Krönika: Betyg. Otyg. Satyg.

Den här krönikan handlar om recensioner av skivor, och det därtill sammanhäftade betyget. Ivriga diskussioner i samband med 3 Röster om Opeth startade tanken om att skriva den, men det är inte förrän nu som tiden och lusten har infunnit sig.
Låt oss kalla den..

Betyg. Otyg. Satyg.
Jag gillar att recensera skivor.
Det pushar mig att upptäcka ny musik, att lyssna aktivt och att försöka konkretisera mina tankar om den musik jag hör. Att recensera skivor har lett mig till nya uppskattade upptäckter likväl som musikaliska avkrokar som man gör bäst i att avlägsna sig från så fort som möjligt.
Varje gång står man dessutom inför ett par utmaningar som måste hanteras, och som en del av denna krönika ska vi kika lite närmare på dem.
Vi börjar med tid.

Det är nämligen en av de saker jag tycker är absolut svårast att balansera rätt i.
På den ena axeln så bör en recension vara någorlunda aktuell, och ju färskare i samband med ett skivsläpp - desto mer läsvärde och reaktioner. På den andra axeln kommer tiden att låta en skiva mogna och få en rättvis bedömning.
Många är de fall där jag i efterhand fått revidera ett betyg och ett ömdöme, helt enkelt för att skivan i sig med tiden avklingat efter en initial förälskelse, eller vuxit till sig när låtarna och anslaget haft tid att slå rot. I samband med recensioner av skivor på denna blogg så finns förstås chansen titta på skivan i efterhand i form av en Backspegel, men det är inte fallet på Werock.
Dessutom är det oftast så att skivorna jag recenserar för Metalbloggen är köpta för egna slantar, och jag tenderar ju att bara köpa skivor jag tror är bra - vilket antagligen ger en något mindre spridning i betyget jämfört med skivor jag tilldelas via promoportaler vid arbete för Werock.
Hur som helst - tiden är svår, och ett av de knep jag brukar försöka ta till är att lyssna intensivt på en skiva under en tid för att sedan låta den vila helt innan jag återkommer till den.
Sitter låtarna kvar?
Hur ter sig skivan i jämförelse med den första intensiva tiden?
Utifrån svaren på dessa frågeställningar försöker jag navigera rätt i mitt omdöme.

Den andra aspekten på skivan är förväntningar.
De luras och narras ofta.
Etablerade akter som släppt skivor sedan tidigare och som har ett visst sound och en sedan tidigare fastslagen kvalitét ger mig förväntningar som ibland kommer på skam eftersom de inte infrias - men likaväl kan komma att överrumpla mig med den utveckling som skett sedan tidigare.
Det svåra är att försöka frigöra sig från dessa förväntningar, och där misslyckas jag ganska ofta.
Slayer kommer alltid att jämföras med sina glansdagar, och det får man förhålla sig till.
Tyvärr får jag nog tillstå att jag relativt ofta delar ut olika betyg på två skivor som objektivt är lika bra - men som har olika avsändare. Något jag däremot inte kan känna mig skyldig till är favorisering av grupper baserat på att de är kända eller personliga favoriter.
Eller, ja, det finns en sån grupp. Red Hot Chili Peppers.
Men i det fallet tycker jag ju att det är genuint bra, så jag är inte säker på om det räknas.
Snarare är det oftast tvärtom - att mina förväntningar på en grupp gör att jag nagelfar ett släpp hårdare. Pekar på brister, beklagar migt över att det inte håller samma kvalitet som tidigare och ojar mig över att det inte når mina förväntningar.
Inte sällan kommer sen det där med tiden in sen, och biter mig i häcken när jag i efterhand får krypa till korset och revidera min tidigare uppfattning...

