Recension: Tunga Moln "S/t"

"Vi vill vara både November och Nirvana på en gång, med ZZ Top-skägg och wurlitzer".
Kan man annat än gilla ett band med den inställningen?
Nä.
Tunga Moln har i sommar släppt sin självbetitlade debutplatta, och på den lyckas man stundtals med sin ambition, även om man oftare träffar mer åt bluesinspirerade melankoliska influenser i sin proggrock. På skivan spelar Fedja Budimir trummor och vad som verkar vara bandets starke man John Strömshed resten av instrumenten samt hanterar sången, men förstår jag saken rätt har bandet sedan dessa inspelningar kompletterats till att bli en kvartett. Ursprungsmedlemmarna har sitt säte i Luleå, och de tillkommande Edvin Holm (bas) samt Rasmus Bogegård (gitarr) har bopålarna på Gotland - ännu en gång bevis på att kemi är viktigare än närhet i ett band.
Musiken är 70-tals influerad proggrock där Sträömsheds svenska texter går som en röd tråd genom hela skapelsen. Det är, faktiskt, en fröjd att få ta del av de finurliga och poetiska betraktelserna av vardagens baksidor som finns i fokus på varje spår.
Det är kärnfullt, låtarna är korta med en speltid som varierar mellan 1 och 3 minuter (hela skivan med dess 10 spår klockar in på knappa 23 minuter), och inte så sällan melankoliskt.

Hårdast är väl det öppnande titelspåret samt "En Natt I Mars" och "En Ulv I Fårakläder", men en del av skivans charm är variationen. Att man får både ganska raka rock'n'roll-spår som just "Tunga Moln", mer klassisk svensk vispop som "Tomma Glas" och "Brev Från Horisonten" samt att sväng som i "Dåliga Dagar" eller det lite episka anslaget i "Solen I Ögonen".
För dig som gillar proggrock med texter på svenska är det här antagligen ett helt givet köp, och jag blir personligen nyfiken på att se bandet live. Det känns som om detta är specialskrivet för att spelas på en ganska liten, och aningen sjavig, pub. Trägolv. Publik som delvis sitter vid bardisken. After-workande kostymkillar som egentligen borde gå hem. En omisskännlig doft av svett och avslagen öl i luften.

Nå, du hittar plattan på Spotify om du är nyfiken.
Betygsmässigt så hamnar detta på - för min del, jag har ofta svårt att hitta hållbarhet i denna typ av musik efter att den initiala nyfikenheten och känslan av charmig parantes har lagt sig - på höga betyget 3. 
Tunga Moln gör en bra prestation, och jag gillar skivan betydligt mer än vad jag trodde jag skulle göra - speciellt efter så pass många varv när jag i vanliga fall brukar ha tröttnat.

Tunga Moln "S/t" - 3

Besatt: Soundgarden "Badmotorfinger"

