Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?