Den sista svårigheten vi ska kolla på är det där med sifferbetyget.
Ibland är skalan 1 till 5, ibland 1-10, men det är kanske mindre väsentligt.
Det handlar ju bara om hur granulärt man delar ut poängen.
Frågan kanske snarare är - ska man dela ut poäng alls?
Jag tycker det.
Många anser att det är fel, och att det är texten som egentligen ska styra.
Delvis rätt, tycker jag - texten är tyngdpunkten och det som säger mest. Förstås. Det är där nyanserna kommer fram, styrkor och eventuella svagheter.
Men ett sifferbetyg ger en mer komplett bild. Det ger en jämförelse av hur bra just denna skiva står sig i jämförelse med andra skivor i genren. Det ger en ögonblicksbild och det tvingar mig som lyssnare och recensent att faktiskt fundera på hur bra detta är, egentligen.
Att träffa rätt kan däremot vara svårt nog, och där får var och en ha sin egen ledstjärna.
På Metalbloggen finns en enkel sammanställning över vad som motsvarar en betygstrea eller en två innebär för min del.
Det luriga är ju att betygssätta ojämna skivor som en helhet. En skiva som innehåller två helt magiska spår, tre riktigt usla historier och fyra låtar i gråskalan mitt emellan är betydligt svårare att ge en helhetssiffra än en skiva som håller sig i mellanmjölkens förlovade land hela tiden.

Däremot kan man fundera på hur det är med betygsinflation.
Varför ha en skala mellan 1-10 när betygen 1, 2 och 10 aldrig används?
Personligen har jag aldrig delat ut något av ovanstående i samband med en recension för Werock, och för min del beror det på att jag dels inte sprungit på den fulländade skivan (än!) i mitt arbete för siten, likväl som jag ju faktiskt gillar distade gitarrer och hårdrock - och hur dåligt det än är så spöar det mycket av det skval som i övrigt omger oss.

Jag gillar som sagt att recensera skivor, och att tilldela dem betyg.
Det är samtidigt en riktigt pain in the ass. Ett otyg. Ett satyg.
Att ge ett omdöme som känns rätt och nyanserat med tanke på alla detaljer som ska falla på plats och som man måste ta hänsyn till.
Sen ska ju själva texten tillverkas också, helst så att den blir riktigt läsvärd - men det är ju en annan femma. Eller fyra, för att skoja till det lite.
Själv skulle jag ge mig en... trea, just nu, i förmågan att skriva recensioner!

Krönika: Highway To Hell - En Musikalisk Uppfostran

Att bli förälder ändrar livet.
Det ställer andra krav på dig som människa, och för egen del tycker jag nästan att det är först efter att jag fick barn som livet började på riktigt.
Nu är livet fullt av både bus och dagliga konflikter, och ansvaret för att ge mina två grabbar en god uppfostran och rätt värderingar och verktyg för att klara livet vilar på oss vuxna.
Jag vill ju låta dem välja sin egen väg, följs sina egna hjärtan och ändå ha så bra grundtrygghet att de inte bara följer med strömmen.
Jag är motvilligt beredd på att de kommer att ha andra favoritlag än jag - det är ju inte ens säkert att de kommer att gilla sport, även om jag verkligen hoppas att de blir bitna av ishockeyflugan som sin far.
Kanske blir de musiker eller bilmekaniker, och för att revoltera mot sina föräldrar får de bli kyrkligt aktiva.
Jag kan ta det.
Men det finns en sak jag verkligen vill, och det är att de ska bli rockers.
Jag vill att de ska få erfara samma fantastiska känslor som hårdrocken gett mig. Att de ska få utlopp för sina aggressioner genom Tom Arayas skrik, eller att känna håren resa sig på armarna när Mikael Åkerfeldt leder Opeth inninen passage som är vacker och stenhård på samma gång.
Jag vill kunna ledsaga dem genom alla dolda pärlor som gömmer sig i min skivhyllan, och ta med dem på spelningar.
Ja, jag vill verkligen att grabbarna blir rockers.

Därför pågår just nu projekt musikalisk uppfostran. Det går ju knappast att gå från "Imse Vimse Spindel" till Behemoth, så sakta men säkert planerar jag att skruva upp temperaturen på den tonsatta kosten här hemma - utan att gå för fort fram så jag får bakslag!
Hur ska det då gå till?
Jo, jag har bestämt mig för att se resan i olika faser. Tillsammans utgör alla delmoment en helhet som väl motsvarar krönikans titel. På ett bra sätt är min familj på väg till Helvetet!

