Werock-mitt-i-månaden: Ghost Brigade, Hang The Bastard, Ne Obliviscaris...

Vänner - Werock stretar oförtrutet på. Månadsmitten har passerats, och det betyder nya recensioner. Martin har dissekerat Ne Obliviscaris uppföljare, Fredrik har satt kniven i Sick Of It All och undertecknad gör processen kort med Hang The Bastard och Ghost Brigade. 
Typ.
Och mer därtill.
Som vanligt: Werock.se/recension är grejen!

...hade glömt hur jäkla bra den här plattan är!

Ni vet hur det kan bli ibland.
Man förälskar sig i en skiva, lyssnar intensivt på den och sen - av någon outgrundlig anledning - så hamnar den lite i skymundan. Står i hyllan och vilar sig. Till en dag när man bara hittar den igen och slås med häpnad över jäkla bra den faktiskt var, samtidigt som man tänker att "den här måste jag lyssna mer på".
I detta fall pratar vi om "Isolation Songs" från finska Ghost Brigade, en skiva som verkligen fyller alla dessa kriterier.
Jag har haft föregångaren till skivan "Guided By Fire" som Veckans Tips, och efterföljaren "Until Fear No Longer Defines Us" recenserades senast det begav sig, men egentligen är det inte mycket att snacka om.
Klart bäst i bandets tre skivor långa diskografi är mittenakten, denna svarta pärla som utgör "Isolation Songs".
Såväl de mörka balladerna som de ursinniga protesterna träffar precis i solar plexus, och även om det kanske inte är musik som känns klockren så här i sommartider (snarare ska det väl vara mörkt och lite ruggigt ute) å kan man inte förneka faktum.
En bra skiva är en bra skiva - och just Ghost Brigade "Isolation Songs" har jag återupptäckt nu. Jäkla bra platta!

Veckans Tips: Sons Of Aeon "S/t"

Detta är det första Veckans Tips som publiceras för 2014, och det är inte vilket Veckans Tips som helst. Det är också det första i en rad som ingått i Rebellängelns hemliga projekt under 2013.
Hemliga projekt?
Jo, så här.
I början av året bestämde jag mig för att årets Hårdrockskväll skulle bjuda på i stort sett bara överraskningar. Band och skivor som jag upptäckt under året och hållit hemliga, för att i upptäcktes stund skriva om dem som Veckans Tips och schemalägga publiceringen till början av året. Alltså - nu.
På så sätt blir detta lite av en lucköppning för undertecknad också, eftersom dessa rader skrivs i februari 2013 men läses nu. Ska bli lite kul att se om jag tog med de olika alstren som skärskådas i projektet på den slutliga skivan med godbitar till Hårdrockskväll 2014.
Även om det förstås blir svårt att inte tjuvkika under året...

Nå.
Det om det, låt oss kolla på hur detta hemliga projekt ska inledas då.
Det görs med ett band från vårt västra grannland, och som Werockkollegan Martin presenterade i januarirecensionerna. Sons Of Aeon med sin självbetitlade platta, där man levererar modern metal med fingertoppskänsla. Det är en platta med bra ljud, snygga riff, bra musikalisk leverans och ruggigt bra skriksång/growl, och det är framförallt en platta med bra låtar.
Det är ju någonstans det viktigaste.
Inledande "Faceless" startar med blytungt riffande för att sedan släppa alla tyglar och påminner inte så lite om Slayer i sin drivna form - och sen kommer de på ett pärlband. "Cold Waves", "Burden" (en av de bästa låtarna på skivan), "Enemy Of The Souls", "Havoc & Catharsis"...  listan kan göras lång, och allra bäst är duon "Weakness" och "Wolf Eyes".
Det är "Wolf Eyes" jag tänker på när jag tänker Hårdrockskväll.
En sån dänga sätter ett brett grin i ansiktet på undertecknad att det är rent av löjligt!

