Besatt Sommarspecial: Manowar "Kings Of Metal"

Nu är det mitt i sommaren, (ja, mer eller mindre...) och egentligen pågår inte serien med Besatt.
Den finns under Arkivet för Långa Artiklar, och har du saknat de här inläggen så kommer nu lite goda nyheter.
1) Det blir en fortsättning under hösten. 
2) Du får lite bonusläsning här och nu.

Besatt handlar alltså, för dig som inte har hundra koll på den, om en skiva som sätts i fokus. Det är en skiva som någon gång under undertecknads levnadsår har varit större än livet självt, och som besatt eder Rebellängel sådär på gränsen till vad som är hälsosamt.
Berättelsen som avhandlas i samband med denna tidpunkt tar till viss del avstamp i själva skivan, men även minst lika mycket i händelserna runt omkring, perioden runtomkring denna besatthet.
Det är en blandning av högt och lågt, glädje och sorg.
Självutlämnande, ibland med en strimma hjärtknip och ont i magen, ibland med ett skratt lekande i mungiporna och somliga gånger med en varm nostalgisk filt runt kroppen.
Serien har rullat varannan söndag från årsskiftet fram till sommaren, och i samband med sista skivan för vårterminen (King Diamonds "The Puppet Master") så var det osäkert om det skulle bli någon fortsättning efter sommaren eller inte.
Nu är det klart att så blir fallet, och som det ser ut så kommer serien åter i samband med månadsskiftet augusti/september.
Långt bort?
Som tur är ska du få en sommarbonus, en bonus som heter Manowar.
Det är nämligen inte alla skivor som besatt undertecknad som jag är sådär vansinnigt stolt över, och det här är väl en av dem. "Kings Of Metal".
Anledningen till att jag inte är direkt stolt över det är helt enkelt Manowars snarast löjeväckande, på gränsen till parodiska "Spinal Tap-liknande" sätt att förhålla sig till sin omvärld som präglat de senaste.. ja.. typ 20 åren.
Eller, rättare sagt, bandet har nog alltid haft det förhållningssättet, men jag genomskådade det inte när jag var yngre, och där sitter väl min skamsna inställning egentligen. 
(Till mitt försvar vill jag då ändå säga att bandet faktiskt gjorde mindre skumma grejor då än senare i karriären, inga skivor med samma låt på 20 olika språk och sånt.)

Den låt som enskilt tydligast kan beskyllas för min karriär som hårdrocksälskare är Manowars "Metal Daze". Den är fantastisk, med sitt driv och sin enkelhet, och finns inte alls med på den här skivan. Den finns på "Battle Hymns" istället, men av alla bandets skivor är det ovanstående som fastnat mest hos mig.
Inledningen med motorcykelljudet som blir "Wheels Of Fire", tyngden och enkelheten i titelspåret, basspelet i "Sting Of The Bumblebee", det episka anslaget "Blood Of The Kings"... allt har varit ingredienser i den smakfulla soppan. Skivan är, egentligen, en helt fantastisk samling klassiska hårdrockslåtar, oavsett vad man tycker om bandets framtoning.
På mitt exemplar, LP, fanns inte bonusspåret "Pleasure Slave" med. Det var bra, för det är ett sånt där spår som gör allt det ostiga med Manowar tydligt.
Om jag nu hade tyckt det då.
Jag kanske hade gillat det.
Då, det var tiden i grundskolan. Det var en tid som trots allt inte var så vansinnigt långt bort från den då man gillade att Sam Fox var toppless i Okej, fast jag var lite för feg för att erkänna det eller sätta upp någon av bilderna på väggen.
När det var spännande med naken kvinnohud, och jag önskar att jag med hundra procents säkerhet kan säga att jag hade sågat "Pleasure Slave", men jag kan nog inte det. 
Risken finns att jag hade tyckt att det var lite häftigt.

