Vårtecken, hårdrock, öl. Bara bra saker!

Elitserien 2014-2015 är färdigspelad, och pseudoslutspelet har börjat med årets påhitt "play in" som innebär att lag 7-10 gör upp om de sista slutspelsplatserna.
Beroende på vilka som segrar fördelas sedan platserna i kvartsfinalerna på ett ganska förvirrat vis, men man kan konstatera några saker.
Våren är här. Och slutspelet. Det här är härligt, och kommer att kosta massiva uttag på det emotionella bankkontot hemmavid, precis som vanligt. Det är inte helt populärt när det är match varannan dag under rätt lång period och Rebellängel vill belägga TV:n hemma.
En annan sak man kan konstatera är att jag - precis som tidigare år - inte är helt klockren i mina tips. Ändå inte fullständigt fel ute i resonemangen. 
min lista hittar du i sin helhet här, och sammanfattad kommenterar jag det såhär:

1) Skellefteå AIK. Jag hade tippat dem som 2:a. med försvagat försvar.

2) Frölunda. Hade dem på 5:e plats, men med varningsflagg för att om de får ihop alla unga killar blir de farliga. Jag tycker de har spelat ett kul spel också.

3) Växjö. En överraskning. Trodde på en 6:e-plats för dem.

4) Brynäs.... ett av de drygare lagen och med många dryga fans. Bättre än jag trodde, hade dem på 9:e plats, och jag tror de blir fullkomligt livsfarliga i slutspelet.

5) Färjestad. Ungefär som förväntat (min gissning: 3:a) , men de spurtade väl till sig platsen. Kan bli jobbiga i slutspelet.

6) Luleå. Jahaja. Trodde de skulle vinna serien, men icket. Det var ju... trevligt...

7) Leksand. Klart bättre än förväntat, jag hade dem på 10:e plats, och de har varit stabilare än förväntat. Men oj, vad lite mål framåt kontra många mål bakåt de presterat..

8) Modo. Ja. Exakt vad jag trodde. Till och med inklusive succén för unga målvaktsduon.

9) Linköping. Trodde de skulle sluta 4:a- Årets besvikelse i grundserien, och egentligen tycker jag att ett lag som slutar 9:a av 12 inte ska få chansen att vinna SM-guld. Men det gör man. Och det kan man faktiskt mycket väl göra, de känns livsfarliga..

10) HV71. Nja, jag hade dem som 7:a, men flaggade för att saker inte är bra i Jönköping och att Uffe Dahlén inte har fått rätsida på det hela. Det slutade till och med än värre, och Dahlén fick gå.

11) Örebro. Precis enligt mitt tips.

12) AIK. Också precis enligt mitt tips. De åker ur i kommande Kvalserie också, tror jag. 

Så... tre lag på prick rätt plats, men ganska många som jag såg tendenser på i förväg men fegade och inte riktigt vågade hissa eller dissa (Frölunda, HV71) i förväg. På det hela taget godkänt. Vinner SM-guld har jag dock ingen aning om vem som gör, jag tycker det känns öppnare än på mycket länge.

Ett annat vårtecken är att Rebellängeln börjar springa igen. Med nya hörlurar.
De här.

Mina förra gick sönder. Igen. Philips. Som vanligt föll ena sidan igenom, vete faen om det är kabelbrott eller om det helt enkelt är för taskig kvalitet, men det blir liksom som om det går en fas och slutar komma ljud ur ena sidan.
Och nej, det är inte vax i luren som gör det!
Nå, har bara ett pass ännu med dessa nya saker, men passform och ljud är väldigt bra. Mycket nöjd med de sakerna, så får vi se hur hållbarheten blir.
Musikaliskt så inväntar jag för tillfället lite ny spännande musik.
Conan "Blood Eagle"
Soreption "Engineering The Void"
Throwdown "Intolerance"
Till exempel. Och i väntan på det så spelar jag en del plattor med några år på nacken.
Kvalitet never goes out of style, så just nu rullar mest den här given.
Världens bästa liveskiva.

Den går liksom inte att slå.
Och notera bilden på bandet. Lombardo med jeans vars midja är så hög att man får svindel, grabbarna grus King & Hanneman med icke-tatuerade armar och ganska alldaglig look, Araya med butter och ung uppsyn.
Det Slayer som man egentligen vill se.

