Live: BEHEMMOTH, ABBATH, ENTOMBED A.D & INQUISITION. Jävlar!

Ja, dra mig baklänges!
Vilken söndagskväll, vilka spelningar.
Fortfarande tagen av hur bra det var.
Kolla (de dassiga) bilderna och läs mer här. Genast!

Farsdagsmusiken!

Idag är det Fars Dag.
Det tycker jag vi kan fira med en passande låt...

Tvekamp: Danzig "II: Lucifuge" vs "III: How The Gods Kill"

Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.

Så.
Tvekampen. 
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst. 
Beredda?
Nu kör vi!

Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...

"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3

Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.

"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad. 
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3

Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor. 
Tycker jag då.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5

Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen. 
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.

"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3

Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through. 
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill". 
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir. 
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4

Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?

Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:

"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36

Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet

"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36

Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!

Recension: Ancient Ascendant "Echoes And Cinder"

Jag har ett par personer vars musikaliska rekommendationer jag i stort sett litar blint på, särskilt om de samtidigt gödslar med referenser till andra favoriter.
Werocks chefsredaktör, tillika primus motor på Metallbibliotekarierna, är en sådan, och direkt jag hade läst hans recension av brittisk/svenska Ancient Ascendant och deras färska giv "Echoes And Cinder" fanns bara en sak att göra.
Hala upp lädret och handla. Direkt.
Med referenser till bland annat Ne Obliviscaris och den besatthet just en sådan platta kan ge utfall i så är resterande del av Martins recension en strålande fin sammanfattning av den musikaliska prestationen som bandet ger, men jag ska ändå försöka plita ner några egna ord om "Echoes And Cinder".
För det första - ett mått på kvalitet är förstås den mängd speltid en skiva kapar åt sig i dagens snabba mediabrus. Högen med skivor som jag ska/vill lyssna in mig på (en del för mitt egna höga nöjes skull, andra för att skriva om) är monumentalt hög, men lik förbaskat så är det den här plattan som snurrat i stort sett varenda gång senaste tiden.
Jag tycks välja den mer eller mindre omedvetet.
Det beror. förstås, i all enkelhet på att skivan är väldigt bra och lockar mig till att lyssna om och om igen, och rent krasst känns detta som en av två hittills under året utgivna skivor som blir mycket svåra att peta från en årsbästalista så småningom (den andra är förstås Behemoth "The Satanist").
Musikaliskt är detta en häxbryg av black metal, rock'n'roll, klassisk heavy metal och thrash, och det låter i brist på andra ord framförallt väldigt eget. Låtmaterialet är genomgående väldigt starkt, det är egentligen bara instrumentala "Embers" som jag ibland hoppar över när jag tränar - i övrigt är det en "streck-spelar-skiva". (...och "Embers" är i ärlighetens namn precis perfekt placerad för att få lite kontraster om du bara vill lyssna på en bra skiva snarare än att pressa dig i gymmet eller löpspåret).
Från inledande "Crones To The Flames", via "Patterns Of Bane", "Riders" (kanske skivans bästa låt över tid, även om det inte är den som fastnar absolut först), "Fueling The Flare" och hela vägen till avslutningen med trion som ligger efter "Embers", dvs "To Break The Binds", "The Toll Of Mourning" och "Caged In Tunnels Of Time" så är detta material som har bearbetats och hamrats fram i replokalen till dess att de är klara.
Det finns inga hafsverk, det finns inga svaga spår, och sällan har väl det engelska uttrycket "no fillers, just killers" känts mer passande.
Särskilt förtjust blir man i detaljer så som hur man avslutar "Riders" med ett enkelt pukslag och direkt kastar sig in i efterföljande "Fueling The Flare" med samma metod, det får låtarna att flyta ihop på ett snyggt sätt samtidigt som de står markerade var och en för sig, med sin egna identitet. Och svänget som följer i begynnelsen av "Fueling The Flare" är i stort sett omöjligt att värja sig mot! Detsamma gäller egentligen hur man smyger igång trumspelet och tonar upp det i samband med att man går från "Embers" till "To Break The Binds"... magiskt - och jag kan ge mig den på att producenten Dan Swanö har haft ett finger med i spelet...

Nå. Bandet består till tre fjärdedelar av britter (Dave Moulding på trummor, Alex Butler på sång och gitarr samt Alan Webb på bas) samt en fjärdedel svenskt inslag (Nariman Poushin, gitarr), och man ligger på smarta etiketten Candlelight.
Alla tecken säger alltså att Ancient Ascendant är nästa stora grej, och jag håller såväl tummar som tår för att man får chansen att se dem live snart.

Riktigt bra skiva, "Echoes And Cinder", och snygg sober digipack i svart och grått.
"Gilla", som det heter på Facebookiska.

Bästa Spår är inte helt enkelt att avgöra, den stora styrkan med skivan är ju jämnheten och att alla låtar är bra, men med tiden tycker jag nog ändå att duon "Riders" och "Fueling The Flare" utkristalliserar sig som favoriter.
Lyssna själv, tänker jag, det är nog enda sättet - men ge det ett par varv så det sätter sig. 
Du kommer inte att ångra dig!

Ancient Anscendant "Echoes And Cinder" - 5

Werockrecensioner: Conan och the Martin-madness

Okej.
Månadsskiftet har varit, första kvartalet är stängt (och jag tycker det är relativt få skivor som verkligen skakat om min värld än så länge på skivåret 2014, det är egentligen bara Behemoth "The Satanist" som jag just nu ser som svår att peta bort från en kommande topplista över året, även om jag också gillar Grand Magus "Triumph And Power") och Werock levererar nya recensioner.
Eller.
Martin går fullkomligt bananas på Werock, och vräker ur sig helt galet många recensioner.
Eller vad sägs om bidragen från karl'ns penna denna månad:

Tellusian "Collision"
Nausea "Condemned To The System"
Lacuna Coil "Broken Crown Halo"
The Oath "S/t"
Ageless Oblivion "Penthos"

Inte illa pinkat måste jag säga, speciellt som om han egentligen är pappaledig. Erfarenheten säger mig att ordet "ledig" egentligen inte har något med det hela att göra, så att klämma ur sig den mängden är strongt jobbat!

Själv bidrar jag denna gång med en skiva, återigen.
Det är "caveman doom" från Conan och deras "Blood Eagle". En trevlig bekantskap som verkligen får tänderna att skallra av tyngden.
Riffen mullrar fram, vältrar sig i stridslarm, och det går för det mesta sakta sakta.
Men - det är bra.
Det är dessutom en sån där skiva som jag tycker växer hela tiden, och det finns anledning att misstänka att det betyg som delas ut (7 av 10) kommer att få revideras med tiden.