Nu ska vi gå i gymnasiet.
Förstås har jag ett knippe skivor som jag varit Besatt av under högstadiet och efter det, men just nu ska vi landa i tiden vid gymnasiet, och närmare bestämt i min första bil. Min första alldeles egna bil.
En grön Volvo 242E, med B21-motor och skogsgrön rätt risig lack. Den hade gått 30 000 mil när jag köpte den, var från -76 (bara två yngre än mig), och jag köpte den för 5 000 kronor.
Den första tiden hade jag inte råd med någon stereo utan pendlade fram och tillbaka till sommarjobbet som vaktmästare på HSB med min freestyle som sällskap.
Såg helt stört ut, förstås, med hörlurar på huvudet i väntan på grönt ljus för att svänga vänster.
Så småningom fick jag lön för detta jobb, och köpte där och då en bilstereo.
En Panasonic, med två 6x9 bak i hatthyllan. Pris för stereo: 6 000 spänn, men det var det förstås värt.
Ingen CD i stereon, men väl löstagbar front och en funktion som innebar att om man dubbeltryckte på att spola fram eller bak så hittade maskinen själv glappet på kassetten och stannade för att spela upp nästa låt. Magiskt!
Egentligen innebar stereon att jag skulle välja en av två skivor, som intimt förknippas med den här tiden. Den ena är Slayer "Decade Of Aggression", som jag och kompisarna knarkade så fort vi åkte med den här bilen, men det känns mindre kul att skriva om.
Ja, det är världens bästa liveskiva. Ja, det finns massor av stories att dra om det.
Nej, det är inte den skivan vi ska kolla på idag.
Det är istället den andra skivan, den jag spelade när jag var själv i bilen.
Soundgarden "Badmotorfinger". Jag har den med "Somms" som extramaterial, men det är huvudplattan som är grejen.
Ruggigt bra platta, faktiskt en av de bästa alla kategorier. Det var ju några som kom där, med samma region som avsändare och som förändrade världen. Pearl Jam "Ten". Alice In Chains "Dirt". Stone Temple Pilots "Core". Nirvana "Nevermind" (även om den aldrig blev en personlig favorit), och så denna.
Låtlistan är rena rock'n'roll-porren.
"Rusty Cage". "Outshined". "Jesus Christ Pose". "Face Pollution". "Room A Thousand Years Wide". "Mind Riot". "Holy Water". Typ alla spår är tokbra, och sitter som berget i mitt minne och i mitt hjärta. Jag har kvar klistermärkena på skivan, köpte den visst för 149 kr på Thylins inne i Skellefteå, och jag har märkt den med mitt namn och att det är skiva nr 52 i samlingen.
Den kommer alltid att vara så hårt förknippad med frigörelsen som bilen innebar att det finns liksom inte. Där andra hör moll hör jag hopp.
Den där bilen.
Jag hade ju inte så mycket pengar, studiebidraget räckte till att tanka en tank. Då körde man bil i två veckor ungefär, sen fick den stå till nästa utbetalning.
Och vilka grejer man gjorde!
Klistrade på egen solfilm på bakrutorna. Det blev... sådär. Jag är väldigt ohändig av mig, och hade inte riktigt handlaget för att få det helt jämnt. Dugligt, men inte så snyggt.
Målade sommardäckens text med vit hobbyfärg eftersom jag ville ha såna däck men inte hade råd med riktiga, nya. Istället för Bridgestone hette dessa Firestone och var någon slags kopia.
Tvättade och vaxade hela bilen hur noggrant som helst, och tyckte att jag skulle avsluta allt med att spola av den en sista gång.
Resultat - hela den nyvaxade bilen torkade och blev fläckig. Man ska tydligen inte blöta ner en nyligen vaxad bil.... bara att börja om.

Och jag bodde i den.
Oj, vad jag bodde i den. Sov en vecka i sträck i den när det var dags att gå ut gymnasiet, en filt i baksätet. Sov varje lunchrast i den när jag var vaktmästare. Reste över Västerbotten nattetid, slukade spräcklig asfalt när pengarna fanns...

Så småningom fick jag jobb på Posten. Konstiga arbetstider, på sorteringen (där, barn, kan man förstå exakt hur länge sen det här är - posten sorterades manuellt!). Konstiga tider, men jag kunde ta jobbet tack vara bilen och möjligheten att pendla.
Enda problemet var att jag var så trött när jag kom fram där vid halv fyra på morgonen att det hände mer än en gång att jag låste in nyckeln i bilen (sånt gick att göra då, men tryckte ner låsknappen och slängde igen dörren). Ridå.
Som tur är låg polisstationen inte långt bort, så jag gick dit och sa att jag var tvungen att bryta mig in i min bil... och fick låna ett sånt där brytjärn som man kunde sticka in i skarven på dörren och tvinga upp låsknappen på insidan (lita på mig, jag loooooooooovar att det är min bil?).
Härliga tider!