Annat på spellistan...:

Bloodbath "The Fathomless mastery"
Possessed "Seven Churches"
Sodom "One Night In Bangkok"
Anciients "Heart Of Oak"
Coroner "Mental Vortex"

Alltså ganska hårda paket.
Är rätt sugen på sådant nu, kanske hör det samman med det begynnande löpandet? 
Även om Cult Of Luna "Somewhere Along The Highway" är ett av de säkrare tecknen på att det är vår för min del så hör den mer samman med promenader än med löpning. 
Då tarvas mer piska än morot, speciellt så här i början...

För övrigt - i helgen drack jag öl.
Det var gott. Och ett tag sen.

Slog mig att jag knappt minns hur det smakar, och att jag måste inhandla Omnipollo Nebuchadnezzar, speciellt efter att 100% av alla hyllar den...
I väntan på det så ska du få lite frestande bilder. Jag försöker samla på mig tillräckligt för att göra en uppföljare av "Malt, Humle, jäst och distade gitarrer", och detta är ett axplock av kopplingarna jag tänkt mig...

 ..alltså. Grand Magus, Motörhead, Judas Priest, Bathory och Unleashed ska kopplas till respektive öl. Kan det vara något?

Recension: Behemoth "The Satanist"

Milstolpe.
Omedelbar klassiker.
Karriärsdefinierande.
Välj valfritt av dessa, eller alla.
Det är ändå så känslan är såhär pass tätt inpå släppet av polska Behemoths tionde studioalbum "The Satanist", det första sedan 2009 och frontmannen Adam "Nergal" Darski seger över leukemin. 
Kanske är det undertecknad som läser in för stor betydelse i just den kampen, av effekten av att stå öga mot döden och sedan kunna bryta sig ur dess kalla fingrar och gå vidare i livet...men...känslan som vilar över den här skivan är för mig tydlig. Behemoth, och främst huvudskaparen Nergal, har kastat alla ok som förväntningar innebär åt sidan, man har struntat i normer, regler och mallar för vad Behemoth är och har varit.
Istället har man låtit skapelsen bara flöda fram, oförstörd.
Resultatet är förstås Behemoth ändå, ty musikernas skicklighet och sätt att uttrycka sig är inte väsensskilt mot tidigare, men det är ändå tydligt att något har hänt.
Där verktygen tidigare begränsades till en hammare och en slägga (funkade inte första slaget med en hammare så tog man helt enkelt till större doningar och bankade på, resultatet är sådana fantastiska käftsmällar som nu ca 10 år gamla "Demigod") så har bandet en mer komplett verktygslåda att tillgå.
Arsenalen för att framkalla ett ondsint rens som blir en helhet är helt enkelt fler, och vi som lyssnare vinner på det.
I låttitlar innebär det att spår som "O Father, O Satan, O Sun" har ett episkt anslag som klingar av fornnordisk black metal (jag tänker faktiskt osökt på känslan i ett spår som "One Rode To Asa Bay" med Bathory) draget genom polackernas egna filter, där ett spår som "Ora Pro Nobis Lucifer" (ett av skivans absolut starkaste kort) bjuder på ett sväng som är direkt hälsovådligt, och faktiskt påminner om just det gung som svenska Necrophobic har som signum (vilket är lite ironiskt med tanke på den här Tvekampen...). Det betyder att det magnifika titelspåret samt "Amen" och "Ben Sahar" är riktigt starka Behemothspår som inte går på full gas hela tiden och att det egentligen inte ens i relativt höghastighetsrensande "In The Absence Ov Light" bjuds på enbart pisk - här finns även ett lugnt parti insprängt.
Överlag tycker jag att "The Satanist" känns mer black metal än death metal, framförallt i just stämningen. 
Det magnifika och närapå lite överlägset självklara anslaget.
Leken med skuggor, kontraster där långsammare och svängigare partier får sällskap av hårdare passager.
Och det orkestrala. Det är inte ovanligt att bandet låter en matta av dubbelkaggar och sköna riff sträcka ut sig mot framförallt blåsinstrument som horn - kanske mest tydligt i inledande (och i övrigt faktiskt relativt svaga kortet, i alla fall jämfört med övriga spår på skivan) "Blow Your Trumpets Gabriel", där avslutningen är ren och skär black metal-poesi i just den formen.

I min version får man förklarande liner notes till alla spår. Det behövs, men man kan ändå inte läsa texten eftersom den är skriven med så sirlig och slingrig stil. Tur då att Nergal är en av de sångare man faktiskt ofta hör vad han säger, framförallt på den här skivan.
Dessutom har han ju inte vilka lekkamrater som helst.
Det är få förunnat att ha en rytmsektion som "Inferno" på trummor och "Orion" på bas. Mot ett sådant fundament tillåts gitarr och sång klättra mot skyarna, och visst gör både "Nergal" och "Seth" ett storartat jobb på strängarna.
På det hela finns faktiskt inte mycket, knappt något alls att anmärka på.

