Höstlov, och den här tisdagen bjuder Rebellängeln på ett smärre fyrverkeri av recensioner på Heavy MetAle-siten. 3 stycken, för att vara bestämt, och det är 3 rätt stora releaser. W.A.S.P och deras nya "Golgotha". GRAVEYARD och fjärde plattan "Innocence & Decadence". BRING ME THE HORIZON som ska ta över arenorna med "That's The Spirit". Två stycke betygstreor, en betygsfyra. En skiva som först förtjusar lyssnaren men som tappar lite i slagkraft över tiden. En grupp som min förälskelse falnar för. Massor av läsning. Du hittar direktlänkar till recensionerna under respektive skivtitel ovan, eller så går du till heavymetale.se och klickar hejvilt.
...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre? Jag vet inte om det. Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)
Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...
Ratt "Out Of The Cellar"
Quiet Riot "Condition Critical"
Queensryche "The Warning"
Venom "At War With Satan"
Europe "Wings Of Tomorrow")
Anthrax "Fistful Of Metal"
Bathory "S/t"
Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne,Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.
Bara att erkänna. 80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!
zzzzzzzzzz...zz..zzzz Nä. Ljudet. Det är, på sätt och vis, en geting - men samtidigt inte. Det är egentligen en motorsåg, men ljudet är hämtat från introt till låten "Chainsaw Charlie" med bandet W.A.S.P. Det är, för undertecknad, en riktig getingsommar i form av en totalknarkning med just det bandet! Jag vete fasen hur det gick till, men det har spelat Blackie Lawless med mannar till alla möjliga och omöjliga tillfällen den här sommaren. Grillning? "The Headless Children" får vara soundtrack. Städa hemma? Debuten, den magiska "W.A.S.P"-plattan med urstarka låtar som "I Wanna Be Somebody" och Fuck Like A Beast" gör mig sällskap. Löpning? "The Last Command, månne? Faktum är att jag fullständigt vältrat mig i de köttkastande dårarnas musik - och det känns väldigt passande. Mest har nog dessa två rullat:
Inte för att jag städat och sprungit särdeles mycket egentligen, men för att jag av någon anledning bara.. fastnat i en sån där nostalgigrej. Jäkla bra skivor. Faktum är att de är så bra att jag sådär på en höft är beredd att utnämna den numera helt vansinnigt konservative och politiskt utvecklingsstörde Blackie Lawless till en av vår tids mest underskattade låtskrivare. För dte är ju det som skiner igenom, när man bortser från image och stil och allt annat. Låtarna. De är helt klockrena. Egentligen rekommenderar jag att du kör utmärkta "Double Live Assassins" för att få allt uppradat, men du kan nästan börja var fanken som helst i bandets diskografi. Det finns så många bra låtar att det är rent av löjligt!
Låt det bli en getingsommar i år du med. Av rätt sort...
Lördag, och jag tänkte i det här inlägget utforska mitt förhållande med Queens Of The Stone Age. Eller, rättare sagt, mitt icke-förhållande med bandet. För så är det, för att vara en rocker som gillar musik av hög kvalitet och med sväng så är mitt förhållande och mina relationer med just dessa jänkare klart undermåligt. Jag äger en platta, lite sådär pliktskyldigt. Den här:
"Songs For The Deaf" innehåller en del hits, och jag gissar att det är därför jag en gång i tiden köpte den. Låtar som "No One Knows", "First It Giveth" och "Go With The Flow" är förstås svåra att förneka, men annars känns skivan ojämn i mina öron. Rätt mycket svaga kort, och kanske är det därför jag aldrig blivit eld och lågor över bandet? Att jag har en känsla av att det kommer en hel del skräp också, förutom de fina låtarna? Eller så funkar inte stilen med mig bara. Jag är ju, i ärlighetens namn, inte överförtjust i akter som Fu Manchu, Kyuss eller Vista Chino heller. Ska det vara öken ska det vara "Blind In Texas"-videon med W.A.S.P. elleromslaget till Motörheads "Ace Of Spades".