Steg Ett - rytm och sång
Detta är det mest basala steget. Det handlar om att få barnen - eller kanske rättare sagt bebisarna, för det är i mycket tidig ålder det här sker - att gilla musik. Rytmer. Sång.
Det sker otroligt långt från hårdrockens domäner, och här sjungs det barnvisor utan instrument först.
Lite senare är det dags för instrument, och då fortfarande i form av barnvisor och skivor. Klassiker som "Krokodilen i bilen", "Ketchup ska Prutta" och Electroc Banana Band är de första staplande stegen på resan mot fulländad galenskap!


Steg Två - Hårdrockens Grund
Med åren är det snabbt dags att introducera den distade gitarren, trummornas attack och sköna skrik. Här är min äldsta son just nu, även om han nog inte vet det själv...
Här pratar vi enbart klassiska akter som utgör grunden för en rocker. De där som sitter i resten av livet, och som är enkla att ta till sig. AC/DC, Iron Maiden, KISS, Ozzy, Guns'N'Roses, Van Halen. Perfekt att ha som bakgrundsmusik hemma, likväl som att fläska på i bilen.
Jag låter oftast den äldsta killen välja mellan ett par plattor, och min plan är att vi kommer att befinna oss i den här fasen rätt länge - flera år.
Det finns också goda möjligheter att komplettera ett begynnande hårdrocksliv med tillhörande T-shirts och mössor i barnstorlek, eftersom de akterna är så pass stora att de säljer merch på exempelvis H&M.
Kort sagt, här läggs den så viktiga grunden till den livslånga kärleken till hårdrocken, och då handlar det om att nöta. Massor av varv på "Back in Black", "Destroyer" och "Live After Death"!

Steg Tre - hårdare, skitigare
Var går man från de lättillgängliga beprövade klassikerna?
När själva musikstilen fått fäste, men det är fördjupning som gäller för att låta allt slå rot?
Naturligtvis ett snäpp mot ett skitigare och hårdare sound - utan att ge avkall på att sången ska vara bra.
Fortfarande klassiskt, med beprövade akter, men nu kan det spreta mer avseende genrer. Metallica får introducera thrash, Helloweens "Keeper of The Seven Keys" är perfekt för powermetal, och inte kan man väl undanhålla dem Paradise Lost?
Naturligtvis finns också möjlighet att smyga in lite mindre akter också. Grand Magus, exempelvis!

Steg Fyra - Growl
Ojoj, detta är ett känsligt steg. Många av mina vänner har backat när de kommit hit, och väljer ett liv utan skriksång. Inget fel i det, men personligen anser jag nog att man missar mycket bra musik då.
Här gäller det att tassa varsamt fram för att inte skrämmas, och jag tänker ta vägen som innefattar Slayer, In Flames och först och främst Amorphis.
Det finska vemodet bjuder på mycket välpresterad sång både rent och growl, och det är tillräckligt balanserat för att börja med. Funkar det bra kan man nog även börja föra in lite lättlyssnad black metal här, så som Dissections "Reinchaos" eller Satyricon "Now, Diabolical" - men precis som alla de andra faserna är detta ett gradvis sjunkande. Inte svart till vit, utan mera gråskala....

Steg Fem - Vansinnet breder ut sig

Här är growl accepterat, och det är inga problem att släppa på hämningarna. Akter som Bolt Thrower och Behemoth finns i slutet av detta steg, som ändå får börja med relativt enkla saker att sätta i sig. En modern skiva med Arch Enemy, till exempel, eller Göteborgskollegorna Dark Tranquillity.

Här är det också läge att fläska på med mer svårlyssnad black metal. Kanske Watain och Marduk, för att plocka två svenska stoltheter!?