Så småningom slutade den där bilen som en översnöad hög på parkeringen när vi flyttat till ett radhusområde. Den funkade då inte, och hade förstås gått än längre. Jag skulle rycka in i lumpen, och använde bilen som kylskåp för all öl jag inte ville och vågade ha hemma (jag kan dock berätta att det INTE är smart att förvara en back Spendrups Old Gold glasflaskor i en bil när det är -25 ute... det ser ut som ett fryst fyrverkeri då, när ölen fryst uppåt i flaskan och korken sitter kvar längst upp på den där spretiga bruna frusna pinnen, pekandes åt 20 olika håll från 20 olika flaskor...).
Så hände det magiska... grannen Peter muckade och ville ha något att göra.
Och han kunde bilar.
Jag fick behålla stereon (den ligger nog någonstans i en kartong på vinden fortfarande) och högtalarna, men han tog den som den var. Rostig och hopfrusen och full av underbara minnen.
För 5 000 kronor, samma summa som jag lagt ut på den.
Värdeminskning = 0 kr.
Värde för mig och mitt liv = ovärderligt.
Hoppas att Peter fick samma glädje av den gamla skorven, och att jag glömde kassetten med Soundgarden i bilen någonstans. Det vore ett fint sätt att skicka friheten vidare.

Live!: Nirvana "Unplugged In New York"

Löften är till för att hållas.
Jag har tidigare haft både Alice In Chains och KISS i opluggade versioner när det gäller liveskivor som är essentiella för dig att ha i skivhyllan, och lovat att vi ska komma runt till Nirvanas platta också.
Det är dags för det nu.
Detta är inte bara intressant eftersom bandet i sig fick en kort men lysande karriär, eller för att frontmannen Kurt Cobain verkar ha varit en udda figur. Det är inte ens intressant bara för att bandet har en hel del riktigt bra låtar att presentera i annorlunda versioner i form av unplugged, utan kanske minst lika mycket eftersom man väljer att blanda sitt egna material med ganska många spännande och lite oväntade covers.
Det ger, för min del, en extra dimension til den här skivan, och är en anledning till att jag återvänder med jämna mellanrum.
Mixen av att höra "About A Girl" eller "Come As You Are" (nostalgi, men serverat på ett annat sätt eftersom det är just unplugged) tillsammans med riktigt spännande versioner av David Bowies "The Man Who Sold The World" eller The Vaselins "Jesus Don't Want Me For A Sunshine" är rätt häftig.

Dessutom är spelningen från-94 i New York satt med en skön ljudbild.
Det är avskalat men ändå bra.
Det lyfter fram allt från gitarrer till sång, men utan att göra det genom att vräka på med allt man har.
Snyggt, helt enkelt, och väldigt avslappnande utan att bli tråkigt.
Och vilket band sen! Dave Grohl på trummor, herr Cobain på gitarr, Krist Novoselic på bas och Pat Smear på gitarr, samt Curt och Chris Kirkwood på gitarr som extra uppbackning, och Lori Goldstone på cello ibland.
14 spår som man får tacka MTV för, oavsett vad man kan tänka om den kanalen och detta fenomen så är i alla fall jag väldigt glad att det har förevigats, och jag tycker att denna skiva har sin givna plats i skivhyllan - speciellt ur ett live-perspektiv!

Live: Alice In Chains "MTV Unplugged"

Seattle var en gång kokpunkten för ny musik. Det verkade spruta ut intressanta band därifrån, och det är stundtals rätt fränt att beakta att det är hemstaden för band som Pearl Jam, Soundgarden, Nirvana, Queensryche, Nevermore och Alice In Chains. bland andra. Och nu ska vi kolla in en udda liveskiva från de sistnämnda, från den tiden då det trendkänsligaste som fanns var MTV.

De fattade att här finns kidsens intresse, och körde bejublade spelningar med stora band som fick lira akustiskt. Opluggat.

Nirvana har en riktigt bra spelning fäst på tape (jodå, så småningom dyker den sannolikt upp som en "måste-ha-liveskiva" den med, men inte just nu), likväl som just Alice in Chains.

Alice In Chains kanske var hårdast av alla band som kom i samband med grungevågen, men på något sätt passar ändå deras musik nästan bäst för denna typ av arrangemang.

