3 Röster om Opeth "Heritage"

Opeths "Heritage" är nog en av de skivor som jag har haft svårast att bedöma på bra länge. Recensionen vacklade en del i sitt betyg, och det är en skiva som jag fortfarande inte riktigt vet vad jag ska göra av.
Den kommer garanterat att blir en av de som jag återvänder till så småningom och tittar på i efterhand, men jag vill att det ska gå ganska mycket tid innan dess. Låta den sjunka in. Se hur pass mycket jag spelar den med tiden.
Däremot behöver du inte vänta längre på att få ytterligare tankar om plattan - det är dags att kolla vad panelen i 3Röster säger!

SheerFaith: Jag har länge varit ett troget Opeth fan. Första gången jag hörde bandet var på samlingen Candlelight Collection som släpptes strax innan debuten Orchid.
länge misstänkt att det är i denna stil som Opeth kommer att utvecklas och jag förstår varför. Mastermind Mikael Åkerfeldts kärlek till
70-talet är ju inte direkt någon hemlighet. Trots detta så kan jag inte förmå mig att omfamna denna platta. Det enda jag känner när jag lyssnar på den är tristess och jag har svårt att lyssna klart på den. Det problemet har jag verkligen inte haft med Opeths andra plattor. Borta är growlet, synd med tanke på att Åkerfeldt är en av de bättre growlarna i världen.
Trots detta så finns det ett par bra spår men en hel del sömnpiller

Betyg 3/5

Tom S: Kompetent och vackert men ack så trist. Opeth gör en pudel, vänder puritanerna ryggen (till mångas förtret) och vurmar för 70-talets progressiva era. Flörtar med svensk jazz i all ära; introspåret och ”The Devil’s Orchard” är fantastiska stycken musik och signerade ett Opeth som känns igen men ju längre skivan lider desto mer anonym blir den. Jag vill så gärna gilla detta och jag ser Mikael Åkerfeldts anledning till att göra en platta som ”Heritage” (är förvånad över att den inte kommit tidigare faktiskt) men kanske vill han för mycket eller så fattar vi andra inget. Ju mer jag lyssnar desto mer svävar tankarna bort åt annat håll. Detta kommer dessvärre bli en skiva som om några månader inte kommer få speciellt mycket speltid. Väldigt trist då jag alltid hållit bandet högt.

Betyg 2/5

JonteRoyal: Ghost Reveries" - min inkörsport till OPETH - krävde tio genomlyssningar innan den fastnade. "Blackwater Park" likaså. Förra livstecknet "Watershed" var jag tvungen att återvända till minst tjugo gånger innan det briljanta utkristalliserade sig.

"Heritage" har nu snurrat ett tjugotal varv - kanske mer - och den allmänna känslan är... nja. Det är faktiskt lite väl långtråkigt. Den progressiva ådran passar förvisso OPETH som gjutet men det saknas glöd i kompositionerna. Kompetensen är som vanligt hisnande hög men passionen lyser inte igenom ordentligt. The Devils Orchard är undantaget som bekräftar regeln då den onekligen kan kvala in som en av bandets bästa låtar i karriären.

Betyg: 3/5

För Opeth innebär det svaga 2,66 i snitt, ett betyg som jag aldrig någonsin trodde att bandet skulle hamna på. De är ju kritikernas och fansen gunstlingar, och håller så larvigt hög lägstanivå att det i förhand var en given kandidat till årsbästalistan.

Nu ser det inte riktigt så ut, men kanske ger det sig med tiden? Den som lever får se. Eller, man lär så länge man får lever, som den vegetariske köttätande växten sa!