Vid det här laget lär min plan antingen ha fungerat så pass att det säkert är tvärtom - mina barn utbildar mig i ny musik - eller ha fallerat gruvligt!

Steg Sex - Beyon The Realms Of Sanity

Vad finns då längst bort, bortom Behemoth och Marduk?

Extrem musik.

Grindcore av akter som Misery Index och Nasum utgör väl kanske en del av det, likväl som teknisk amerikansk döds av Hate Eternal eller Job For A Cowboy. Funeral Mist kan vara ett exempel på en black metal-akt som ryms här, men alla har de en sak gemensamt.

Det är krävande musik som siktar på att belöna den smo har tålamod att tränga in i den.

Jag är personligen kanske i början av detta steg, där jag klarar av att ta till mig och uppskatta delar av musiken, medan annat går mig helt förbi och kräver fler år av träning innan jag förstår och uppskattar.

Så - detta är alltså den enkla och ändock så avancerade planen.

Naturligtvis finns mängder med fler akter som ska med - vi har ju inte ens nämnt klassiker som Led Zeppelin eller Black Sabbath - men det är inte det viktiga.

Får det hela fotfäste så kommer det nog att ge sig själv.

Det gäler bara att se till att det får fotfäste - så man slipper gå på spelning med Eric Saade eller liknande!

Om det funkar?

Hitills ser det lovande ut.

Senast vi åkte bil, jag och äldsta killen M så lyssnade vi på Saxons senaste giv "Call To Arms".

M: Pappa.... vad den musiken heter?

Jag: Saxon.

M: Saskon?

Jag: Japp, Saxon. Gillar du det?

M: Mmmm.... och fortsatte digga med huvudet.

Jodå. Han har nog satt foten på motorvägen till Helvetet...

Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?

Minikrönika: Live!

Hårdrock och liveplattor går hand i hand!
Det finns saker som vi hårdrockare uppskattar mer än våra medmänniskor som ännu inte sett ljuset än. En av dem måste absolut liveskivor räknas som, för i ingen annan genre är intresset lika stort för just detta fenomen. Både artisterna i fråga och de skivköpande fansen verkar ha ett gott öga till detta, och idag kan man nästan säga att ett bands disokgrafi inte är komplett utan att innefatta en utgåva av artisten live - antingen i form av den klassiska skivan, eller som inspelad DVD.
Metalbloggen har en pågående artikelserie där varannan söndag ägnas åt att kasta ljus på just liveskivor. Här kan du följa allt från de klassiska tagningarna som bör ingå i varje skivsamling med självaktning till de lite mindre kända pärlorna som bjuder på det där lilla extra.
Du hittar dessutom numera alla gamla liveskivor som beskrivits i arkivet, så att du lätt kan leta dig bakåt bland alstren, och redan imorgon fortsätter serien med ännu en köpvärd utgåva.

Varför live?
Jag har alltid haft ett gott öga till liveskivor, ända sin min riktigt första förälskelse "Live After Death" med Iron Maiden (som förstås också var den allra första skivan i serien..). Den öppnade mina ögon - och öron - för fenomenet, och sedan dess har massor av fantastiska ögonblick som fästs på tape passerat. Men varför? Vad är det som lockar?
För min del ger en riktigt bra liveskiva en känsla av närvaro. När det är som bäst så är jag nästan där, på plats i alla de stora arenorna, framför scen. Att få vara med på sådana klassiska platser som Hammersmith Odeon, Longbeach Arena eller för all del Fryshuset när just detta spelades in är riktigt häftigt. Lägger man dessutom till att en liveskiva nästan utgör en form av "best of" från den aktuella gruppen så förstår man att detta ofta blir bra.
Kanske är det för att metal alltid haft en extra lockelse live som även skivorna är ett måste inom just den branchen, eller så är det för att vi fans är ute efter att få återuppleva vår konsertupplevelse. Jag menar, storheter som Metallica ger ju sina fans möjlighet att köpa varje konsert bara någon dag senare via sin fanclub, så uppenbarligen finns det ett sug.