Alltså.
Årsbästalistan, den korta, så här långt av de skivor som recenserats av undertecknad (och då struntar jag i de plattor som inte har en chans):
1) Behemoth "The Satanist"
2) Grand Magus "Triumph And Power"
3) Conan "Blood Eagle"

Imorgon eller torsdag kommer dock ännu ett bidrag.... stay tuned!

Massivt multiinlägg!

Okej, så igår kväll var Behemoth i stan.
Jag borde ha varit där, men ärligt?
Orkade inte. 
Och anledningen, mina vänner, är mest det där med massiva konsertpaket.
jag pallar fan inte fem band på raken en kväll (om det inte är festival), en tisdag i februari. Dessutom får det ju till effekt att bandet jag faktiskt vill se, Behemoth, får dela scentid med andra. Med fler än vad som behövs. Och det kan inte innebära maximal speltid för huvudakten, speciellt inte när man som nu delar "huvudakt-rollen" med ett annat band, Cradle Of Filth (se där ett band jag ger blanka fan i!). Fast nu vet jag ju inte hur det var, jag chansar lite.
Jag var ju inte där, som sagt.
Vilken jag säkert får ångra med tanke på hur vansinnigt bra senaste given "The Satanist" är, men jag får hoppas att de kommer till en festival nära mig, eller på en till sväng. 
Det är ju onekligen ett band som jobbar hårt, så omöjligt är det inte.
Någon som faktiskt kommer är förresten den här killen. Till Gröna Lund, den 25/7!

 Det är hur coolt som helst, tycker jag. King Diamond på Gröna Lund!!
Det är bara det att mina semesterplaner ligger så att det antagligen inte funkar, flygplanet till Bulgarien med familjen lyfter den 24/7.. (en eftergift så att jag ska hinna hem till Getaway..)

Så.
Åter till resten av livet.
Det här kommer att bli ett sånt där multiinlägg som behandlar en massa saker, så du får finna dig i att det skvalpar och skvätter lite här och var, och jag var egentligen inte färdig med första bilden.
Behemoth på framsidan av Close-Up Magazine.
För tillfället är jag inne i en period där jag inte har orkat läsa speciellt mycket i vare sig Close-Up eller Sweden Rock Magazine. Det ligger nog en två-tre tidningar vid sidan av sängen, olästa. Jag har liksom inte kommit mig för att plöja dem.
Det är rätt ovanligt, jag brukar försöka och vilja kasta mig över dem när de ramlar in i brevlådan, men..ja..hårt jobb på dagarna, träning och annat har gjort att det fått vänta.
En sak har jag dock sett.
Att Close-Up startat en ny serie som jag tycker verkar mycket spännande och bra.
Den här:

 

Man avser alltså att gå igenom 100 klassiker, med utgångspunkt för hur skivan var en gång i tiden och hur den är idag.
Ett enormt projekt, men förstås genialt.
Jag önskar att jag hade kommit på det själv!
Nå, först ut är Flotsam And Jetsam med "No Place For Disgrace", och jag ser verkligen fram mot att få följa den här serien. Det blir sen till att köpa alla plattorna jag inte har sedan tidigare, bara för att.
Kul grej, som sagt!

Andra saker som är kul: du vet att Veckans Tips för tillfället är danska Deus Otiosus och skivan "Godless"?
De hörde faktiskt av sig och hade snappat upp det. Det var ju kul. De bekräftade också att det kommer en ny platta till sommaren, "Rise", och att de redan släppt nya låten "Iron Rule" för den som vill lyssna.
Det är trevligt när sånt händer annars, när band hittar till den här lilla bloggen och det som skrivs om dem utan att i alla fall jag tipsar dem.
Sånt får skrivlusten att ticka vidare, liksom trevliga mejl och kommentarer från er läsare.
Det är nog till och med så att man får vara tacksam för spam.
Thank God For The Spam!
Alltså, inte för att det är kul att rensa bort (tror nästan inget slipper igenom i kommentarerna), men för att det antagligen är en av orsakerna till att det varit så pass fina besökssiffror de senaste månaderna eller så.
Antalet besökare ligger stadigt på minst 4 000 i veckan, och det måste ju vara en hel del som kommer från spamrobotar.
Man får ta det goda med det onda...hehe..

På sista tiden har det också ramlat in en hel del blandade roliga besked och bitar av information. Jag är tyvärr inte så bra som jag önskar på att skriva om demos och band som är på gång numer - tiden och energin räcker helt enkelt inte - och därför ska jag försöka samla lite av informationsflödet här.

• Pray For Locust släpper nya tredje albumet "In The Shadow Of The Colossus" via Discouraged Records. Plattan kommer den 28/4, och det ska bli intressant att se var bandet som en gång vann "Årets Bästa Svenska Debut" på Werock tar vägen nu. Dessutom borgar ju skivbolaget för kvalitet...
• Boken "Hårdrock...Rundgång, nitar och nackspärr" av Melker Becker och Mattias Lindeblad kommer i pocket nu, och då med extramaterial av... Siewert Öholm! Han kommenterar den ökända "Svar Direkt"-händelsen med Anders Tengner, och bara det lär ju vara värt det för att slanta upp i bokhandeln.
• Black Creed är ett av banden som medverkat med EP'n "Natural Born Rocker's And Rollers"  i recensionsväg på den här bloggen. Nu har bandet släppt ny video ("The Bitter End" heter låten) , från debuten "Diamond Stone". Alltid kul när band man fått höra i tidigt stadie tar ett steg till!
• Är du i Malmö mot slutet av mars så ska du få ett jäkla bra tips: Doom Over Scandinavia. Vilken lineup, säger jag! Stonegriff, Void Moon, Nymf... för att nämna några som medverkat på denna lilla blogg.  

Och nu: öl.
Jag saknar det.
Har inte druckit en droppe sen Hårdrockskvällen i början av januari, och det har väl på något sätt med min annalkande 40-årsdag att göra, i kombination med en mer eller mindre jobbig spegelincident (den funkade, och visade upp magen i all sin sladdriga prakt) i december.
Vete fanken om man kan kalla det kris, men jag bestämde mig i alla fall för att köra ett race med stenhård träning och ingen alkohol eller mackor på kvällarna under två månader för att se om det skulle göra någon skillnad.
Det har det gjort.
Har nog tappat en 5-6 kilo och har konstant ont i kroppen av träningsvärk.
Och så saknar jag en riktigt god öl.
Inte alltid, men ibland. På helgen, om det är hockey på TV till exempel.