Nå.
Det var inte det allt skulle handla om, utan egentligen huset som vi flyttade till i högstadievevan. Det var en enplansvilla, byggt på 70-talet, och kostade 400 000 kr att köpa på en tid när räntan var skyhög och man fick skriva av typ allt. En minst sagt galen tid.
Det där huset, pojkrummet, första stereon finns - och kommer under hösten att ytterligare utforskas - mer, men känslan av att lira krocket på gräsmattan en sommar, med "Kings Of Metal" på hög volym inne i mitt rum så att ljudet hördes ut genom den lilla vädringsventilen (fönstret var så det hade fastnat, så man fick spela ännu högre...) är ständigt med mig.
Det var en tid när två familjer skulle bli en, och det var förstås inte helt smärtfritt eller utan gnissel - men det var verkligen en fin tid ändå, såhär i efterhand.
Min plastfarsa och morsan flyttade ihop, han hade två flickor som bodde med oss varannan helg och så småningom kom att bli mina "riktiga" systrar, och när jag tänker på det där huset så tänker jag på en massa saker som hände då.
Hur farsan byggde om soprummet till en entré.
Plastdunken som stod och puttrade inne på den lilla toaletten för att morsan och farsan skulle göra eget vin (det smakade, förstås, skit).
Glada minnen, trots total avsaknad av pengar.
Det var en enkel tid.
Ni vet, en sån där när hela familjen egentligen inte försöker sig på så himla mycket mer än att faktiskt bara fokusera på att få livet att flyta.
En tid när jag gick igenom puberteten, och gick från att försöka sätta fast tugummi i håret på tjejerna i klassen till att faktiskt tycka att de var intressanta på ett helt annat sätt.
Allt till tonerna av Manowar.
Det är egentligen helt bisarrt, och förklarar möjligen den röra av känslor jag har för allt det där.
Och det är väl det som gör att jag vill fortsätta med även en höstsäsong av Besatt.
Den där röran.
Möjligheten att tillsammans med er utforska de där känslorna, minnena, kopplingarna till en massa musik. Musik som är både bra och mindre bra.
Hoppas du vill följa med.
Vi sparkar igång på riktigt strax efter sommaren!

...när resten av världen tappar färgen

Egentligen är det väl bara att erkänna.
Det är de där stunderna jag letar efter.
När en ny, gärna lite obskyr och aningen okänd och oväntad, upptäckt marscherar in i mit liv och får all annan musik att tappa färgen lite. Som får resten av världen att tappa färgen lite, och upplevas lite gråare. Lite alldaglig, i jämförelse med den nya skinande, sprakande upptäckten.
Det är inte olikt förälskelse.
Uppflammande, intensiv, med högsta önskan att bara få umgås.
Att få förlora sig i den andra, som i det här fallet är en skiva.
Gå vilse bland låtar som känns som om de var skrivna speciellt just för mig.
För den tiden och den platsen som är just nu.

Som ung fanns dessa tillfällen relativt ofta. Det släpptes mindre musik som var mindre tillgänglig, så de där pärlorna drunknande inte i mediafloden på samma sätt som man kan tänka sig händer idag. Dessutom var i alla fall jag mindre formad än vad jag är idag, och det är bara att erkänna att musik som nu inte berör mig en gång i tiden kunde få tårarna att trilla. Av glädje, sorg eller bara en oförmåga att uttrycka överflödet, bruset, av känslor på andra sätt.

Med åren kanske det är längre mellan de där fantastiska gångerna, men de finns fortfarande där.
Och jag letar dem ständigt.

Det är en del av den jag är, likväl som en del av min historia.
Därför kommer serien Besatt att fortsätta i höst.
Det blir i alla fall åtta plattor till som tagit färgen av världen och som kommer att få stå i fokus. Dessutom kommer en liten sommarspecial om några dagar. En bonus i serien Besatt.
Om en skiva som fick resten av världen att tappa färgen an aning, en gång i tiden...

Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!

