Summertime is gone...

Imorgon tar sommaren slut.
Alltså - kanske inte vädermässigt. Det har jag ingen aning om, och antagligen ingen annan heller.
Däremot innebär morgondagen att sommarsäsongen på Metalbloggen tar slut.
Imorgon är Veckans Tips tillbaka, och på söndag sparkar Besatt igång höstsäsongen.
Alltså är det, tycker jag, läge att summera sommaren musikaliskt.
Det blir denna gång inte en massa bilder eftersom du ju sett dem redan, utan en lista på vad jag har känslan är mest spelat under sommarmånaderna, samt varför. Listan är långt ifrån vetenskapligt framtagen, utan bygger på en uppskattning.
Håll till godo!

1) Anciients "Heart Of Oak". Den här skivan kom in rätt sent under sommaren, men har spelats så löjligt mycket sen jag upptäckte den att jag har känslan att den kanske rullat flest varv av alla ändå..!
2) In Mourning "The Weight Of Oceans" Överhuvudtaget har jag varit sugen på progressiv musik med smak av döds, och Enslaved "Riitiir", Ne Obliviscaris "Portal Of I", Barren Earth "Curse Of The Red River" samt hela Opeth-katalogen har frekventerats flitigt under sommarmånaderna - men mest av allt har jag spelat Östersundsbornas pärla. Hela resan till Grekland känns det som om jag rullade just "The Weight Of Oceans"..!
3) Deep Purple "Come Taste The Band". Ja. Inte fan hade jag tänkt spela den plattan så jäkla mycket innan sommaren började, men det har liksom blivit så. När jag grillat, när vi åkt bil. Den är ju inte ens en av de bättre som bandet klämt ur sig?
4) Kongh "Sole Creation". Löjligt bra, och detta har liksom blivit den skivan jag har återvänt till när jag är tillfälligt trött på ny musik som ska recenseras eller alltför lätt och glättig musik som passar sig i sällskap med familjen.
5) Black Sabbath "13". Jo. Dels har den legat i bilen och därmed fått en del speltid, men kanske är det framförallt så att jag faktiskt tycker att gubbarna har presterat.

Meh, säger du kanske nu.
Var är alla skivor som recenserats?
Var är alla skivor som är lite hemliga inför kommande Hårdrockskväll och vårsäsongen av Veckans Tips?
Var är Rush som det skulle lyssnas in sig på?

Bra frågor. De hemliga skivorna är ju hemliga (förstås), men när det gäller recensionerna så har de oftast inneburit en kortare högfrekvent spelperiod, eller att jag spelat dem enstaka gånger och sedan kört dem lite då och då.
Visst försöker jag lyssna minst 5, helst fler än 10 gånger på en skiva jag ska skriva om, men det betyder ju inte att jag vill ta upp den på en sån här lista. 
Rush fick ju däremot ett helt eget inlägg häromdagen, och kanske skulle framförallt "Fly By Night" kunnat vara med i uppräkningen ovan - men det kändes lite drygt.
Att ge dem både ett eget inlägg, och en plats på listan.
Jante säger - du ska inte tro att du är något. Typ.

Nå - vi avslutar väl som vanligt sommaren på bästa sätt? På samma sätt som skett förr, och på samma sätt som kommer att ske framöver?
Tiamat "Summertime Is Gone" får klinga ut och förkunna att imorgon sparkar hösten igång på Metalbloggen!





...fantastisk låt, fantastisk skiva!

Rush

...igår sammanfattades sommaren i bilder.
Ingen musik kommenterades alls, och det tänkte jag att det skulle vara läge att fånga den här veckan.
Först hade jag tänkt att göra det till ett enda inlägg, med en lista där jag - på ren känsla och utan något som helst fakta - serverar vad som rullat mest.
Ända till Christofer igår gav en bra kommentar på just sammanfattningen.
Vad hände, egentligen med mitt lyssnande på Rush?

Bra fråga.
Det började ju med att jag bad om en ingång till bandets diskografi, och det inlägget är nog - i all sin enkelhelt - ett av de mest kommenterade på senaste tiden.
Uppenbart berör bandet.

Vad hände då?
Jo, efter att ha sammanfattat alla fantastiska tips så botaniserade jag lite på nätte, och beställde hem 3 st remastrade plattor på ett bräde (priset var väl löjliga 50 spänn stycket eller så). Min resa har alltså startat med de här tre.