Werockkollegan BiblioteKarin utdelade sin skribentkarriärs första maxpoäng, 10 av 10, till skivan i sin recension.
Kompisen Per messade och konstaterade att det i stort sett blir omöjligt att peta den här plattan från förstaplatsen i årets sammanfattning.
Det är bara att konstatera - den här skivan behöver bara två-tre varv innan den sitter som berget, och såhär en tjugo-trettio varv senare finns heller inga tendenser till utmattning.
Betyget är en självskriven femma på den här bloggen.

Det blir ju lätt så om man pratar omedelbara klassiker.
Milstolpar.
Karriärdefinierande album.

Jag bugar mig, Behemoth. "The Satanist" är allt jag ville ha, och måhända mer.

Behemoth "The Satanist" - 5 

3 månader kvar till Hårdrockskväll 2014!

Vackert.
Mycket vackert, tagit tidigare i år - och tro't eller ej, nu är dte snart dags igen.
Det är faktiskt bara 3 månader kvar innan vi är där igen, och detta år kommer det att bli lite av en specialare.
Det blir nämligen inga kategorier detta år, 2014.
Det blir ett friår.
Spela vad du vill, 8 låtar.
Låter lätt men är nog så svårt, speciellt som det innebär att det ju inte finns några som helst förhållningsregler eller ramar att hänga upp valen på.
Jag gissar att vi kommer att få se en del temaskivor från de närvarande, och själv arbetar jag ju med mitt "hemliga projekt".

Där är temat lika enkelt som svårt, dvs att på Hårdrockskväll 2014 försöka presentera en skiva med 8 spår från skivor och grupper jag gillar hårt men har hållit hemliga för övriga i Hårdrockssamfundet.
Samtliga kandidater till dessa 8 spår får ett Veckans Tips som skrivs/skrivits under årets lopp och lagts för publicering den kommande våren (vilket innebär att det när allt väl publiceras ju kommer bli nästan lika mycket överraskning för mig som för er läsare eftersom jag vid det laget antagligen glömt typ allt), och jag ska försöka att hålla alla mina riktigt fina plattor hemliga för kompisarna till dess.
Det är inte så lätt alltid, speciellt som man ju vill dela med sig av bra musik.

MEN.
Om det nu inte var så att det var hemliga klubben inför den kommande Hårdrockskvällen så kan man ju fundera över hur min skiva skulle sett ut om det gick av stapeln idag.
Och det är just vad som ska hända här och nu.
I så fall skulle jag vilja lyfta en del låtar och plattor som är intressanta och som jag ville försäkra mig om att inte någon i Hårdrockssamfundet missat, eller som i vissa fall bara borde få speltid på en sån här begivenhet.
Jag skulle dessutom försöka lägga upp det så att jag gick från mjukt till hårt, så att det stegras under kvällen. I alla fall ungefär.
Är ni med?
Om Hårdrockskväll var idag:

SPÅR 1: The Night Flight Orchestra "Miami 5:02"

 

Bara för att vara på den säkra sidan, det är väl ingen som missat den här plattan?

Den innehåller ju något av det mest rock'n'rolliga som släppts i Sverige på länge, och även om det är allt från discorock till midnattssväng så är alla låtar jävligt bra. 

Jag kan ha åsikter om att det skulle bli ännu bättre om Björn "Speed" Strid (i vanliga fall i Soilwork, men det visste du ju redan) sjöng än bättre, men det är petitesser, och låten "Miami 5:02" är en av de ösigare och mer smittsamma låtarna.

Ett bra val som startar skivan... 

........................................................................................

SPÅR 2: Lord Fowl "Streets Of Evermore"

Jänkarna i Lord Fowl vispar på ett närapå kriminellt sväng i den här stänkaren, den låt som jag minns mest och oftast återvänder till från skivan "Moon Queen".

Sedär en platta som borde få stor spridning och jag nästan kan lova hamnar i rampljuset under titeln Veckans Tips någon gång!

.........................................................................................

SPÅR 3: Graveyard "Goliath"

Ja. 

Jag tar med den här av flera anledningar.

Dels är det en helt makalös låt, kanske den bästa som bandet klämt ur sig (i alla fall om man ska gå efter hur fort den klistrar sig fast på hjärnan).