Rebellängeln vs Grekland

Imorgon, direkt på morgonkvisten, drar eder Rebellängel till Grekland.
Familjeresa.
Kreta.
All Inclusive.
Rebellängeln vs Grekland, alltså, och osökt kan man ju fundera på vad som kommer från det landet i musikväg. Svaret är... Rotting Christ. Typ. Och Ozzy Osbournes "nye" gitarrist Gus G (eller Kostas Karamitroudis som han egentligen heter, med bandet Firewind som bakgrund). Dessutom har jag med lämplig timing fått en platta med posten, ett promoex av bandet Bazooka.
Den skivan verkar inte vara min grej (har inte ens hört den än om jag ska vara ärlig, men texterna som är tryckta på insidan av plattans omslag är rena tramset), men vi ska väl ge det en chans.
Jag hade tänkt ta med mig lite intressant lyssning hur som helst, efter frågan om hur man ska närma sig Rush häromsistens. Beställt just "Moving Pictures" som får ledsaga undertecknad, och jag räknar med att få några timmar med lurarna i alla fall. Dessutom mer intressant musik i form av Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" samt Metallbibliotekariens senaste kärlek Extol och deras återvändo med självbetitlad giv... MEN - det ser inte ut som om leveransen hinner komma.
More info to come om det senare, alltså.
Annars vill jag slå ett slag för de här två skivorna:

Ja, jag vet att ni vet, men ändå.
Jag recenserade dem båda nästan samtidigt på Werock. Orchid fick en sjua i början av juni, Kadavar drog in en åtta i början av maj.
Jag har spelat dem båda en hel del så här långt i sommar, och tamejtusan om det inte är sådana där skivor som bara växer och växer på en.
Det tycks aldrig ta slut!
Gillar du svängig rock'n'roll så kan du inte missa dessa alster, vill jag påstå.

Och, på tal om att inte issa alster.
Det har tydligen gått fullständigt överstyr med mitt vad med hustrun. Det där om 100 skivor per år. Kolla hur det första halvåret ser ut...

Nä.
Det blir inte under hundra nu heller. Faktum är att juli enbart räcker till för att ta oss över det strecket... och den enskilt största anledningen till det är mitt sökande efter den där magiska "kicken" som man kan få av en riktigt bra skiva. 
Som är en av anledningarna till att just Besatt varit en av serierna som rullat under våren.
Och därför, vänner, kommer min frånvaro den kommande veckan att gå i skivornas tecken ändå.
Här på bloggen.

Du kommer att få Record Madness om bokstaven T.
Du kommer att få ett försök till beskrivning om hur det är att vara på den ständiga jakten efter SKIVAN som får resten av världen att tappa färgen.
Du kommer att få en överraskning när det gäller Besatt.

Det händer alltså en del, även om tempot såhär under sommaren bedarrar.
Jag är nog antagligen rätt borta dock. Känns inte som om stället vi ska till är internets förlovade land direkt, och det ska bli rätt skönt faktiskt.
Man kan behöva gå på nätsparlåga ibland.
Och bara njuta av bra musik....

Recension: Orphaned Land "All Is One"

Orphaned Land står med ena benet på var sida om konflikten i Israel och Palestina, och försöker med hjälp av sin musik och sina texter att få de båda sidorna att inse dårskapen i konflikten.
De är, trots allt, bröder, enligt bandets sätt att se på saken.
I över 20 år har man varit igång, "All Is One" är bandets femte fullängdsgiv, den tredje sedan omstarten 2004 - men för mig är det första gången jag ger mig i kast med bandets progressiva metal, uppblandad med arabiska influenser och musikaliska kryddor.
Skivan köptes lite på chans, dels för att jag läst bra saker om den, och dels för att förpackningen - med texter på både hebreiska och engelska samt i vissa fall turkiska - i sin snygga digipacksbok är läcker.
Jag gillar, som kanske är bekant, snygga förpackningar som ger en helhet till skivan.
Det chansköpet är verkligen inget jag ångrar, då plattan faktiskt kommit att tränga undan mycket av mitt övriga musiklyssnande den senaste tiden, och helt sonika har slagit rot i stereon!
För den som gillar att dyka djupare än bara ett ytligt lyssnande så ger den här skivan material att mätta ett glupande sådant behov. Texterna strör referenser från Bibeln, Koreanen, historien och verkligheten omkring sig, och bakom varje spår döljer sig en tanke som vi här uppe i den kalla nord nog lite till vardags inte tänker på. 
Det är att bjudas in mitt i kaoset, i den sandiga och heta verkligheten om hur det är att födas, växa upp och leva i ett så kluvet och utsatt tillstånd.
Det är, för min del, fascinerande - och i ärlighetens namn en bit utanför den så berömda komfortzonen. Stundtals blir det nästan lite väl mycket österländska influenser i musiken, men på det hela funkar det alldeles utmärkt.
Skivans starka spår sitter nämligen ihop alldeles utmärkt till en snygg sammanflätad helhet.

