Recension: Graveyard "Lights Out"

De senaste årens bästa skiva är Graveyards andra album, "Hisingen Blues". Den kom för bara ungefär 1,5 år sen men har på den korta tiden hunnit etablera sig som skivan man ska jämföra sig med om man spelar rock/hårdrock med retrokänsla.
För egen del snurrar den frekvent, och jag återvänder mer än gärna till den. Den har en lyster som lockar mig tillbaka gång efter annan, och med det i bagaget så är årets giv, bandets tredje, kanske det mest intressanta släppet som ser dagens ljus år 2012. Är då titeln "Lights Out" talande, med den ordalydelsen?
Svaret, tycker jag, är både ja och nej.
"Lights Out" är den klart mörkaste skivan som bandet levererat. Den anspelar på såväl lyrik som musik som hämtats djupt ner i emotionella kamrar, och det är en relativt naken skiva där bandet ställer fram sin prestation för alla att beskåda.
Det är dock inte slutet på den ljusa sagan om Graveyard - snarare bara ännu ett kapitel i boken som vi fortfarande inte vet hur den slutar.
Anslaget i "Lights Out" är inte lika direkt som tidigare alster, trots högersmockan som inleder albumet. Istället är det en skiva som tar lite tid att tränga in i, som kräver lite dedikerad lyssning innan lagren är avskalade så att man kommer åt dess innersta väsen. 
Den har kanske inte samma magiska lyster som "Hisingen Blues", utan lockar med ett mörkare och dunklare budskap, och jag kan i framtiden se mig lyssna på den här skivan nästan lika ofta som föregångaren - helt enkelt eftersom den är väldigt annorlunda utan att för den skull vara något annat än just Graveyard.
Så... med all denna text om en massa intet - hur låter då själva låtarna?

Skivan inleds med ett av de hårdare spåren bandet släppt ifrån sig. "An Industry Of Murder" har tillika en nattsvart och politisk text och är på det hela taget en ren högerslägga att inleda plattan med. Det är också ett av de spåren som jag oftast bär med mig efter att skivan slutat snurra, kanske för att den arga energin sticker ut lite i jämförelse med resten av materialet.
Den följs av en låt som kanske skulle varit sista spåret. "Slow Motion Countdown" startar finstämt men stegrar sig med tiden som vildhäst och slutar episkt. Det är bra, mycket bra. 
"Seven Seven" är lite punkstökig och tillsammans med (i sammanhanget) bagatellen "Endless Night" skivans svagaste stunder. "The Suits, The Law, The Uniforms" svänger skönt och "Goliath" är kanske den bästa singel bandet klämt ur sig. Den inledande versen är tagen i direkt nedstigande led från Creedence Clearwater Revival och hade - om den kommit när det begav sig - ställts jämte spår som "Prodigal Son". Så bra är den, även om den i versen sparkar mer stjärt och andas mer hårdrock än rock.
Dessutom levererar Jocke Nilsson finfin sång i slutspåret "20/20", ett faktum som gäller för stora delar av skivan.
Han sjunger innerligt, och det känns.

Bästa spår är givet som "Goliath", i alla fall om man vill ha en klockren sjunga-men-i-refrängen-och-vråla-av-glädje. Vill man ha en LÅT, en som växer och har i stort sett allt man kan önska sig så är det snarare "Slow Motion Comedown" som ligger främst i sinnet.
Oavsett vilken typ du är så finns här en matchning för dig.

Betyget då? Det är klurigt, tycker jag. Å ena sidan - Graveyard har fortfarande inte släppt en enda dålig låt och har på "Lights Out" kanske överträffat sig själva med en del låtar.
Å andra sidan - det sprakar inte om "Lights Out" på det sätt som i alla fall jag hade önskat om jag fick önska heljvilt. Det är mer avskalat, mer lågmält och mindre magiskt än på "Hisingen Blues". Egentligen är detta en sån där skiva som kan få mig att önska att jag hade halva poängsteg och lägga mig mellan 4 och 5, men har man sig i leken gett får man leken tåla. Svaret hittar jag nog till slut i min egen definition (läsbar här i marginalen till höger).
Detta är nämligen en skiva du måste ha, lite på samma sätt som du faktiskt måste ha alla filmer i trilogin "Sagan Om Ringen" - även om du har en av dem som favorit så blir inte sagan hel utan de andra.