Dels har jag knappt spelat Graveyard förr, och det är i sig en skam - även om just den här låten kommer från "Lights Out" och den är lite sämre än föregångaren "Hisingen Blues".

Och dels så är den ganska kort, och jag kan behöva lite korta låtar så att jag senare rymmer en... aningen mer episk sak. Kan man säga.

.............................................................................................. 

SPÅR 4: God Seed "Alt Liv"

Norge är ändå hemlandet för black metal, tycker jag, och i slutet av förra året släppte God Seed med de två starka namnen King Ov Hell och Gaahl sin egentliga debut "I, Begin" (de har ju en lång historia med bråk om namnet Gorgoroth bakom sig, och en liveplatta under God Seed-flaggan, men rent studiomässigt är detta debuten).

Det är en kluven platta.

Stundtals sisådär. Stundtals väldigt spännande och intressant, mest så i den här låten.

Den är både mjuk och hård, och faktiskt riktigt intressant. Passar rätt bra här på skivan, tycker jag!

............................................................................................

SPÅR 5: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre

Vi stannar sen kvar i Norge lite, och det eftersom jag vill a) rensa på lite mer efter den lite smygande förra låten, b) ha lite allsång, samt c) se till att den här pärlan verkligen inte hamnar i glömska.

Inget säger ju rock'n'roll som en halvt oläslig logga, och titelspåret från förra årets "Rise, Vulcan Spectre" är en sån underbar käftsmäll att det är rent av löjligt.

Given i ett sånt här sammanhang!

.......................................................................................

SPÅR 6: Bathory "One Rode To Asa Bay"

Ja. Den är skitlång (över 10 minuter), men nu är det så här: Vi har inte haft med Bathory alls på Hårdrockskvällen (hur nu det går till), och jag gillar den här plattan som fan. Speciellt sista låten, med sin fantastiska text och sin speciella känsla.
Det gör att jag struntar i alla normer och tar med den i alla fall, trots att det nog innebär att jag spräcker alla tidsregler... men det struntar jag i. 
Läs mer om "Hammerheart" i Besatt, så fattar du att jag får göra såna undantag om jag vill... (dessutom tycker jag att "Goliath" är rätt kort, så det jämnar ut sig lite...)
...........................................................................................
SPÅR 7: In Mourning "Colossus"

Ännu en lång låt, ännu en skiva som fått löjligt mycket speltid i år. In Mourning "The Weight Of Oceans" är en sån där platta som innehåller 100% topplåtar, och det svåraste är väl nästan att välja en av alla dessa låtar som representant. Får bli förstaspåret "Colossus", men det kunde ha blivit vilket som helst.
Jag är verkligen barnsligt förtjust i denna platta!
...................................................................................................

SPÅR 8: Lakei "Despot"

Hur avslutar man bäst en lång blöt kväll som dominerats av mangel och distade gitarrer?

Med blytyngd.

Förstås.

Mindre finess och subtila budskap, mera slägga i fejset.

Och då passar Lakei bättre än de flesta andra, speciellt med låten "Despot", denna fullkomliga överkörning. Det är mörkt. Det är tungt. Det är ruggigt bra. Som hela skivan "Konspirasjoner" som dessutom passar i kategorin "skivor som är för bra för att de andra ska få chansen att missa eller glömma".

Sen kan man somna gott.

.............................................................................................

Okej.

Eftersom jag nu avslöjat samtliga dessa spår så kan jag också säga att... inget av dem kommer med på den slutliga skivan.

Jag är också sugen på att göra en 8-spårsplatta med de bästa låtarna från i år.

Det kanske blir när det är två månader kvar. Eller en.

För det går fort nu. Vi är strax där!

 

Besatt: Bathory "Hammerheart"