Inledningen med "All Is One", "The Simple Man" och smäckrande vackra "Brother" (en av årets finaste halvballader) är klockren. i "Fail" brakar bandet loss lite hårdare, och det hörs väldigt tydligt att det är just Jens Bogren som står bakom ljudet, det är så übersnyggt att man nästan baxnar, och när Kobi Fahri bjuder på growl i just dte spåret så är det stört omöjligt att inte tänka på Opeth. På ett bra sätt.
Orphaned Land syr sedan ihop säcken med "Freedom", "Ya Benaye" och framförallt sista närapå perfekta avslutningslåten "Children".
I intervjuer i Sweden Rock Magazine samt Close-Up Magazine (mycket bra sådana, läs båda om du har chansen) beskriver just frontmannen Fahri (bandet i övrigt utgörs av Uri Zehla på bas, Yossi Sasi och Chen Balbus på gitarr samt övriga stränginstrument, Matan Schmueli på trummor samt en hel kader namn som bidrar med diverse olika instrument - totalt är ytterligare 37 namn uppräcknade) mer om texterna, bandets filosofi och inställning, samt hur inspirationen flödar om man bor i en katastrofzon.
Jag är ganska tagen, men ändå inte fullständigt Besatt.

Betyget hamnar på en stark 4:a, speciellt är styrkan helheleten. Förpackning, texter, koncept.
Bästa spår är betydligt svårare att säga. Jag är svag för "Fail" och fina "Brother", och får nog hålla dessa två som plattans starkaste ögonblick, men det är som hel historia den verkligen kommer till sin rätt.

Spotify här, så kan du själv säga ditt.
Själv har jag verkligen fått en ny kompis...

Orphaned Land "All Is One" - 4

Ingång till Rush sökes

Vänner - nu ska undertecknad lägga korten på bordet:
jag har egentligen aldrig lyssnat på Rush.

Hört dem, aldrig LYSSNAT.
Av någon märklig anledning så har de inte varit en del av den musikaliska dieten, men det är liksom dags att ändra på det nu, och därför vill jag ha er hjälp med rätt ingång.
Var börjar man?

Förstår jag en del av kompisarna rätt så är denna platta given som en i raden:

Min fråga är dock - ska man alls börja med en studioplatta?
Eller en liveskiva?

Ingång till ett livslångt beroende av Rush sökes!

Recension: Dark Tranquillity "Construct"

Göteborgarna Dark Tranquillity har ju ett par plattor under bältet. "Construct" är, om jag räknar rätt, den 10:e fullängdaren, och eftersom den förra "We Are The Void" med lite tid i backspegeln var rätt tråkig och blek så har undertecknad varit mycket nyfiken på vad bandet ska prestera. 
Jag har haft skivan rätt länge, och lyssnat mer eller mindre intensivt i omgångar, medan skivan fått vila däremellan, och ungefär nu känner jag mig mogen att ge ett utfall om plattan (här avbildad med den amerikanska versionen av omslaget, som även pryder min digipak).
Sammanfattar man det så är det 3 tankar som återkommer.
Detta är vackert, närapå perfektion - och tråkigt.
Mest talande är inledningen, som med tiden faktiskt mest känns som ett enda långt intro. De tre första spåren "For Broken Words", "The Science Of Noise" och "Uniformity" är felfria och... helt befriade från händelser. Mest fart och mest spänst av dessa är det i mittspåret "The Science Of Noise", men ett spår som "Uniformity" är rent av sövande. Kanske är det därför fjärdelåten "The Silence In Between" känns som en befrielse av action, eller så är det helt enkelt för att det minner mest om det Dark Tranquillity som trampade bekymmerslöst på gaspedalen utan att bry sig så mycket om att allt ska ligga rätt. Resultatet är i alla fall att det andas in lite hopp i plattan, och sen får man en resa som bjuder både högt och lågt.
"Apathetic" har rätt bra fart, "State Of Trust" rätt ostig rensång - jag gillar Mikael Stanne bäst när han kör growl/skriksång eftersom jag egentligen inte tycker att hans röst hållerför att sjunga rent, men det kan jag väl erkänna är en personlig åsikt - medan spår som "What Only You Know" och "Weight Of The End" är av karaktären att jag egentligen inte riktigt borde gilla dem men har lite svårt att inte sjunga med eller nynna på i efterhand.
Jag har också två extraspår, "Immemorial" samt "Photon Dreams" som är helt okej och rätt bra för att vara just extraspår.

