Citatet: Whitesnake

Egentligen kanske jag borde ha valt ett blasfemiskt citat såhär i påsktider.
Eller i alla fall från en grupp med satanistiskt budskap, det hade kanske passat - men av det blir det inget.
Istället har jag funnit att min hjärna snurrar väldigt mycket runt Whitesnake och den här mannen/gubben den senaste tiden:

David Coverdale.
Ända sen möjligheten att få intervjua herr Coverdale ramlade in i mejlkorgen så har jag funnit att mina tankar och mitt musiklyssnande allt oftare roterar runt just denna röst och denna man.
Imorgon är det månadsskifte, och då kommer Werockrecensioner av senaste livegiven "Made In Japan" med just Whitesnake från min penna, men även Voodoo Circle som nog inte kan ses som något annat än just en kopia av Whitesnake, och jag har dessutom botaniserat i flera av de gamla skivorna och texterna i jakt på bra material att använda om det nu blir av med intervju.
Sånt vet man ju inte, och det är ju ett långskott förstås. Werock är inte världens största site, så vi behöver antagligen lite tur för att kunna landa en sådan intervju.
Hur som helst, en av de frågor som jag plitat ner för att inte glömma om det nu blir av är en fråga om texter.
Whitesnake har ju, förutom en rasande snygg logo och ett ganska fyndigt namn när man betänker vad låtarna handlar om, även en klar inriktning på sina texter.
Vi snackar kärlek.
De goda och svarta sidorna, men kärlek. Och starkt heterosexuell sådan. 
Det är Kvinnan som besjungs.
Numera nästan bara det.
En gång i tiden var det även förmågan att vara en rambling man, en bluesens musikman som gällde, och det är i brytpunkten mellan de två som jag tycker att bandet träffade som mest rätt. Det är i den skärningspunkten som jag tycker att den bästa texten kommer ifrån, och naturligtvis blir detta upphov till frågor.
Vilken text tycker Coverdale själv är den bästa?
Hur har textförfattandet utvecklat sig?
Är det viktigt att texten och musiken hänger ihop, och hur känner man det som författare?

Nå.
Bästa texten då. Lyder som följer:

I love the blues,
They tell my story,
If you don't feel it you can never understand
So many times I thought about it
And now I know just what it means to be a man

Everyday I realize you can see it in my eyes
I never wait, or hesitate.
'Cause I love the life I live,
I'm gonna live the life I choose,
You gotta understand
I'm walking in the shadow of the blues 
Whitesnake "Walking In The Shadow Of The Blues"

Åhhh.... jag HOPPAS att det blir av...!

Veckans Tips: Deathspell Omega "Si Monumentum Requires, Circumspice"

Långfredag, och det finns väl ingen anledning att bryta den upparbetade traditionen om att leverera ett Veckans Tips med någon form av blasfemisk koppling. Vi har haft Rotting Christ och Dissection som exempel tidigare, och denna gång är det dags för en riktig klassiker inom black metal-kretsar.

Ja, vi pratar om Deathspell Omega, den franska gruppen som håller en mycket låg profil och egentligen enbart talar till omvärlden via sina verk, och skivan "Si Minumentum Requires, Circumspice"från 2004, den första delen i trilogin som behandlar framförallt den Gud och Satan fins i oss alla och i vår värld runtom oss (de övriga är "Fas - Ite, Maledicti, In ignem Aeturnum" från 2007 samt "Pracletus" från 2010).

Musiken som presenteras på albumet låter egentligen precis som konvolutet ser ut.

Svart, ondskefullt och förvridet, men med ett drag som gör att man måste titta och lyssna.

Innerkonvolutet pryds av följande text:

"...rejecting the law as a thing of no use under the gospel dispensation: He says good works do not further nor evil works hinder salvation: that the child of God cannot sin, that God never chastiseth him, that murder, drunkness etc are sins of the wicked but not in him, that the child of grace, being once assured of salvation, afterwards never doubtheth..."

Det där kan du ju läsa mer än en gång, men min tolkning är helt enkelt att det inte spelar roll om du gör gott eller ont för att sedan få frälsning, och att för de frälsta så räknas inte synder som synder - ett faktum som tillåter mycket utan ifrågasättande.

Det är sättningen för denna skiva, och det är förstås mycket intressant.