Svenska Bathory räknas väl till de där riktigt influensrika banden.
Som verkligen definierat en genre, eller två. Black Metal och kanske någon form av Viking Metal.
Min första kontakt med bandet var via den här skivan. "Hammerheart".
Jag köpte den utan att ha lyssnat en sekund på bandet med Quorthon i spetsen, och enbart på ren känsla när jag kollade på konvolutet.
Otroligt vacker målning både på denna framsida, samt i uppviket av denna dubbel-vinyl.
Fronten är ett foto av "the masterpiece "A Viking's Last Journey" by Sir Frank Dicksee, mittuppslaget är signerat Jörn Böhmer-Olsen och Ralf Sörensen och heter "Nightfall By The Shore" och skivan i sig är inget annat än en lång episk resa in i ett kargt musikaliskt landskap.
Låtarna är långa och berättande, fyllda med effekter som när vågor slår mot stranden, och det var första gången jag kom i kontakt med en sån här typ av musik.
Låtarna heter saker som "Shores In Flames", "Baptised In Fire And Ice", "Valhalla", "Father To Son" och den avslutande fantastiska toppmarkeringen "One Rode To Asa Bay", 10:25 lång och en sån där låt som jag memorerade texten till.
Fantastisk skiva, och för evigt ihopkopplad med en ganska speciell tid i mitt liv.
Detta var efter att jag hade arbetat som Kamratstödjare med bångstyriga ungdomar, och ryckt in i militärtjänsten. Jag hade, tillsammans med brorsan, flyttat till den första egna lägenheten i Skellefteå, och skulle så småningom mucka från "lumpen" för att börja jobba på Telia i Skellefteå.
(Bolaget hade då precis bytt namn från Televerket till Telia, jag försov mig den allra första dagen med mer än en timme och startade där min karriär som kontorsråtta.)

Det var förstås också en tid där jag försökte lära mig vad det innebar att ha ett hushåll.
Det gick väl.. ja.. sådär.
Brorsan hade ett rum, jag det andra och så var det ett gemensamt kök.
Han är yngre än mig, men har alltid haft lite mer innanför pannbenet, och förstod på ett ett helt annat sätt vad det innebar att bo själv (även om jag i ärlighetens namn minns ett besök från vår kära mor, ett sånt då hon ville ifrågasätta hur vi bodde och levde..).
Jag var mer av den stilen att jag körde så länge de tfanns pengar, och när det inte fanns så improviserade jag. Bjöd över kompisar och hoppas att de skulle ha med läsk i flaskor som gick att panta.
Smet in på den närliggande gymnasieskolan för att sno hårdbröd i samband med lunchen.
Dumheter, helt enkelt.
Och, jag spelade spel.
Warhammer. Figurspel som har ett ben i leken med tennsoldater och den andra i rollspel.
Det där besatte mig och mina vänner, så vi utkämpade stora slag i mitt rum i den där lägenheten.
Man kan tro att vi festade järnet, men det blev inte så.
Jag spelade ishockey och målade tennfigurer. Jävligt revolterande hårdrock, alltså.
Nå, grejen var den då - när man skulle börja spela så gick det ut på att man ställde upp sina figurer på var sin sida av ett bord (låter enkelt, men förstås var bordet flera meter stort och täckt av en grön filt och en massa annat skräp, du får surfa in här för att se lite bilder) utan att man skulle veta var motståndaren ställde sina pjäser.
Som skydd, i mitten, använde vi dubbelskivor som vi ställde upp.
Jag ville alltid ha med den här skivan.
Bathory "Hammerheart" blev liksom min mentala trigger för att "nu, nu blir det krig". Det kom att smitta av sig på annat också, så till slut hade jag den i lurarna när jag skulle spela match också.
Det blev en mental träningsgrej, varenda gång jag hörde plattan (eller bara sista låten, om det var on om tid så var det just "One Rode To Asa Bay" som var valet) så gick min koncentration och mitt "jävlar anamma" upp ett par snäpp.
Mina vänner gillade inte skivan speciellt, det var för dålig sång på den för deras smak, så jag spelade inte den speciellt ofta när de var hemma - av ren hövlighet.
Mest när jag var själv.

Nu för tiden har skivan och låten tappat sin effekt.
Min hjärna är avtrubbad och reagerar inte på den längre.
Jag kom så småningom att flytta till England, Nottingham och arbeta nästan två år för företag Games Workshop som tillverkade spelet och figurerna. De ligger fortfarande någonstans och samlar damm på vinden, men jag tror tyvärr att skivan är förlorad och att vinylen som sett så mycket låtsaskrig runt sig numera ägs av Stones.
Jag har återköpt CD-versionen, men den duger inte mycket till när det gäller konvolut och omslag. Den räcker på sin höjd för att ge dess minnen av en svunnen och enklare tid...

...det här med Sveriges 100 Bästa Band

I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.

Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!

Alltså. 
Topp 10 på listan ser ut som följer: 

1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters

Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:

 Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.

Nå.
Snart smäller det. 
Blir kul, ser riktigt fram mot det.

Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.

Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?