Det är, i mina öron, inte tillnärmelsevis lika intressant och bra som Werockkollegan Karin gör gällande i sin recension, även om jag verkligen håller med om hennes beskrivning av Stannes growl och förmåga att faktiskt uttala och frasera ord så att man hela tiden kan följa med i texten. Jag tycker tvärtom att detta är ett steg in i mellanmjölkens land.
I ett mellanläge där det händer i stort sett ingenting, och jag har rätt svårt att se att det blir "Construct" jag plockar fram om jag är sugen på att spela Dark Tranquillity.
Stagnerande, är ett ord som inte känns fel.
Och trots det ska jag erkänna att bandet gör musik som är rasande snygg och som vid sina toppar verkligen får mig att vilja springa mil efter mil med detta i lurarna, eller sjunga högt för mig själv medan jag kör bil alldeles för fort.
Motsägelsefullt, med andra ord, och inte helt enkelt att ge ett siffermässigt betyg.
Det är också en av anledningarna till att jag dragit ut på denna recension en hel del.

Känslan är dock en trea, och det är lite märkligt eftersom skivan nog är lika bra som föregångaren (medan den fick en fyra, något som väl får ses som ett olycksfall i arbetet såhär i efterhand), och detär - för att vara Dark Tranquillity - försvinnande lågt.
Skivan finns på Spotify så att var och en kan säga sitt, och jag förväntar mig faktiskt lite av en kommentarsstorm här, då jag misstänker att bandet berör och engagerar.

Bästa Spår according to me:  "The Silence In Between", i alla sin enkelhet.

Dark Tranquillity "Construct" - 3

Varg Vikernes

Aftonbladet rapporterar att Burzum-kände Varg Vikernes har gripits i sitt nuvarande hemland Frankrike. Han ska, enligt utsago, ha gjort sig skyldig till det fasansfulla brottet att ha kamouflagemålat sina bilar och bett sin hustru att, med giltig licens, köpa fyra stycken handeldvapen av liten kaliber.
Man har gripit honom eftersom man är rädd att han ska ställa till med en massaker, och när det gäller terrorism så "måste man agera i förväg".
Fascinerande.
Det är alltså dags att gripa halva USA, om detta är kriterierna.

Förstå mig rätt - Varg Vikernes är rätt långt från your ordinary man.
Han är extermhöger och en dömd mördare.
Personligen har jag inte fastnat för hans musik (vilket väl kanske kan bero lika mycket på att jag nog inte gett Burzum den där odelade uppmärksamheten som kanske behövs, "Filosofem" dyker ju upp titt som tätt på listan över de där skivorna som egentligen måste finnas i en skivhylla...), men man kan inte neka till att kar'ln är ett exemplar med mångfacetterad yta.
Ändå.

Jag kan inte förlika mig med att människor ska gripas så pass lätt.

Nej, jag har förstås inte alla fakta i målet, men... några varningsklockor ringer, tycker jag.
Fråga dig själv om en kamouflagemålad bil sticker ut MER eller MINDRE i en stad, till exempel.
Eller om du skulle köpa ett knippe gevär av kaliber .22 om du ville åstadkomma en massaker.
Eller om en person som mottagit ett av Breviks manifest men uttalat att man var mot det och hatar den mannen för vad han gjorde mot det norska folket, samtidigt som du inte direkt är känd för att ljuga eller skräda orden om du blir tillfrågad om dina åsikter via en av pressens representanter.