Om man ska raljera. Ändå så kan jag ju inte förneka att Queens Of The Stone Age har gjort en hel del bra låtar, och det för oss in på nästa del av mitt resonemang. Samlingsskivor. Jag gillar egentligen inte dem. Skulle helst vilja ha hela diskografin av alla band jag gillar, men i vissa fall så har det blivit samlingsplattor. Antagligen fler än vad jag skulle vilja erkänna, i alla fall om man ska döma av alla jag hittat när jag rotat runt i skivhyllan i samband med serien "Record Madness", men ändå. ZZ Top är ett sån band. De lämpar sig utmärkt för att representeras med en samlingsplatta. Queen ett annat (som dessutom är ganska aktuellt just nu hemma, jag har nämligen tagit till just Queen i min kamp att influera mina barn att gilla rock..ett fegt och ganska lågt knep - vem kan värja sig mot "We Will Rock You"? - men det är sån jag är...). Och kanske är det för mig så också med Queens Of The Stone Age. Frågan då, kära läsare, blir följande: I dagens digitala ålder, vem av er sätter samman den spellistan (för jag inser att jag är en dinosaurie som köper skivor fysiskt) till mig? Jag kräver enbart att de tre nämnda spåren från "Songs For The Deaf" ska finnas med, i övrigt ser jag fram mot vilka givna låtar ni enas om, och vilka jokrar som passar i spellistan. För visst kan vi enas om att det är en konstart i sig att sätta samman den perfekta spellistan/samlingsskivan/blandkassetten, och att det ska göras av en insatt person som tar tid på sig för att komponera ihop det på rätt sätt?
Ny vecka, nya möjligheter - och denna vecka kommer i huvudsak att vikas för skrivande av recensioner. En ren recensionsbonanza, typ! I pipen ligger bland annat en titt på Whitesnake "Made In Japan", The Crystal Caravan "With Them You Walk Alone", Egonaut "Mount Egonaut", Tribulation "The Formulas Of Death" (om jag hinner fatta den skivan, det är långt från säkert...), Syron Vanes "Evil Redux", Grift "Fyra Elegier" och Jess And The Ancient Ones "Astral Sabbat". Inte så lite, alltså, och för att sparka igång det hela använder jag mig av två saker. Först - mitt-i-månaden-recensionerna på Werock som publicerades i slutet av förra veckan. Mitt bidrag var skivan på bilden ovan, Bullet For My Valentine "Temper Temper". Det är en skiva som inte är speciellt bra, faktiskt. Den är heller inte dålig, men ändå det sämsta bandet lyckats prestera. Recensionen fins här, och vill du ändå handla skivan så rekommenderar jag Bengas på söndag den 24/3 då bandet kommer att signera plattor innan man går på scen så småningom på kvällen (Tyrol, Stockholm är platsen för det giget). Dessutom har kollega Martin visat vad han anser är pappaledighet från Werock, genom att slå rekord i antalet recensioner, typ. Clutch är väl den som drar mest intresse, men generellt är det som vanligt - högt och lågt. Kolla in alla recensioner för mars här!
Det andra jag har gjort för att ladda för veckans kommande recensionsrace är att spela gammal musik. Mycket sådan.
Helgen har alltså inneburit att jag luftat bland annat KISS "Animalize", Whitesnake "Live In The Heart Of The City" och "Saints And Sinners", W.A.S.P "The Best Of The Best" (det är för övrigt helt sjukt vad mycket bra låtar det bandet levererat genom åren, om man nu får allt uppradat sådär på en samlingsplatta...), Talismans första självbetitlade giv, Motörhead "1916" (kan var det snyggaste omslaget dte bandet klämt ur sig) och sen en hel del Iron Maiden. Bra så va? Så ser vi hur mycket som hinner levereras i verkliga livet...
Denna Veckans Tips riktar sig kanske till en ganska smal målgrupp av bloggens läsare (ja, då menar jag inte fysiskt smal, antagligen är nämligen just denna grupp av människor snarare trivselrunda och i slutfarten av sin medelålder). Den riktar sig till dig som egentligen enbart önskat sig sig att all musik i hela världen stannat efter de sex första plattorna av Black Sabbath, och som sedan det inte hände sörjt sen dess. Som dessutom inte har någon högre önskan än att höra hur det egentligen skulle låta om Blackie Lawless (W.A.S.P) skulle fronta gamla Sabbath. Det är ett tips för dig som önskar att alla nya skivor lät som om de....ja...inte var nya. Veckans Tips heter Orchid, från San Francisco. Plattan heter "Capricorn" och är fullängdsdebuten (jag tror att det finns en EP innan också). Det är dessutom den snyggaste plattan jag har hemma. Digipaken är rent av kriminellt vacker, tjock kartongliknande omslag med utvik som är rent av... ja... bedårande!
