dessa!
Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan. Tjocka, insatta, intressanta. Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån. Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.
Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammersoch att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser. Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul. För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse. Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista. Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:
Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...
Nå. Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond. Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...
Italienska powertrion Ape Skull tror stenhårt på den gamla devisen "less is more". Man bygger på debuten sin musik på ett komp i bakgrunden och en gitarrslinga som hämtar inspiration från Hendrix som får ligga i förgrunden och driva melodin. Det svänger stundtals riktigt bra med dessa enkla medel, och tyvärr finns bara ett fel: man använder typ samma komp och samma melodislinga till samtliga låtar. Första gången jag lyssnade igenom skivan och därmed avverkade spår som "Lazy", "So Deep", "Bluesy", "Make Me Free" och "Now I Get You" så tänkte jag att..."rätt sjysst låt, men det är ju samma?" Efter ett par fler varv så är skivan riktigt tråkig eftersom bristen på variation tar kol även på svänget. I slutänden står enbart "I Got No Time" kvar med hedern i behåll, ett funkstökigt spår som minner mig om tidiga Red Hot Chili Peppers mer än något annat. Och det är lite synd. Giuliano Padroni som hanterar trummor och sång är en betydligt bättre trumslagare än vad han är sångare, och eftersom hans sång är svag så tror jag att bandet skulle tjäna på att gå från trio till kvartett. Fulvio Cartacci spelar sina gitarrslingor ganska väl, men det blir alldeles för endimensionellt för att hålla intresset över en hel skiva, och Pierpaolo Pastorelli på bas är den som levererar mest sväng och mest intressant insats sett över hela skivan. Men mest känns det alltså rätt onödigt, mitt samlade intryck, för om man tar en låt som inledande "Lazy"... den är inte dålig. Eller "Bluesy". Den funkar rätt bra den med. Men det är för mig uppenbart att Ape Skull (trots ett ganska coolt namn och konvolut) inte är reda för en fullängdare. Än. Därför kommer betyget att bli lägsta möjliga. Bandet kan gott och väl ha mer på gång framöver, och alla börjar vi någonstans.
Jaha. Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt. Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!
RECORD MADNESS: R
Såhär ser stora hyllan med skivor ut. Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor. R. Därunder finns en av mina absoluta svagheter. Red Hot Chili Peppers. Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait. Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block. Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers. Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad... Nå. Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?
Längst upp - Rage Against The Machine. Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet. Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville. Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet. Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven). Mindre intressant att skriva om. Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför. Rainbow. Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag. Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden. Tre stycken vita saker. Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt. Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel. men. Mitten mitten. Har du kollat den? Det gjordes liksom häftigare promos förr...
Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat. För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva! Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit. Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).
Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så. Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!
Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8. Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop. Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:
Jaha, tänker du. Vafan är det här? Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt). Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut. På fel bokstav. Eros Ramazotti. Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen. Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R? Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan. Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R. R. Där Red Hot Chili Peppers bor. Nu ska det handla om dem. Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär. Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:
Okej. Lagom lätt illamående? Beredd på resten? Fint. Så här då!
Så, vad har vi här? Jo, först kommer de tidigare åren med bandet. De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. På tal om Besatt, liksom. De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det. Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år. Liveplattorna får en egen bild. 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy". En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.
Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra.
Den här skivan är med tyska Rage. "The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad. Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä. Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla. Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?
Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R. Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner. Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt. En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. Bokstaven Q. Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!
Jag gillar ju Red Hot Chili Peppers, det vet du nog om du läst recensionen av senaste albumet "I'm With You". Inget märkligt med det, vi har alla våra svaga punkter som vi inte riktigt kan hjälpa och förklara. Det innebär också att en av de bästa rockbiografier jag har läst är den som Kiedis skrivit, "Scar Tissue". Jag har läst den mer än en gång, vilket jag verkligen inte kan säga om de andra jag äger (andrahandsvärdet på dem?). Veckans Citat kommer från just Kiedis, och behandlar svårigheten får en hel rockgrupp att hålla sig på vagnen....
"Att John var nykter, jag var nykter och Flea var... nästan nykter gjorde det väldigt spännande och inspirerande att göra senaste albumet" Anthony Kiedis, Red Hot Chili Peppers
Vän av ordning noterar då genast att: 1) Detta var inte det senaste albumet, då ju John inte hette John (Frusciante), utan Josh Klinghoffer, och 2) Räknas inte Chad Smith, trummisen?
Nåväl. Det må vara som det vill med det. Jag får ändå sug av att tatuera den fyrkantiga Chilipeppersrosen såhär en måndag. Det skulle nog vara den bandlogga jag helst fäste någonstans på min kropp, om jag var tvungen att välja blott en. Vilken väljer du?