Jag vet inte jag.
Det verkar lite skumt.

Om jag nu vore en galning som ville åsamka skada så skulle jag hålla låg profil.
Skapa någon form av massförstörelsevapen i form av en bomb eller liknande.
"kamouflera" mina fordon som en alldeles vanlig jäkla Volvo (eller Renault, antar jag, om man är i Frankrike).
Köpa mina vapen på svarta marknaden.

EDIT: nu rapporterar såväl Aftonbladet som Expressen att Varg har släppts. Han kommer (med rätta) att åtalas för hets mot folkgrupp för det han skrivit och uttryckt, men eftersom han köpt alla vapen legalt kan man ju helt enkelt inte göra något.
Man undrar ju vilka rättigheter man har som medborgare egentligen.
Jasså, du ville köpa vapen med din vapenlicens? Då tar vi dig! Dumheter..
Våga vägra att ge ut själva licensen då, om det nu är en skum person... Hur som, det var det på den här bloggen. Nu lägger jag ner kollen på Varg Vikernes, om inget märkvärdigt händer!

Nåväl - med det sagt, låt oss prata lite om musik.
Vilket är egentligen det bästa franska bandet just nu?
Alcest, Deathspell Omega eller Gojira?

Recensioner av Dio, The Devil's Blood - och lite tankar om Maiden på Friends...

Måndag. Kanske jobbar du, kanske har du semester.
Tur då att det är mitt-i-månaden på Werock också, vilket betyder recensioner.
För egen del har jag presterat två stycken, en live platta med Dio och holländska The Devil's Blood med sitt farväl.
 
Diametralt motsatta upplevelser, kan man nästan säga. Tillsammans lyckas de skrapa ihop 11 betygspoäng på en 10-gradig skala, och fördelningen är inte helt jämn. 
Lindrigt sagt....

Alla recensioner för juli hittar du här, så där finns en hel del läsning om du letar efter förströelse på stranden, i hängmattan eller bara är nyfiken.

Dessutom, lite tankar om Iron Maiden på Friends i helgen.
Väldigt blandade sådana.

För bandet var grymma (Adrian Smith = coolast, Bruce = fulast scenkläder och trots fusket i "Aces High" en av de bästa rockrösterna genom tiderna - fortfarande! - live, alla spår från "Sevenths Son"-plattan magiska (framförallt titelspåret) och ett bra tempo i spelningen) medan arenan var helt jävla tvärkass.
Både Aftonbladet och Expressen har kommentaret det fruktansvärda ljudet, men förutom det...
Alltså - att infrastrukturen runt inte är klar... fine. Det vet man och fattar.
men inne i själva arenan.
Trasig huvudskärm (så nere i högra hörnet funkade inte bilderna), kilometerlånga köer till kiosker som saknad en massa saker (medan andra av oförklarliga anledningar var stängda) och dessutom bajamajjor som komplement.
Varför bygger man inte arenan rätt från början?!?
Känns ju som om den tar 55 tusen, men klarar 30.
Tyvärr verkar arrangörerna sköta kontakten med bandet glimrande, så tt de är förtjusta och återkommer, medan vi andra stackare som betalar biljetterna får stå ut med Sveriges sämsta konsertarenen (trots att den är nyast).

Nå. Det om det.
Måndag nu.
Själv har jag första dagen på semestern, och jag tänker njuta en del. Tipsar därmed också om den här, som Per i sin tur tipsade om:

 Jaipur.
En sån öl som jag ju aldrig skulle ha plockat själv. Etiketten ser rätt trist ut, och den kostar en del... men den var väldigt trevlig. Extremt ljus, men med bra svalkande!

Metalbloggen lyssnar på: Iron Maiden

Lördag - och inte vilken lördag som helst.
Nej, idag är Iron Maiden i stan, likväl som min bror. Vi ska umgås, är det tänkt, allihop. 
Alltså, britterna ska väl stå på en scenoch spela musik, medan jag och brorsan ska kolla på.
Trevligt.