Jag fick mig en lektion i denna skiva i samband med en tatueringssession av Jolly Jonny, då han undrade om jag hört den här rip-offen. Det hade jag inte, sa jag, och skrev ner namnet i telefonen. Beställde skivan på stört. Det var bra gjort, när den knarkade jag den mer eller mindre oavbrutet i en vecka, och sedan dess har jag återvänt med jämna mellanrum. Bandet består av Mark Thomas Baker på gitarr och synth, Keith Nickel på bas, Carter Kennedy på trummor och Theo Mindell på sång, percussion och keyboard. Låtarna är som om man tagit alla riff från Black Sabbath och slängt dem i en tombola, för att sedan sätta ihop dem slumpmässigt. Man tycker att man känner igen dem alla, och att det finns en Sabbathlåt som låter i stort sett exakt lika utan att man kan namnge den. Det är, med korta ordalag, en perfekt stöld - och det är rent löjligt bra. Alla låtar rockar hårt, alla låtar funkar fint. Extra bra är inledande "Eyes Behind The Wall", "Masters Of It All", "Down Into The Earth", "He Who Walks Alone" och "Electric Father", men det är nästan en utmaning att inte räkna upp hela skivan. Plattan kom 2011, och hade jag upptäckt den då så törs jag nästan utlova en placering på Årsbästalistan, så bra är det - för oss som gillar den här typen av musik.
Orchid "Capricorn". på Spotify, så du också kan upptäcka hur jävla bästa det kan vara med gammal ny musik!
Senast jag var och gaddade mig (fortsättning på min sleeve, det börjar väl närma sig lite nu...) så sa Jolly Jonny "lyssna på det här, det är rena Black Sabbath rip-offen". Det är det. Orchid från San Francisco har släppt skivan "Capricorn", och det är en ren stöldfest. Här har man tagit alla de sex första Black Sabbath-plattorna och blandat alla riffen i en tombola innan man kör dem i ny ordning, typ. Det låter otroligt bra! Innan Metalbloggen kanske går i graven så är det ett löfte att detta blir Veckans Tips, men i väntan på det så kan du njuta av plattan på Spotify. Lyssna på spår som "Eyes Behind The Wall", "Masters Of It All", "Down Into The Earth", "Black Funeral" och "Electric Father" utan att tänka på Black Sabbath, I dare you! Kul i sammanhanget 1: sångaren låter ibland så jäkla likt Blackie Lawless i W.A.S.P att det är rent av löjligt.
Kul i sammanhanget 2: Digipackskivan (som jag förstås köpte direkt) är kanske den snyggaste omslagsförpackning jag sett, med tjock kartong man viker ut.
Ni vet hur det kan bli ibland. Alltså, en del legendarer fastnar bara inte för egen del, eller så är de före din tid. Ni har säkert andra, jag har Alice Cooper. Visst, jag fattar att det finns sjukt mycket bra musik av karln (kompisen Per har exempelvis upptäckt att han råkar stå bakom nästan alla bra låtar i skräckfilmer från 70-talet, typ) och att han var så otroligt viktig för att akter som W.A.S.P och KISS skulle bli vad de blev, men ändå. Det har liksom inte blivit av att jag verkligen satt mig in i materialet, och egentligen kanske det är lite skumt. Speciellt om man betänker hur tidigt ute man var med en spektakulär scenshow, och hur mycket jag egentligen gillar sånt?
"Folk som inte sett oss live blir lite chockerade. Dom tror att Alice Cooper är någon slags kvinnlig folksångare. Dom förväntar sig inte hela paketet med giljotiner och avhuggna huvuden och döda bebisar." Alice Cooper
Eh... nä. De gör antagligen inte det. Tror ni pojkarna i Mayhem, Watain och Gorgoroth har tagit efter också?
Gary Moore finns tyvärr inte längre med oss längre.
Han var - i mina öron - en man som verkligen kunde konsten att både sjunga bra och spela gitarr som bara fan. Samtidigt!
Det är en konst som jag verkligen beundrar, de där som klarar det.
Kan inte vara lätt, speciellt live.
Så frågan är nu - vem är egentligen bäst?
Nu, alltså?
Det ska vi avgöra genom omröstning på denna lilla site.