 

 

Mestadels har jag lyssnat på de två första, och kanske främst på "Fly By Night".
Jag har spelat dem en del på min portabla spelare utomhus, i bilen, i lurar och min känsla är att jag egentligen bara börjat komma in i det.
Det har inte blivit kärlek direkt.
Det är ändå så att jag vill lyssna mer, så jag är någonstans i mitten. Lite avvaktande, och väntar kanske på den där stora uppenbarelsen, när musiken tränger rakt in i hjärtat och blir mer än bara musik.
Om ni är med på vad jag menar.
Med det sagt, min känsla är att Rush kommer att äta sig in i mitt lyssnande.
Sakta men säkert.
Och dessutom har jag (inser jag nu) av någon anledning inte haft ett enda varv med någon av plattorna på finstereon hemma. Det kan mycket väl vara det tillfälle när nöten knäcks...

Rebellängeln vs Grekland

Imorgon, direkt på morgonkvisten, drar eder Rebellängel till Grekland.
Familjeresa.
Kreta.
All Inclusive.
Rebellängeln vs Grekland, alltså, och osökt kan man ju fundera på vad som kommer från det landet i musikväg. Svaret är... Rotting Christ. Typ. Och Ozzy Osbournes "nye" gitarrist Gus G (eller Kostas Karamitroudis som han egentligen heter, med bandet Firewind som bakgrund). Dessutom har jag med lämplig timing fått en platta med posten, ett promoex av bandet Bazooka.
Den skivan verkar inte vara min grej (har inte ens hört den än om jag ska vara ärlig, men texterna som är tryckta på insidan av plattans omslag är rena tramset), men vi ska väl ge det en chans.
Jag hade tänkt ta med mig lite intressant lyssning hur som helst, efter frågan om hur man ska närma sig Rush häromsistens. Beställt just "Moving Pictures" som får ledsaga undertecknad, och jag räknar med att få några timmar med lurarna i alla fall. Dessutom mer intressant musik i form av Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" samt Metallbibliotekariens senaste kärlek Extol och deras återvändo med självbetitlad giv... MEN - det ser inte ut som om leveransen hinner komma.
More info to come om det senare, alltså.
Annars vill jag slå ett slag för de här två skivorna:

Ja, jag vet att ni vet, men ändå.
Jag recenserade dem båda nästan samtidigt på Werock. Orchid fick en sjua i början av juni, Kadavar drog in en åtta i början av maj.
Jag har spelat dem båda en hel del så här långt i sommar, och tamejtusan om det inte är sådana där skivor som bara växer och växer på en.
Det tycks aldrig ta slut!
Gillar du svängig rock'n'roll så kan du inte missa dessa alster, vill jag påstå.

Och, på tal om att inte issa alster.
Det har tydligen gått fullständigt överstyr med mitt vad med hustrun. Det där om 100 skivor per år. Kolla hur det första halvåret ser ut...

Nä.
Det blir inte under hundra nu heller. Faktum är att juli enbart räcker till för att ta oss över det strecket... och den enskilt största anledningen till det är mitt sökande efter den där magiska "kicken" som man kan få av en riktigt bra skiva. 
Som är en av anledningarna till att just Besatt varit en av serierna som rullat under våren.
Och därför, vänner, kommer min frånvaro den kommande veckan att gå i skivornas tecken ändå.
Här på bloggen.

Du kommer att få Record Madness om bokstaven T.
Du kommer att få ett försök till beskrivning om hur det är att vara på den ständiga jakten efter SKIVAN som får resten av världen att tappa färgen.
Du kommer att få en överraskning när det gäller Besatt.

Det händer alltså en del, även om tempot såhär under sommaren bedarrar.
Jag är nog antagligen rätt borta dock. Känns inte som om stället vi ska till är internets förlovade land direkt, och det ska bli rätt skönt faktiskt.
Man kan behöva gå på nätsparlåga ibland.
Och bara njuta av bra musik....

Ingång till Rush sökes

Vänner - nu ska undertecknad lägga korten på bordet:
jag har egentligen aldrig lyssnat på Rush.

Hört dem, aldrig LYSSNAT.
Av någon märklig anledning så har de inte varit en del av den musikaliska dieten, men det är liksom dags att ändra på det nu, och därför vill jag ha er hjälp med rätt ingång.
Var börjar man?

Förstår jag en del av kompisarna rätt så är denna platta given som en i raden:

Min fråga är dock - ska man alls börja med en studioplatta?
Eller en liveskiva?

Ingång till ett livslångt beroende av Rush sökes!

Världens Bäste Trummis - Dave Lombardo!