Skivan är indelad i 13 stycken, där vi får "Prayer 1-3" som vattenavgränsare och instrumentala stycken av olika sort. Däremellan serveras allt från ruggigt smittande och svängig black metal (som faktiskt nästan bäst kan sägas vara lättillgänglig, otroligt nog) i "Sola Fide I" och även till viss del i systersången "Sola Fide II", samt rätt stökig och arg black metal i exempelvis "Blessed Are The Dead Whiche Dye In The Lorde".

Totalt sett är det ett episkt verk som du kan lyssna på vansinnigt många gånger.

Det håller.

Både avseende låtmaterialet, men även hela konceptet.

Bandmedlemmarna går under namnen Hasjarl (gitarr), Mikko Aspa (sång) och Khaos (bas) enligt Wikipedia, men det saknas information om trummorna samt, kanske det viktigaste, vilka medlemmarna egentligen är - detta trots att "Si Monumentum Requires, Circumspice" från 2004 faktiskt är gruppens tredje alster.

Där har Ghost en del att lära om sann hängivenhet, vill jag påstå!

Ändå finns faktiskt detta på Spotify.

Mycket nöje, såhär i påsktider!

Recension. Colossus "Wake"

Det börjar lite trevande, inledande "A Stir From Slumber" är passande döpt och bjuder på mörk rock med metalliska försmaker, men redan i spår två väljer hypade Stockholmsbandet Colossus att vrida upp volymknapparna rejält. Då serveras vi Traitorsgate", en låt som inte bara har namnet gemensamt med irländska Primordial, utan även en uppbyggnadoch ett sound som minner om just det bandet - draget genom Colossus alldeles egna filter.
Känslan återkommer bland annat i "Ruinbuilder", och det är - förstås - alldeles utmärkt.
Allt eftersom resan vecklar ut sig på denna spännande debut så lägger bandet ett pussel som utgör ett eget sound, ett sound som återfinns någonstans i skärningspunkten där Mastodon, Primordial och vanlig hederlig rock'n'roll möts. Det är en form av sludge-rock som både fäster relativt fort och som samtidigt har en förmåga att successivt avslöja mångbottnade lager som håller uppe intresset över tid - gissningsvis är jag någonstans mellan varv 10 och 20 på skivan i skrivande stund, och fortfarande tycker jag mig finna nya detaljer.
Ständigt närvarande är dessutom två saker.
Svänget, det stundtals lite meckiga framhamrade svänget som till stor del har sitt ursprung i trumspelet signerat Thomas Norstedt.
Och närvaron, kanske främst manifesterad av sångaren (och tillika gitarristen) Niklas Eriksson som har en nerv i sin stämma som alltid lockar och drar.

Dessa två detaljer parat med ett starkt låtmaterial gör detta till en av de intressantare debuterna på mycket länge, och det faktum att man plockat in LG Petrov från Entombed för att gästgasta lite på "Pillars" är förmodligen ett genidrag. Inte för att det behövs, låten och skivan klarar sig verkligen utan stöd från nämnde Petrov, men för att det ger ett genomslag i mediebruset och kommer att få fler att ge Colossus chansen. Samma sak kan sägas gälla gästspelet på trummor av en viss Morgan Ågren (Mats/Morgan Band).
De kommer att upptäcka en skiva som inte alls låter som något som vare sig LG Petrov eller Morgan Ågren borde gästa.

Framförallt är avslutningen på skivan imponerande. "Kingdom" kan få vem som helst att vilja yla med i refrängen, och drivet som får versen på "Cloudhead" att studsa och melodislingan i avslutande "Fungelgarden" är precis den typ av tillfällen som gör att trion (förutom ovan nämnda Niklas Eriksson och Thomas Norstedt kompletteras man av Jonatan Näslund) står ut i bruset. Snyggt, speciellt med tanke på att detta är en debut.

Betyget lägger jag i detta skede på 4, med mersmak, och det ska bli väldigt spännande att se hur skivan utvecklas över året - dessutom när jag en intensivt önskan om att få se bandet live, jag inbillar mig att det kan vara den ultimata arenan för denna typ av musik, gärna med ett par öl innanför västen.