Det blir dystert, vackert, vemodigt på ett slående sätt.

numera bortgångne Layne Staley låter fantastisk på sång, och resten av bandet gör en inspirerad spelning.

Dessutom så har bandet ett fantastiskt material att ta av.

"Nutshell", "Brother", "No Exuses", "Down In A Hole", "Would?", "Heaven Beside You", "Rooster"... pärlorna kommer på rad! Mindre erkända låtar som "Killer Is Me" och "Over Now" gör sig dessutom alldeles utmärkt i den här tappningen!

Gillar du lite softare musik med själ så är det här en alldeles klockren skiva att ha hemma. Det är inte första gången en akustisk liveplatta rekommenderas på den här bloggen, men just kombinationen av sväng, själ och vemod är det nog ingen annan skiva som kommer i närheten av!

Lördagslyx: 90-talets skivförsäljning

Jag gillar skivor. Jag gillar att kolla in dem, och jag vill ofta veta lite mer om dem, så när jag hittade boken som är avbildad ovan var det inte mycket att tveka om - den måste jag ju förstås ha!

I ärlighetens namn plockade jag hela serien samtidigt. den startar med 70-talet och slutar med 90-talet, och under våren kommer serien Lördagslyx att bränna av dem allihop. Hoppas jag!
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.

Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.

Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!

Först - låt oss konstatera vad boken ifråga innehåller för fakta. Det är försäljningssiffror från i första hand USA och England, officiella sådana. Det betyder ju att vi kan ha en del avvikelser i Sverige, och att det finns en överrepresentation av exempelvis countryplattor om man jämför med vad vi är vana vid här hemma. I detta fall så spelar det väl mindre roll, men det kan vara bra att känna till.

Först ut - vilka skivor lade rabarber på topp 10? Svaret från en hårdrocksvinkel är skrämmande nog att inte en enda platta från vår älskade genre lyckades tränga sig in bland de placeringarna!

Såhär ser listan ut:

1) Shania Twain "Come On Over", 22 miljoner ex

2) Whitney Houston "The Bodyguard", 19,1 miljoner ex

3) Alanis Morisette "Jagged Little Pill" 19 miljoner ex

4) Hootie & The Blowfish "Cracked Rear View", 16,1 miljoner ex

5) Garth Brooks "No Fences", 16 miljoner ex

6) Garth Brooks "Double Live", 15 miljoner ex

7) Santana "Supernatural", 14,6 miljoner

8) Backstreet Boys "S/t", 14,1 miljoner

9) Garth Brooks "Ropin' The Wind", 14 miljoner

10)Britney Spears "Baby One More Time", 13,9 miljoner

Stackars stackars Garth Brooks, han ryms nog knappt hemma eftersom hela stället lär vara proppfullt med tusenlappar....

Nå, hårdrocken då?

Okej, listan går från 1-100, men för att hålla lite spänning i det så räknar vi väl baklänges, helt enkelt? No peeking!

Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan "Smash" sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som "Self-Estem", "Bad Habit" och "Come Out And Play". Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!

Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.

Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan "My Own Prison" släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex - varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!

Nu åker vi till Seattle, och det blir förstås inte sista gången med tanke på vilket årtionde vi befinner oss i. Pearl Jams andra skiva "Vs" når plats 76 (före storheter som Meat Loaf och Janet Jackson) genom att sälja 7,1 miljoner exemplar sen den kom ut i oktober -93. hela skivan är riktigt bra, och den innehåller några rock'n'roll-monster som "Animal", "Daughter" och "Rearviewmirror", men det känns som om den faktiskt kommit lite i skymundan av den mer kända debuten "Ten". hur som helst, kolla in recensionen av bandets senaste livealbum "Live On Ten Legs" för mer känsla av de här låtarna!

Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.

Där har man valt att baka samman Guns'N'Roses utgåvor av "use Your Illusion" 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna "bara" ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!

Härnäst - bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. "Blood Sugar Sex Magic" släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta - främst för frontmannen Anthony Kiedis - att uppföljaren dröjde och kvalit'en på den var så mycket sämre.

Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan "Core", en skiva som jag då och då har upp på min "topp-10-genom-alla-tider", bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!

Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!

Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet "mellon Collie And The Infinite Sadness" upp!

Smashing Pumpkins var vid det här laget frontmannen Billy Corgans kreativa lekplats, och det kan nog tyckas vågat att ge sig på en giv som detta. 28 låtar på två diskar, med en hel del tuggmotstånd på sina håll visade sig tydligen vara på pricken rätt ändå, och jag har för mig att bandet till och med medverkat i The Simpsons. Det är ju som vi alla vet ett gott tecken på storhet... 9,3 miljoner sålda exemplar sen oktober -95. Snyggt!

På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan "Human Clay"

Den skivan har jag hört, och jag tycker att den är helt okej. Framförallt låten "Higher" är väl skarp, men även kändisballaden "With Arms Wide Open" duger ju. Bandet släppte i alla fall denna platta i september -99, och den har slangats iväg i ofattbara (för mig) 10 miljoner exemplar!

10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva "Dookie". Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.


Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som "Basketcase", "When I Come Around" och "Longview" går ju inte av för hackor!

Okej - till en skiva jag aldrig hört men ändå inte undgått. "Tragic Kingdom" med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som "Just A Girl", "Don't Speak" och"Sunday Morning". Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.

Okej, känner du igen den här skivan?

Antagligen. I Sverige var det en brottarhit, och totalt sett står den noterad för 10,6 miljoner ex sen september -91. Nirvanas "Nevermind" var katalysatorn som fick hela grungescenen att explodera här hemma i Norden, och även om jag inte spelar plattan speciellt ofta numera så står den väldigt stark om man kollar låtlistan. "In Bloom", "Come As You Are", ""Breed", "Drain You"... kanske dags att plocka fram den igen?

Men - de nådde inte högst av kompisarna från Seattle.

Det gjorde istället debuten från Pearl Jam. "ten" är ett mästerverk som står sig fantastiskt bra än idag, och kombinationen av lättillgänglighet och vemod gick hem i stugorna även då. Plattan kom i augusti -91 och sålde 12,1 miljoner ex. Det ger den plats 18 över alla skivor från 90-talet, och det är rätt imponerande tycker jag. Plattan hade ingen "number one hit" i Staterna, men det verkar på bokens text som om den sålt bra precis hela tiden och därigenom dragit ihop sina siffror.

Det brukar ju kunna vara så med kvalitet, skulle jag vilja säga.

Det vinner liksom i längden...

Så - vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock - även om han faktiskt når pats 25 med plattan "Devil Without A Cause" som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.

Det är, förstås, den här skivan.

Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock - och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna "Load" och "Reload"?

Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.

Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.

Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?

Tvekampen!

Nu börjar det vara dags att glänta lite på förlåten till bloggens kommande avdelning, Tvekampen!
Här kommer några av de mest klassiska albumen att ställas mot varandra och jämföras i olika typer av skärskådning. En form av retrokoll, kan man säga - men där en vinnare koras varje gång.
Tvekampen återkommer då och då beroende på hur det fungerar med tid, och bloggen har laddat en hel del intressanta dueller för kommande debatt. Eller vad sägs om följande axplock:

¤¤ Bästa Svarta Album - AC/DC "Back in Black" vs Metallica "Metallica"
¤¤ Bästa konceptalbum - WASP "The Crimson Idol" vs Queensryche "Operation Mindcrime"
¤¤ Bästa Maidenl-ive - "Live After Death" vs "Rock in Rio"
¤¤ Bästa Seattle-debut - Nirvana "Nevermind" vs Pearl Jam "Ten"

För att sparka igång det hela rejält så startas allt dessutom med en Trekamp, där bloggen ska försöka gå till botten med en ständig diskussion jag har med gode vännen MadAxeman. Vi talar om Accept.
Vilket är egentligen det bästa albumet av trion "Restless and Wild", "Balls to the Wall" och "Metal Heart"?

Häng på under herlgen så får du veta - och ge din åsikt!