Bildspecial: SRM #100, på scen - Candlemass & Entombed!

Lördag 26/1, Sweden Rock Magazine firar sitt nummer 100 med att släppa lös de två band som röstats fram som Sveriges genom tiderna bästa hårdrocksakter - Candlemass och Entombed.
Jag var där.
Kort kan man kommentera att det var två ruggigt bra spelningar, att det var kul att höra när grupperna bytte låt och gav var sin cover av den andres spår, att Mats Levén sjunger helt sagolikt bra, att Thomas Wikström och Johan Längqvist gästade Candlemass och att gitarrljudet som Alex Hellid slänger sig med är fläskigt.
Dessutom har jag tagit bilder.
Herrejisses, vad bilder.
Här har du dem, i en fantastiskt lång kavalkad. Tagna med iPhone, vilket kan vara värt att betänka när man beskådar kvalitén på dem, men jag är rätt nöjd ändå. 
Håll till godo - de första 15 bilderna är Entombed, sen har du trettiotalet actionbilder med Candlemass!

Recension: Avarice "As One"

Capricciosa.
En av de klassiska pizzorna som i all sin enkelhet funkar i stort sett jämnt, och som serveras överallt i detta avlånga land. 
Det är ingen kulinarisk upplevelse, men funkar som bukfylla - ungefär som modern metal med inslag av thrash och metal core av den typ som jämtländska Avarice serverar på debuten "As One".
Det är inte originellt, men funkar som bukfylla.
Problemet med att leverera denna typ av måltid är att om man nu vill sticka ut, bli ett resmål för törstande publik och matgäster, så bör man hitta en av två egenskaper:
1) blanda in något unikt som ger dig en unik smak. Extra het tomatsås, ost av annan sort, riff som hämtas från andra inspirationskällor eller en frontmann med unik röst.
2) Fantastiska råvaror som gör den ordinära pizzan till en riktigt bra sådan, eller, för att använda samma bildspråk, ett knippe låtar med sådan försklassig kvalitet att skivan är värd att återvända till trots den hårda konkurrensen.

Avarice besitter i dagsläget tyvärr ingen av dessa två egenskaper, inte på samma sätt som exempelvis Los Sin Nombre (som också fick en släng av pizzasleven i sin recension!).
Betyder det att det liksom är kört för bandet?
Absolut inte.
Killarna är unga, inte ens 20 de flesta av dem, och förutom EP'n "No Mercy Will Be Shown" så är detta som sagt en debut. Bandet har rönt framgångar på scen i sina hemtrakter (och i tävlingar som Musik Direkt), och det är nog där man briljerar. Sån här musik lyfter live, med den energikick som finns i en direkt responderande publik. Gissningsvis är Avarice ett band som uppmuntrar en god moshpit också, och det är förstås svårt att förmedla på skiva.
Det finns, med andra ord, goda möjligheter bandet kan staka ut en karriär framför sig trots min något avoga inställning till dessa första steg. Tekniskt sett tycker jag också att man levererar, helt klart har killarna spenderat sina timmar i replokalen och med sina instrument.

Låtmaterialet då?
Mja. Bäst är avslutningen "Templars Verdict" som har ett episkt anslag jag gillar, och även spår som "While I'm Around" samt "The Game" och "I Am The Truth" funkar rätt bra, men det finns en del plumpar. Den kvinnliga gästsången (som jag tyvärr inte vet vem det är som levererar, har inte lyckats finna det via nätet) på "Aeturnus Amen" är mest tröttsam, och mellansticket "Lost Composure" agerar bojsänke för tempot och farten i skivan.
Betyget blir då relativt enkelt att sätta.
Det hamnar på en tvåa, och det bästa du kan göra är väl att lyssna på plattan själv på Spotify och ge feedback på om jag är ute och cyklar eller ej.
Trots allt.... capricciosa är ju gott?!

Bästa Spår: "Templars Verdict"

Avarice "As One" - 2

Gröt for brains - och grattis To Dust!

Måndag idag, och herregud vad min hjärna är förvandlad till gröt.
Nej, det beror inte på bilden ovan, den tog jag med för att ge dig en kul grej att kolla på bara, utan det beror på att jag under helgens begivenhet på Deabaser Medis stod runt en meter från utblåset av Alex Hellids brutala gitarrljud, och följde upp med frontlineplats på Candlemass.
Utan öronproppar.
När så minsta killen vaknade kvart i sex i söndags så blev slutresultatet gröt i skallen.... och det verkar inte ha släppt.

Som tur är så var det värt det. Jag undrar om jag någonsin har sett Candlemass så jäkla bra, Mats Levén verkar ha gett hela gänget en vitamininjektion och han levererade imponerande bra. Entombed var som vanligt stabila, och som sagt... det där gitarrljudet...!
Nå.
Det kommer massor med bilder (jag har fått många godbitar, kul att stå så pass långt fram att även telefonen ger mumsiga saker...annars behöver man väl en systemkamera för att få såna bilder), likväl som lite text. Tänker mig försöka skriva lite för Werock, med vinklingen om hur ett hårdrocken är den "sista analoga bastionen" så att ett tryckt månadsmagasin som Sweden Rock Magazine kan växa stabilt medan resten av mediavärlden försöker lista ut hur de ska hantera sjunkande upplagor och en affär som svänger över till onlineverksamhet. Typ.
Till dess (det kan ta ett tag, måste pilla med en massa andra saker på jobbet och hemma) får du nöja dig med lite teasers.
Ser lovande ut va?

 

 Som sagt.
Alex Hellid och Mats Levén. Ujujuj...

Mer då?
Jo - To Dust to hem Werock-omröstningen om Bästa Svenska Debut 2012 med sin platta "State Of Nothing". Grattis grabbar! Du hittar Metalbloggens recension här, och det är ju lite extra kul när man fått följa bandet sen demodagarna!

Vill du lyssna själv?
Spotify. Här.

Själv ska jag försjunka i min och hustruns senaste kvällsprojekt.
Detta!

Zombier. Ödeland. 
Och mitt i det en grupp överlevare som kanske egentligen inte gillar varandra, men tvingas till samarbete. (lite som på ett jobb ibland?)
Första säsongen var bra, jag tycker nog att säsong två verkar lika bra. Vi är ungefär mitt i, och det är en speciell känsla att längta lite till barnen somnat för att sen få dela bilderna av när de döda reser sig för att äta av de levande med sin hustru.
Det måste ju sägas vara metal?