Jag ska nog försöka skriva mer om det där med en eventuell 40-årskris (jag tycker själv att det är lite intressant, så ni får nog stå ut med lite svammel om det) i annat inlägg, men för tillfället avser jag att frossa i den sista bilden på den senast druckna riktigt fina ölen som jag hittade i telefonen (ni vet ju att Blasphemedia för tillfället lagt bloggen på is för att skriva mer om just öl, och Christofer på Flyg, Aduio & Vision...Slice (var kommer det namnet egentligen ifrån)!)) så jag är inte i helt uselt sällskap när det gäller fascinationen över just denna bryggd), och konstatera att.. jag faktiskt har ganska mycket material sparat för att kanske kunna komma med en "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer 2" snart...

Detta var Innis & Gunn Karlssons Choice, en trevlig bekantskap, vill jag minnas...

Okej.
Vänner.
Jag måste jobba, och till detta ska jag spela Moon Coven "Amanitha Kingdom" för kontorslandskapet, ett stycke halvpsykedelisk doom/rock som jag försöker få kläm på i tid för att hinna med deadlines för recensioner på Werock...

Du har den på Spotify om du är sugen (ja, Stones, jag menar dig, detta är din grej tror jag).
Vill du ha mer läsning rekommenderar jag A Fair Judgement, där omgång 6 av Låtsnacket är igång, likväl som en parad av gästinlägg.
Hepp!

Recension: Behemoth "The Satanist"

Milstolpe.
Omedelbar klassiker.
Karriärsdefinierande.
Välj valfritt av dessa, eller alla.
Det är ändå så känslan är såhär pass tätt inpå släppet av polska Behemoths tionde studioalbum "The Satanist", det första sedan 2009 och frontmannen Adam "Nergal" Darski seger över leukemin. 
Kanske är det undertecknad som läser in för stor betydelse i just den kampen, av effekten av att stå öga mot döden och sedan kunna bryta sig ur dess kalla fingrar och gå vidare i livet...men...känslan som vilar över den här skivan är för mig tydlig. Behemoth, och främst huvudskaparen Nergal, har kastat alla ok som förväntningar innebär åt sidan, man har struntat i normer, regler och mallar för vad Behemoth är och har varit.
Istället har man låtit skapelsen bara flöda fram, oförstörd.
Resultatet är förstås Behemoth ändå, ty musikernas skicklighet och sätt att uttrycka sig är inte väsensskilt mot tidigare, men det är ändå tydligt att något har hänt.
Där verktygen tidigare begränsades till en hammare och en slägga (funkade inte första slaget med en hammare så tog man helt enkelt till större doningar och bankade på, resultatet är sådana fantastiska käftsmällar som nu ca 10 år gamla "Demigod") så har bandet en mer komplett verktygslåda att tillgå.
Arsenalen för att framkalla ett ondsint rens som blir en helhet är helt enkelt fler, och vi som lyssnare vinner på det.
I låttitlar innebär det att spår som "O Father, O Satan, O Sun" har ett episkt anslag som klingar av fornnordisk black metal (jag tänker faktiskt osökt på känslan i ett spår som "One Rode To Asa Bay" med Bathory) draget genom polackernas egna filter, där ett spår som "Ora Pro Nobis Lucifer" (ett av skivans absolut starkaste kort) bjuder på ett sväng som är direkt hälsovådligt, och faktiskt påminner om just det gung som svenska Necrophobic har som signum (vilket är lite ironiskt med tanke på den här Tvekampen...). Det betyder att det magnifika titelspåret samt "Amen" och "Ben Sahar" är riktigt starka Behemothspår som inte går på full gas hela tiden och att det egentligen inte ens i relativt höghastighetsrensande "In The Absence Ov Light" bjuds på enbart pisk - här finns även ett lugnt parti insprängt.
Överlag tycker jag att "The Satanist" känns mer black metal än death metal, framförallt i just stämningen. 
Det magnifika och närapå lite överlägset självklara anslaget.
Leken med skuggor, kontraster där långsammare och svängigare partier får sällskap av hårdare passager.
Och det orkestrala. Det är inte ovanligt att bandet låter en matta av dubbelkaggar och sköna riff sträcka ut sig mot framförallt blåsinstrument som horn - kanske mest tydligt i inledande (och i övrigt faktiskt relativt svaga kortet, i alla fall jämfört med övriga spår på skivan) "Blow Your Trumpets Gabriel", där avslutningen är ren och skär black metal-poesi i just den formen.

I min version får man förklarande liner notes till alla spår. Det behövs, men man kan ändå inte läsa texten eftersom den är skriven med så sirlig och slingrig stil. Tur då att Nergal är en av de sångare man faktiskt ofta hör vad han säger, framförallt på den här skivan.
Dessutom har han ju inte vilka lekkamrater som helst.
Det är få förunnat att ha en rytmsektion som "Inferno" på trummor och "Orion" på bas. Mot ett sådant fundament tillåts gitarr och sång klättra mot skyarna, och visst gör både "Nergal" och "Seth" ett storartat jobb på strängarna.
På det hela finns faktiskt inte mycket, knappt något alls att anmärka på.

Werockkollegan BiblioteKarin utdelade sin skribentkarriärs första maxpoäng, 10 av 10, till skivan i sin recension.
Kompisen Per messade och konstaterade att det i stort sett blir omöjligt att peta den här plattan från förstaplatsen i årets sammanfattning.
Det är bara att konstatera - den här skivan behöver bara två-tre varv innan den sitter som berget, och såhär en tjugo-trettio varv senare finns heller inga tendenser till utmattning.
Betyget är en självskriven femma på den här bloggen.

Det blir ju lätt så om man pratar omedelbara klassiker.
Milstolpar.
Karriärdefinierande album.

Jag bugar mig, Behemoth. "The Satanist" är allt jag ville ha, och måhända mer.

Behemoth "The Satanist" - 5 

Om humor, The Ocean, Moth Gatherer och VABruari

Jaha.
Så var den här, vabruai månad. Just nu spyor hemma, så det är sådär lagom kul.
Då får man trösta sig med lite mer eller mindre meningslös humor, så varför inte braka av ett par med en gång?

Den sista har jag snott från min kusin i England (förresten, kanske den i mitten med, det minns jag inte...), och det roligaste av allt där är att hans tjej (som är native brittiska) har en app som gör att man kan lära sig svenska. När man mästrat uttalet får man gå vidare till nästa nivå.
min kusin, bördig från den finaste av trakter i Norra Västerbotten, anses tydligen inte kunna svenska alls enligt den appen, då hans uttal inte godtas.
Det är också humor, tycker jag!
Sånt kan lätta upp mitt i stökande månaden.

För dig som inte är lika intresserad av humor som av lite seriös musik av hårdare slag tänkte jag istället återkoppla på två av de tre skivor som du bjöds in för att lyssna in dig på.
The Moth Gatherer "A Bright Celestial Light" samt The Ocean "Pelagial".