En sak är säker: Rock'n'roll-året 2011 var helt jävla outstanding. Graveyard, Red Hot Chili Peppers, Foo Fighters och Rival Sons knep fyra av mina topp-tio-platser när det var dags att summera året, och Graveyard tog totalsegern när Werock-skribenternas listor aggregerades. Inte så konstigt att skivor som "bara" är ruggigt bra nästan försvunnit i den floden. En av dem är Veckans Tips, med gruppen som har ett av musiksveriges flummigaste namn - Jeremy Irons & The Ratgang Malibus - och deras andra album "Bloom"! Den här skivan smyger igång lite. Inledande "Elefanta" (för övrigt samma titel som debutskivan hade) är ganska avvaktande och lite stämningssättande, men med spår nummer två visar bandet sin rätta själ. "Skin Deep" har ett ruggigt gung och nästan en svävande känsla i sig, där allt bär frontmannen Karls fantastiska röst på ett skönt sätt. Den låten är nästan tio minuter lång och bra hela vägen, och överlag tycker jag att det är ganska sympomatiskt för bandets låtar, det där att de får ta sin tid på sig. Visst, "Tales Of The Future" och "Golden Hours" är mer direkta, men låtar som "IAOA" och "Fernando" är verkligen egensinnade kolosser som tjänar på sin längre speltid.
En sak som jag gillar med denna skiva, och som gör den så given som Veckans Tips, är ljudbilden. Det låter... sommar. Luftigt sound, påminner nästan om torrt hö i motljus, om jag får bli lite poetisk. Inte helt oväntat är det Transubstans Records som är hemmaetiketten för bandet, och jag upptäckte dem genom Stones (som vanligt, höll jag på att skriva, då den bloggen verkligen kan konsten att tipsa om fantastiska skivor som är lite svåra att se för det vanliga bruset). Jeremy Irons & The Ratgang Malibus spelar en själslig och smart rock, helt enkelt, som lämpar sig mycket väl som tipsplatta. Kolla in den själv på Spotify, jag rekommenderar nog att du startar med antingen "IAOA" eller "Tales Of The Future"!
Förra året var som bekant ett helt magiskt år för rock. Graveyard, Foo Fighters, Rival Sons och Red Hot Chili Peppers kapade till sig platser på min årsbästalista allihop, och detta år - helt naturligt - varit lite skralare på just rock'n'roll än så länge. Såhär till sommaren verkar kanske en del av det åtgärdas. Örebrogänget Captain Crimson levererar med debutplattan "Dancing Madly Backwards" en giv som passar helt perfekt till fix vid grillen och slappande i solstolen. Om man nu kan sitta still. För det svänger, detta. Kraftigt. Recension på g, levereras till Werock, men redan kan avslöja att vi rör oss i de högre trakterna av betygsskalan. Årets rockplatta? Kanske. I september släpps ju den här:
Rival Sons uppföljare tar inte längre recensenter och folkmassor med överraskning, och det ska bli mycket intressant att se hur bandet klarar av att följa upp debuten. September. Kom ihåg det. Till dess kan vi ju dansa lite galet, baklänges!
...påsk. Ledigt från jobb, ledigt från dagis. Förhoppningsvis blir det hyggligt väder så man kan få njuta lite av det. Kanske grillen åker fram på premiär rent av. Hur som helst lär det bli en del godis. Och kanske en öl. Och lite skadeglädje över snickarns öde. Något som verkligen kommer att hända är förstås musik. Så mycket som möjligt, hoppas jag. Har haft lite fina stunder den senaste månaden, såna där där man lyckas hitta prick rätt i den musik som man är sugen på. Då musiken verkligen kommer till sin rätt, oavsett om det är för att man behöver bli lite glad eller släppa ut lite aggressioner. Senaste veckan har det rullat fin musik i form av:
Heaven And Hells avskedslive är redigt bra. Bra ljud, lite annorlunda versioner av låtarna. Man får höra Ronnie James Dio (snart två årsdagen sedan han gick bort, tyvärr...) kämpa lite med versionerna av "I" och "Time Machine". Uppenbart är det inte helt enkelt för honom att sjunga materialet från "Dehumanizer", det märks att det frestar på. Ganska kul att få höra låtar från sista studiogiven "The Devil You Know" också. "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" funkar bra live.