Den startade egentligen redan igår, men då hann jag inte skriva något om den och de du kan rösta på. Givetvis har jag missat en massa namn (bland annat ser jag att Blackie Lawless från W.A.S.P inte finns med, till mitt förtret, men tyvärr funkar Blogger så att det inte går att fixa i efterhand... och dessutom dyker det nog upp fler namn som jag missat nu när ni kan börja kommentera det hela!)
Okej?
Vi kör omröstning i ungefär en vecka, och de du kan rösta på är dessa:
En fet rad gubbar. Från topp till botten: Robb Flynn, Machine Head. Grym leverans live, tycker jag, och kanske mer av en gitarrist än en vokalist?
Mille Petrozza, Kreator. Frontman med karisma, hårt riffande och skrikande snubbe. Underskattad?
Mikael Åkerfeldt, Opeth. Klarar både rensång och growl, levererar live. Men hur är gitarrspelet?
James Hetfield, Metallica. Veteran i sammanhanget, stor fanbase. Räcker det för vinst?
Nergal, Behemoth. Sjukt tajt live, levererar prick rätt hela tiden. Eller?
Joe Bonamassa, soloartist & Black Country Communion. Lite doldis i sångsammanhang, gigantisk i gitarrsammanhang. Underdog?
Dave Grohl, Foo Fighters. Trummisen som är suverän bakom micken och gitarren. Bäst av alla?
Matt Pike, High On Fire. Hes stämma och domedagsriff. Kan det hålla för seger?
Kai Hansen, Gamma Ray. Kastratsång och powermetal. Har man hela Tyskland bakom sig kanske det kan innebära seger i en sån här omröstning?
Joe Duplantier, Gojira. Suverän gitarrist, underskattad sångare - men hur okänd får man vara?
Nicke Andersson, Imperial State Electric. Låtskrivargeni, men hur är det med förmågan att sjunga och spela samtidigt. Kan han mäta sig med det tunga elefanterna?
Dave Mustaine, Megadeth. Njaej, alltså.. det finns ju lite att önska vad det gäller sången, men lira gitarr - det kan han ju. Tillräckligt bra för att vinna i alla fall?
Till sist... jag har stulit bilder från ze internetz. Denna site (bildarkivet), R2's facebook och lite varstans härifrån. Lev med det. Rösta istället för att bry dig om sånt!
Kolla in bilden ovan. Det är David Coverdale anno 1980. Jävligt tuff bild, mitt inne i verkligheten. Live and kickin' on stage. På den tiden när Whitesnake och David Coverdale sjöng låtar med ena benet fast rotat i blues och blandade skamlösa (för den tiden) texter med en sexappeal som var få förunnat.
Det var attraktion by music.
Inte genom naken hud.
Och det är lite av vad detta inlägg kommer att handla om - skillnaden mellan sexigt och naket.
Anledningen är Tom S inlägg om Huntress, och att jag denna morgon lyssnade på nedanstående platta i bilen:
Från den tiden då just Whitesnake hade sväng på ett sätt som inte finns nu. David, du ska faktiskt - lite off topic - få ett gratisråd här och nu: släpp det där med att åka runt och göra bort dig när du försöker nå alla höga toner i sentida klassiker. Gör en turné som är mer avskalad och fokuserar på dina låtar från den här tiden istället. Låt oss höra låtar som "Child Of Babylon", "Lonely Days, Lonely Nights" och "Rock An' Roll Angels" istället, och återuppväck den tiden...
Men okej, det var ju inte det vi skulle prata om.
Istället skillnaden mellan det som Whitesnake gjorde då och vad Huntress gör nu.
Huntress?
Vilka fan är det, tänke du?
Jo, det är ett amerikanskt band som spelar heavy metal. Såhär ser de ut:
De har en framtoning som ganska tydligt visar att det är sångerskan som är ansiktet utåt. Hon heter Jill Janus, och verkar på de flesta bilder man söker fram på Google köra den kvinnliga motsvarigheten till Manowar och deras utstyrsel. Först ser man tuttar, sen ser man mage, och på en och annan bild har hon ett finger i munnen på ett sätt som antagligen ska vara förföriskt.
Det funkar sådär.