Kanske är det egentligen ingen överraskning att bandet är så pass moget och bra egentligen. Kollar man killarna så ser man att varenda position är befolkad av rutinerade herrar från akter så som Ghost Brigade, Swallow The Sun, Code For Silence och Endstand, så det finns erfarenhet att ta av. Herrar Tapo Vartianen, Wille Naukkarinen, Tony Kaikkonen, Pasi Pasanen och Tommi Kiviniemi kan vara stolta över sitt verk, och att man väljer att klä det i sobert grått på omslaget är bara värdigt.
Detta är en skiva för dig som gillar akter som Slayer, Dark Tranquillity och dylikt, men som längtar efter en ny bra skiva att ha som sällskap när du tränar och springer.
Som sådan är den alldeles utmärkt, och det har varit en pärs att hålla den hemlig i samband med att 2013 skulle sammanfattas.

Lyssna?
Visst. På Spotify här!

Record Madness: G

Ahhh.... Stones smällde ju ganska nyligen upp svaret på bokstaven Q, och han gjorde dte verkligen snyggt. Där fanns faktiskt en hel del skivor, betydligt fler än vad jag har själv i alla fall.
Sen passade han tillbaka en stabil bokstav till mig. G.
Och eftersom den är just stabil i min hylla så är det väl ingen idé att vila på hanen, lika bra att bara köra på. Here goes!

RECORD MADNESS: G
Det kanske står ett 40, 45-tal plattor i min hylla sorterade på G.
Faktiskt inga konstiga saker alls, utan nästan bara väntade och framförallt stabila utgåvor.
Generellt byggs samlingen upp av ett par förväntade grupper med en 2-5 plattor vardera, i alla fall för det mesta. Det finns lite udda saker, men vi sparar dem lite, och startar sådär lagom i mitten av förväntade/mindre förväntade skivor.
Vad sägs om de här tjusiga sakerna?

Det är The Gates Of Slumber och Ghost Brigade, två akter som verkligen är bra och som spelas en hel del av mig (det känns faktiskt ganska mycket så med skivorna under denna bokstav, att mängden speltid är överrepresenterad jämfört med mängden skivor, så att säga). 
Givetvis är amerikanska The Gates Of Slumber sorterad under "G" trots att man börjar med "The", en sak som för mig är helt given och genomgående i skivhyllan.
Båda dessa akter har jag upptäckt med den mellersta skivan (Hymns Of Blood And Thunder" respektive "Isolation Songs", ett av de där lyckade blindköpen på enbart omslag, referenser och skivbolag), haft den tidigare skivan (till höger i bild då) som Veckans Tips (Arkivet för det här), och därefter tyckt att den senaste skivan visserligen är bra, men kanske inte lika bra som föregående alster (plattorna till vänster i bild). 
Men visst är väl "The Wretch" helt sagolikt snygg, som en parentes?

Snygg är också samlingen med black metal under denna bokstanv, tycker i alla fall jag.

Översta raden - Gorgoroth, i bild och ljud. Jag borde ha fler plattor med dem, men det har jag av någon anledning inte. Får se om jag ska åtgärda det under året, det beror lite på om jag hittar dem till en bra peng. DVD'n "Black Mass Krakow" är riktgt bra tycker jag, och en gång i tiden skrev jag om den som Månadens DVD på Werock. Härlig fredagskvällssysselsättning med den, döda djurhuvuden och nakna människor på kors är som bekant ett ypperligt sätt att runda av veckan på...
Den nedre raden är två stycken skivor med franska Glorior Belli som flankerar norska God Seed. Har du inte sedan tidigare koll på framförallt fransoserna tycker jag du ska skaffa det, främst den vita skivan till höger, "Manifesting The Raging Beast" som är finfin black metal med lika delar rens och sväng.
Och på tal om sväng - det finns det ju en masse på dessa skivor. Får mig dessutom osökt att tänka på X-Models gamla hit med textslingan "Det finns bara två av oss - och det är vi.."

Kai Hansen, FTW!
Gamma Ray, samma skiva, i två utgåvor. Varför?
Jo, för jag hade inte denna och hittade den inte. Efterlyste den på bloggen, och fick en länk som gjorde att jag kunde köpa den övre, en dubbelutgåva med både "Heading For Tomorrow" och "Sigh No More". Innan den hade levererats så hade snälla läsare (brorsan, vill jag minnas?, eller var det Nicke?) skickat sitt gamla ex.
Hepp - två exemplar i min hylla!