Graveyard "Lights Out" - 5

Lördagslyx: 90-talets skivförsäljning

Jag gillar skivor. Jag gillar att kolla in dem, och jag vill ofta veta lite mer om dem, så när jag hittade boken som är avbildad ovan var det inte mycket att tveka om - den måste jag ju förstås ha!

I ärlighetens namn plockade jag hela serien samtidigt. den startar med 70-talet och slutar med 90-talet, och under våren kommer serien Lördagslyx att bränna av dem allihop. Hoppas jag!
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.

Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.

Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!

Först - låt oss konstatera vad boken ifråga innehåller för fakta. Det är försäljningssiffror från i första hand USA och England, officiella sådana. Det betyder ju att vi kan ha en del avvikelser i Sverige, och att det finns en överrepresentation av exempelvis countryplattor om man jämför med vad vi är vana vid här hemma. I detta fall så spelar det väl mindre roll, men det kan vara bra att känna till.

Först ut - vilka skivor lade rabarber på topp 10? Svaret från en hårdrocksvinkel är skrämmande nog att inte en enda platta från vår älskade genre lyckades tränga sig in bland de placeringarna!

Såhär ser listan ut:

1) Shania Twain "Come On Over", 22 miljoner ex

2) Whitney Houston "The Bodyguard", 19,1 miljoner ex

3) Alanis Morisette "Jagged Little Pill" 19 miljoner ex

4) Hootie & The Blowfish "Cracked Rear View", 16,1 miljoner ex

5) Garth Brooks "No Fences", 16 miljoner ex

6) Garth Brooks "Double Live", 15 miljoner ex

7) Santana "Supernatural", 14,6 miljoner

8) Backstreet Boys "S/t", 14,1 miljoner

9) Garth Brooks "Ropin' The Wind", 14 miljoner

10)Britney Spears "Baby One More Time", 13,9 miljoner

Stackars stackars Garth Brooks, han ryms nog knappt hemma eftersom hela stället lär vara proppfullt med tusenlappar....

Nå, hårdrocken då?

Okej, listan går från 1-100, men för att hålla lite spänning i det så räknar vi väl baklänges, helt enkelt? No peeking!

Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan "Smash" sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som "Self-Estem", "Bad Habit" och "Come Out And Play". Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!

Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.

Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan "My Own Prison" släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex - varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!

Nu åker vi till Seattle, och det blir förstås inte sista gången med tanke på vilket årtionde vi befinner oss i. Pearl Jams andra skiva "Vs" når plats 76 (före storheter som Meat Loaf och Janet Jackson) genom att sälja 7,1 miljoner exemplar sen den kom ut i oktober -93. hela skivan är riktigt bra, och den innehåller några rock'n'roll-monster som "Animal", "Daughter" och "Rearviewmirror", men det känns som om den faktiskt kommit lite i skymundan av den mer kända debuten "Ten". hur som helst, kolla in recensionen av bandets senaste livealbum "Live On Ten Legs" för mer känsla av de här låtarna!

Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.

Där har man valt att baka samman Guns'N'Roses utgåvor av "use Your Illusion" 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna "bara" ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!

Härnäst - bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. "Blood Sugar Sex Magic" släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta - främst för frontmannen Anthony Kiedis - att uppföljaren dröjde och kvalit'en på den var så mycket sämre.

Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan "Core", en skiva som jag då och då har upp på min "topp-10-genom-alla-tider", bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!

Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!

Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet "mellon Collie And The Infinite Sadness" upp!