Den första av dessa två är ganska bra. Det är ett episkt anslag, där jag stundtals tycker att det är riktigt bra. Som bäst kanske när det är lite panik i musiken, när det känns som om det är på liv och död en aning. Det funkar inte riktigt hela skivan för mig, men stora delar.
Klart bra, och verkligen passande under årets mörka månader!
Det är en skiva för dig som gillar lite dyster musik, som gillar när lugnare partier varvas med mer explosiva. Alltid finns dock en melodi i centrum, och på det hela taget är det väldigt sannolikt att du kommer att återfinna "A Bright Celestial Light" från The Moth Gatherer som Veckans Tips vad det lider (ja, om bloggen nu lever så länge, listan av skivor som sannolikt kommer att återfinnas där börjar vara rätt lång...!).
Dessutom får bandets namn mig att vilja kolla på "När Lammen Tystnar". 
bara en sån sak är ju pluspoäng...!

Sen då.
En mycket bra skiva.

Så vansinnigt galen idé, att göra en konceptskiva om de olika nivåerna i havsdjupet, att det är rent av larvigt. Än larvigare är att det funkar, och att resultatet är en smått fantastisk platta?!
Det svänger, det är progressivt, det är så skir och fin rensång som får blandas med riktigt klockren skrik och growl, och det är - framförallt - ett ruggigt bra låtmaterial.
Hade denna skiva klarat sig in på Topp 30 om jag hade haft koll på den?
Absolut.
Därom råder ingen tvekan.

Jag skulle dessutom vilja påstå att det är lite humor att det nu finns två skivor som har havet som arbetsnamn som jag upptäckt året efter att de kom, och som är progressiv (döds) som antagligen kommer att hålla mig sällskap för mången år framöver.
The Ocean "Pelagial" och In Mourning "The Weight Of Oceans".
Fortfarande vill jag påstå att den sistnämnda har företräde, men det kan också bero på att den spelats oändligt antal gånger. "Pelagial" startade visserligen med ett första smakvarv som sedan följdes av en 7 varv lång cirkulärandning när jag satte öronen i verket på riktigt, men den har ändå många varv kvar innan den sitter lika hårt.
Den ska ändå få chansen!

Så.
That's it for now.
Vi ses och hörs när jag är ute ur sjukstugan. Då kanske det är läge för recension av Behemoths nya smocka "The Satanist", så du gör bäst i att inte missa det....!
 

Behemoth "the Satanist" maxar betygsskalan på Werock!

Måndagmorgon, och i helgen har det varit månadsskifte.
Det betyder att nya recensioner är publicerade på Werock, även om jag själv denna gång inte bidragit med en enda rad. Jag hade för avsikt att inkomma med skrift om Jake E Lee's återkomst till hårdrockscenen med sit nya Red Dragon Cartel, men vardagen hann ifatt mig och fångade mig i ett järngrepp. Får åtgärda det i nästa skede.

Istället kan vi konstatera att Behemoth tar hem BiblioteKarins första maxpoängare, 10 poäng, i betyget för nya "The Satanist". Fantastiskt!
Vilken start på skivåret!

Dessutom har vi nya skribenten Christofer som debuterar med Iced Earth, och pålitlige Fredrik som lånar Vista Chino ett öra.

Som om det inte vore nog så kan man konstatera att omröstningen om Bästa Svenska Debut år 2013 är avslutad, och att den extremt jämna kampen mellan Bloodlit ("Dead On")och System Annihilated ("Furor")har vunnits av... System Annihilated!

 GRATTIS!

Nu startar vi veckan. Imorgon ska jag försöka få upp lite bilder från spelningen med Alcest och Hexvessel från förra veckan. Till dess får du hålla tillgodo med lite klassiska snögubbar..!

Ett klart blandat inlägg

Snart har januari smitit ut genom dörren, och en tolftedel av 2014 är avverkad.
Jag har till största delen haft öronen fulla med musik från fordom, allt från att försöka sätta mig in i en del släpp som missades 2013 (hetast just nu: Clutch "Eart Rocker" som får en hel del speltid tillsammans med Jex Thoth "Blood Moon Rise") till äldre alster som inköpts till vrakpris (Amorphis "Elegy") eller pärlor som letats fram med större möda (Nine "Lights Out").
Ny musik kommer vad det lider att hamna under luppen, för tillfället rullar enbart en enda skiva från det nya året. Recension kommer, och nästa vecka kommer bandet också...

Alcest har verkligen städat ut det mörka och släppt in ljuset på "Shelter", och det är en skiva som låter på pricken som omslaget ser ut. 
Den är också mycket balanserad och lugn, vilket faktiskt stundtals är lite av ett problem när jag ska lyssna på den.
Ett av de bästa tillfällena är nämligen på morgonen.
På väg till vardagen och sen när dagen startar med ett pass i gymmet.
Då passar sig inte den här musiken helt perfekt - jag vill ha action på ett helt annat sätt då.
Väcka kroppen, peppa skallen.
Det kommer förstås Behemoth att fixa rätt enkelt vad det lider, men det är ju en stund kvar innan "The Satanist" släpps...även om man kan tro motsatsen om man följer bandet på Facebook.
Det laddas upp rent vansinniga mängder information i form av länkar till recensioner, förhandsbokningar och kommande turnépaket.
Totalt sett har det blivit lite av en ny favorit för min del, att följa akter via Facebook.
Det dyker upp mycket intressant där, och kombinerar man det med allt som regnar in via mejlen i form av små intressanta nyheter och tips så utgör den floden av information en intressant källa till information.

Jag ska prova att använda den lite framöver.
Som du kanske märkt så har antalet inlägg på bloggen sjunkit lite. Det blir fortfarande ett par i veckan, men istället för att skjuta kulspruta med allt intressant som dyker upp så kommer ett bildspel med intressanta små guldkorn att rulla längst uppe till höger (på den vanliga siten, inte mobilsiten). Just nu ligger vad som väl får ses som ett test uppe, med 3 mindre nyheter:

• Testament byter basist och tar in Steve Di Giorgio igen
• Candlemass har nått 100 000 likes på Facebook
• Ne Obliviscaris är i stort sett färdiga med uppföljaren till "Portal Of I" och smider turnéplaner

Innan jag nu jobbar med annat eller lägger ut fler saker i ett sånt bildspel så vill jag gärna ha lite feedback om det där. Funkar det? Går det att läsa eller blir det för små bilder? Laddar sidan långsamt eller funkar det?

För övrigt har jag lite av januarikoma.
Det är oväntat mycket jobb (det riktiga jobbet då, det som betalar lönen), men ändå lite sådär... dvala. Det händer liksom inte mycket. Dagarna går ihop.
Sammanfattar man det som kan vara värt att notera blir det inte vrålmycket...