Förresten, Nicke tipsade om ett par "måste ha"-skivor. Dioplattorna "Holy Diver", "Last In Line" (en av världens fem bästa skivor genom alla tider!) och "Sacred Heart" i remastrat format. Eller, "deluxe"-format som de kallas. Inte helt billiga, men som jag ser det är de prisvärda. Bara att hala fram lädret och beställa...
I övrigt då?
The Wrethed End. För dig som saknar nytt material med Behemoth, helt enkelt. Shiftlight, för dig som vill ha en lite gråare vardag. Vektor, för dig som vill ha en ny värld att lära känna och som har tiden för det. Asphyx, för dig som inte orkar bry dig om nya världar utan hellre satsar på högkvalitetsdöds.
Roligast av det var att The Bjorn hörde av sig via mejl, efter att ha läst recensionen av Shiftlight. Vänliga ord och en fråga om inte undertecknad kan recensera även The Bjorn.
Såklart.
Och sånt där är nästan det roligaste med bloggen. Att det kommer en massa knasiga, vänliga, udda och spännande tankar och förslag på sidan av de vanliga kommentarerna.
Utan dessa mejl som ni skickar - både band och läsare - så skulle inte denna lilla blogg vara mycket att ha. Tack, och fortsätt gärna!
Andra ställen att hitta inspiration på är förstås andra bloggar - och en av de bästa för att plocka upp fantastisk ny muysik är Kim Bloggar. Som du drivs av BiblioteKarin, förvirrande nog. Mina egna inskränkta förutfattade meningar fick mig faktiskt att ta "Kim" för en han första gången vi hade kontakt. Illa, men sant. Nåväl, Karin som vi kan kalla henne har i alla fall en osviklig förmåga att hitta och hålla koll på akter som verkligen kan gå under epitetet "hårda godisar". Välsmakande, smaskiga stenhårda karameller som avnjuts om och om igen - och nu har hon gjort det igen.
Förra gången var det Nekromantheon, även denna gång är det norskt på menyn.
Bandet frontas av Keep Of Kalessins Thebon, och det borgar förstås för en viss kvalitet...men detta är så mycket mer än bara bra sång.
Annars väntar jag mest på den här skivan:
High On Fires uppföljare till 2010 års bästa platta "Snakes Of The Divine" kommer nu i början av April. Eller, ja, det står dne 3/4 vilket redan varit, men det verkar inte vara helt lätt att lägga vantarna på den riktigt än. Den landar väl på diskarna när som helst dock!
I väntan på den funderar jag på att ge mig på Meshuggah. "Koloss" är ju färsk, men samtidigt är det ett band som jag alltid vill kunna ge tid och uppmärksamhet. Annars känns det liksom inte värt det, på något sätt, och just nu vet jag inte om jag orkar med bandets relativt invecklade och meckiga stil.Vi får se.
Motsatsen till invecklad kan man nästan säga att det var en gång i tiden. Hemma har TV'n rullat någon av musikkanalerna litegrann, och hux flux har en del gamla godingar dykt upp. Eller, gamla godingar... bra låtar med fruktansvärt usla videor.
Det var inte bättre förr.
Först är det Red Hot Chili Peppers som leker mimare i öknen, eller vad de nu gör. Vad i helvete tänkte de när de skapade den videon? Flea har tröjan över huvet hela tiden, typ, och det ser inte klokt ut. Någon gång.
Ozzy startar hyggligt, men det spårar ur allt eftersom. Slut idéer halvvägs, och sen blir det hashpåverkad surrealistisk värld där The Prince Of Darkness vandrar runt genom speglar som svävar, typ. Herrejävlar...!
Man kan ju tro att det är ett aprilskämt. Fast det var det inte. Det var däremot det här:
Ett av de roligaste jag läst också. Det gick ut på att Björklöven skulle bli farmarklubb till Skellefteå AIK. För er som inte kan historien mellan lagen så är det lite som om Palestina skulle bli farmarklubb till Israel, eller att SD skulle blir farmarklubb till V - utan att jag lägger någon vikt vid politik eller åsikter. Det är helt enkelt två rivaler och motsatser som aldrig kommer att göra en sådan sak, men det som gör det så roligt är att just nu har Björklöven problem och befinner sig långt ner i seriesystemet...och skulle verkligen må bra av ett samarbete av en klubb som befinner sig högre upp...men stark ungdomsverksamhet... som Skellefteå AIK. Och Skellefteå har lånat ut en massa spelare till Sundsvall..som håller på att åka ur Allsvenskan...så man skulle kunna tänka sig en annan klubb för utlåning...som Björklöven. Alltså - på papperet helt möjligt. I verkligheten helt omöjligt. Ett klart kul aprilskämt!
Inlägg