25 Black Metal-skivor du måste höra innan du dör.

Lars Martinsson är Sveriges bästa skribent när det kommer till black metal.
Anser jag.
Han skriver för Close-Up Magazine, och han har inte bara koll på de stora akterna och all historia, han har också en osviklig förmåga att sålla bland geggan i denna genre och hitta de riktiga guldkornen. Ibland har jag och han lite olika smak vad det gäller musiken (han har lite smak för det kaotiska än jag stundtals klarar av), men mången gång är dte hans tips som leder mig till alla dessa mörka pärlor. Hans årsbästalistor är ALLTID en anledning till glädje och utforskande (yes, snart dags igen!). I det senaste numret av Close-Up bjuder han så på riktigt matig läsning. 
25 Black Metal-skivor du måste höra innan du dör, och just för att han är Lars Martinsson så är det av intresse.

Överst ligger skivan som avbildas längst upp här. Abigor "Opus IV", och eftersom jag inte hört den är det inte mycket att fundera på. Det är bara att beställa. Genast.
I övrigt ser toppen ut så här:

1) Abigor "Opus IV"
2) Mayhem "De Mysteriis Dom Sathanas"
3) Dissection "Storm Of The Lights Bane"
4) Deathspell Omega "Si Monumentum Requires, Circumspice"
5) Emperor "In The Nightside Eclipse"
6) Sarcófago "I.N.R.I"
7) Katharsis "Kruzifixxion"
8) Bathory "The Return..."
9) Funeral Mist "Salvation"
10) Blasphemy "Fallen Angel Angel Of Doom..."
11) Dodsheimsgard "666 International"
12) Xasthur "Nocturnal Poisoning"

.....rätt spännande va? Några har tagits upp sen förr på bloggen, andra lovar jag kommer (bland annat kan jag utlova en fortsättning på traditionen om en speciell black metal-skiva på just Långfredag, och denna gång blir det Deathspell Omegas mästerverk...om du nu orkar vara med så länge!).
De andra 13 plattorna?
Köp tidningen, snåljåp!

Det du kan få är plats 26-50 som finns på Close-Up Magazines web, men rent krasst borde du bara gå till Sjuelva eller Presbyrån och handla.
Detta är bra!
Du får text om alla skivor, lite intervjuer och Lars Martinssons insikt.
You gotta love it, in a black metal world.
Dessutom är det ju minst sagt fog för köplistan.....

Veckans Tips: Mythological Cold Towers "Immemorial"

Det tar ungefär 30 sekunder för mig att förälska mig i den här skivan. Ungefär så långt in på inledande "The Lost Path To Ma-Noa" låter nämligen gitarristen Shammash en underbar ton flyga ut från gitarren och sväva iväg i luften på ett så vansinnigt episkt och vackert sätt att håret reser sig på armarna (ja, och i mitt fall ryggen också, men ytterligare information kan vi kanske lämna därhän för att inte störa känsliga läsare...).
Därefter har brasilianska Mythological Cold Towers mig i ett järngrepp, fram till sista noten på skivan "Immemorial".
Bandets doom/death-blandning är helt säregen, även om det ibland känns som vibbar från black metal av Bathorys vikingastil, ibland minner om Paradise Lost tidiga år och stundtals låter som en mix av Candlemass och Amon Amarth (!) så är det just helt eget.
Det går aldrig fort, det episka och storslagna anslaget med ett nästan drömskt ljudlandskap är helt fängslande.
Låtar som "Akakor", "Enter The Halls Of Petrous Power" och "The Fallen Race" är bra både på egen hand och i den väv som är skivans helhet.
Kanske framförallt i det senare fallet.
Att lyssna på skivan blir som en hypnos, och efter otaliga varv är det nästan svårt att avgöra var en låt slutar och en annan tar vid, trots att man vet ändå.
Kort sagt - detta är otroligt bra, och det var ett tag sedan jag stötte på en platta som så kraftigt ruckade min vardag.
Bandet består av fyra långhåriga blekfisar. Shammash hanterar som nämnts gitarren, Nechron gitarr och keyboards, Hamon trummor och Samej sången. Någon som hanterar basen finns inte angiven, men jag utgår från att någon av gitarristerna har den uppgiften.
Det enda man kan ha att anmärka är kanske att den growl som Samej presterar är väl grov ibland, och att det därför krävs ett texthäfte för att till fullo tillgodogöra sig låtarnas djup.
Petitesser dock.
Detta är en skiva du verkligen behöver.
Mythological Cold Towers är ett Veckans Tips jag är riktigt nöjd med, men tyvärr verkar skivan inte finnas på Spotify trots att den är utgiven så sent som 2011 och av Cyclone Records.
Istället får du gå till MySpace och ta det därifrån!

