Veckans Tips: The Presidents Of The United States Of America "S/t"

Tjohoo!
Veckans tips återvänder från sitt jullov, och vi öpnar upp 2012 med en redig klackspark.
The Presidents Of The United States Of America och deras självbetitlade album från från 1995 är förmodligen den perfekta skivan om man vill ha en kul, svängig och glad början.
Och det vill vi ju!
Här duggar råmaterialet till underbara citat tätt, och texterna handlar om allt från persikor till ensträngade gitarrer och hur spindelmannen tar en tur med spindelkvinnan i sin sandbuggy.
Det är, helt klart, en skiva som man bör närma sig utan krav på tunga filosofiska analyser.
Musiken som serveras av trion Chris Ballew (two-string basitar), Dave Dederer (three-string guitbass och sång) och Jason Finn (no-string drums och sång) varierar mellan jävligt svängig rock som i "Kick Out The Jams" och tillbakalutad halvcountrurock som i "Back Porch". Alltid finns de fantastiska och skruvade texterna med, men det som lyfter skivan är ju att låtarna är bra.
"We're Not Going To Make It", "Candy", "Dune Buggy" är alla minst lika bra - eller bättre - än låten "Lump" som blev bandets hit tillsammans med underbara "Peaches".
Just "Peaches" är förresten livsfarlig.
Lyssnar man en enda gång på den så sitter den i skallen flera dagar.
Nå, ska man börja på ännu en "säsong" med Veckans Tips så känns dte fantastiskt att kunna göra det med en så livsbejakande skiva.
För egen del köpte jag skivan när den kom ut för dryga 15 år sen. Det var en period då akter som Therapy? och Whale sålde bra, och jag tror nog att detta är den skiva som håller bäst av dem.

Detta är glädje. Detta är sväng. Detta är The Presidents Of The United States Of America!

Spotify?
Visst. Här. En extra jubileumsutgåva, dessutom.
Mycket nöje!

Live!: Whitesnake "Live...In The Heart Of The City"

Det fanns en tid när Sveriges ungdomar fick sin musikaliska information via källor som tidningen Okej eller TV-programmet Baggen (med Kia Berg va, som hade Whale tillsammans med Henrik Schyffert av alla människor, om jag inte minns helt galet?). Det fanns en tid när David Coverdale sjöng bäst i världen, och hans bäbis Whitesnake var en bluesrockande, svängande rockande best. Vi skriver 1980 när den här liveskivan släpps, och nu pratar vi omedelbar klassiker.

Tagningen från "Ain't No Love In The Heart Of The City" är ett sånt där tillfälle som definierar ett band, och enbart den är egentligen värd hela pengen för den här skivan. För säkerhets skull så fyller dock bandet på med "lite" mer valuta för pengarna.

Vad sägs om spår som "Love Hunter" (med ett lååångt jam, den är i denna version hela 11 minuter lång), "Some On", "Sweet Talker", "Ready And Willing", "Trouble" eller "Mistreated"?

Det är, kort sagt, inte många spår från bandets senare del av karriären som behandlas här.

Det här är en helt annan grej.

Det här är en fullständig klassiker för oss som gillar lite mer bluesbaserad hårdrock, helt olik den förra skivan som bandet hade med i serien.

Själv har jag lyxat till det och skaffat plattan i remastrad version dessutom, så ljudet är riktigt bra. Och så har jag ju en riktig sweet spot för herr Coverdale...