Sen då. Vad finns det mer för alster?

 Grand Magus, detta svenska toppband, finns förstås. Jag har försökt köpa lite remastrade versioner av äldre plattor som ibland dyker upp som beställningsbara (ex hos Record heaven), men det slutar alltid med att de inte går att få hem och ordern stryks.
Synd.
Men jag har i alla fall de senaste fyra, och de logar en hel del speltid.
Liksom Graveyard. Förstås.
Tre plattor släppta, tre plattor i hyllan, och fattas bara annat. 
jag står nog fortfarande fast vid det jag sa i samband med jubileet, att "Hisingen Blues" är den bästa skiva som släppts sedan bloggen startade!
Sista trion är kanske mer oväntad.
Godsmack, tre plattor som jag i stort sett aldrig spelar.
"IV" hade jag som Veckans Tips, och det var i samband med att jag hörde den skivan som jag köpte dessa tre. Vill minnas att det var i samband med något erbjudande på typ Bengans, ta tio plattor för en spottstyver eller nåt sånt.
Jag tycker fortfarande att "IV" är en bra skiva, men de andra har jag nästan inte hört. De står där och samlar damm, om jag ska vara ärlig...

Okej.
kanske dags att sparka in lite öppna dörrar då.

Guns'N'Roses och Green Day finns, förstås, bland de akter som utgör samlingen på G.
Det roligaste/konstigaste med detta är att jag nu, i skrivande stund, inser att jag av någon helt outgrundlig anledning saknar "Use Your Illusion 1". Det är förstås inte okej, och jag fattar egentligen inte alls hur det har gått till, men det är ju ingen ursäkt.
"Chinese Democracy" är lika frånvarande i min hylla som det är i verkliga livet. Den finns inte. Däremot finns det faktiskt en elektronisk kopia, och kanske bord jag köpa även om fysisk. Den dagen jag inte hittar något vettigare att handla, dvs... aldrig.
Plattan i mitten av Guns-skivorna då? 
Vad är det?
Dubbelliven "Double Talkin' Live" med världens sämsta ljudbild.
"night Train" på den skivan har rent av episka mått av uselhet, speciellt sången är så usel att det gör ont. En bedrift i sig, förstås, och med det givetvis en värdefull ägodel i hyllan, och en skiva som faktiskt spelas lite då och då (...kan det verkligen ha varit sååååå uselt?)
Green Day behöver man inte säga så mycket om, tycker jag.
Jag har lite, inte allt, och det funkar när man är på det humöret.
Lite som det här, faktiskt:

Mjukisskivorna i samlingen heter Ghost, Garbage och David Gray.
Snart kommer ju nya Ghost-plattan, och vad jag förstår så är den ett snäpp bättre. Ska bli spännande att höra. De andra två akterna då... ja.. David Gray har ju rösten i sin enkla singer-songwritermusik, och Garbage lite tuff rockdisco. Jag kan dock avslöja att en av skivorna på bilden just ovan kommer att medverka i Besatt rätt snart.
Inte alla skivor i den serien är stenhårda karameller....

Okej.
Nu har vi snart avverkat mer eller mindre varenda skiva i hyllan.
De som återstår är dessa!

 

 

  Jag borde ha mer Gojira.
Jag har inte det, men det kommer nog ordna sig med tiden.
Great White är en gåva från Magnus Ö, en kul sån. Skivan är en coverplatta, och ska väl ses med en inte så liten portion humor.
De sista två skivorna är dock på blodigt allvar, och den vänstra av dem är den skiva jag absolut vill framhålla i denna sektion av hyllan.
G/Z/R är alltså Geezer Butlers soloprojekt, och det som bjuds är stenhård industriell metal av yppersta snitt. Här har du ett bonustips om skivan, och har du missat den så bör du åtgärda det med en gång. Ruggigt bra skiva!