Veckans Tips: Demonaz "March Of The Norse"

Demonaz är antagligen mest bekant för sina insatser i Immortal - ett av världens bästa black metalbnad. Där står han numera för texter och inspiration, eftersom han inte längre kan spela gitarr på grund av sjukdom.

En förlust för hårdrocksvärlden, för när karl'n plågar fram en soloplatta (som enligt intervjuer tagit musten ur honom fullständigt när det gäller att skriva och skapa musiken på gitarr) så levererar han.

Stenhårt.

Själva inspelningen har sedan sett en viss Ice Dale (som varit med förr i Veckans Tips) som hanterat strängbändandet, medan Demoaz själv står för de vokala insatserna, men trots det så innehåller "March Of The Norse" inget annat än ett knippe skitbra låtar.

Det är inte black metal.

Det är mer heavy metal, med viss dragning åt den typ av vikingasound som återfanns stundtals hos exempelvis Bathory - men det hela är inramat i just det faktumet att låtarna är grymma.

De äter sig liksom in i hjärnan och stannar där.

Episka, storslagna, lite karga så får man låtar med namn som ""All Blackened Sky", "A Son Of The Sword", "Where Gods Once Rode" och "Over The Mountains".

De låter prick som du tror.

Fast lite bättre, och jag kan faktiskt inte riktigt bärga till jag får chansen att verkligen skriva en Tvekamp mellan Demonaz och hans parhäst Abbaths projekt I.

Det kan bli något det!

Den här skivan är från tidigare i 2011, så har du inte kollat upp den än så finns det bra möjligheter att göra så. Den finns på Spotify, till exempel, och det är lyssning som funkar alldeles finfint i lurar. I ett mörkt rum, till exempel, eller i löpspåret.

Man blir peppad och känner sig lite som en hjälte!

Onsdagsorerande

Onsdag igen, halva arbetsveckan har passerat - och det här inlägget kommer att bli ett stort jävla orerande. En salig blandning av grejer. Deal with it!

Första ämnet att klara av blir den i går avklarade undersökningen om vilken av Metalbloggens fasta avdelningar som läsarna saknade mest. Ynka 19 röster (har ni sommarlov fortfarande?) registerades, och resultatet är ganska enhälligt - det är Veckans Tips ni ser mest fram emot. Hela 57% av rösterna hamnade där, medan resten fördelade sig hyggligt jämnt med en liten övervikt till Blogg I Fokus.
Så, den goda nyheten är att det inte är speciellt länge kvar!
Veckans Tips kommer tillbaka redan i slutet av den här månaden, och sen följer de andra som ett pärlband. Först ut blir dock Live!, den serie som inte fick en enda röst. Bara därför! Det sker nästa helg, på söndagen som vanligt, och redan nu kan jag avslöja att det blir en dubbelskiva med ett band som jag tycker är sådär...



Helgen då?
Tja, den dominerades förstås av Sonisphere. Jag såg på lokalnyheterna igår att en massa tanter är upprörda över den lervälling som blev resultatet, och ansvarig för Djurgårdens Parker - som var de som hyrt ut Stora Skuggan till Sonisphere - var upprörd och oförstående.
"Det regnar ju faktiskt i Sverige ibland, och arrangören borde ha haft mer erfarenhet av att ha så mycket människor på samma plats", sa han. Ungefär.
Ehh...? Jag ber om Burträsk?
Vad trodde han när han tog emot skitmycket stålar för att hyra ut platsen till Sveriges största festivalhändelse?

Du har väl för övrigt inte missat BiblioteKarins eminenta reportage från festivalen, med ett gäng härliga bilder? Du hittar hela rasket här!



Dessutom bjöd helgen på en lång cykeltur med familjen i söndags. Och då passerade vi den här typen. Som Lord K Philipsson skulle skrivit, en snubbe/get. Helt klart är getter coola djur, och erkänn.. om du hade en själv så skulle du ha döpt den till Bathory.
Den stora frågan är väl snarare om den skulle ha målats gul för att bli mer sällsynt och värdefull...?







I övrigt så är spellistan uppdaterad, som vanligt på onsdagar. 3 av posterna har intagits av generella grupper. In Flames har loggat mycket speltid eftersom jag har fått för mig att jag ska börja träna igen, och det är musik som rullar i gymmet på mitt jobb. (Träningen verkar förresten ha gjort resultat redan innan jag började, för de senaste två gångerna jag har besökt Systembolaget så har jag fått visa leg... måste bero på att jag ser så ung ut numera. Eller påverkad kanske? Det vore ju mindre kul...).

