Recension: Abigail Williams "Becoming"

Egentligen skulle man nog kunna sammanfatta den här prestationen med ett enda ord:
Onödigt.
Jänkarna Abigail Williams imponerade på mig med sin förra giv "In The Absence Of Light", en platta som lätt skulle kunna dyka upp som Veckans Tips och som faktiskt kändes som en skiva som la grunden för en kommande storhet. Det var en skiva med variation och med en ramstarkt knippe låtar som levererades med känsla, precision och med ett precis lagom producerat ljud.
Av det finns på uppföljaren "Becoming" nästan intet kvar.
Helt i onödan så tar bandet ett kliv tillbaka i anonymiteten och skuggorna, istället för att fortsätta fram som ett riktigt black metal-hopp.
Produktionen är rent av anskrämlig - det är anpassat för datorhögtalare och datorhögtalare enbart. Resultatet är att det låter ok på rätt billiga och klena produkter, men är i stort sett olyssningsbart i bilen eller på en vanlig stereo. Varenda gång bandet ska smiska upp tempot så låter det torktumlare på denna skiva. Typ.

Den andra orsaken till att detta är en stor besvikelse är att bandet valt att gömma sina låtar i åt helskotta för mycket tjafs. Så kallade "stämningspartier" kan fungera väl, men det får liksom inte bara vara sånt. Det måste också finnas låtar på en skiva, och av de 6 spåren så är det i stort sett inte ett enda som är en vanlig, snyggt levererad låt. Bandet har tagit hjälp av Sarah Chaffee på cello, och det funkar ibland men blir lätt lite för mycket av varan totalt sett.
Och det är ju så synd, för i sina stunder så visar Sorceron (sång, gitarr), Ian Jekelis (gitarr) och Zach Gibson (trummor) att man har den där kvalitén i sig.
Den som skulle lyfta hela klabbet till nästa nivå.
Den som skulle etablera Abigail Williams i elitserien för black metal.
Om man nu bara vågade vara lite enklare och rakare.

Inledande "Ascension Sickness" klockar in på dryga 10 minuter, avslutande episka "Beyond The Veil" är dryga 17, och båda låtarna innehåller delar som är riktigt bra - men blir helt enkelt för långa. Ordet pretentiös ligger alltför nära till hands för att det ska kännas bra.
"Three Days Of Darkness" är en instrumental parantes, och även "Infinite Fields Of Mind" är en sån tiominutershistoria som hade mått bättre av att kortas av.
Det blir, till sist, "Elestial" som räddar dagen för bandet.
Det är det närmaste vi kommer hur bandet lät och betedde sig på förra given, och det mest raka spåret på skivan. I övrigt finns det detaljer som imponerar på hela skivan, men de ligger utspridda överallt och med för långa mellanrum för att detta ska bli en bra helhet.

Synd. Onödigt. Men kanske är BiblioteKarin något på spåren när hon kommenterar sin recension av förra plattan på Werock? Alltså - bandet har förmågan att skriva bra material, men saknar smak. Valet av singelsläpp och öppningslåt på förra plattan kanske tyvärr inte var en tillfällighet?
I så fall kommer Abigail Williams att gå en mycket anonym framtid till mötes.
Tyvärr, istället för att kliva fram.

Nå, du hittar mer info och en välskriven recension även på "Becoming" på Werock, denna gång signerad Henrik, här. Där får du lite mer bakgrundsinfo och mer nyanser av skivan.
Här återkommer vi till ordet onödigt, och hänvisar istället till "det allsmäktiga Spotify" så att du får bilda dig en egen uppfattning.

Bästa Spår: "Elestial".
Betyg då? Mja... jag vacklar mellan en etta och en tvåa. I ärlighetens namn kommer jag knappast att lyssna mycket på den här plattan i framtiden, men bandet beströr ändå skivan med så pass mycket bra passager och detaljer att en fullständig sågning känns fel. Tvåan ska dock ses som blek och synnerligen svag...

Abigail Williams "Becoming" - 2