Det är dags för en ny Tvekamp, och den här gången sätter vi tänderna i två klassiska plattor från ett stort band - Megadeth. Vi kollar på "Rust In Peace" och "Countdown To Extinction", och det finns en anledning till att det är just dessa som hamnar under lupp.
Rond 1 - Omslag
Vi börjar lite försiktigt, värmer upp lite. Eftersom det har visat sig att jag oftast plockat fram "Rust In Peace" så undrar jag om det är något i omslaget som jag attraheras av, och får mig att välja den istället för konkurrenten? När man kikar på dem bredvid varandra så känns det som om "Countdown To Extinction" har en estetiskt snyggare bild, den är närapå konsnärlig - men helt klart sticker "Rust In Peace" ut mer. Dess blå, lite ilskna färg gör nog att den syns mer mot resterande skivor, helt enkelt, och kanske har det påverkat mitt val. På det hela taget ändå, jag vill ge båda skivorna en 4:a i betyg i denna rond - även om det är av olika anledningar!
Rust In Peace - 4
Countdown To Extinction - 4
Rond 2 - Låt 1-5
Nu är det dags att börja djupdyka i låtarna. I båda fallen jämför jag de remastrade versionerna avseende ljud och mixning, men de ursprungliga versionerna när det gäller själva låtarnas kvalitet, och man kan konstatera att "Rust In Peace" har något färre låtar (9 stycken för att vara exakt, jämfört med de 11 som finns på "Countdown To Extinction"). Rond 2 handlar om de första 5 spåren, och där hittar vi starka kort. "Rust In Peace" innehåller "Holy Wars... The Punishment Due", "Hangar 18", "Take No Prisoners", "Five Magics" och "Poison Was The Cure". En imponerande stark uppställning, och trots att ""Poison Was The Cure" kanske är det svagaste spåret på hela plattan så blir slutbetyget givetvis en 5:a. Dyrka!
"Countdown To Extinction" svarar med "Skin O' My Teeth", "Symphony Of Destruction", "Architecture Of Aggression", "Foreclosure Of A Dream" och "Sweating Bullets". Stark uppställning även här, men både "Architecture..." och "Foreclosure.." är ändå aningen vekare än de andra i mitt tycke. Det får bli en 4:a för öppningen.
Rust In Peace - 5
Countdown To Extinction - 4
Rond 3: Låt 6 & framåt
"Rust In Peace" har ju både för- och nackdelen av att ha ganska få låtar. Bra, för att det verkligen minimerar antalet dödpunkter på en skiva, dåligt för att man kanske missar något riktigt bra. Rond 3 innebär alltså att "Rust..." har 4 låtar att bidra med. "Lucretia", "Tornado Of Souls", "Dawn Patrol" och avslutande "Rust In Peace...Polaris". Bra, alltihop, men ändå kanske inte lika bra som öppningen på plattan. "Tornado.." och "Rust In Peace.." är ju tokbra, men de andra når inte lika svindlande höjder. Det får helt enkelt bli en 4:a!
"Countdown To Extinction" fortsätter på inslaget spår. Hög och jämn kvalitet, utan kanske lika höga toppar som sin kombatant - men också helt utan dalar. Faktum är att andra delen av den här plattan känns som ett rakt streck i sin nivå på låtar"This Was My Life", "High Speed Dirt", titelspåret... alla jäkligt bra utan att få mig att tappa hakan av lycka. En klockren 4:a, om man ska summera betyget.
Rond 4 - Hitlåten
Konstig titel på ronden, tycker du kanske. Ja, men det skiter ju jag i, jag tycker att det kan vara ett mått på hur bra skivan blir om man kollar in hur bra den mest framstående singeln är. Trots allt finns det ju många exempel på skivor jag lpockar fram nästan enbart på grund av en speciell låt, och det var ju så att den här Tvekampen har till syfte att reda ut varför jag säger en skiva men väljer en annan när det väl kommer till kritan... Så, hur ser det ut då?