• Jag fastnade i hissen på jobbet häromdan. 20 minuter på morgonen. Det var... trist.
• Just nu är det en vit period för min del. Fan, kan knappt komma ihåg om jag haft det sådär medvetet förr, i alla fall inte på länge, men nu är det så. Sen Hårdrockskvällen (inte för att det blev så blodigt då, men det var ett lämpligt tillfälle att påbörja övningen) och sen får vi se hur länge. Minst till mitten av februari.
• Träning pågår. Jag har insett att den form jag byggt upp (med babyhull och allt) inte är som jag vill att det ska vara. Påbörjade det i september, men har fått lite fart och rutin på det först nu i januari.
• Läser julklappen Tom Clancy "Rött Hot". Man kan säga vad man vill om de tegelstenarna, men de är fantastisk läsning. Borde egentligen köpa på mig alla böcker i sviten om Ryan och läsa dem från scratch. Sommarprojekt, månne?
• Mina hörlurar för träning är kaputt. Som vanligt efter ett tag, har förtvivlat svårt att hitta ett par som håller för allt slit det innebär att ha dem packade i väska, springa i regn, svett mm. Det slutar nästan alltid med att den ena sidan "dör", liksom som en fas har gått. Trodde ett tag att det var själva hörlursutgången, men det funkar med alla andra lurar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Förslag på bra köp? Med bygel, inte bakom huvudet utan på varje fristående in-ear lur?
• Försöker skriva ett par långa inlägg i serien Lördagslyx. Jag har bra uppslag, men det går inget vidare. Verkligen kommer i vägen hela tiden, så det kan bli så illa att du får vänta på dem till sommaren. Eller så...

Till sist - man kan säga vad man vill, men det är väl dags att ge kredd till den här skivan:

Jag hade den ju inte direkt högst på min egen lista, men nu är det ett faktum att den tagit hem förstaplatsen i Close-Up Magazines årsbästalista, Sweden Rock Magazines årsbästalista för skribenter, och nu även årsbästalistan för Sweden Rock Magazines läsare.
Då får man ge en platta beröm, för uppenbarligen har Ghost lyckats charma stora delar av såväl kritiker som läsare. Hela listan nedan (ja, i miniformat men du får förstora...)

 

 ...och med..tar det här inlägget slut.
Nu ska jag iväg och gadda mig. Sista sittningen på min sleeve, den japanska, som täcker hela vänster arm. Är ni snälla får ni bilder. Eller inte. Det får vi se...

Årets första skivköp!

...som en tidvåg efter Hårdrockskväll har de alldeles nödvändiga skivköpen sköljt in över mig.
De där skivorna som är helt essentiella för samlingen och livet, många gånger köp som går bakåt i tiden och täpper igen hål i skivhyllan. 
De ska vi inte kolla så noggrant på i det här inlägget, är de tillräckligt bra kommer de förstås istället att få sin plats i solen vid ett eller annat tillfälle.
Vi ska titta på de lite nyare inköpen.
De som är genomförda av skivor som släpps 2014.
Trots allt är det ju ett par såna riktigt intressanta släpp på gång, och enligt min erfarenhet så brukar de skivor som håller hög kvalitet och släpps tidigt under året hinna etablera sig ordentligt och därmed knipa en plats på årets topplista.
Det känns inte alls omöjligt att du får återse en eller ett par av dessa där när det väl är dags att summera 2014.

Först ut, först beställd och en av de jag sett fram mot längst: Alcest "Shelter".
Jag har inte smyglyssnat på den alls, men förstår av det lilla jag har läst att det är ännu ett steg mot pop och bort från metal. 
Hur det kommer att stå sig återstår att se, men helt klart kommer det att bli mycket mycket intressant. Förra given "Les Voyages De L’Âme" är trots allt både en aning mer lättillgänglig men ändå bättre än "Ècailles de Lune", och kan trenden fortsätta i den riktningen så är "Shelter" fantastisk.
Oron som finns är att det blir för slätstruket, men det återstår att se. 
Bandet kommer ju för övrigt hit för ett gig i slutet av januari (jag har plåt!), och det vore ju mumma om man hann lyssna in sig på den nya skivan innan dess, även om det kanske blir lite tajt. Skivan släpps väl den 17/1  (fast jag såg på Facebook att Sound Pollution redan fått in sina ex igår...), och bandet spelar den 29/1, så om leverans sker i tid så borde det ju kunna funka...!

Ett annat stort släpp är ju det här.
Behemoth "The Satanist"!

Förväntningarna är väl generellt skyhöga på den här plattan om man kollar runt med folk som gillar extrem musik, och i början av februari är det dags.
Jag har valt att förboka mitt ex med digipack och extra dvd, en paketering som jag allt mer sällan köper (ärligt, hur ofta - om nånsin - kollar man på den där medföljande dvd'n?) just för att rubbet som det häör bandet släpper är så genomarbetat även visuellt.
Den här skivan kommer - kan jag säga redan nu, olyssnad - att dyka upp runt om när media ska sammanfatta året. 
Personligen har jag hört låten som också är första svinsnygga videon, "Blow Your Trumpets Gabriel", och ska återkomma till vad jag tycker om det hela i samband med att det så småningom vankas recension.
Förresten kommer ju också Behemoth hit ungefär i samband med sitt släpp, båda sker i februari. Märkligt sammanträffande på både A (som i Alcest) och B (som i Behemoth)...

I tillägg till detta så har jag tagit mina första steg för att "lyssna ikapp" på en del av de skivor jag uppenbarligen missat under förra året, och har därför inhandlat:

• Deafheaven "Sunbather"zx
• Clutch "Earth Rocker"
• The Ocean "Pelagial"
• Jex Thoth "Blood Moon Rise"
• Moth Gatherer "A Bright Celestial Light"
• Kill Devil Hill "Revolution Rise"

Dessutom väntar jag med spänning på att man ska köpa de två andra tidiga släppen som jag verkligen ser som givna köp här i början av 2014.
Grand Magus "Triumph And Power" som släpps den sista januari, samt Gorgoroth "Instinctus Bestialis" som färdigställdes i december och som fortfarande inte fått något officiellt släppdatum. Med tanke på att såväl Opeth, Ne Obliviscaris som In Mourning verkar i tagen med nya album så ser ju 2014 minst sagt lovande ut...!

Årets Bästa - Del 2. Musiken

I vanliga fall så är detta ett av de roligaste inläggen att skriva på hela året.
Sammanfattningen av musikåret.
Det som varit bäst, som varit häftigast eller störst besvikelse.
Detta år är en aning annorlunda, och det har med hemlighetsmakeriet att göra. 
Det är lika delar frustrerande och spännande, speciellt när det är såhär nära att man ska få avtäcka hemligheterna (Hårdrockskvällen går av stapeln på Trettondagen, därefter är det fritt fram), men..
...det blir knepigt att skriva en sådan här sak då.
Därför kommer du att få se rubriker som "Årets Näst Bästa Rock" och kanske en del andra konstigheter. Lev med det, så kommer väl en uppdatering vad det lider. 
När allt är officiellt.
 