Smashing Pumpkins var vid det här laget frontmannen Billy Corgans kreativa lekplats, och det kan nog tyckas vågat att ge sig på en giv som detta. 28 låtar på två diskar, med en hel del tuggmotstånd på sina håll visade sig tydligen vara på pricken rätt ändå, och jag har för mig att bandet till och med medverkat i The Simpsons. Det är ju som vi alla vet ett gott tecken på storhet... 9,3 miljoner sålda exemplar sen oktober -95. Snyggt!

På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan "Human Clay"

Den skivan har jag hört, och jag tycker att den är helt okej. Framförallt låten "Higher" är väl skarp, men även kändisballaden "With Arms Wide Open" duger ju. Bandet släppte i alla fall denna platta i september -99, och den har slangats iväg i ofattbara (för mig) 10 miljoner exemplar!

10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva "Dookie". Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.


Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som "Basketcase", "When I Come Around" och "Longview" går ju inte av för hackor!

Okej - till en skiva jag aldrig hört men ändå inte undgått. "Tragic Kingdom" med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som "Just A Girl", "Don't Speak" och"Sunday Morning". Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.

Okej, känner du igen den här skivan?

Antagligen. I Sverige var det en brottarhit, och totalt sett står den noterad för 10,6 miljoner ex sen september -91. Nirvanas "Nevermind" var katalysatorn som fick hela grungescenen att explodera här hemma i Norden, och även om jag inte spelar plattan speciellt ofta numera så står den väldigt stark om man kollar låtlistan. "In Bloom", "Come As You Are", ""Breed", "Drain You"... kanske dags att plocka fram den igen?

Men - de nådde inte högst av kompisarna från Seattle.

Det gjorde istället debuten från Pearl Jam. "ten" är ett mästerverk som står sig fantastiskt bra än idag, och kombinationen av lättillgänglighet och vemod gick hem i stugorna även då. Plattan kom i augusti -91 och sålde 12,1 miljoner ex. Det ger den plats 18 över alla skivor från 90-talet, och det är rätt imponerande tycker jag. Plattan hade ingen "number one hit" i Staterna, men det verkar på bokens text som om den sålt bra precis hela tiden och därigenom dragit ihop sina siffror.

Det brukar ju kunna vara så med kvalitet, skulle jag vilja säga.

Det vinner liksom i längden...

Så - vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock - även om han faktiskt når pats 25 med plattan "Devil Without A Cause" som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.

Det är, förstås, den här skivan.

Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock - och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna "Load" och "Reload"?

Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.

Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.

Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?

Nytt i Spelaren!

Jajamen, det är dags än en gång för en sån uppdatering.
Denna vecka har jag promenerat mycket. Knuffat barnvagn, helt enkelt, vilket ju förstås inbjuder till att lyssna på musik när den lille sover.

Fastnade lite på "T" i iPoden, så det blev dels några varv på Tribulation "The Horror", men även ett par vändar av det som var förra årets bästa släpp, Tiamat "Amanethes". Grym platta!

Naturligtvis har det spelats en hel del på de kommande recensionsskivorna också, men den sista posten är kanske en överraskning...
Gubbrock.
Alltså, musik så som Pink Floyd, Bruce Springsteen, Supertramp, Creedence och liknande har fått en hel del speltid, framförallt i samband med matlagning och på kvällstid. Jag tycker det är skönt ibland att variera med den typen av rock - som är laidback men ändå bra.

För övrigt ska dagen ägnas till jakt på prylar samt förberedelser inför fredags resa.
Givetvis innefattar jakten ett besök på utmärkta Sound Pollution i Gamla Stan... :)

Ont i huvet...

..och lite småbakis igår.
T drack i stort sett inget alls av sin Glemorangie. Inte jag heller.
Däremot smakade jag lite Scapa, Laphroaig, Oban och Auschentoschan.
Stereon spelade Creedence, D A D och Dio ett tag, sen övergick det i TV-kollande.

Idol.
Jag är ganska säker på att det är därför jag har lite ont i huvet idag.
En timme falsksång måste vara roten till det hela...