"Rust In Peace" har väl "Hangar 18" som kandidat (vem minns inte den klassiskt fula videon som snurrade på MTV?), medan "Countdown...." svarar med "Symphony Of Destruction"... och här har vi en intressant sak: jag skulle vilja säga att båda låtarna i sina sammanhang är klockrena, men håller ändå "Symphony Of Destruction som en bättre singel- och hitlåt. Det gör jag helt enkelt för att den känns "rakare" och mer "pang-på", liksom. Det är mindre trixande med gitarrslingor och solon. Det är mer.. tja, kommersiellt. Så hur betygssätter man det då?
"Rust In Peace" - 4
"Countdown To Extinction" - 5
Rond 5 - Ljudbild
Helt klart skiljer det sig en aning mellan dessa två skivor. Där "Rust In Peace" är ganska rå och elak i sitt ljud, så vilar "Countdown To Extinction" mer mot tyngd. Personligen gillar jag både den er polerade ljudbilden som den senare skivan representerar och den härligt uppkäftiga känslan som är närvarande i den förra. Betyget är inte på topp för någon av dem, men överlag är det bra produktioner med olika styrkor. Oavgjort, förstås... 4-4!
"Rust In Peace" - 4
"Countdown To Extinction" - 4
Rond 6 - Entusiasm & känsla
Denna rond handlar om bandets form, kan man säga. Alltså, vilken entusiasm och känsla lyser igenom. Hur hungriga är Megadeth på respektive platta? "Rust In Peace" är en platta med ett band i ett gränsland, tycker jag. Mitt emellan sin gamla "tjuriga" vi-gör-som-vi-vill och en önskan om att slå på bredare front och nå större framgångar. Det ger upphov till en riktigt skön och äkta känsla som går igenom i samtliga låtar, och här tror jag att det börjar visa sig varför det oftast är just denna blåa platta som åker fram när undertecknad är sugen på att spisa Megadeth. Det är på riktigt, det är en känsla av liv och död, det är nästan lite känsla av tonåring över plattan.
"Countdown..." svarar med en mer genomtänkt och mer mogen känsla, en tonåring som har växt upp och förstått vad som fungerar och är socialt acceptabelt på ett annat sätt. Och det är ju bra det med, men genomgående så känns det som om Megadeth själva ibland inte är i förarsätet här - det är viktigare att åstadkomma ett rumsrent resultat än en fläskigt bra skiva. Förstå det här rätt - det betyder inte att "Countdown To Extinction" är en dålig platta i min bok, men själva entusiasmen som bandet visar är inte samma känslostorm som på föregångaren. Tycker jag.
"Rust In Peace" - 5
"Countdown To Extinction" - 3
Rond 7 - Kvalitet
Om jag anser att "Countdown..." har ett något eftersatt fokus på kvalitet så är det raka motsatsen avseende kvalitetskänslan. Det här är genuint ihopskruvat musikhantverk där det aldrig skramlar av lösa skruvar eller fuskas med detaljer. Hela känslan är helt enkelt att denna platta är påkostad, och att man får valuta för pengarna. "Rust In Peace" ger å sin sida mer känslan av "hemmabygge", även om man byggt så gott man kan. Det är inte samma känsla av att vara en påkostad skiva, samma känsla av att ha polerat och kontrollerat alla detaljer. Det är inte illa alls, men ändå inte i samma nivå som sin konkurrent i den här Tvekampen.
"Rust In Peace" - 3
"Countdown To Extinction" - 5
Sammanfattning
Jaha, vafan? Oavgjort blir ju resultatet, 29-29! Det kan ju tyckaas fegt, men när Rebellängeln skriver de här Tvekamperna så sammanfattar och räknas det faktiskt inte förrän som sista punkt, och jag kan snarast vara förvånad över att det inte hänt tidigare...
Nå, varför plockar jag fram "Rust In Peace" oftare då? Jag tror att det beror på Rond 6, dvs att jag lockas mer av den känslan och den ilskan som Megadeth visar upp på den plattan, snarare än den känsla av total kontroll och kvalitetsprodukt som i alla fall jag förknippar med "Countdown To Extinction". Möjligtvis förklarar det också varför jag hävdat att den senare är en bättre skiva, den talar kanske mer till hjärnan än till hjärtat, medan det är omvänt för "Rust in Peace"?
Inlägg
Nä, jag skulle då säga att Rust är vassare både när det gäller omslag och låtar. Men kul genomgång
SvaraRadera