Med det sagt - nu kör vi.
Såhär var musikåret 2013!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Comeback: Black Sabbath "13"

Inte mycket att snacka om egentligen. Carcass närmast men sen är det rätt tomt. Vad jag förstår har ju Deep Purple klämt ur sig en riktigt bra platta också (kan man ens säga att det är en comeback när de aldrig var "borta" på riktigt?), men i form av såväl medial uppmärksamhet, kvalitet på materialet och betydelse så kan man liksom inte bråka med den här given.
Nej, Bill Ward spelade inte, men i övrigt var det alltså originaluppsättningen, och jag är fortfarande nästan tagen av hur bra det blev.
Både resultatet på skivan i fråga ("13" håller väldigt väl, även med ett par månader på nacken), men även hur bandet skötte sig på den efterföljande turnén, då man trotsar även cancerbehandling på Iommi.
Och ja, det är lite av en feg start på detta inlägg, för om man nu ska mjukstarta så är väl det här definitionen av just det.
Given kategori, given vinnare.
Men det gör dem ju inte mindre värda för det, vill jag påstå!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Låt: Satyricon "Phoenix"

Det här är däremot inte en fegisutnämning.
Det här är nog snarare en aning kontroversiellt.
Som bekant kan man nog se det som en aning av en trend, det där med att svartmetallare sjunger rent i år. Watain kanske fick störst genomslag och var mest oväntade - överlag är ju "The Wild Hunt" ett lite oortodoxt steg för att vara black metal - men allra bäst var helt klart Satyricon. Satyr insåg att för att göra låten rättvisa skulle han inte klara att axla den vokala manteln själv, så han tog hjälp av Sivert Høyem från Madrigal för att kunna realisera sin vision. Resultatet är en låt som inte är black metal alls, men ändå - i kärnan och uppbyggnaden - är just det.
Resultatet blev årets bästa låt.
Det här är en låt som definierar hela bandets självbetitlade skiva, och som jag tror kommer att spelas i många år framöver, på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang.
Videon är inte årets bästa (..scrolla neråt, det finns förstås en sådan kategori med...), men det är ett bra sätt att ge er chansen att verkligen förstå och höra på storheten i låten.
Magiskt!



Övriga låtar som varit sådär fantastiskt jäkla bra finns det förstås, och ska några nämnas så tycker jag att exempelvis Red Fang "Dawn Rising", Anciients "Raise The Sun" eller Avatarium "Moonhorse" kan vara värda att framhålla lite extra.
I slutet var det ändå rätt enkelt att sätta vinnaren i den här kategorin!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Liveskiva: Kreator "Dying Alive"

Det är med glädje jag noterar att det släppts en hel del liveskivor detta år. Jag gillar liveskivor.
Det är med mindre glädje jag noterar att jag liksom missat de flesta, eller i alla fall inte hunnit med att sätta mig in i dem än.
Synd det, men det innebär ju att jag har det roliga kvar, kan man säga!

En skiva som jag hann med att sätta mig in i och som jag dessutom gillar som fan (oavsett fuskande med pålägg) är den här. Kreator "Dying Alive" är nog egentligen mer av en best of, men det är ju vad man vill ha av en live. Från Turbinenhalle i Oberhausen spelar tyskarna ut ett högt kort när man river av klassiker efter klassiker.
Det är välspelat och välregisserat, och jag kan inte riktigt få nog.
Bra som fasen, och jag vete tusan om inte den här hade legat väldigt bra till som segrare i kategorin även om jag nu hade hunnit med att absorbera alstren från Testament, High On Fire och Black Sabbath...
---------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Årets Bästa Musikbok: Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen"

 Ärligt talat - jag är inte helt fanatisk när det gäller KISS.
Har aldrig riktigt blivit biten.
Men den här boken fick även mig som relativt perifert fan att sjunka djupt in i historien, låtarna, skivorna.
Det är en bedrift, och jag jag tycker att författaren Carl Linnaeus ska sträcka rejält på sig för sin insats. 
Boken i sig fick en helt egen recension på den här siten, och där står förstås en hel del mer om du vill läsa, i övrigt kan jag här konstatera att det inte var speciellt svårt att utnämna årets vinnare i år.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Rock: Dead Lord "Goodbuy Repentance"

Den här skivan har jag spelat så sjukt jäkla mycket när jag har grillat i sommar.
Det är en platta som ger den där känslan av att hitta Hellacopters igen, om ni fattar.
En ny, helt magiskt svängig, rock'n'roll-akt som bara väntar på att gripa tag i en och ta med en på äventyr.
Det är så lättlyssnat och ändå så hållbart att det är löjligt.
Det är Årets Näst Bästa Rock.
Den bästa ska jag inte avslöja, men jag kan säga att det är en amerikansk akt.
Du får vänta på att få reda på vilken som var bäst, men låt inte det nedslå dig.
Tvåan är ingen dum ersättare!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Roligaste Intervju: Jörn Lande

Den här kategorin är förstås sedd ur mitt högst egna perspektiv.
Det har inget att göra med "riktiga" intervjuer som "riktiga" journalister skrivit, eller som jag läst någonstans.
Nej, det har enbart att göra med hur kul eller inte kul det varit från min sida att intervjua en en eller annan rocker på uppdrag från Werock.se.
Och detta år har det varit minst sagt skralt med dem.
Trodde ett tag att jag skulle få till ett samtal med David Coverdale, men det visade sig att Werock var för små. Vi föll bort, och det var väl inte helt oväntat egentligen.
Däremot var samtalet med norrmannen Jörn Lande en hel annan grej.
Han pratade.
Och pratade.
Och pratade.
Så pass att jag till slut var tvungen att avbryta eftersom jag hade andra åtaganden, och en aning kramp i händerna (som skrev) och öronen (som lyssnade).
Jag har så här i efterhand egentligen ingen aning om jag fick med allt som sas, men jag försökte verkligen, och när jag läser intervjun (den blev ganska lång även utskriven) så inser jag att fast den slutade ganska rörigt så var den rolig att göra och blev ändå till slut rätt bra.
Det kommer i alla fall fram en hel del roliga detaljer.

Nästa år ska jag ändå försöka få till någon fler intervju. Det är roligt att göra sådana, om man har lite tid att förbereda sig.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Black Metal: Watain "The Wild Hunt"

Ja.
Det är egentligen rätt trist, men jag har i år inte riktigt hittat någon sån där magiskt bra black metalskiva, och lite i brist på konkurrens så blir det Watain som kniper titeln. Även om jag ju faktiskt tycker att "The Wild Hunt" inte är lika bra som sina närmaste föregångare - en åsikt som enbart lutar sig mot låtmaterialets kvalitet, och inte det faktum att man gett sig på att sjunga rent eller testa gränserna. Det funkar rätt bra tycker jag, men skivan känns mer ojämn än sina föregångare. 