Så. Är det slut nu?
Nästan - för nu finns inga mer skivor i hyllan.
Däremot är "G" en sån där bokstav där det visar sig att jag har en hel del elektroniska saker.
Inte lika kul för det är lurigare att ta bilder på, och inte alls lika kul att stå och rota i.
Men ändå... vi kan väl slå en kik?
En icke fullständig lista över några av de intressanta plattorna ser ut som följer:

Gallows End "Nemesis Divine"
The Gate "Earth Cathedral"
The Generals "Stand Up Straight"
Ginger Trees "Along With The Tide"
Grift "Fyra Elegier" (snart i recension på en blogg nära dig...)

Så.
Egentligen borde jag kanske klistra in bilder och dyka in i iTunes för att visa antalet spelningar och annat, men det sparar vi nog till en annan bokstav. G har ändå så många guldkorn tycker jag.
En stabil bokstav.
Sist ut - utmaningen tillbaka till Stones.
Han ska denna gång få sätta tänderna i en bokstav som jag tror innehåller ganska många plattor, men det är lika bra att börja beta av. Beta. B.
Utmaningen är alltså bokstaven B.
Fortsättning följer!

Rime Of The Ancient Mariner. Ett inlägg om whisky...

Det var faktiskt ett tag sen vi hade ett inlägg med fullt fokus på annat än musiken på den här bloggen. Dags för det nu då, och vi gör det med bilder och tankar från helgens tur med Birka. Familjeresa, så fredagskvällen var väldigt lugn och sansad, avslutades med att undertecknad satt i halvmörkret i hytten medan resten av familjen snarkade i de övriga sängarna, hållandes en fisljummen Karhu och med hörlurarna på skallen. Ghost Brigade och Dawnbringer i öronen, och livskvalitet rakt av, tycker jag.
Förutom det så bjöd lördagen på en hel del fin whiskybotanisering.
Bilden ovan var en lite dryck jag gav mig på, det visade sig att det var båtens dyraste - en Dalmore 40 YO, dvs äldre än mig. 350 kr/cl (!), och en riktigt bra historia.Snygg flaska för övrigt, men drycken var ännu bättre. Såhär skriver The Dalmore själva:
Astrum is the Latin word for constellation. As the stars glint and gleam in the night sky so will The Dalmore Astrum shine with an unmatched brilliance among whiskies. This exceptional 40 year old vintage recently emerged from the darkness of a lengthy maturation with a glorious lustre. One sip and you’ll agree; the stars have truly aligned to create a stellar malt.
Set to cask on the final day of the year 1966, this spirit spent most of the ensuing four decades in American white oak casks from Kentucky before being transferred for a final 18 month flourish to 30 year old Matusalem casks from the majestic house of Gonzalez Byass.

Värmde innan dess upp med en Strathisla 1968, som man valt att ge till extrapriset 175 kr/2 cl, faktiskt ett riktigt bra pris. Tyvärr måste jag säga att lika bra som de är på whiskyutbudet, lika svaga är de på utbudet av öl. Till detta kunde man då välja på olika blaskig lageröl, i stort sett, samt Innis & Gunn- Det blev det senare, visserligen en bra öl, men ändå rätt så.. ja.. trist, med tanke på hur mycket kul whisky det fanns.

Nå.
Tax Free nästa, och denna gång tog jag med mig två flaskor hem. En som får agera brukswhisky eftersom den var okej och till ett bra pris (349 kr för litern): Glenlivet Master Destillers Editiion, samt en specialare fron Chieftains (som buteljerar en hel del lite mindre destillerier): Ben Nevis 12 YO.

Jag har sedan tidigare provat mig lite fram hos just Chieftains olika tappningar, och tycker att det är spännande saker, dessutom ganska svårt att få tag i förutom vid tillfällen som detta så det gör det extra kul. Dyrare flaska, men inte så blodigt, strax under 600 spänn.
Ingen av dem öppnade än, och i skrivande stund ser då hyllan (lite av Record Madness i detta inlägg, fast med fokus på whisky då!) ut på följande sätt:

Överst - hyllan som helhet.
Innehåller kanske en sisådär 15 flaskor eller så just nu.
Detaljer i underliggande bilder, där man kan konstatera att en sådan sak som Longmorn 16 YO är snygg som attan men smakar trä, att min karaff Dallas-style innehåller irländska Jameson, prisvärt för det ändamålet (och visst är den snygg, speciellt med de stora tumlarglasen?). Dramglasen står på annan platsoch får inte vara med på bild, till skillnad från de två Chieftainsbuteljerna som står längst fram (och faktiskt gömmer en av mina finaste saker, en Glenmorangie Signet som nu knappt syns i mörkret på bilderna).

