Vi måste prata om... Haken "The Mountain"

Såhär första "riktiga" söndagen på vårsäsongen så ska vi kolla på en skiva och i en form som jag inte är så säker på var den tar vägen.
Det kan visa sig att detta är starten på en ny typ av serie på bloggen, eller inte.
Jag har lånat ingressen från Svarta Tankar, det där med "vi måste prata om", och det vi ska prata om den här gången är en bra - märklig - halvsvår - passande skiva.
Vi måste prata om Haken och deras tredje giv "The Mountain".
Det är nämligen en oerhört passande skiva för just den här tiden på året.
Ett nytt år. Början.
Oskrivet blad.
Det är trevligt för mycket, ger verkligen alla möjligheter att omdefiniera sig själv om så önskas. Ta tag i det där man lovat sig själv en längre tid, alldeles oavsett om det handlar om att börja eller sluta med något.
Jag gillar känslan generellt. Nystartskänslan.
Personligen har jag ett väldigt diffust löfte i år, att komma rejält i form.
Lite sådär höljt i dimma som ett bra berg ska vara innan man bestiger det.

Dessutom är vi ju där med det jobb jag har.
Det riktiga.
Det som faktiskt sätter mat på bordet, bensin i bilens tank och skivor i skivhyllan.
Det som innebär att jag försörjer mig och familjen som säljare.
Få jobb är antagligen så cykliska som det, med koppling till just årsskifte.
Alla prestationer mäts och indelas i tidsperioder.
Veckor blir till månader som blir till kvartal och slutar som år.
För det som hände förra året, där man mäts och jämförs och belönas med förra årets budget... det finns inte längre när vi står där i början av ett nytt kalenderår.
På gott och ont så är din insats glömd, och nu gäller en ny insats.
En ny budget som ska göras.
En ny bergsbestigning.
För så kan det verkligen kännas när man ska starta från foten av sitt mål, med syftet att klättra hela vägen till toppen.
Jag känner det lite så det här året.
Det kommer att bli ett år där just min budget verkligen inte blir en lugn söndagspromenad i parken, det kommer snarare bli fullt slit hela vägen.
Brant backe uppför. Klippor. Hinder.
Den form av resa som gör fullbordandet mest värt.
Man kan inte få något för inget. 
Och där är vi.
Så är det faktiskt med Haken "The Mountain" för min del också.
Den har nämligen inte bara en mycket passande omslagsbild och det perfekta namnet för att symbolisera just bergsbestigningen, utan även ett innehåll som först kan verka bedrägligt lättillgängligt - men ändå döljer en hel del hinder, klippor och bråddjupa skrevor.
Det här är modern progressiv musik i sin sannaste form, förpackad på ett sätt som gör att även vi som inte har alltför lång utbildning inom genren klarar av att tillgodogöra oss den.
Men det är inte alltid helt enkelt.
Ett väldigt bra exempel på hur skivan låter är tredje spåret (eller, det andra riktiga om man tar bort inledningen "The Path" som mest tjänar som intoning av skivan i övrigt) "Cockroach King".
8 minuter och 14 sekunder musik som vid första lyssningen känns som lika delar galenskap och genialitet. Det spretar och drar, samtidigt som det av någon anledningen hela tiden flyter. Att ta sig till toppen, det vill säga lyssna på låten så pass många gånger att den är helt absorberad i det musikaliska nervcentrat är för undertecknads del ganska utmanande - och ger en stor känsla av belöning.
Musiken är egentligen stundtals lite för utflippad för min normala smak, men ändå... ändå kan jag inte låta bli att lyssna, och med tiden så blir det där utflippade samma krydda som ett extra tufft parti i en bestigning. Det får samma effekt som motgångar brukar få när det bleknar bort i det förflutna - det är ofta de som sticker ut och som man minns.
Jag har lättare för "Atlas Stone", det är en mer rak historia som liksom är skapt för att lura in lyssnaren en bit på klättringen, eller "In Memoriam" som verkar så rak men innehåller ett rejält utjazzat och relativt galet parti.
"The Mountain" är en skiva som jag egentligen inte borde klara av i sin helhet, i alla fall inte om man ser till vad jag brukar fastna för.
"The Mountain" är just nu en skiva jag inte kan klara mig utan.
Den symboliserar hur det kommande årets arbetsbörda känns, med lika delar vansinne och genialitet, och att det faktiskt krävs något annorlunda för att det här ska gå vägen.

Den visar också att belöningen och tillfredsställelsen är störst när det personliga umbärandet för att nå målet varit stort. När man fått utmana sig själv och klarat av det.

Haken "The Mountain" är förstås så mycket mer än de låtar som nämnts här ovan. Det är en lång, vindlande skiva med massor av musik att upptäcka. 
Den finns här på Spotify, men det är väl på plats med en extra varning - du kommer nog behöva ett antal varv med den, även om du börjar med enkla "Atlas Stone".
 
2014 känns som ett år när Rebellängeln kommer att tvingas utmana sig själv.
Göra något lite annorlunda, såväl för att klara av att komma i fysisk form som att klara av att nå de arbetsrelaterade målen samt att räcka till för nära och kära.
Berget finns där för mig. 
Det kan anas genom dimman, tyst, majestätiskt och väntande.
Nu återstår bara att faktiskt genomföra själva klättringen, och det är med såväl tillförsikt och längtan som en aning bävan jag ser fram mot den.

Berget ska bestigas!