På önskelistan
Även om nästan alla stora grupper har just liveskivor och DVD-släpp i sin diskografi så finns det förstås undantag. För egen del väntar jag med spänning på välproducerat livematerial med band som Satyricon, Mustasch, Bring Me The Horizon, Masterplan, Necrophobic, Mastodon och Volbeat - för att bara nämna några.
Dessutom finns ju alla de ambulerande och återkommande festivalerna som varje år har enorma bandbokningar, och fortfarande får vi sällan material i form av liveskivor. DVD... visst. Ibland. Men jag ser verkligen fram mot att kunna köpa ex även Sonisphere 2010 Live på dubbelCD och rocka loss till i bilen.
För, trots allt. Hårdrock och liveplattor går hand i hand!

Minikrönika: Remasters

En av Metalbloggens stående inslag är en serie om de klassiska hårdrocksskivorna i historien som i modern tid remastrats och återutgivits, ibland med extramaterial, ibland utan.
Den här minikrönikan är delvis en enkel förklaring till bloggens kärlek gentemot de remastrade pärlorna, och delvis ett torrt konstaterande av fenomenet i sig. Häng med!

God musik är tidlös!
Ett påstående som i sig kanske kan tyckas provokativt (vem av oss har inte hört musik som vi tyckte var bra en gång i tiden, men som numera mest är pinsam?), men som ändå är sant. Bra musik står sig, och håller även flera decennier senare.
Skivbranchen i sig står inför ett antal utmaningar - minst sagt - med vikande försäljning och behov av att hitta nya sätt att förpacka produkter för att överleva, och ett lysande sätt är att ta fasta på det enkla faktumet att en bra skiva alltid är en bra skiva. Med andra ord, att ge ljudbilden en fräshör som nu är tillgänglig via ny teknik, samförpacka detta med lite extramaterial och ge ut som en ny remastrad utgåva är en enkel men lysande idé - speciellt inom genren hårdrock.
Jag skulle nämligen vilja påstå att det finns få musikälskare som har samma passion för äldre musik som gemene hårdrockaren.
Dessutom skulle jag vilja påstå att hårdrocken som sådan är den genre där skivbranchen klarat sig bäst från hotet av nedladdning - fansen köper helt enkelt ganska många skivor fortfarande.
En perfekt kombination som ger oss möjlighet att upptäcka, återfinna och nyförälska oss i klassiker från i stort sett alla stora band!

Hylla den som hyllas bör!
För egen del finns det få känslor i musikväg som slår det som händer när en riktigt bra skiva går igång. Än gladare kan jag bli när jag vet att inspelningen gjordes innan jag föddes, och att mina hjältar som framför musiken som strömmar ur högtalarna var på sin topp då - antagligen yngre än vad jag själv är idag.
Att få höra de stora sångarnas röster som de lät då, när de var på topp.
Att få höra de stora akterna som de lät då, när de var som hungrigast.
Att få höra den musik som formade hela genren.

Kort sagt, i den skatt som kan kallas remasters finns oerhört många tillfällen till glädje, diskussion, skratt och kärlek till den musik jag gillar.
Det vill jag dela med mig av. Sprida till alla.
Så naturligtvis bjuds du som läsare av den här bloggen på en serie med mer eller mindre bortglömda pärlor, klassiker som finns tillgängliga för en spottstyver.
Remasters ligger helt enkelt Chief Rebel Angel varmt om hjärtat!

Arkiv & Gammalt material
Eftersom denna serie rullar med en ny skiva varann söndag så blir det en hel del plattor med tiden.
Läsare kommer och går, och ibland vill man kanske jämföra olika samtida inspelningar.

För att komma tillrätta med det så finns nu ett arkiv med alla artiklar i Remastersserien.
Du hittar det via symbolen i bloggens högermarginal, bilden med den fantastiska rullbandspelaren från TEAC leder dig rätt - och redan imorgon får du stifta bekantskap med ett nytt fantastiskt alster från förr.

Häng på nostalgitrippen - och förälska dig på nytt.

Läs Remasters!