Vad innehåller de då, dessa specialbuteljeringar?

 Tre stycken bor i hyllan just nu.
Överst den angivna Ben Nevis 12YO, sedan en Rosebank 20YO och sist en Mannochmore -91.
Extra kul när man får chansen att vara med å¨en sån där specialare, och kanske ska jag ställa fram dem alla för allmän bedrickning ungefär den här tiden nästa år.
Då fyller undertecknad 40 år.
Precis som whiskyn längst upp i inlägget, Dalmore Astrum.
Tror bara att den är i lite bättre skick än mig - den var riktigt fin...

Recension: Shiftlight "Distance"

Boråstrion Shiftlight målar musik i gråskala. Bandets sludge/post-rock ger mig känslan av grå gryning, glåmig och svagt ljusnande i samband med att solen försöker leta sig ur sin dvala. I detta inbäddade landskap där konturer inte är skarpa och det är svårt att avgöra avstånd och perspektiv så trär man toner och trådar som sakta skapar konturer. Svart mot grått. Vitt mot grått.
Det är musik som skapt för att avnjutas i lurar, nära inpå och som sällskap på obefolkade skogsstigar.
Det påminner om band som Cult Of Luna när det gäller känsla och stundtals musik, men för egen del hör jag även andra akter med liknande tankar. Ghost Brigade i sina explosivare och mer episka stunder, och de första 30 sekunderna av skivan "Distance" och dess öppningsspår ""Blinded" är jag beredd att ta gift på att det är gamla Fireside som återuppstått.
Det är det förstås inte.
Det är Shiftlight, hela tiden. Trots att det stundtals ekar andra akters namn så är "Distance" en skiva som slutligen är ett resultat av bandets helt egna sätt att närma sig musiken.
Mattias Lindström står för basspel och sång, och det är inga glada toner som hamras ut.
Tillsammans med Nicklas Sverén på trummor utgör rytmfundamentet en betonggrund som skriksången och Andreas Wiiks gitarrharmonier och ackord kan bygga vidare på.
Skapelsen reser sig som ett ryskt miljonprojekt. Grå betong med sprickor och karaktärsfylld flagnad fasad. Ångest, men ändå en plats där kärlek och hopp ryms inuti fasaden.

I Shiftlights fall består den inre glöden av 7 låtar. Inledande "Blinded" är relativt kort och enkel, avslutande "Mountain Under The Sea" består av nästan 4,5 minut instrumental målning innan vi får sång i den låten också och den sätter på ett värdigt sätt punkt för skivan.
Mellan dessa spår händer allt det andra.
Det som gör skivan bra.
Bäst är "End" och "Subways".
Det är låtar som griper tag och stannar med lyssnaren, och som pockar på uppmärksamhet efter avslutad lyssning. Som kräver att du spelar dem en gång till.
"Endeavour", "Black River" och "Wound" gör inte bort sig heller, även om de inte når samma höjder.

Skivan som sådan har släppts i elektroniskt format till att börja med. Man arbetar med en fysisk skapelse som ska se dagens ljus under 2012, och personligen ser jag verkligen fram emot en sådan sak. Att få följa dessa spår i ett konvolut. Att få se text och bildspråk sammanfogas till musiken. Till dess kan du lyssna på Spotify, tycker jag.

Bästa Spår: Till slut säger jag andra låten "End". Den är relativt lång, men har både en stämning och en direkthet i riffet/slingan som jag gillar. "Subways" är klar andraplacering.