Intervjun med Zakk drog upp intresset för Black Label Society generellt, och helgens spelning, Tvekampen samt den kommande skivan gör att Iron Maiden spelats rätt flitigt.
De två sista posterna kommer sig från senaste leveransen signerad Record Heaven. Grymt paket med remastrade versioner av Whitesnakes klassiker, och dessutom ett fullständigt riffkalas i The Swords "Gods Of The Earth" - som faktiskt är bättre än föregångaren, hur det nu går till.
The Sword förresten.
Snacka om ett band som skulle vara världsdominerande om de hade en lite bättre sångare.
Nu kommer de till Stockholm i höst och spelar på Göta Källare.
Kolla själv bara. Tänk den här låten med riktigt bra sång...


Nå, det var väl mer eller mindre allt för den här gången.
Imorgon är en annan dag!

Tävling!

Vafanken, jag kom på att det var ett tag sen vi hade en tävling här på bloggen. Rotade lite bland grejerna hemma (jodå, jag har ett litet lager med godsaker som ska tävlas ut i portioner...), och med den senaste leveransen av Sweden Rock Magazine så kan vi väl krydda detta rätt smakligt.
Det blir en liten packe promoskivor.

Från vänster till höger är det:

1. Avatar "The Great Pretender" & "Revolution of Two"
2. Watain, sprillans nya "Reaping Death" från kommande plattan "Lawless Darkness", samt en cover på Bathorys "The Return Of Darkness And Evil"
3. Katatonia "Forsaker" samt "Evidence" i liveversion

Så, hur gör du för att vinna då?

Enkelt. Skicka din postadress till chief-rebel-angel@hotmail.com och skriv om du gillar Close Up Magazine eller Sweden Rock Magazine (eller annan!), och varför. Jag behöver stöd där, nämligen.

Tävlingen är öppen till på söndagkväll, ska vi säga midnatt?

Nostalgi!

Första Advent idag, och det innebar bland annat att jag rotade runt lite på vinden efter julpynt.
Hittade också en låda märkt "LP-skivor", och en sån kan man ju bara inte gå förbi utan att öppna.
Massor av klassiker förstås (Dio! Bathory! Deep Purple! Kiss!), men också en massa oväntade konstigheter.
Jag menar... Artillery, Agent Steel, Armoured Saint (med John Bush på sång!), Death Angel, Pretty Maids mm...
Härliga minnen, nostalgiska återblickar, och det är bara att erkänna.
LP-formatet bjöd på riktigt många härliga omslag!

Dessutom kanske det är dags att uppdatera sin profil på Werock. Där hävdar jag att den mest pinsamma skivan i mina samling är nåt med Vikingarna, men nu hittade jag nåt som nog är snäppet värre. Strypers "To Hell With The Devil". Jag menar, Vikingarna är ju ett uppenbart skämt, men Stryper har jag alltså någon gång i mitt tidigare liv köpt. På allvar.
Brrrr.... :(

Utanför Sverigetoppen

Ja, alla 12 plattor på den utlovade Sverigetoppen är nu presenterade, och givetvis finns det en hel skrälldus skivor som jag nog egentligen inte ens själv kan förklarar varför de inte finns på listan.
Följande har vid minst ett tillfälle funnits där i samband med skissandet!

• Carcass "Heartwork"
• Bloodbath "Nightmares Made Flesh"
• Candlemass "Epicus Doomicus Metallicus"
• Entombed "Left Hand Path", "Clandestine", "Morning Star"
• Hardcore Superstar "Hardcore Superstar"
• The Haunted "rEVOLEr"
• Necrophobic "Hrimthursum"
• Khoma "The Second Wave"
• In Flames "Clayman", "Soundtrack to Your Escape"
• Europe "The Final Countdown"
• Dissection "Reinchaos"
• Bathory "Bathory", "Hammerheart"
• Opeth "Still Life", "Deliverance"

Säkert är det fler plattor jag haft på g och flyttat in och ut också. Enkelt sagt kan man säga att det varit en riktigt svår uppgift, och jag gissar att den slutliga listan är rätt mycket upp till dagsform. Humör, vilken musikstil som passar.

Imorgon får du den fullständiga sammanställningen på listan, alla 12 plattor. Då vill jag ju också få veta vad just du tycker om listan - vad saknas, vilken platta var helt rätt?