Ser faktiskt mest korkat ut, men jag tror att det funkar. De andra heter namn som Blake, Ian och Eric, men det kommer inte gemene hårdrockare att notera. Istället kommer Huntress att slå. Eller, Jill Janus kommer att slå. Och det gör mig lite ledsen att en sångerska som har sånt sjukt tryck i pipan (kolla in nedanstående video och säg emot...) inte kan komma igenom vår inskränkta lilla hårdrocksvärld utan att köra barbarian naked style.
Min fråga är nu - var det likadant för David Coverdale och Whitesnake once upon a time?
Och jag som är så förskräckt och gammal?
Jag tror inte det.
Jag tycker det är skillnad på naket och sexigt.
Och att en låt och ett band kan vara sexig utan att vara naket. Och att naket kan vara jävligt...osexigt.
Och där tycker jag att att Huntress hamnar.
I min värld.
Men inte i världen av heavy metal generellt. Tror jag.
Sist i dagens inlägg - en lite kul bild med ett stänk allvar i sig. Som också angränsar dagens tankar.
Detta är en bild från NFL-matchen mellan Green Bay Packers och Chicago Bears. Två riktiga antagonister, men det syns kanske inte. Bilden är ju fantastisk, och givetvis förföljs den med kommentarer som "fudge Packers" med tanke på namnet. Jag tycker den är är kul, men samtidigt belyser den lite av en sorglig likhet mellan sport och idrott.
Det är inte helt lätt att "komma ut" om man är homosexuel, även om det finns lite undantag.
Och det blir nog inte lättare av att den enklaste vägen till uppmärksamhet inom hårdrocken är att ta en storbystad lättklädd blondin som frontfigur...
I torsdags var det som vanligt dags för Hårdrockssamfundet att ha sin årliga batalj. Hårdrockskväll 2012 gick av stapeln, och här kommer lite bilder och mer info. Först ut - de närvarande. Saknas gör Maguns Ö som var tvungen att ta hand om familjen pga sjukdom (vilket egentligen är ett under att det inte inträffat tidigare då gänget innehåller ett helt knippe småbarnsföräldrar...). Nåväl, lagbilden ovan är rätt talande, tycker jag. Kvällen var också mycket lyckad, och lite oväntat bjöds det bara en krock (Carcass "Reek Of Putrefaction" i kategorin Bästa Låttitel.... Carcass blev dessutom mest förkommande band med 4 spelade låtar, också det lite oväntat tycker jag.) Annars tillhörde WASP de stora segrarna med tre av 11 låtar i kategorin Bästa Ballad. Tydligen är det Blackie Lawless som skriver bäst episka ballader...
Roligaste var förstås att hitta ny musik. För egen del innehåller årets "måste kolla upp" bland annat franska Alcest (som lät fruktansvärt bra!), Wooden Wand (som väl knappast är hårdrock, men ändå...), Painting Ablaze, Heaven Shall Burn och Uncle Acid And The Deadbeats!
Nå. Bilder var det. Först ut... dryck, lämpligt placerad på balkongen!
...och till dryck vill man förstås ha tilltugg.
Detta är - by far - de roligaste chipsen i världen.
Overkligt starka.
Och rätt goda, faktiskt.
De är också ett stående inslag på Hårdrockskvällen!
Så är förstås också upplägget av skivor.
min är på plats fem.
Rätt okej lottning för mig i år. Det passar mig att inte vara först eller sist ut...
En lång kväll kräver förstås kaffe.
Här värdens mugg med AC/DC på.
För övrigt var det ett mycket bra värdskap i år, som även innefattade paniklösning av felande CD-skivor. Bra det!
Alla var dock inte helt klädda i nitar. Nedan T-shirt på en viss Stones... :)
Infinity Beta.
De fick jobba... för som vanligt hade volymen en tendens att stiga ju mer kvällen led.
Led gjorde nog också grannarna, vilket är en av anledningarna till Hårdrockskvällen flyttar runt.
Vi sabbar ett grannskap per år, kan det kännas som, så med en preskriberingstid på fem-sex år blir det väl undertecknads tid att stå värd igen om en 3-5 år!
Nå.... här lider det hela mot sitt slut.
Många öl senare. Roligaste kommentaren dagen efter stod Per för. Tack för igår, men idag mår jag som en påse skridskor. Det säger egentligen allt...
...sista bilden - nattamat. Standard. Ett måste.
För nu är det slut på detta år. Vemodet faller, och man får vänta ett år till!
Inlägg