Bästa Spår? Får säga "Kingdom" och "Traitorsgate". De är rätt olika och bra på var sitt sätt.
Skivan släpps i april och finns vad jag förstår inte på Spotify precis nu, men jag rekommenderar ett besök på bandets hemsida för lite provsmakning av hur Colossus låter.

Colossus "Wake" - 4

Metalbloggens essens

Snart vankas det påsk, och jag tänkte få vara lite reflekterande och egoistisk i detta inlägg. Samt förklarande. Det här inlägget ska handla om Metalbloggen, och anledningen till det är delvis det faktumet att en av den digitala hårdrocksvärldens stora har tagit sitt farväl.
Lev gott Tomasz, må vi så småningom få någon sida som kan fylla tomrummet efter The Great Nausea. Fantastisk sida, och du missade väl inte när den var i spotlighten i Blogg I Fokus? Bra. Det leder oss nämligen in lite på dagens ämne.
Metalbloggens essens.
Dess innersta väsen, och varför det har blivit som det har blivit.
Varför det till exempel är otroligt länge sen du fick just en "Blogg I Fokus", trots att det är en populär och kul grej.

Bloggen startades för dryga tre och ett halvt år sen, som en plojgrej för att jag skulle ha något att göra medan äldsta kille sov när jag var pappaledig.
Det var aldrig meningen att det skulle växa så som det gjort, men jag fann snart att det var en lisa för själen, att skriva. Och ventilera tankarna.
Att det skulle vara recensioner var rätt givet, det är ju ett inslag som fortfarande lever, och Veckans Tips samt Remasters och Live! kom snart till.
Serier där det är möjligt att skriva i "kluster", medan publiceringen kan spridas ut över tid.
Det har jag nämligen funnit att det funkar bra för undertecknad, jag mår bra av att skriva i stort sett varje dag - men behöver inte publicera varje dag. Numera.
Det var så förr. Då publicerades det flera gånger per dag.
En gång i tiden rörde sig antalet läsare också om ca 12 stycken på en dag. Numera är ni oftast runt 2500-3000 per vecka. En hel del fler alltså, men fortfarande så pass få att dte går att hålla en personlig dialog och kontakt med er.

Under resans gång har Remasters och Live! lagts ned, i alla på något år till, inslag som "I Backspegeln" och "3 Röster" har hunnit med att se dagens ljus och så småningom ebba ut eftersom jag inte orkar hålla dem vid liv.
Sämst samvete och minst logiskt är det att antalet demorecensioner och recensioner av alla de som hör av sig och vill bli bedömda har sjunkit. Anledningen är dessutom en paradox - att jag har fått glädjen att kunna bredda mitt lyssnande så mycket har också gjort att det nu finns så sinnessjukt mycket musik jag vill hålla koll på. Följa upp hur den utvecklas.
Det gör att högen med plattor som jag vill och har lovat att tycka till om ibland är rent löjligt hög. Och det behövs nog, för om jag ska vara helt ärlig så är nog essensen hos Metalbloggen följande: Att tipsa om och sprida ordet om bra musik.

Det är egentligen därför den här sidan finns.
Det kan ske i format som recensioner, koll på demogrupper och förstås Veckans Tips. Förstås!
Faktum är, om hela denna sida skulle reduceras till att bli mindre och mindre (ni som följt med ett tag vet ju att det varit på vippen att det blivit soppa torsk och nedläggning) så skulle jag kunna tänka mig att till slut enbart ha kvar Veckans Tips vad det lider.
Därför är det samtidigt svårt att erkänna att det inte är alltid jag orkar hålla uppe nyfikenheten för ny musik, nya upptäckter, botanisera efter pärlor.

Faktum är, att trots att det är så mycket ny musik som spisas så ser "25 Mest Spelade" i iTunes ut såhär:

 

Opeth. "Ghost Of Perdition". 79 spelningar i topp, följt av dubbelt Queensryche.
För att komma med på listan krävs 56 spelningar (också Opeth, tydligen).

Med det sagt så skulle jag vilja fråga er, läsare, vänner och andra digitala företeelser (hej spam!): vad är anledningen till att du återvänder hit?
Stämmer det överens med ambitionen om tips på ny (gammal) musik, eller har du helt andra orsaker? Och, till sist, finns det något du saknar eller önskar kunde förbättras?