Och den här gången blir det (antagligen) inga bilder eller någon rapport, eftersom jag bara tänker softa. Istället - ska vi lyssna på Iron Maiden, och göra ett nedslag i skivorna. Studioalbum, snackar vi, inte liveskivor, och det är av rent självbevarelsedrift. Det skulle ta lååååång tid annars.
Okej?

Bra.
Låt oss börja från början!

Paul DiAnno sjöng på de här två skivorna.
Ska man vara ärlig så gillar jag det lite punkigare soundet som de här pärlorna från -80 och -81 har, även om det kanske inte riktigt kan räknas till det Iron Maiden som verkligen skulle lägga världen under sina fötter. Bandet hade i början Clive Burr på trummor, Steve Harris (förstås) på bas, Dave Murray och Dennis Stratton på gitarr (på killers hade den sistnämnda dock försvunnit och ersatts av Adrian Smith), och av de här två skivorna är det den självbetitlade som är riktigt jäkla bra. 
Bättre än "Killers", som dock har det där omslaget som antagligen på egen hand skapat fler hårdrockare än vad man kan räkna till.

Ändå, de där två första skivorna kanske är mer charmiga än riktigt fantastiska. 
Jag lyssnar faktiskt inte speciellt ofta på dem, mest när jag känner mig lite upprorisk. Eller nostalgisk.
Istället är det väl kanske de tre kommande skivorna som täcker in åren 1982-1984 som är de stora. Förstås.

 

 

Kanske får man inte riktigt säga så, men jag tycker faktiskt att "Number Of The Beast" är lite... överskattad. 
Visst, den innehåller en del av de riktigt klassiska låtarna (ja, titellåten är väl motsvarigheten till omslaget på "Killers" vad det gäller att på egen hand skapa hårdrockare av en hel generation), men jag tycker att den är ganska ojämn. Faktiskt. Där finns närapå lika många dalar som det finns toppar.
"Piece Of Mind" är bra, men en sån där skiva jag nästa aldrig tycks komma runt att lyssna på. Varje gång jag spelar den så tänker jag att den här är ju skitbra, jag borde spela den oftare. Men så gör jag inte det.
Sist i trion är bandets, i mina öron, bästa skiva. "Powerslave" har faktiskt... allt!

Det som gör hela grejen är väl ändå bytet av sångare. 
Man kan inte säga annat än att Bruce Dickinson var (är) rätt man på rätt plats. Efter "Number Of The Beast" kom ju Nicko McBrain in på trumpallen, och även om han har ett rätt karakteristiskt sätt att spela så är den förändringen inget i jämförelse med bytet av sångare.
Är det dessa tre skivor som spelas mest av bandet, sett över hela världen?
Antagligen.
Jag tycker också att de nådde sin absoluta topp här, och den håller sig ganska bra över de nästkommande plattorna...

 

Två stabila skivor.
Två skivor som har jäkligt mycket guldkorn och som jag faktiskt lyssnar på rätt ofta.
Jag gillar det lite lågmälda och mer progressiva anslaget i "Somewhere In Time", samt låtmaterialet på "Seventh Son Of A Seventh Son". 
Sättningen är konstant över plattorna också, kanske är det en av orsakerna till att de håller så hög kvalitet? Dessutom är det lite längre mellan dem, -86 respektive -88.
Det är inte länge med dagens mått mätt, men med den tidens mått så tog man sin tid på sig.
Och det märks.
Tyvärr tycker jag att bandet efter detta tappade tråden lite, och vi hamnar i ett gäng plattor som visserligen står i min skivhylla, men mest samlar damm.
Ja, vi pratar om skivorna innan Bruce hoppade av skeppet:

 

Totalt antal riktigt bra låtar på dessa skivor: 1.
Typ.
Och det är förstås titelspåret på "Fear Of The Dark" från -92.
Eller, okej, det var väl ganska hårt, men nu när jag lyssnar på skivorna så är de tankar som slår mig:
1) Det gjorde rätt bra musik ändå, av de gamla klassikerna, för det är egentligen inte dåligt och finns ett knippe spår som är hyggliga, samt...
2) Detta är just bara hyggligt, speciellt om man jämför med bandets enorma låtskatt. Jag förstår att det inte är speciellt många av dessa spår som platsar om man spelar live. Egentligen.