Sent igår kväll tog omröstningen slut, finalen avgjordes och vi har - en gång för alla - en vinnare framröstad av er läsare.

Världens Bäste Hårdrockstrummis är:

DAVE LOMBARDO!

Ryggraden i Slayer knep seger i sin kvalgrupp med 25 röster (där han bland annat slog ut Chris Adler från Lamb Of God och Phil Rudd från AC/DC), en mängd som gav andra ranking efter Thomas Haake från Meshuggah.

De två skulle stöta på varandra i semifinalen efter att herr Lombardo kvaddat Tim Yeung (Morbid Angel) och Neil Peart (Rush) på sin väg fram dit.

I semifinalen bytte Haake och Lombardo plats på rankingen, och det blev till slut en ganska enkel seger för den sistnämnda. 27-19 skrevs röstsiffrorna till, och det var dags att gå till final.

Där väntade Brann Dailor från Mastodon, och till slut var det inte mycket att snacka om.

Hela 35-17 blev det till slut, och vi har en klar vinnare.

Metalbloggens läsare verkar vara ganska eniga om att det är just Dave Lombardo som är det bästa man kan placera på trumpallen.

GRATTIS!

Detta innebär två saker. Det ena att omröstningarna är slut (vilket är rätt skönt personligen, det blir en del att hålla reda på i många veckor i sträck, och låt oss vara ärliga... jag är inte jättebra på det!), och det andra är att vi får hylla kar'ln lite.

Detta är vår vinnare i full fräs. Enjoy!

JA! Slutspelsdags - vem är världens bäste trummis?!

Äntligen är det dags - vi går in i slutspel när det gäller att rösta fram vem som egentligen är världens bästa hårdrockstrummis!

Efter sudden death får vi hälsa Dave McClain (som sopade hem 14 röster i sudden) samt Tobias Gustafsson (12 röster) välkomna in i skaran, medan Niclas Sigevall inte nådde hela vägen (6 röster i sudden).

De kommer dock att plockas in efter sina ursprungliga röster när det gäller ranking, vilket innebär att de kliver in på 12 röster var.

Du hittar den fullständiga rankingen till höger på bloggen.

nu.

Det intressanta.

Åttondelsfinaler!

Det går till så att högst rankad möter lägst rankad. När två skinnpiskare har lika många röster med sig från kvalgrupperna har jag helt sonika lottat... och det ger följande matcher:

Thomas Haake (Meshuggah) - Chad Smith (Red Hot Chili Peppers)

Dave Lombardo (Slayer) - Tim Yeung (Morbid Angel)

Mikkey Dee (Motörhead) - Snowy Shaw (solo)

Niko McBrain (Iron Maiden) - Dave McClain (Machine Head)

Brann Dailor (Mastodon) - Tobias Gustafsson (Vomitory)

Gene Hoglan (Testament) - Tommy Lee (Mötley Crüe)

Ian Paice (Deep Purple) - Vinny Appice (ex Heaven & Hell)

Tommy Aldridge (Whitesnake) - Neil Peart (Rush)

Röstningen är öppen något kortare nu, bara till knappt efter helgen, och dte kommer dessutom att vara så att den högst rankade som är kvar möter den som är kvar med lägst ranking sedan.

Tufft jobb för en viss Chad Smith, alltså, om karl'n ska kunna gå hela vägen.

Nog om det.

Äntligen brinner det till på riktigt.

Vem är din favorit av de kvarvarande?

Oavgjort. Sudden Death!

Märkligt nog har det inte hänt tidigare, men nu var det tydligen dags.
Tre trummisar delade på förstaplatsen i Kvalgrupp 7, och det betyder att det är dags för Sudden Death innan vi kan dra igång slutspelet.
Det är Tobias "Tobben" Gustafsson (Vomitory), Dave McClain (Machine Head) och Niclas Sigevall (Electric Boys) som alla landade 12 röster vardera - och vi behöver få fram två av dem.
Därför har du nu chansen att rösta under det närmaste två dygnen - och de två som får flest röster tar sig vidare.

De andra som klarat strecket hittar du med aktuell ranking längst uppe till höger på bloggen.
Senast in i slutspelet blev Neil Peart (Rush) med 14 röster och Vinnie Appice (som ju lirat med Heaven & Hell men nu är arbetslös... kanske borde han suttit på trumpallen istället för Bill Ward i samband med Black Sabbaths återkomst?) med 13 poäng.

Nå. Rösta nu då, så vi får sparka igång slutspelet snart!