Detta resonemang bygger också på att Satyricon inte längre gör black metal, för det kan man inte kalla årets självbetitlade album. Närmast i övrigt kan nog Stilla ha kommit med "Till Stilla Falla" samt Djevel med "Besatt Av Moone Og Natt", om du nu vill springa vidare inom black metal-spåret.
För övrigt får du ju gärna tipsa lite om just bra black metal också, för även om Gorgoroth kommer med nytt snart så är det få saker som verkligen spöar känslan av att bli spöad av en riktigt bra black metal-platta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Debut: Anciients "Heart Of Oak

Givet, givnare, givnast.
Typ.
Har du hängt med en aning under året så vet du att jag föll helt pladask för den här plattan, och att det är årets bästa debut är för mig helt odiskutabelt.
Frågan är inte om den återfinns på årsbästalistan, utan hur högt upp (ja, jag vet ju redan det eftersom deadline för Werockskribenterna har varit), för det tillhör väl inte vanligheterna att en debut är så här... komplett.
För precis det är kanske det mest påtagliga mitt i Mastodon/Baroness-mecket, att skivan känns fullständigt komplett.
Det är inga känna-sig-för-på-debuten, det finns ingen utfyllnad.
Allt är snorbra och moget, hela tiden.
Då kan jag leva med den lite ostiga stavningen av namnet (dubbla ii ska visst inte uttalas om jag fattar saken rätt, utan bara se udda ut), och leva i andaktig väntan på att Anciients ska följa upp den här debuten!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Uppföljare: Ghost "Infestissumam"

2013 var året då tre uppföljare skulle släppas.
Tre uppföljare där respektive band skapat enorma svallvågor med sina debuter, och där det i två av fallen rör sig om i stort sett genreskapande akter.
Kvelertak.
Ghost.
Och som sista akt, Tribulation.
Den svenska dödsakten gick från klassisk old school-döds till annan form, mer svävande sak som jag har kämpat med hela året. Jag vet nog innerst inne ännu inte vad jag ska tycka om Tribulations andra platta "The Formulas Of Death".
Kvelertak gjorde tvärtom.
Ändrade prick inget, och kastade istället bara in en växel till.
"Meir" betyder väl just "mer", och det var vad man fick.
Det fungerade förvånansvärt bra för min del, men man kan se att skivan inte återfinns ens i diskussionerna över årets album trots att den rent objektiv nog är lika bra som debuten
Där ser man vad förväntningar kan göra.

Helt klart är vinnaren i denna kategori svenska Ghost. Eller Ghost B.C som de tvingats kalla sig på andra sidan pölen.
Jag trodde aldrig att de skulle klara av att följa upp sitt koncept så starkt som de gjort, och jag anser att "Infestissumam" är väsentligt bättre än föregångaren.
Det genslag bandet har nått är också monumentalt, med förstaplatser på listor, intervjuer i media och stora spelningar.
Där står jag med skämsmössan på för att jag trodde att det inte skulle gå att ta allt vidare ett steg, och i förväg dömde ut dem en del.
Så kan det gå.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Video: Behemoth "Blow Your Trumpets Gabriel"

Gammal promobild (som jag gillar så det skiter jag i), alldeles sprillans ny video från kommande skivan "The Satanist".
Polska Behemoth går liksom inte att slå när det kommer till att göra videos, och när det blev premiär på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" såhär mot slutet av året så blir resultatet liksom lite game over.
Det är ingen idé att hålla på att dalta.
Detta är den snyggaste videon i år, fast skivan i sig inte släppts än.
Och vad jag egentligen tycker om själva låten får du vänta på...


---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Näst Bästa Döds: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Okej, så var vi där igen då.
Det där med "näst bästa" istället för "bästa".
I genren döds så blir det så, och näst bäst är svenska Amon Amarth, som håller en rent löjligt hög lägstanivå i sitt låtskrivande. "Deciever Of The Gods" är mer heavy metal än kanske någonsin förr, men det är en skiva som är svår att värja sig mot. 
Den fäster hårt efter ett par varv, och såklart är det trevligt att höra Messiah sjunga igen.

Ska man förresten ta en skiva som inte är "döds light" så kan vi ju utse en till tvåa. Typ.

I så fall väljer jag jänkarna Immolation.När man drar åt tumskruvarna sådär som bara de kan, i en kombination av frenetiskt pisk och riff och melodi och tyngd så är det bara att som lyssnare luta sig tillbaka och låta sig dras med.
Det är bra, även om "Kingdom Of Conspiracy" kanske - med ett par månader på nacken - inte är riktigt lika bra som föregångaren "Majesty And Decay".

I den här kategorin har jag för övrigt valt att diskvalificera progressiv döds. Jag har inget rationellt skäl, mer än att jag inte ville ha med det, och skulle så ha varit fallet så hade jag bytt ut ovanstående mot understående:

Du kan se det som ett bonuspris, där bästa progressiva döds går till Witherscape "The Inheritance", men det var inte meningen.

Bäst alla dödskategorier är däremot en hemlig platta. Med en svensk grupp!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Festival: Metallsvenskan

Okej då, det blev ju faktiskt bara en festival för min del, så konkurrensen var inte direkt stenhård detta år. Tänkte mig Getaway också, men då blev det istället begravning.
Nå, man ska inte gråta över det som inte blev av, istället glädjas över det som faktiskt hände.
Och där var Metallsvenskan riktigt bra, dels för resesällskapet som gjorde resan fantastisk, dels för den gemytliga stämningen (ganska litet, man kom nära och dessutom fick man träffa en sån som Jarno irl), och dels för att bokningarna var bra.
Primordial, Graveyard och King Diamond-gigen var väl höjdpunkterna.