Betyg: Jaaaa... vad säger man? Egentligen ligger denna skiva precis mellan 3 och 4. Jag tycker det finns en tendens att det flyter ihop lite efter många lyssningar som gör att jag inte riktigt vill hissa det till det högre betyget - och samtidigt så har skivan lockat mig tillbaka flera gånger trots hård konkurrens om speltid. Dessutom är helheten riktigt bra (sånär som på att det inte finns en "riktig" skiva då...). Frågan är då... att fria eller fälla?
Jag väljer nog att fria till slut. Vem vill vara en surgubbe?

Shiftlight "Distance" - 4

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

Soundtrack to the doubts

Tvekan råder, tyst det är i huset... tyyyyyst iiii huuuuuset.
Nä.
Inte alls, faktiskt. Tvärtom, skulle jag vilja säga - och, det finns väl inget bättre än att dela den typen av soundtrack?
Precis.
Du hittar en spellista på Spotify här.

Den innehåller mer eller mindre frekvent spelad musik just nu, som passar funderingarna.
Just nu rullar framförallt Alcest väldigt intensivt, så den plattan - med sitt sagolikt fina omslag nedan - har fått två låtar på spellistan. Ruggigt bra. Så och den efterföljande Illuminatus, med sitt... ja.. udda omslag. Annars kommer de sen som ett pärlband nedan... bra grejor!

Inför årsbästalistan: A-L

Bokstaven A.

Fet bokstav detta år om man ska kolla igenom kandidaterna som på allvar kan utmana till årsbästalistan. Där hittar vi Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy och August Burns Red som alla loggat masor med speltid (recensioner av respektive skiva om du klickar på omslagsbilderna). Överraskande bra metalcore av August Burns Red, stabila insatser av Amon Amarth, Amorphis och Arch Enemy - och utan att avsluta för mycket ska jag erkänna att i alla fall en av dessa fyra skivor har vuxit på mig med tiden och spelats mer och mer ju längre året gått.

Som det känns just nu så återfinns minst en av dessa fyra skivor på min topp 10!

Sen då. B.

B som i Black Country Communion!

Otroligt bra skiva, även om den som bekant kanske inte riktigt kunde toppa debuten.

Räcker det till en plats på Topp 10 dock? Tveksamt som det känns just nu, faktiskt, eftersom konkurrensen är stenhård. Jag tror att jag kommer att placera den just utanför...

...vilket nog också blir fallet med den här.

Crowbar. Bra som fanken dock, och den har växt den här skivan.

Ska ge båda dessa skivor ett par varv nu i början av december för att ställa dem mot några av sina konkurrenter och se om mina tankar är rätt. De kanske är ännu bättre än jag tror!

Två skivor som är mycket bra och som verkligen finns med i den slutgiltiga kampen är de som är närmast ovan. Foo Fighters och Demonaz. Olika typer av skiva, förstås, men båda är lite av favoriter. De har dessutom spelats flitigt av undertecknad.

Bokstaven G innehåller tungviktare.

Ghost Brigade och Graveyard.

Naturligtvis behöver man inte vara raketforskare för att förstå att Graveyard kommer med på listan, inte med tanke på hur jag hypat den. Men hur högt når den?

Och hur blir det med det finska vemodet? Ghost Brigades föregångare "Isolation Songs" placerade jag som nummer 10 på 2009 års topplista, och frågan är ju om det blir samma i år?

Sen då?

Jo, sen ska vi gå in. Till In Flames och In Solitude.

Två urstarka skivor, men olika.

In Flames segertåg "Sounds Of A Playground Fading" lär ju dyka upp på en hel massa årslistor runt om i etern, och ingen kommer att förvånas över det. In Solitude dyker nog också upp, vilket kanske förvånar mer - men båda skivorna är mycket bra och är i allra högsta grad med i spurten.

Så, det var de första 12 skivorna som jag har i rålistan, i alfabetsordning. Alla skivomslag är klickbara så att de leder till respektive recension (ja, förutom Demonaz då, som jag av någon anledning inte recenserat... men den har å andra sidan varit Veckans Tips, så du kan kolla in den artikeln istället om du nu vill). Ganska mycket läsning för dig som vill, alltså.

Annars får du väl vänta till senare.

Det blir fler genomgångar. Härnäst står ju bokstaven M på tur. Där finns det lite godis!