Hemma hos Rebellängeln finns ett inbyggt logistiskt problem.
På övervåningen finns mitt rum där skivorna bor - och stereon bor på undervåningen.
Det är förstås ett problem modell "i-land", men det får rätt ofta till följd att jag hämtar ner ett knippe plattor jag är sugen på att spela, och att dessa körs på mer eller mindre repeat en vecka innan jag masar mig upp för att byta uppsättning. Det brukar bli allt från två till tio skivor åt gången som får spelas i "finstereon" hemma (därtill kommer förstås allt som spelas i bilen och iPod och så vidare, men det är en annan femma).
Denna långa inledning av meningslöshet har den senaste veckan mynnat ut i att skivan på bilden här ovanför har regerat när det gäller speltid.
Rainbow "Live In Munich 1977".
Det är ett skapligt band på scen,l Ritchie Blackmore - Ronnia James Dio - Cozy Powell - Bob Daizley - Dave Stone, och ljudbilden är riktigt skön.
Detta är dessutom från den tiden då bandet i ena vändan kunde lira en ganska distinkt och rakt hållen "Kill The King" för att sedan fullständigt låta inspirationen flöda och spela improviserade jam som gör en låt som "Man On The Silver Mountain" nästan 15 minuter lång.
Allt som allt är det en dubbelskiva men bara 8 låtar (+ ett intro, men det räknas väl inte?), så ni fattar att det är ganska mycket fokus på instrumentala partier som fyller ut tiden.
Den här skivan har faktiskt - av någon outgrundlig anledning som jag inte är säker på själv - inte medverkat i serien Live!, men det spelar faktiskt ingen roll.
Den är riktigt bra, och du behöver ett ex i din hylla.
Så.
Med det sagt... låt oss närma oss vad rubriken på det här inlägget frågar.
Anledningen till inlägget över huvud taget.
Som spår nummer två (ja, tre om man räknar med introt men då är vi ju där igen: det räknas egentligen inte!) ligger nämligen mästerverket "Mistreated".
10.00 lång i den här versionen, och kanske kanske är det här den bästa versionen som finns bevarad i inspelad version.
Jag tycker att det är intressant att gräva lite i, för den här låten har ju en bakgrund som gör att den dyker upp i mycket spännande varianter.
Den är skriven av Blackmore och David Coverdale tillsammans, och dyker upp första gången på Deep Purples fantastiska platta "Burn".
Då får man en sånginsats av en ung Coverdale som i stort sett sjunger brallorna av samtiden. Kan man tro.
För jag undrar om inte Ronnie James Dio på just den här tagningen mästrar Coverdale?
Eller så är det kombinationen av sången och att bandet är inspirerat som gör det, men..
...min känsla är att detta är så själfullt och träffsäkert att det är rent av löjligt.
Och just "Mistreated" är ju en låt som gjorts live fler än en gång, av fler än en riktigt bra sångare.
Whitesnake har en fin version på "Live...In The Heart Of The City" från 1980, men den står sig ändå ganska slätt mot den här versionen tycker jag.
Rainbow från 1977.
Är det den bästa "Mistreated" som spelats in?
Jag tror baske mig det!
Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa
1 dag sedan
Jag röstar på Dio varje dag i veckan! :-)
SvaraRaderaHåller nog med dig om att det är den bästa versionen någonsin. Cozy är bäst som alltid men Bobs basspel är löjligt bra på den här plattan.
SvaraRaderaHar hört plattan och kan hålla med att denna är grym, dock äger jag ej denna.
SvaraRaderaChrister -> Jag med. Men Coverdale är ju mycket bra...
SvaraRaderavrangpelle -> Dagens sanning det!
Stones -> Va? Finns det skivor du inte har? :)