Är allt Jannick Gers fel?
Kanske. Han är i alla fall ny i bandet, och tar Adrian Smiths plats.
Som vanligt är det väl herr Harris som bestämmer egentligen, så jag ska inte skylla på Gers.
Faktum kvarstår ändå, de här två skivorna framstår som relativt träiga och meningslösa när man ser över hela diskografin.
Och det kan komma att bli värre...!

 

 ...egentligen är inte det värsta själva låtmaterialet. Ett spår som "Sign Of The Cross" är faktiskt riktigt bra, och egentligen är hela inledningen på "The X Factor" bättre än vad man vill minnas. Eller för den delen "The Clansman" på efterföljaren.
Men.
Två saker slår en.
Det ena är att man helt tappat känslan i omslagen, det är inte längre lite charmigt rysligt. Det är mest bara... blaffigt.
Dessutom spelar det ingen roll att Blaze Bailey gör vad han kan, han är helt enkelt inte Bruce Dickinson, och att det blir extra tydligt märker man ju när den "riktige" sångaren lyfter låtarna ännu ett snäpp på utmärkta liveplattan "Rock In Rio".
På det hela taget är det här två skivor som jag lyssnar extremt sällan på, sanningen att säga så såg jag nu när jag skulle spela igenom alla bandets plattor att jag inte ens bemödat mig med att lägga in dem i iTunes, utan  enbart har dem stående i skivhyllan.
Det betyder ju att jag enbart spelar dem i bilen eller på stereon hemma - och då får de konkurrera med en hel del andra plattor. Minst sagt.
Totalt sett tycker jag att detta är en ganska mörk period i bandets era, och jag inser att jag lite orättvist skyller på sångaren. 
Som tur är så återförenas bandet med både Dickinson och Smith, och man gör det med en helt fantastisk platta. En av deras bästa i hela karriären, rent av!

"Brave New World" fångar egentligen allt som jag tycker är bra med Iron Maiden.
Det är långa, episka låtar med bra texter, det är smittsamma melodier, det är harmonier, bra sång, välbalanserat både så att skivan som helhet sitter ihop och att det finns naturliga "singelspår".
Kort sagt, det är en återvändo till fornstora dagar, och när jag spelar den här plattan så förundras jag alltid över att bandet så pass sent i karriären, med platta nummer 12 (!) når en sådan höjdpunkt.
En favorit.

Sen tycker jag att resterande skivor man åstadkommit sen dess är mindre och mindre intressanta, typ.

 

"Dance Of Death" är väl bäst av de där, sen är det ganska jämnt skägg mellan "A Matter Of Life And Death" samt "The Final Frontier". Båda de sistnämnda har bra låtar i sig, men det blir ju inte att man lyssnar på dem. 
Kanske är felet mitt?
Kanske, inser jag i denna långa "inför kvällens-spelning" lyssnarmaraton (ja, du fattar ju att jag lyssnat och skrivit detta inlägg över ett par dagar egentligen) är det jag som tappat lite av mitt intresse för bandets sentida musik snarare än bandet som vandrat iväg på villovägar?
Inte omöjligt.
Det ändrar däremot inte faktumet att jag har mina egna förhoppningar för kvällen, helt utan att ha kollat någon som helst setlista i förväg.
Jag vill, alltid, ha "Rime Of The Ancient Mariner" live, den är fantastisk i det formatet, medan jag kan skippa en del av de så kallade klassikerna som "Iron Maiden" eller till och med "Run To The Hills". Lite mer udda nummer vore kul, främst från de gamla skivorna ("Charlot The Harlot"! "Murders In The Rue Morgue"! "Phantom Of The Opera"!), men huvudsaken med kvällens begivenhet är ändå att få umgås med bra sällskap och ta kvällen som den kommer.
Iron Maiden levererar ju, det vet man.

Vill du ha mer läsning så får du nog enklast söka på just bandets namn, eller gå via arkiven.
Det finns massor av artiklar i Remasters, Live!, Tvekamp och andra format som behandlar just detta gigantiska band, men jag har varit lite lat när jag skrivit texten och inte klippt in direktlänkarna....