 

 

Du hittar ett ganska långt inlägg med bilder och text från hela besöket här, och nu återstår bara att se vad som blir det kommande årets festival. Tror det bara blir en, trots krigandet.
Har plåt till Getaway!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Snyggaste Omslag: Witherscape "The Inheritance"

Ska vi vara brutalt ärliga - och det ska vi väl - så är det egentligen inget omslag som verkligen tagit mig med storm i år. Inget som jag liksom dreglar över, eller ser som en framtida klassiker. I brist på sådana så tycker jag att det här omslaget förtjänar att lyftas fram, dels för att det är vackert som sådan, men kanske främst för att det avspeglar det musikaliska innehållet så bra.
Det ser ut som skivan låter.
Och dessutom är hela paketet laddat med mycket läsning (förklarande text som berättar hela historien eftersom detta är ett konceptalbum som extra bonus till texterna), och den digipack jag har känns... lyxig. 
Den är helt enkelt lite sexig att hålla i, och känns påkostad.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Spelning: Amorphis, Klubben & Satyricon, Debaser

Jag hade alltså inte ens tänkt att gå.
Hade inte plåt, eftersom helgen varit fullspikad ändå (bland annat med Amon Amarth & Carcass-giget dagen innan).
Sen ändrade sig allt med bara några minuters varsel där på söndagskvällen, fick skjuts med The Woan och Hellan, Stones satte mitt namn i dörren och hux flux var jag inne.
Det var en jäkla tur, för dra mig baklänges vilket bra gig finländarna levererade som turnéavslutning!
Stenhårt, känsligt, kanonljud, med inlevelse och en av metallvärldens främsta frontmän som sjöng rent av svettigt bra.
Årets bästa gig.
Och jag höll på missa det (!).

Kolla in bilderna och inse att det var bra. Som fasen!

Till sist då. Spelningen med Satyricon såhär på årets elfte timme.
Jag har faktiskt redan bestämt mig för att ge priset till Amorphis när den här spelningen ägde rum - och hur nekar man den här killen?

 Det går ju inte.
Lösningen - de får dela på priset detta år.
jag kan fasen i mig inte välja en av dem i alla fall, inte efter den fullständiga hitkavalkad norrbaggarna drog på.

Förresten.... det var också en turnéavslutning.
Hmm... kan vi vara nåt på spåren här?
Är det det som är grejen?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Träningsplatta: System Annihilated "Furor"

Som Magnus Ö beskrev det: "joodå, Robert, lite till orkar du allt".
Så enkelt är det faktiskt.
Dene är sådär lagom lång, ilsken men med djup.
Årets favorit som träningssällskap är System Annihilated "Furor", och det beror till viss del på att det varit ett år där löpspåret fått stå tillbaka för gymmet.
Den gör sig bra där.
Mycket bra...!

Det här med springandet förresten. Eller det som inte blev av i år, det vet ni numera.
Vad hade passat bäst då?
Vete fan, men jag hade antagligen gått för något äldre.
Kanske den här:

Jag vet inte, men det känns i alla fall som om det är en av årets mest spelade skivor för min del.
Den har verkligen gått varm, och lika naturligt som System Annihated får sina åsikt framförd på kort tid så är In Mourning ett band som tjänar på lite tid på att veckla ut sina låtstrukturer.
Det passar väl för löpning.
De få gånger jag lyckats komma ut då, vill säga!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets "Still Going Strong": Bad Religion "True North"

 ...man kan egentligen bara buga, bocka och tacka.
Att farbröderna i Bad Religion fortfarande rockar så sjukt hårt, skriver så sjukt bra låtar och visar sån hunger är egentligen bara magiskt, och vi kan bara tacka och ta emot.
Nä, för min del räcker det denna gång inte till Topp 10, men det är med minsta möjliga marginal jag håller dem utanför.
Den här skivan, "True North", är så pass bra att den faktiskt håller närapå samma nivå som de gamla klassikerna. Ja, jag snackar "Generator". "No Control". "Suffer". 
Även nya klassiker som "New Maps Of Hell" eller "The Empire Strikes First". 
Bandet har en vansinnigt bra form!

Runners-up?
Den här skivan då, med lite "gamla" gubbar som verkligen hittat formen som trio:

The Winery Dogs självbetitlade debut är en härlig rockrökare, med såväl sköna ballader som snygga stänkare.
Men åt de gamla punkrockarna i Bad Religion står de sig ändå ganska slätt...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa EP: Terrortory "City Of Ghosts"

Jag gillar ju Skellefteå/Umeå/Norrköpingsbandet Terrortory, och jag anser att man på den här EP'n har tagit ett rejält kliv framåt från den redan högkvalitativa debuten "The Seed Left Behind". Med "City Of Ghosts" visar man att det finns en förmåga till att skriva storartade låtar, och jag ska erkänna att jag faktiskt gillar formatet EP.
Det ger ett band rätten att verkligen prova sig fram och släppa material ganska tätt.
Gissningsvis kommer det att öka också, med dagens vacklande skivindustri som inte längre baserar sig på fullängdare på samma sätt.
En digital EP kan bli ett sätt att kommunicera med fansen på ett enklare sätt.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Sludge: Inter Arma "Sky Burial"

Sludge.
Svårt att genrebestämma ibland, det blandar sig ju med doom och postrock och annat, men det finns i alla fall en klart lysande stjärna detta år: Inter Arma.
Man har med "Sky Burial" inte bara skapat ett toksnyggt omslag, man har även skapat en mäktig upplevelse för oss lyssnare.
Och detta är sludge när den är som bäst, tycker jag, när den träffar ömsom med stenhårda och blytunga riff, och ömsom smeker i de närapå andäktiga partierna.
Trots det - kommer skivan att ta en placering på årsbästalistan?
Nja. Inte så himla (hehe... du fattar va? Sky - himla...) högt upp, och det beror helt enkelt på att jag faktisk inte är klar med den.
Den har, trots att den snurrat friskt många varv och varit veckans tips, inte vecklat ut sig i sin helhet än. Jag håller plattan på par med en skiva som exempelvis Rwake "Rest", och eftersom jag är en periodare när det gäller sludge är jag så säker på att den kommer att växa ytterligare.
Och det är ju också ett tecken på en bra skiva, en som klarar att ge sken av sin storhet så att man som lyssnare vill höra den, men tar tid att absorbera helt!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Jubileum: Sweden Rock Magazine, 100 nummer

I början av året, januari, ställde Sweden Rock Magazine till med party.
100 nummer, och som huvudakt hade man de band som framröstats som de två största svenska banden genom tiderna: Candlemass och Entombed.
Du har bilderna här, och artikeln som blev resultatet på Werock finns här.
Framförallt Candlemass med Levén på sång var riktigt jävla bra, och man har verkligen fått en rejäl nytändning live med en så pålitlig och stabil sångare. I hemlighet hoppas jag att man kommer med nytt material, trots att man förkunnat att bandet är pensionerat vad gäller nya skivor...
Det passar också mycket bra att avsluta årets sammanfattning på detta sätt.
Dels spelar faktiskt Candlemass ikväll, på samma ställe, och framför "Ancient Dreams" i sin helhet, dels kommer väl bloggen att ha ett eget jubileum det kommande året: 5-årsjubileum.
Det blir något det!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Pust!
Det blev ganska långt det här året, sammanfattningen av 2013. 
Hoppas ni gillade den.
Nästa anhalt - årsbästalistan för just 2013.
Publiceras, med Topp 25, på Nyårsafton som vanligt!